RKY: nationally significant built cultural environments · Finland
Pohjan ruukkiympäristöt (Bruksmiljöerna i Pojo)
Raasepori (Raseborg), Uusimaa, Finland
The record
- Type
- Nationally significant built cultural environment (RKY)
- Elements (as the agency lists them)
- kartano, muu tuotantorakennus, mylly, puisto, ruukki, seurantalo, työväen asuintalo
- Character (as the agency lists it)
- kulttuurimaisema
- Municipality
- Raasepori (Raseborg)
- Region
- Uusimaa
- Country
- Finland
- Coordinates
- 60.08630, 23.63869
- Pin
- Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
- RKY number
- 888
Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.
Bibliothèque nationale de France (Gallica)
The 1666 map covering this location: "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).
Historical maps covering this location
- 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
The Finnish Heritage Agency's description
Kuvaus
Maamme varhaisiin rautaruukkeihin kuuluvat Antskog, Billnäs ja Fiskars kuvastavat erinomaisesti teollisuuden vaiheita 1600-luvulta nykypäiviin. Ruukkien erilainen myöhempi historia - Antskogin verka-, Billnäsin puusepän- sekä Fiskarsin rauta- ja konepajateollisuuden huomattavina teollisuuslaitoksina maassamme ilmentävät näiden teollisuudenalojen kehitystä eri vuosisatoina. Historiallisen Pohjan pitäjän ruukkiympäristöt ovat Länsi-Uudenmaan teollisuushistoriallisesti merkittävän ruukkiketjun osa. Ruukkeihin liittyy myös huomattavaa teollisuusarkeologista intressiä ja niiden uudempi maine liittyy aikansa modernia designiä edustavien tuotteiden tunnettuuteen myös maamme rajojen ulkopuolella.
Fiskarsin ruukinalue on laaja Fiskarsinjoen varteen suurelta osin 1800-luvun kuluessa rakennettu kokonaisuus. Kolmikerroksinen Fiskarsin ruukinkartano 1800-luvun ensi kymmeneltä hallitsee ruukinkadun varressa ruukinmaisemaa. Fiskarsin päärakennus on merkittävimpiä empirerakennuksia maaseudulla ja siihen liittyvä ruukinkatu on ruukinalueitten vaikuttavimpia. Ruukinkadun varrella puistomaisessa ympäristössä ovat seurantalo, majatalo Värdshuset ja 1765 rakennettu ruukinkonttori, alueen vanhin rakennus, kadun toisella puolella viljamakasiini, hienotaepaja ja kuparivasarapaja. Ruukinkadun tiiviin katunäkymän muodostavat tornilla korotettu, alkuaan kouluksi ja talliksi tehty rakennus ja kiviset kaksikerroksiset empirekauden työväenkasarmit.
Ylemmällä ruukinkadulla, nykyisellekin tuotantolaitokselle johtavan tien varressa, on yhtenäinen työväen punamullattujen asuinrakennusten rivistö. Yläruukin alueella on ns. Fiskarsin tehdas. Tiiviissä tuotantorakennusten ryhmässä kosken rannoilla lähellä patoa ovat ruukkihistorian tärkeimpiin lukeutuvat valimo, konepaja ja puhallushuone. Konepajan ruokalassa ja konttorissa toimii museo. Työväen ja virkamiesten asumuksia on myös vanhojen ruukinkatujen ulkopuolella, kuten aluetta reunustavassa kallioisessa mäkimaastossa Suutarinmäellä.
Billnäsin ruukin rakennukset, joihin lukeutuvat myös Billnäs-puusepäntehtaan ja puutarhakoulun rakennukset, ryhmittyvät joen ja kosken ympärille. Tuotantorakennukset ovat yhtenäisenä ja tiiviinä ryhmänä ruukinpadon molemmilla puolilla. Kosken etelärannalla mm. tiilinen manufaktuuripaja lanterniinikattoineen on keskeinen ruukkimaisemassa, kuten myös Billnäs-puusepänteollisuuden tarpeisiin rakennetut kaksi lähes identtistä, pitkää puista rakennusta. Pohjoisrannalla ovat sähkövoimalaitos ja museona toimiva mylly. Pääosa hirsisistä punamullatuista asuinrakennuksista samoin kuin isännöitsijän asunto ja konttorit ovat joen suuntaisten, pohjois- ja eteläpuolella kulkevien ruukinkatujen varrelle. Kosken alapuolella oleva silta yhdistää ruukinkadut toisiinsa. Asuin- ja tuotantorakennuksista suurin osa periytyy 1770-1800-luvuilta, tuotantolaitoksista moni on myös 1900-luvun puolelta.
Billnäsin ruukin alueen länsipuolella ovat puutarhakoulun, maanviljelyksen ja karjanhoidon rakennuskantaa 1890-luvulta alkaen. Niitten länsipuolella on ruukin patruunan Villa Billnäs. Kaksikerroksinen kivestä rakennettu massiivinen päärakennus on Lars Sonckin suunnittelema ja valmistunut 1917. Rakennus liittyy terassin välityksellä Paul Olssonin suunnittelemaan muotopuutarhaan. Ns. "Amerikanvillat", noin 15 virkailijain ja työntekijöiden asuinrakennusta, sijaitsevat Pentbyn alueella. Ruukin laitamilla on nuorempia yhtenäisiä työväen asuinalueita, mm. "Hollywood".
Antskogin ruukin historia liittyy paitsi varhaiseen kuparin ja raudan valmistamiseen myös tekstiiliteollisuuden varhaisvaiheisiin. Antskogin ruukkialueen, Pohjan historiallisista ruukkiyhdyskunnista vanhimman ja pienimmän, perusrakenne ja asuinrakennukset ovat säilyneet. Punatiilinen rakennuskanta on verkatehtaan kaudelta, vanhimpia ovat verkatehtaan tuotantorakennus 1840-luvulta sekä pato samalta ajalta. Punatiilinen 1800-luvun lopun uusgoottilainen tehdas ja tiilinen tehdas- ja asuinrakennus muodostavat yhdessä verkatehtaan kanssa tehtaankadun joen länsirannalle. Ruukinkartano niiden tuntumassa on rakentunut nykyasuunsa eri vuosisatoina, runko on ilmeisesti jo 1700-luvulta. Työväenasunnot ovat ryhmittyneet vanhojen teiden ja joen varteen. Vanhimmat työväenasunnot ovat verkatehtaan perustamisen ajoilta. Tehdasyhdyskuntaan kuuluvat myös työväentalo, koulu, isännöitsijän rakennus ja entisen ruukinkirkon paikka. Uudempi Harabackan omakotialue on osittain tehtaan rakennuttama. Vallonipaja ja kupariruukki ovat sijainneet noin 200 m verkatehtaan alapuolella olevan kosken partaalla. Lisäksi Antskogin ja Fiskarsin ruukkien väliltä on löytynyt esihistoriallinen raudanvalmistuspaikka.
Historia
Malmin etsintä ja louhinta alkoi Suomessa 1600-luvulla. Historialliseen Pohjan pitäjään, jossa oli metsää, koskivoimaa ja Pohjankurun satama, perustettiin 1630 Antskogin, 1641 Billnäsin ja 1649 Fiskarsin ruukit. Rautamalmi tuotiin Ruotsista.
Antskogin perusti tiettävästi Jacob Wolle (Wulff) ja rakensi masuunin ja kankirautavasaran. Masuuni lopetettiin 1649. Uusi kankivasarapaja valmistui 1734. Pajassa taottiin ainoana paikkana Suomessa takkirauta kankiraudaksi ns. vallonimenetelmällä 1779 asti. 1700-luvun lopulla Antskogissa jalostettiin kuparia.
Antskog, Fiskars, Koski ja Kärkelä sekä Orijärven kaivos myytiin 1822 John Julinille. Proomuja varten Julin rakensi 1824 Antskogiin sulun, joka hävitettiin 1909, samassa kohdassa oli ilmeisesti masuuni. Nykyisin paikalla on pato. Kuparilaitos lopetettiin 1880.
Julin perusti Antskogin ruukin yhteyteen verkatehtaan sekä vanutus- ja värjäyslaitoksen 1839. Verkatehdas valmistui 1841 ja sitä laajennettiin kankaiden väripainamista varten 1847. 1800-luvun lopussa Antskogissa oli kuparilaitoksen ja myllyn lisäksi villakehräämö, kutomo, värjäämö ja trikoonvalmistuslaitos. Tulipalon hävitettyä verkatehdasta 1900 rakennutti Antskogin Verkatehdas Oy suuren tehdasryhmän. Sarka-, tohveli-, ulsteri- ja pukukankaita valmistanut tehdas lopetettiin 1959, jolloin Oy Antskog Ab:n osakekanta siirtyi MAKO Oy:lle. Kiinteistöön kuuluivat 45 hehtaaria maata, teollisuusrakennuksia, lukuisia puisia asuinrakennuksia ja kaksi vesivoimalaa. Toinen voimala tuhoutui tulipalossa. MAKO Oy:n päätuotteet olivat palokalustot, pumput ja teollisuusventtiilit.
Billnäsin masuunin ja kahden kankirautavasaran perusti Suomen vuorimestari Carl Billsten. Masuuni toimi noin 1639-1658. Billsten perusti Fagervikin ruukin 1646. Billsteneiltä ruukit siirtyivät 1723 Hisingille (aateloituna Hisinger), joilla Billnäs oli 1900-luvulle asti. Hisingit rakensivat kankivasarapajat kosken molemmin puolin. Tuli tuhosi ruukkia 1775 ja uudelleenrakentamisessa ruukki sai pitkälti nykyasunsa. 1800-luvun alkupuolella Hisinger uudisti ruukkia, kuten vasarapajoja ja ahjoja. Jo 1700-luvun lopulla Hisingerit tehostivat Billnäsin maataloutta. Alueelle perustettiin suuri puutarha kasvihuoneineen. Puutarhakoulu toimi Billnäsissä 1890-luvulta vuoteen 1933.
Ruukin tuotantoa uudistettiin 1880-luvulla, takonaulojen valmistus loppui 1882. Yli 250 vuotta jatkunut kankivasaratyö loppui 1904. 1888 valmistui laitos, joka tuotti mm. ovenkahvoja, kirveitä, vasaroita. Jo 1909 valmistettiin myös tammisia konttorihuonekaluja. Tehtaiden osake-enemmistö siirtyi Oy Fiskars Ab:lle 1918 ja kokonaan ne siirtyivät Fiskars-yhtiön omistukseen 1957. Tammihuonekalujen valmistus loppui 1950-luvulla. O.Y. Billnäs A.B. sulautettiin emoyhtiö Fiskarsiin ja huonekalujen valmistus loppui 1970. Vanhan osan teollinen toiminta loppui 2002.
Fiskarsin ruukin synty liittyy Antskogin alkuvaiheisiin, sillä Antskogin omistaja Thorswöste perusti Fiskarsin ruukin 1649 saadakseen masuunin lähemmäs merta. Masuuni ja vasarapaja rakennettiin vierekkäin kosken länsirannalle. Vasarapaja siirrettiin pian ylemmän kosken varrelle, masuuni toimi paikalla 1802 asti. Bengt Qvist laati 1764 ruukille yleiskaavan, josta toteutuivat mm. konttorin ja kartanon sekä alemman ruukinkadun paikat.
Fiskars tuli Antskogin tavoin Björkmaneille 1783. Antskogin valloonitaonnan lopettamisen jälkeen kankiraudan taonta siirrettiin Fiskarsiin, jonne rakennettiin kaksi kivistä kankirautavasarapajaa. Kuparinjalostuksen aloittaminen oli Fiskarsissa, kuten Antskogissakin, merkittävä uudistus.
Fiskarsista tuli 1815 ruukkiyhtiön keskus, jonne rakennettiin komea ruukinkartano. Kivinen tehdas valmistui 1818. Björkman-suku myi ruukin 1822 John Jacob Julininille (aateloituna von Julin). Julin, kotimaisten vuorimalmien etsijä ja louhija, perusti maan ensimmäisen hienotaepajan 1832. Valimo valmistui 1836 kosken itärannalle. Tuotantoon kuuluivat mm. padat ja paistinpannut. Arkkitehti Engelin suunnitelmin rakennettiin 1831-32 tiilinen paja, johon tuli karkea- ja hienotakomo, viilaamo ja kuparisepänverstas. Hienotaepaja tuotti pöytäveitsiä. Julin perusti myös maan ensimmäisen varsinaisen konepajan 1837. Konepaja valmisti mm. maan ensimmäiset laivahöyrykoneet. Maataloustyökalujen valmistus oli 1850-luvulta alkaen tärkeä. Punatiilinen putlaus- ja valssilaitos valmistui 1858 ja valssilaitos toimi 1930 asti. Palo tuhosi 1877 konepajaa, joka rakennettiin uudestaan. Aurat olivat konepajan tärkein tuote.
Ruukinkartanon päärakennuksen rakentaminen alkoi 1816 arkkitehti Pehr Granstedtin suunnitelmin. Charles Bassi korjasi Granstedtin julkisivusuunnitelmia. 1810-luvun lopulla C.L. Engel ehdotti rakennuksen laajentamista yksikerroksisilla kolonnaadirakennuksilla. Suunnitelmasta toteutettiin sisäänkäynnin pylväikkö ja räystään triglyyfilista. 1820-luvulla uudistettiin edustustiloja Engelin ohjeiden mukaan.
Beskrivning (på svenska)
The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.
De tre äldsta bruken i vårt land, Antskog, Billnäs och Fiskars, hör till de tidiga järnbruken från stormaktstiden på 1600-talet och beskriver utmärkt industrins faser från 1600-talet till modern tid. Bruken utvecklades med tiden på olika sätt. Antskog verkade inom klädesindustri, Billnäs inom snickeriindustri samt Fiskars inom järn- och verkstadsindustri. Bruken har i egenskap av betydande industrianstalter i vårt land avspeglat dessa industribranschers utveckling under olika århundraden. Bruksmiljöerna utgör en industrihistoriskt viktig del av brukskedjan i västra Nyland. I anslutning till bruken finns också ett betydande industriarkeologiskt intresse och deras nyare rykte är relaterade till produkter som representerar modern design och som är kända också utanför vårt lands gränser.
Fiskars bruksområde utgör en omfattande helhet som till stor del har byggts kring Fiskars å under 1800-talet. Fiskars bruksherrgård från början av 1800-talet samt dominerar brukslandskapet vid bruksgatan och är en av de mest betydande empirebyggnaderna på landsorten och bruksgatan i anslutning till den en av de mest imponerande på bruksområden. Längs bruksgatan i den parklika omgivningen finns föreningshuset, Värdshuset och det 1765 byggda brukskontoret, den äldsta byggnaden i området. På andra sidan av gatan finns ett spannmålsmagasin, en verkstad för finsmide och en kopparhammare. Den täta gatuvyn vid bruksgatan skapas av en byggnad som ursprungligen byggts till en skola och ett stall och som förhöjts med ett torn samt av arbetarkasernerna i två våningar av sten från empiretiden.
På den övre bruksgatan, vid den väg som leder till den nuvarande produktionsanläggningen, finns en enhetlig rad av rödmyllade bostadshus för arbetarna. På Övre brukets område finns s.k. Fiskars fabrik. I en tät grupp av produktionsbyggnader vid åns stränder nära dammen finns gjuteriet, den mekaniska verkstaden och blästerrummet som hör till de viktigaste objekten i brukets historia. I den mekaniska verkstadens matsal och kontor verkar ett museum. Bostäder för arbetare och tjänstemän finns också på andra ställen än vid bruksgatorna, exempelvis i den klippiga backterrängen på Skomakarbacken som gränsar till området.
Byggnaderna i Billnäs bruk, till vilka också räknas Billnäs-snickeriets och trädgårdsskolans byggnader, grupperar sig kring ån och forsen. Produktionsbyggnaderna är enhetliga och står som en tät grupp på båda sidor om bruksdammen. På forsens södra strand finns bl.a. manufakturverkstaden med lanternintak och utgör ett centralt inslag i brukslandskapet, liksom också de två långa, nästan identiska träbyggnaderna som har byggts för Billnäs-snickeriindustris behov. Vid norra stranden finns ett elkraftverk och en kvarn som fungerar som ett museum. Huvuddelen av de timrade rödmyllade bostadshusen liksom också disponentens bostad och kontor finns vid bruksgatorna som går parallellt både på norra och södra sidan av ån. Bron nedanför forsen förenar bruksgatorna. En stor del av bostadshusen och produktionsbyggnaderna härstammar från 1770–1800-talen, av produktionsbyggnaderna är många också från 1900-talet.
På området som ligger väster om Billnäs bruk finns ett byggnadsbestånd med början från 1890-talet med anslutning till trädgårdsskolan, lantbruket och boskapsskötsel. Väster om dessa finns brukspatronens Villa Billnäs. Den massiva huvudbyggnaden är byggd i sten och ritad av Lars Sonck samt färdigställdes 1917. I anslutning till byggnaden finns en formträdgård planerats av Paul Olsson. De s.k. Amerikavillorna, cirka 15 bostadshus för tjänstemän och arbetare, finns i området Pentby. Vid utkanten av bruket finns yngre enhetliga bostadsområden för arbetarna, bl.a. "Hollywood".
Till Antskogs bruks historia hör utöver den tidiga produktionen av koppar och malm också de tidiga faserna inom textilindustrin. Grundstrukturen hos och bostadshusen på Antskogs bruksområde, som är det äldsta och det minsta av de historiska brukssamhällena i Pojo, har bevarats. Byggnadsbeståndet i rödtegel härstammar från perioden med klädesfabriken, de äldsta inslagen är klädesfabrikens produktionsbyggnad från 1840-talet och dammen från samma tid. Fabriken har byggts i rödtegel i nygotisk stil under slutet av 1800-talet och fabriksbyggnaden samt bostadshuset i tegel bildar tillsammans med klädesfabriken fabriksgatan på åns västra strand. I närheten finns bruksherrgården som har påbyggts under århundradena, men stommen är tydligen redan från 1700-talet. Arbetarbostäderna har grupperats kring de gamla vägarna och längs ån. De äldsta arbetarbostäderna är från den tid då klädesfabriken grundades. Till fabrikssamhället hör också folkets hus, skolan, disponentens hus och platsen för den tidigare brukskyrkan. Det nyare småhusområdet Harabacka har fabriken delvis låtit bygga. Vallonverkstaden och kopparbruket har funnits 200 m nedanför klädesfabriken intill forsen. Dessutom har man mellan Antskogs och Fiskars bruk upptäckt ett förhistoriskt ställe för järnproduktion.
Historia (på svenska)
Malmletning och -brytning inleddes på 1600-talet. I Pojo fanns skog, vattenkraft och Skuru hamn. 1630 grundades Antskogs, 1641 Billnäs och 1649 Fiskars bruk. Järnmalm hämtades från Sverige.
Antskog grundades veterligen av Jacob Wolle (Wulff) som lät bygga en masugn och en stångjärnhammare. Masugnen lades ned 1649. En ny stångjärnhammare blev färdig 1734. Verkstaden var det enda stället i Finland där man av tackjärn smidde stångjärn enligt den s.k. vallonmetoden fram till 1779. Under slutet av 1700-talet förädlade man i Antskog koppar.
Antskog, Fiskars, Koskis och Kärkelä samt Orijärvi gruva såldes till John Julin 1822. Julin lät bygga en sluss för pråmar i Antskog. Slussen förstördes 1909 och på samma plats fanns tydligen masugnen. Numera finns på platsen en damm. Kopparverket lades ner 1880.
Julin grundade i anslutning till Antskog en klädesfabrik samt en filtnings- och färgningsanläggning 1839. Klädesfabriken färdigställdes 1841 och utbyggdes för färgtryck 1847. Vid slutet av 1800-talet fanns i Antskog utöver ett kopparverk och en kvarn också ett yllespinneri, ett väveri, ett färgeri och en anläggning för trikåtillverkning. En brand förstörde klädesfabriken, 1900 lät Antskogs Klädesfabrik Ab bygga en fabriksgrupp. Fabriken som tillverkade vadmals-, toffel-, ulster- och kostymtyger lades ner 1959, då aktiestocken i Oy Antskog Ab övergick till MAKO Oy. Till fastigheten hörde 45 hektar mark, industribyggnader, bostadshus och två vattenkraftverk. Det ena kraftverket förstördes vid en brand. MAKO Oy:s huvudprodukter var brandutrustning, pumpar och industriventiler.
Finlands bergmästare Carl Billsten grundade i Billnäs en masugn och två stångjärnhammare. Masugnen verkade cirka 1639–1658. Billsten grundade Fagerviks bruk 1646. Bruken övergick 1723 till släkten Hising (adlad Hisinger), som innehade Billnäs fram till 1900-talet. Släkten Hisinger byggde stånghammarverkstäder på båda sidor om forsen. Bruket förstördes delvid vid en brand 1775 och vid nybygget fick bruket i stora drag sitt nuvarande utseende. I början av 1800-talet förnyade släkten Hisinger bruket. Redan under slutet av 1700-talet effektiviserades jordbruket på Billnäs. Trädgårdsskolan verkade i Billnäs från 1890-talet till 1933.
Produktionen på bruket förnyades på 1880-talet, tillverkningen av smidda spikar upphörde 1882. Stånghammararbetet som pågått över 250 år upphörde 1904. 1888 färdigställdes en anläggning som producerade bl.a. dörrhandtag, yxor, hammare. Redan 1909 tillverkades också kontorsmöbler av ek. Aktiemajoriteten i fabrikerna övergick 1918 till Oy Fiskars Ab och helt övergick aktierna i Fiskars-bolagets ägo 1957. Tillverkningen av ekmöbler upphörde på 1950-talet. O.Y. Billnäs A.B. fusionerades med moderbolaget Fiskars och tillverkningen av möbler upphörde 1970. Den industriella produktionen i den gamla delen upphörde 2002.
Uppkomsten av Fiskars bruk har koppling till de första faserna i Antskog, eftersom Antskogs ägare Thorswöste grundade Fiskars bruk 1649 för att få en masugn närmare havet. Masugnen och hammarverkstaden byggdes på forsens västra strand. Hammarverkstaden flyttades snart till den övre forsen, masugnen fungerade där till 1802. Bengt Qvist utarbetade 1764 brukets generalplan. Av planen verkställdes bl.a. kontoret och herrgården samt platserna vid den lägre bruksgatan.
Släkten Björkman övertog 1783 Fiskars och Antskog. Efter vallonsmidet upphört på Antskog flyttades smidet av stångjärn till Fiskars, där två stångjärnshammarverkstäder av sten byggdes. Kopparförädlingen var en stor förändring i Fiskars och Antskog.
1815 blev Fiskars bruksbolagets centrum och där byggdes en ståtlig bruksherrgård. Fabriken blev färdig 1818. Släkten Björkman sålde bruket 1822 till John Jacob Julin (adlad von Julin). Julin bröt inhemska bergmalmer samt grundade den första verkstaden med finsmide i vårt land 1832. Gjuteriet byggdes 1836 på forsens östra strand. Till produktionen hörde bl.a. grytor och stekpannor. Efter arkitekt Engels planer byggdes 1831–32 en verkstad, i vilken fanns grovsmide och finsmide, en filverkstad och en verkstad med kopparsmide. Verkstaden för finsmide tillverkade bordsknivar. Julin grundade också den första mekaniska verkstaden i vårt land 1837, den tillverkade bl.a. de första ångmaskiner för fartyg. Tillverkningen av lantbruksverktyg var viktig från början av 1850-talet. Puddlings- och valsverket färdigställdes 1858 och valsverket fungerade till 1930. En brand förstörde den mekaniska verkstaden 1877, men byggdes på nytt. Plogar var den viktigaste produkt.
Byggandet av bruksherrgårdens huvudbyggnad inleddes 1816 efter arkitekt Pehr Granstedts ritningar. Charles Bassi gjorde korrigeringar i Granstedts fasadplaner. Under slutet av 1810-talet föreslog C.L. Engel att byggnaden skulle utbyggas med envånings kolonnader. Av planen verkställdes kolonnaden vid entrén och triglyfen vid takskägget. På 1820-talet ombyggdes representationsrummen enligt Engels instruktioner.
Further reading (as the agency lists it)
Zachris Topelius, Finland framstäldt i teckningar 1845.
Gabriel Nikander, Fiskars bruk. Herrgårdar i Finland I. Helsingfors 1928.
Eevert Laine, Suomen vuoritoimi 1809-1882. Historiallisia tutkimuksia XXXI;2. 1948.
Irma Lounatvuori, Engel Fiskarsissa Björkmanin ja Julinin arkkitehtina. Carl Ludvig Engel 1778-1840. Näyttelykatalogi 1990.
Mikko Härö, Läntisen Uudenmaan rakennusten ja maiseman kulttuurihistoriallinen inventointi. Läntisen Uudenmaan seutukaavaliitto 1993.
Asko Salokorpi, Suomen rautaruukit. Keuruu 1999.
C.E. Carlson, Fiskars 350. Keuruu 1999.
GTK/ Tietoaineistot/Suomen kaivosteollisuus, Ruukit. http://www.gsf.fi/aineistot/kaivosteollisuus/RUUKIT.htm (4.3.2009).
English translation (from the Finnish)
The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com
Description
Among the early ironworks of our country are Antskog, Billnäs and Fiskars, which admirably illustrate the stages of industry from the 17th century to the present day. The differing later histories of the ironworks, in the form of Antskog's weaving mill, Billnäs's carpentry industry and Fiskars's iron and engineering industry as notable industrial establishments in our country, reflect the development of these branches of industry across different centuries. The ironworks environments of the historical parish of Pohja are part of the industrial-historically significant ironworks chain of Western Uusimaa. The ironworks are also of considerable industrial-archaeological interest, and their more recent reputation is linked to the renown, also beyond our national borders, of products representing the modern design of their era.
The Fiskars ironworks area is an extensive complex along the Fiskarsinjoki river, largely built during the 19th century. The three-storey Fiskars ironworks manor, from the first decade of the 19th century, dominates the ironworks landscape along Ruukinkatu. The main building of Fiskars is one of the most significant Empire-style buildings in the countryside, and the associated Ruukinkatu is one of the most impressive ironworks streets. Along Ruukinkatu, in a park-like setting, are the community house, the Värdshuset inn and the ironworks office built in 1765, the oldest building in the area; on the other side of the street are the grain storehouse, the hienotaepaja and the copper hammer works. The dense street scene of Ruukinkatu is formed by the tower-topped building, originally made as a school and stable, and the stone two-storey Empire-period workers' barracks.
On the upper Ruukinkatu, beside the road leading to the present production plant, is a uniform row of workers' red-ochre-painted residential buildings. In the Yläruukki area is the so-called Fiskars factory. In the dense group of production buildings on the banks of the rapids near the dam are the foundry, machine shop and blowing house, which count among the most important in ironworks history. A museum operates in the canteen and office of the machine shop. Workers' and officials' dwellings are also located outside the old ironworks streets, such as on Suutarinmäki in the rocky hilly terrain bordering the area.
The buildings of the Billnäs ironworks, which also include the buildings of the Billnäs carpentry factory and the horticultural school, cluster around the river and rapids. The production buildings form a uniform, compact group on both sides of the ironworks dam. On the southern bank of the rapids, among others, the brick manufactory workshop with its lantern roof is central to the ironworks landscape, as are the two almost identical long wooden buildings built for the needs of the Billnäs carpentry industry. On the northern bank are the electric power station and a mill functioning as a museum. Most of the log, red-ochre-painted residential buildings, as well as the manager's residence and offices, are along the river-parallel ironworks streets running on the north and south sides. The bridge below the rapids connects the ironworks streets with each other. Most of the residential and production buildings date from the 1770s to the 19th century, and many of the production plants also date from the 20th century.
To the west of the Billnäs ironworks area is building stock of the horticultural school, farming and livestock husbandry, dating from the 1890s onwards. To their west is Villa Billnäs, the residence of the ironworks proprietor. The massive two-storey stone main building was designed by Lars Sonck and completed in 1917. The building is connected via a terrace to the formal garden designed by Paul Olsson. The so-called "Amerikanvillat", some 15 residential buildings of officials and workers, are located in the Pentby area. On the outskirts of the ironworks are younger uniform workers' residential areas, including "Hollywood".
The history of the Antskog ironworks relates not only to the early production of copper and iron but also to the early stages of the textile industry. The basic structure and residential buildings of the Antskog ironworks area, the oldest and smallest of Pohja's historical ironworks communities, have been preserved. The red-brick building stock dates from the period of the weaving mill; the oldest are the weaving mill's production building from the 1840s and the dam from the same period. The red-brick neo-Gothic factory from the end of the 19th century and the brick factory and residential building together with the weaving mill form Tehtaankatu on the western bank of the river. The ironworks manor near them has taken its present form over several centuries; its frame is apparently already from the 18th century. Workers' dwellings are grouped along the old roads and the river. The oldest workers' dwellings date from the time the weaving mill was founded. The factory community also includes the workers' hall, school, manager's building and the site of the former ironworks church. The newer Harabacka detached-house area was partly built by the factory. The Vallonipaja and copper ironworks were located about 200 m below the weaving mill on the bank of the rapids. In addition, a prehistoric iron-smelting site has been found between the Antskog and Fiskars ironworks.
History
Prospecting for and mining of iron ore began in Finland in the 17th century. In the historical Pohja parish, which had forests, rapids and the harbour of Pohjankuru, the Antskog ironworks was founded in 1630, the Billnäs ironworks in 1641 and the Fiskars ironworks in 1649. Iron ore was imported from Sweden.
Antskog was reportedly founded by Jacob Wolle (Wulff), who built a blast furnace and a kankirautavasara. The blast furnace was shut down in 1649. A new kankivasarapaja was completed in 1734. The forge was the only place in Finland where takkirauta was hammered into kankirauta by the Walloon method until 1779. At the end of the 18th century, copper was refined at Antskog.
Antskog, Fiskars, Koski and Kärkelä, along with the Orijärvi mine, were sold to John Julin in 1822. For barges, Julin built a sluice at Antskog in 1824, which was destroyed in 1909. The blast furnace was apparently at the same location. Today there is a dam on the site. The copper works were closed in 1880.
Julin founded a woollen factory, along with a fulling and dyeing works, at the Antskog ironworks in 1839. The woollen factory was completed in 1841 and was extended in 1847 for textile colour printing. At the end of the 19th century, Antskog had, in addition to the copper works and a mill, a wool spinning mill, a weaving mill, a dye works and a trikoon production plant. After a fire destroyed the woollen factory in 1900, Antskogin Verkatehdas Oy built a large group of factory buildings. The factory, which produced sarka, tohveli, ulsteri and suiting fabrics, was closed in 1959, when the shares of Oy Antskog Ab passed to MAKO Oy. The property included 45 hectares of land, industrial buildings, numerous wooden residential buildings and two hydroelectric power stations. The second power station was destroyed in a fire. The main products of MAKO Oy were fire-fighting equipment, pumps and industrial valves.
The blast furnace and two kankirautavasarat at Billnäs were founded by Finland's mine master Carl Billsten. The blast furnace operated around 1639-1658. Billsten founded the Fagervik ironworks in 1646. In 1723, the ironworks passed from the Billsten family to Hisinger (ennobled as Hisinger), who owned Billnäs until the 20th century. The Hisingers built kankivasara forges on both sides of the rapids. A fire destroyed the ironworks in 1775, and during its rebuilding the ironworks acquired much of its present appearance. In the first half of the 19th century, Hisinger renovated the ironworks, including the hammer forges and furnaces. Already at the end of the 18th century, the Hisingers made agriculture at Billnäs more efficient. A large garden with greenhouses was established in the area. A gardening school operated at Billnäs from the 1890s until 1933.
The ironworks' production was modernised in the 1880s, and the manufacture of forged nails ended in 1882. The kankivasara work, which had continued for more than 250 years, ended in 1904. In 1888, a plant was completed that produced, among other things, door handles, axes and hammers. Already in 1909, oak office furniture was also being manufactured. The majority of shares in the works passed to Oy Fiskars Ab in 1918, and in 1957 they passed entirely into the ownership of the Fiskars company. The manufacture of oak furniture ended in the 1950s. O.Y. Billnäs A.B. was merged into its parent company Fiskars, and furniture manufacturing ended in 1970. Industrial activity in the old section ended in 2002.
The origins of the Fiskars ironworks are linked to the early history of Antskog, as Antskog's owner Thorswöste founded the Fiskars ironworks in 1649 in order to bring the blast furnace closer to the sea. The blast furnace and the hammer forge were built side by side on the western bank of the rapids. The hammer forge was soon moved to the upper rapids, and the blast furnace operated on the site until 1802. In 1764, Bengt Qvist drew up a general plan for the ironworks, of which the sites of the office, the manor and the lower ironworks street were among those realised.
Like Antskog, Fiskars came into the possession of the Björkman family in 1783. After the kankirauta hammering at Antskog ended, the hammering of kankirauta was moved to Fiskars, where two stone kankirautavasara forges were built. Starting copper refining at Fiskars, as at Antskog, was a significant innovation.
From 1815, Fiskars became the centre of the ironworks company, and an impressive ironworks manor was built there. The stone factory was completed in 1818. The Björkman family sold the ironworks in 1822 to John Jacob Julin (ennobled as von Julin). Julin, a prospector and miner of domestic ore deposits, founded the country's first fine-steel hammering works in 1832. The foundry was completed on the eastern bank of the rapids in 1836. Its products included pots and frying pans. To designs by architect Engel, a brick forge was built in 1831-32, which housed rough and fine forging hammers, a filing shop and a copper smith's workshop. The fine-steel works produced table knives. In 1837, Julin also founded the country's first actual machine works. The machine works produced, among other things, the country's first marine steam engines. The manufacture of agricultural tools became important from the 1850s onwards. A red-brick puddling and rolling mill was completed in 1858, and the rolling mill operated until 1930. A fire destroyed the machine works in 1877, and it was rebuilt. Ploughs were the most important product of the machine works.
Construction of the main building of the ironworks manor began in 1816 to designs by architect Pehr Granstedt. Charles Bassi revised Granstedt's facade plans. In the late 1810s, C.L. Engel proposed extending the building with single-storey colonnade buildings. Of this plan, the colonnade of the entrance and a triglyph frieze under the eaves were realised. In the 1820s, the reception rooms were renovated according to Engel's instructions.
Nearby in the register
- Karjaan rautatieasema ympäristöineen (Karis järnvägsstation med omgivning)Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristö1 mi
- Karjaan kirkko ja pappila (Karis kyrka och prästgård)Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristö2 mi
- Hilding Ekelundin arkkitehtuuri Karjaalla (Hilding Ekelunds arkitektur i Karis)Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristö2 mi
- Pohjankurun rautatieasema ja satama (Skuru järnvägsstation och hamn)Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristö3 mi
Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.