RKY: nationally significant built cultural environments · Finland
Helsingin Aleksanterinkatu (Alexandersgatan i Helsingfors)
Helsinki (Helsingfors), Uusimaa, Finland
The record
- Type
- Nationally significant built cultural environment (RKY)
- Elements (as the agency lists them)
- katutila, kauppa- ja liikerakennus, kaupungin asuintalo, muu hallintorakennus, oppilaitos, raatihuone, tori, tulli- ja pakkahuone
- Character (as the agency lists it)
- kaupunki
- Municipality
- Helsinki (Helsingfors)
- Region
- Uusimaa
- Country
- Finland
- Coordinates
- 60.16900, 24.94915
- Pin
- Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
- RKY number
- 4654
Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.
Internet ArchiveRiksarkivet, Swedish National ArchivesRiksarkivet, Swedish National ArchivesBibliothèque nationale de France (Gallica)
4 historical maps cover this location, the earliest the 1666 map "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).
Historical maps covering this location
- 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
- 1742 · Sveriges Krig, Ordres de Bataille 1723-1740 - Kriget mot Preussen 1757-1762… (Riksarkivet, Swedish National Archives)
- 1809 · Belägenheten af Helsingfors och Sveaborg (Internet Archive)
- Lantmäteristyrelsen, Lantmäteristyrelsens leverans 1850, SE/RA/420571/02/1/0078:00001… (Riksarkivet, Swedish National Archives)
The Finnish Heritage Agency's description
Kuvaus
Helsingin keskustan keskeinen liikekatu Aleksanterinkatu on yksi Suomen varhaisimmista. Sen varteen ovat keskittyneet liikepankkien ja vakuutuslaitosten pääkonttorit sekä joukko tärkeimpiä tavarataloja ja erikoisliikkeitä. Aleksanterinkadun monelta vuosikymmeneltä periytyvien liikerakennusten taiteelliset ja tekniset piirteet ilmentävät yleensä rakentamisaikansa johtavaa arkkitehtuurikehitystä ja perustuvat usein kansainvälisistä yhteyksistä omaksuttuihin ratkaisuihin.
Helsingin keskikaupungin yhdeksi tärkeäksi solmukohdaksi on muodostunut Aleksanterinkadun ja Mannerheimintien yhtymäkohdassa oleva aukio, jolla on Kolmen Sepän patsas ja jota reunustavat Stockmannin tavaratalo ja Vanha ylioppilastalo.
Aleksanterinkadun länsipään katutila on kapea ja korkea, korttelit tiiviisti rakennettuja. Pankkien ja vakuutuslaitosten pääkonttorit ja liikerakennukset ovat pääosin 1880-1950-luvulta ja edustavat rakennusaikansa edistyksellisimpiä suunnitteluperiaatteita niin rakenne- kuin arkkitehtuurisuunnittelultaan. Liike-elämän tarpeet ovat ohjanneet rakentamista sekä rakennusten käyttöä ja muuttamista.
Gustaf Nyströmin suunnitteleman 1898 valmistuneen Yhdyspankin vanhan pääkonttorin julkisivu on ensimmäinen kotimaisella luonnonkivellä vuorattu. Ensimmäisiä helsinkiläisiä liiketaloja kadun varressa ovat Tallbergin talo (1899) sekä arkkitehti Selim A. Lindqvistin suunnittelema Lundqvistin talo (1901). Lundqvistin liiketalon olennainen piirre on suurten ikkunapintojen yhdistäminen koristeelliseen, rakennusaikanaan moderniin teräs- ja betonirakenteiseen runkoon. Arkkitehtien Gesellius-Lindgren-Saarisen suunnittelema vakuutusyhtiö Pohjolan talo (1901) on kansallisromanttisen jugendin keskeisiä rakennuksia. Sen ulkoarkkitehtuuria leimaa karkeasti käsitelty kivijulkisivu, jota koristaa vuolukiviornamentiikka. Pohjolan talon kantavissa rakenteissa on käytetty valurautakolonneja. Puhtaasti betonirakenteinen on liiketalo Hamstern (1907). Liittopankin talo, Stockmannin tavaratalo sekä Fazerin talo ovat 1920-luvulla suunniteltuja liiketaloja, joissa massaa jäsentävät pilasteriaiheet vuorottelevat lasinauhojen kanssa. Lähinnä Senaatintoria samaan sarjaan kuuluu punagraniittinen Pohjoismaiden Yhdyspankin talo. Elannon tavaratalo on valmistunut 1953. Kadun länsipään korkeasta pankki- ja liikerakennusten julkisivurivistä erottuu kolmikerroksinen Litoniuksen talo 1850-luvulta.
Rakennuksiin ja niiden sisätiloihin on tehty lukuisia muutoksia ja katutasoon on tehty myöhemmin myymälätiloja (mm. Litoniuksen talo ja Yhdyspankin talo). Vaikka pankkien ja vakuutusyhtiöiden konttoreita on muutettu myymäläkäyttöön, kuten Kansallispankin talo osaksi korttelin kauppakeskusta 1999, Aleksanterinkatu ja sen ympäristö on edelleen erityisesti pankkien ja pankkiiriliikeiden keskittymä.
Aleksanterinkadun itäpää poikkeaa luonteeltaan kadun länsipäästä. Kadun linjaus periytyy 1640-luvulta ja se sivuaa Senaatintoria ja Helsingin yliopiston ja Valtioneuvoston linnan kortteleita. Senaatintorin etelälaidassa katua reunustavat 1700-luvulla rakennetut porvaristalot, jotka on 1800-luvun alkupuolella yhdenmukaistettu julkisivuiltaan Engelin kokonaissuunnitelman mukaisesti. Valtioneuvoston linnan vieressä on uusgoottilainen Ritarihuone (1862) eduspuistikkoineen asemakaavassa alun perin säätytalolle varatulla paikalla. Vinosti katulinjaan nähden sijoittuu Pohjoissatamaan liittynyt tulli- ja pakkahuone 1700-luvun puolivälin linnoitussuunnitelmista periytyvänä rakennuksena.
Historia
Aleksanterinkadun itäpää noudatti nykyistä linjaustaan jo 1640-luvulla Vironniemelle siirretyn Helsingin Stora gatan -nimisenä pääkatuna. Katu ulottui Pohjoisrannasta Kluuvinlahdelle. Suurkatu oli Helsingin liikekeskus jo 1700-luvulla, jolloin varakkaimmat porvarit rakensivat kauppiastalonsa sen varrelle. Vanha tulli- ja pakkahuone sijoittui 1765 Suurkadun varteen, lähelle Pohjoisrannan satamaa.
Kluuvinlahden täyttämisen jälkeen 1840-luvulla katu yhdistyi länteen johtaneeseen maantiehen ja syntyneitä uusia tontteja voitiin käyttää kaupankäynnin ja elinkeinotoiminnan siirtämiseen torin ääreltä kadun varrelle. Ensimmäinen monumentaalirakennus kadun länsipäässä oli 1870 valmistunut Vanha ylioppilastalo, joka rakennettiin arkkitehti Hampus Dahlströmin suunnitelmin ja kansallisesta keräyksestä saaduin varoin. Sen viereen Mannerheimintielle valmistui Uusi ylioppilastalo 1910. Aleksanterinkadun ja Mannerheimintien risteyksessä olevalle aukiolle pystytettiin Felix Nylundin Kolmen sepän patsas 1932.
1800-luvun lopulta alkaen pankkitoiminta laajeni Kauppatorin ja Senaatintorin välisistä kortteleista länteen Aleksanterinkatua, jonne valmistui pankkien pääkonttoreita 1890-luvulta alkaen. Pankkilaitoksen lisäksi kadulle nousi useita monikerroksisia liike- ja tavarataloja. Stockmannin tavaratalo siirtyi Senaatintorin etelälaidalta uuteen rakennukseen Aleksanterinkadun ja Mannerheimintien risteykseen 1930. Keskuskatu puhkaistiin 1921 helpottamaan liikenteen läpikulkua rautatieaseman suunnasta Esplanadille. Aleksanterinkadun kadunvarren tontit saivat lisärakennusoikeutta 1929, jolloin tavoitteena oli linjakas, maastonvaihteluista riippumaton katujulkisivujen yhtenäisyys. Lähes kaikkiin vanhoihin liikerakennuksiin rakennettiin lisäkerroksia, lukuun ottamatta Pohjolan, Lundqvistin ja Yhdyspankin taloja.
Aleksanterinkadun joulukatu-perinne alkoi 1949, jolloin perustettiin kadun yrittäjien yhdistys ja Aleksanterinkatu koristeltiin ja valaistiin ensimmäisen kerran joulukaduksi.
Beskrivning (på svenska)
The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.
Alexandersgatan, en av stadens främsta affärsgator, är ett av landets tidigaste affärsstråk. Här har flera affärsbanker och försäkringsbolag sina högkvarter och här finns flera stora varuhus och specialaffärer. De arkitektoniska och tekniska särdragen hos Alexandersgatans byggnadsbestånd från olika decennier uttrycker i regel byggnadstidens dominerande arkitektoniska utveckling och lösningarna har utvecklats efter internationella förebilder.
En viktig knutpunkt i det centrala Helsingfors är den öppna platsen vid korsningen av Alexandersgatan och Mannerheimvägen, med skulpturen Tre Smeder som omges av Stockmanns varuhus och Gamla studenthuset.
I västra ändan av Alexandersgatan är gaturummet smalt och högt, omgivet av tättbebyggda kvarter. Bankernas och försäkringsbolagens huvudkontor och affärsbyggnader är mestadels byggda under perioden 1880–1950 och representerar tidens främsta tekniska och arkitektoniska principer. Byggandet har i likhet med användningen och ombyggnaderna dikterats av affärslivets behov.
Föreningsbankens gamla huvudkontor av Gustaf Nyström stod färdigt 1898 och är det första som har fasad av inhemsk natursten. Bland de första affärshusen vid Alexandersgatan märks Tallbergska huset (1899) samt Lundqvistska huset (1901) ritat av Selim A. Lindqvist. Det Lundqvistska affärspalatset kännetecknas av stora fönster i förening med en dekorativ och på sin tid modern stomme av armerad betong. Försäkringsbolaget Pohjolas hus (1901) av arkitekterna Gesellius-Lindgren-Saarinen är en av de främsta representanterna för nationalromantisk jugendarkitektur. Exteriören präglas av den grovhuggna stenfasaden med ornament i täljsten. I Pohjolahusets bärande konstruktioner ingår gjutjärnskolonner. Helt i betong är affärshuset Hamstern (1907). Unionsbankens hus, Stockmanns varuhus och Fazers affärshus ritades på 1920-talet och fasaderna struktureras av pilastrar och fönsterband. I samma serie ingår Nordiska Föreningsbankens huvudkontor i rödgranit närmast Senatstorget. Elantos varuhus stod färdigt år 1953. Ett avvikande inslag i raden av höga bank- och affärshus i västra ändan av gatan är trevåningshuset Domus Litonii från 1850-talet.
Byggnaderna har genomgått flera utvändiga och invändiga ombyggnader och i gatuplan har affärslokaler senare tillkommit (bl.a. Domus Litonii och Föreningsbankens hus). Fastän bankers och försäkringsbolags kontor blivit ombyggda till butikslokaler, i likhet med Kansallis-Osake-Pankkis hus som införlivades med kvarterets köpcentrum 1999, har Alexandersgatan och dess omgivning förblivit ett bank- och finanskvarter.
Alexandersgatans östra ända har en annan karaktär än den västra. Gatans sträckning från 1640-talet tangerar Senatstorget och Helsingfors universitets och Statsrådsborgens kvarter. Södra kanten av Senatstorget omges av borgarhus från 1700-talet, som under 1800-talet fick enhetliga fasader enligt Engels övergripande stadsplan. Invid Statsrådsborgen står Riddarhuset i nygotisk stil (1862) med förgård på en tomt som i stadsplanen ursprungligen avsatts för ständerhuset. Diagonalt mot gatan står det forna tull- och packhuset från mitten av 1700-talet, en byggnad med anknytning till Norra hamnen och ett led i stadens dåtida befästningsplaner.
Historia (på svenska)
Östra ändan av nuvarande Alexandersgatan hade samma sträckning redan på 1640-talet under namnet Stora gatan efter det att staden flyttats till Estnässkatan. Gatan sträckte sig från Norra kajen till Gloet. Stora gatan var redan på 1700-talet stadens kommersiella centrum där de förmögnaste borgarna uppförde sina köpmannahus. Gamla tull- och packhuset från år 1765 låg vid Stora gatan, nära Norra kajens hamn.
Efter utfyllningen av havsviken Gloet på 1840-talet förenades gatan med landsvägen västerut och det blev möjligt att flytta handel och näringsverksamhet från torgområdet till tomterna längs gatan. Den första monumentalbyggnaden i västra ändan av gatan var Gamla studenthuset som stod färdigt 1870, byggt efter ritningar av arkitekt Hampus Dahlström och finansierat med hjälp av en nationell insamling. Strax intill vid Mannerheimvägen uppfördes Nya studenthuset 1910. På den öppna platsen vid korsningen av Alexandersgatan och Mannerheimvägen restes år 1932 Tre smeder, en skulptur av Felix Nylund.
Under slutet av 1800-talet började bankverksamheten expandera från kvarteren mellan Salutorget och Senatstorget västerut längs Alexandersgatan där flera banker anlade huvudkontor på 1890-talet. Förutom bankhusen uppfördes flera höga kontorshus och varuhus vid Alexandersgatan. Varuhuset Stockmann flyttade 1930 från södra ändan av Senatstorget till en nybyggnad i hörnet av Alexandersgatan och Mannerheimvägen. En ny passage, Centralgatan, öppnades 1921 för att underlätta genomfarten från järnvägsstationen till Esplanaden. Tomterna vid Alexandersgatan fick utökad byggrätt 1929 med målet att uppnå enhetliga och stilfulla gatufasader oavsett topografiska variationer. Så gott som alla äldre affärsbyggnader tillbyggdes med nya våningsplan, frånsett Pohjolas hus, Lundqvistska huset och Föreningsbankens hus.
Alexandersgatan var julgata första gången 1949, då företagarna bildade en förening och satte upp julbelysning och juldekorationer.
Further reading (as the agency lists it)
Ritva Wäre, Arkkitehtuuri vuosisadan vaihteessa. Ars. Suomen taide 4. Helsinki 1989.
Eeva Maija Viljo, Kaupungistuvan yhteiskunnan rakennustaide. Ars. Suomen taide 4. Helsinki 1989.
Riitta Nikula, Rakennustaiteen 1920- ja 1930-luku. Ars. Suomen taide 5. Helsinki 1990.
Matti Klinge, Aleksanterinkatu. Aleksanterinkatu - vallan vaiheita. MeritaNordbankenin julkaisuja. Suomen Museoliiton julkaisuja 48. Helsinki 2000.
Sari Viertiö, Aleksanterinkadun kiveys. Aino Niskanen et al. (toim.), Antipasto misto, Vilhelm Helander 60. 2001.
Asko Salokorpi, Ilpo Okkonen, Katu Helsingin sydämessä. Aleksanterinkatu, Aleksandersgatan. Oulu 2004.
Jouni Heinänen, Kantakaupungin nivelet. Kolmiopuistot ja jäännösaukiot Helsingin ruutukaavaverkkojen saumakohdissa. Diplomityö Teknillisen korkeakoulun insinööritieteiden ja arkkitehtuurin tiedekunta, Arkkitehtuurin laitos 2008.
English translation (from the Finnish)
The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com
Description
Aleksanterinkatu, the main commercial street in central Helsinki, is one of the earliest in Finland. The head offices of commercial banks and insurance companies, as well as several of the most important department stores and specialist shops, are concentrated along it. The artistic and technical features of the commercial buildings that date from many decades along Aleksanterinkatu generally reflect the leading architectural developments of their time of construction and are often based on solutions adopted from international contacts.
The square at the junction of Aleksanterinkatu and Mannerheimintie, with the Kolmen Sepän patsas and bordered by the Stockmann department store and the Vanha ylioppilastalo, has become one of the important nodes of central Helsinki.
The street space at the western end of Aleksanterinkatu is narrow and high, and the blocks are densely built. The head offices and commercial buildings of banks and insurance companies are mainly from the 1880s to the 1950s and represent the most progressive design principles of their construction periods, both in structure and in architectural design. The needs of business have guided both the construction and the use and alteration of the buildings.
The façade of the old head office of the Yhdyspankki, designed by Gustaf Nyström and completed in 1898, is the first in Finland to be faced with natural domestic stone. Among the first commercial buildings in Helsinki along the street are the Tallbergin talo (1899) and the Lundqvistin talo (1901), designed by architect Selim A. Lindqvist. The essential feature of the Lundqvistin liiketalo is the combination of large window surfaces with an ornamental steel and concrete frame, which was modern for its time. The Pohjolan talo (1901), an insurance company building designed by the architects Gesellius-Lindgren-Saarinen, is one of the key buildings of National Romantic Jugend. Its exterior architecture is characterised by a roughly dressed stone façade decorated with soapstone ornamentation. The load-bearing structures of the Pohjolan talo use cast-iron columns. The commercial building Hamstern (1907) is purely of reinforced concrete construction. The Liittopankin talo, the Stockmann department store and the Fazerin talo are commercial buildings designed in the 1920s, in which pilaster motifs alternate with ribbon windows to articulate the mass. Closest to Senaatintori, the red granite Pohjoismaiden Yhdyspankin talo belongs to the same series. The Elannon tavaratalo was completed in 1953. The three-storey Litoniuksen talo from the 1850s stands out from the high row of bank and commercial building façades at the western end of the street.
Numerous changes have been made to the buildings and their interiors, and shop premises were later created at street level (including in the Litoniuksen talo and the Yhdyspankin talo). Although bank and insurance company offices have been converted to shop use, such as the Kansallispankin talo becoming part of the block's shopping centre in 1999, Aleksanterinkatu and its surroundings remain a concentration of banks and banking businesses in particular.
The eastern end of Aleksanterinkatu differs in character from its western end. The line of the street dates from the 1640s, and it runs alongside Senaatintori and the blocks of the University of Helsinki and the Valtioneuvoston linna. On the south side of Senaatintori, the street is lined by burghers' houses built in the 18th century, whose façades were made uniform in the first half of the 19th century in accordance with Engel's overall plan. Next to the Valtioneuvoston linna stands the neo-Gothic Ritarihuone (1862) with its forecourt garden, on the site originally reserved for the säätytalo in the town plan. Set at an angle to the line of the street is the customs and warehouse building, which dates from the mid-18th century fortress plans and is connected to Pohjoissatama.
History
The eastern end of Aleksanterinkatu followed its present alignment already in the 1640s, as the main street named Helsingin Stora gatan after the move to Vironniemi. The street ran from Pohjoisranta to Kluuvinlahti. Suurkatu was the commercial centre of Helsinki already in the 18th century, when the wealthiest burghers built their merchant houses along it. The old customs and warehouse building was located along Suurkatu in 1765, close to the harbour at Pohjoisranta.
After Kluuvinlahti was filled in during the 1840s, the street was joined to the road leading west, and the new plots that came into being made it possible to move trade and business activity from the market square to the street. The first monumental building at the western end of the street was the Vanha ylioppilastalo, completed in 1870. It was designed by architect Hampus Dahlström and built with funds raised through a national collection. The Uusi ylioppilastalo was completed beside it on Mannerheimintie in 1910. Felix Nylund's Kolmen sepän patsas was erected on the square at the junction of Aleksanterinkatu and Mannerheimintie in 1932.
From the late 19th century onwards, banking expanded westwards from the blocks between Kauppatori and Senaatintori to Aleksanterinkatu, where bank head offices were built from the 1890s. In addition to the banking sector, several multi-storey commercial buildings and department stores rose along the street. The Stockmann department store moved from the south side of Senaatintori to a new building at the junction of Aleksanterinkatu and Mannerheimintie in 1930. Keskuskatu was cut through in 1921 to ease the flow of traffic from the direction of the railway station to Esplanadi. In 1929 the street-front plots on Aleksanterinkatu were granted additional building rights, with the aim of a uniform line of street façades independent of variations in the terrain. Almost all of the old commercial buildings had additional storeys built, with the exception of the Pohjolan, Lundqvistin and Yhdyspankin talot.
The Aleksanterinkatu Christmas street tradition began in 1949, when the street traders' association was founded and Aleksanterinkatu was decorated and illuminated for the first time as a Christmas street.
Nearby in the register
- Senaatintori ympäristöineen (Senatstorget med omgivning)Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristöunder 1 mi
- Helsingin yliopiston rakennukset (keskustakampus) (Helsingfors universitets byggnader (centrumcampus))Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristöunder 1 mi
- Helsingin Kauppatori rakennuksineen (Helsingfors Salutorg med omgivande byggnader)Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristöunder 1 mi
- Suomen Pankki, Kansallisarkisto ja Säätytalo (Finlands Bank, Riksarkivet och Ständerhuset)Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristöunder 1 mi
Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.