TreeAlive
‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Suomen Pankki, Kansallisarkisto ja Säätytalo (Finlands Bank, Riksarkivet och Ständerhuset)

Helsinki (Helsingfors), Uusimaa, Finland

The record

Type
Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them)
muu hallintorakennus, muu kulttuurirakennus, puisto
Character (as the agency lists it)
kaupunki
Municipality
Helsinki (Helsingfors)
Region
Uusimaa
Country
Finland
Coordinates
60.17157, 24.95305
Pin
Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number
4634

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Internet Archive

4 historical maps cover this location, the earliest the 1666 map "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

  • 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
  • 1742 · Sveriges Krig, Ordres de Bataille 1723-1740 - Kriget mot Preussen 1757-1762… (Riksarkivet, Swedish National Archives)
  • 1809 · Belägenheten af Helsingfors och Sveaborg (Internet Archive)
  • Lantmäteristyrelsen, Lantmäteristyrelsens leverans 1850, SE/RA/420571/02/1/0078:00001… (Riksarkivet, Swedish National Archives)

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Suomen Pankki, Kansallisarkisto ja Säätytalo Senaatintorin pohjoispuolella kuvastavat Helsingin pääkaupunkifunktiota ja jatkavat monumentaalikeskustan klassismin arkkitehtuuria. Suomen Pankki on maan keskuspankki, Kansallisarkisto maan keskusarkisto ja Säätytalo maan ensimmäinen valtiopäivätalo. Kansallisiksi symbolirakennuksiksi muodostuneet monumentaalirakennukset muodostavat ryhmän, joka ilmentää 1800-luvun lopun kaupunkisuunnittelun ihanteen mukaista kaupunkirakennetta. Rakennusten sisätilat ovat koristeellista interiööritaidetta ja rakenteissa on käytetty aikanaan edistyksellisiä rautakonstruktioita. Pankin ja Säätytalon suunnittelusta järjestetyt kansainväliset arkkitehtuurikilpailut ovat varhaisimpia Suomessa.

Suomen Pankin päärakennuksella on italialaisen renessanssipalatsin hahmo, kuten monilla muillakin ajan eurooppalaisilla pankkirakennuksilla. Nykyaikaisen pankkitoiminnan juuria heijasteleva arkkitehtuuri on ollut esikuvallinen maan pankkien suunnittelussa. Saksalaisen arkkitehdin Ludwig Bohnstedtin piirtämän pankin edusaukiolla on monumentaalinen luonne. Pohjoisessa sitä reunustaa Valtionarkiston rakennus jalustalta kohoavine kolossaalijärjestelmineen ja keskirisaliitteineen sekä idässä saman suunnittelijan, Gustaf Nyströmin, pylväspäätyinen Säätytalo, sekin pankin tavoin vapaasti omalle tontilleen sijoitettuna, Wienin Ringstrassen esikuvien mukaan. Pankin etuaukiolla on 1923 pystytetty J.V. Snellmanin patsas.

Valtionarkiston, nyttemmin kansallisarkiston, vanhimmassa päärakennuksessa on kolme eri kokoista ja eri suuntiin avautuvaa rakennusosaa, jotka on erotettu toisistaan palomuureilla: aktimakasiini eli asiakirjavarasto sekä tutkijasali valurautagallerioineen ja asiakirjoineen sekä näiden välinen toimistosiipi. Sisätilat koristemaalauksineen ovat vaikuttavia, kuten pääsisäänkäynnin porrashalli ja sen yhteydessä olevat tilat. Snellmaninkadun suuntainen arkistolaajennus on 1920-luvulta ja vanhan osan länsi- ja pohjoispuolen laajennukset 1970-luvun alusta, jolta ajalta on myös yleisön sisäänkäynti arkistoon.

Säätytalon, joka on rakennettu kolmen aatelittoman säädyn kokoontumispaikaksi, rakennusohjelma näkyy sekä klassistisissa julkisivuissa, niiden pylväsjärjestelmissä että juhlavissa runsain maalauksin koristelluissa sisätiloissa. Säätytalon klassillisen temppelipäädyn päätykolmiossa on pronssiin valettu veistosryhmä, jonka keskushahmona on keisari Aleksanteri I vahvistamassa Suomen lait ja oikeudet, oikeanpuoleinen ryhmä kuvaa kansan kehitystä taistelun kautta kohti parempaa tulevaisuutta ja vasemmanpuoleinen kehitystä työn kautta.

Säätytalon sisätiloja hallitsee monumentaalinen lasikattoinen porrashalli. Porrastasanteen yläpuolella kohoaa toisinto Senaatintorilla olevasta Walter Runebergin Aleksanteri II:n patsaan lakia esittävästä jalustaveistoksesta. Kutakin säätyä varten on toisessa pääkerroksessa suuri istuntosali sekä siihen liittyvät kanslia- ja etutilat. Kirkkokadun puolella entinen porvariston istuntosali on nykyisin Juhlasali, Rauhankadun puoleinen talonpoikaissäädyn sali on Luentosali ja Snellmaninkadun puoleinen papiston sali on Tiedotussali.

Säätytalon takana on puistikko suihkukaivoineen. Suomen Pankin ja Säätytalon ympäristölle on laadittu yhtenäinen puistosuunnitelma 1890.

Suomen Pankin, Kansallisarkiston ja Säätytalon sijoituspaikka on vanhinta Vironniemen Helsinkiä, joka oli rakennettua kaupunkialuetta jo 1600-luvulla.

Suomen Pankki perustettiin 1811 Turkuun nimellä Waihetus-, Laina- ja Depositioni-Contori. Pankki siirrettiin Helsinkiin 1819. Suomen Pankki on maailman neljänneksi vanhin keskuspankki, jonka toimintaan keskuspankin piirteitä antoivat 1840 raharealisaatio, Suomen markan käyttöönotto 1860–1865 sekä liikepankkien perustaminen 1800-luvun jälkipuolella.

Suomen Pankki rakennettiin Pyhän Kolminaisuuden kirkon itäpuolelle. Suomen Pankin rakennushanke ajankohtaistui 1870-luvulla, kun pankin tulot kasvoivat puutavaran viennin korkeasuhdanteen aikana. Toimitalon suunnittelusta järjestetyn kansainvälisen arkkitehtikilpailun voitti 1876 saksalaisarkkitehti Ludwig Bohnstedt. Rakennus valmistui 1883. Bohnstedt oli suunnitellut 1870-luvulla Saksassa kolme pankkia. Turvallisuussyistä rakennuksesta tehtiin jykevärakenteinen. Veistoskoristelun teki C.E. Sjöstrand. Päärakennuksen taustalla olevan laajennuksen 1960-luvun taitteesta sekä Rauhankadun setelipainon 1950-luvun puolivälistä suunnitteli arkkitehti Harry W. Schreck.

J.V. Snellmanin muistomerkistä 1913 järjestyn kilpailun voittivat yhteisellä ehdotuksella kuvanveistäjä Emil Wikström ja arkkitehti Eliel Saarinen. Keräysvaroin rahoitettu kansallismuistomerkki paljastettiin 1923 Suomen Pankin edustalla. Jalustan ja muistomerkin ympäristön suunnitteli arkkitehti Eliel Saarinen. J.V. Snellman vei loppuun rahauudistuksen, jossa Suomi sai oman valuutan, markan 1860. Snellman nimitettiin 1863 senaattiin valtiovaraintoimituskunnan päälliköksi. Tässä virassa hän johti Suomen talouspolitiikkaa ja hänen ansiostaan markka sidottiin rahan arvon vakauttaneeseen hopeakantaan 1865.

Suomen keskushallinnon päätösasiakirjat tallennettiin Ruotsin vallan aikana Tukholmaan. Autonomian ajalla perustettiin 1816 senaatin arkisto, jonne siirrettiin Ruotsista luovutetut Suomea koskevat asiakirjat. Senaatin arkistosta muodostui kansallinen keskusarkisto. Aluksi arkisto palveli vain hallinnon tarpeita, mutta 1859 se avattiin yleisölle. Varsinainen Valtionarkisto syntyi 1869, ja sen nimi kuvasi viraston tarkoitusta tallentaa valtionhallinnon asiakirjoja.

Valtionarkisto siirtyi 1890 senaatin linnasta professori Gustaf Nyströmin suunnittelemaan rakennukseen, joka oli rakennettu 1886-1890. Rakennuksen attikan kolmen naishahmon veistosryhmä (Suomi ympärillään historia ja muinaistutkimus), Kansallisarkiston tunnuskuva, on kuvanveistäjä C.E. Sjöstrandin suunnittelema. Tutkijasalin kattomaalaukset ja sisääntulohallin seinädekoraatiot teki koristemaalari Salomo Wuorio 1890. Asiakirjavaraston alkuperäiset rautavälipohjat vaihdettiin tulenkestäväksi teräsbetoniksi 1950-luvulla. Arkkitehti Magnus Schjerfbeckin suunnittelema laajennusosa valmistui 1928 ja arkkitehti Olof Hanssonin suunnittelema laajennusosa, jonne pääsisäänkäynti muutettiin, valmistui 1973. Luettelohuoneen seinämaalauksen teki taitelija Tor Arne 1974. Valtionarkiston nimi muutettiin Kansallisarkistoksi 1994.

Säätytalo, papiston, talonpoikien ja porvareiden säätyvaltiopäivien kokoontumispaikka valmistui 1891. Säätyvaltiopäivät olivat kokoontuneet säännöllisesti 1860-luvulta lähtien, aluksi aatelin 1862 valmistuneessa Ritarihuoneessa, joka rakennettiin asemakaavassa säätyjen talolle varatulle paikalle. Kaikkien säätyjen rakennukselle esitettiin sijoituspaikaksi myös Tähtitorninmäkeä. Lopullinen paikka löytyi kuitenkin läheltä Ritarihuonetta. Vaiheikkaan suunnittelun viimeisimmän kutsukilpailun voitti Gustaf Nyström. Säätytalon päätykolmion friisin suunnittelusta järjestetyn kilpailun voitti Emil Wikström teoksellaan "Suomen kansan kehitys taistelun ja työn kautta ensimmäisille valtiopäivillensä saakka 1809". Veistosryhmä, jossa on 26 luonnollista kokoa suuremmassa koossa pronssiin valettua figuuria, asetettiin paikalleen 1903.

Säätyvaltiopäivät kokoontuivat vuoteen 1906, jolloin siirryttiin yksikamariseen kansanedustuslaitokseen. Yksikamarisen eduskunnan aloitettua työnsä 1907 Säätytalon tilat eivät riittäneet 200 kansanedustajalle. Siellä oli eduskunnan kirjasto ja pidettiin valiokuntien kokouksia vuoteen 1931, jolloin Eduskuntatalo valmistui. Tämän jälkeen rakennus tunnettiin Tieteellisten Seurain Talona.

Säätytalo siirtyi valtioneuvoston kanslian hallintaan 1978, mutta talossa pidettiin edelleen myös tieteellisten seurojen tilaisuuksia. Säätytalo peruskorjattiin 1988-1993. Koristemaalari Salomo Wuorion ja hänen apulaisensa C. Ehrlingin aikoinaan tekemät renessanssi- ja jugendkoristelut, ornamentit ja marmoroinnit entisöitiin.

Svante Olssonin 1890 laatima puistosuunnitelma käsitti Suomen Pankin edustan puistikon ja Säätytaloa ympäröivän puiston. Suomen Pankin edusta istutuksineen uudistettiin 1920-luvulla.

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Finlands Bank, Riksarkivet och Ständerhuset vid Senatstorgets norra sida avspeglar Helsingfors funktion som huvudstad och fortsätter monumentalcentrumets klassicistiska arkitektur. Finlands Bank är landets centralbank, Riksarkivet är landets centralarkiv och Ständerhuset är landets första riksdagshus. Den här uppsättningen monumentalbyggnader, som blivit nationella symboler, motsvarar samtida stadsplaneideal i slutet av 1800-talet. Interiörerna är rikt utsmyckade och i konstruktionerna användes på sin tid nymodiga järnkonstruktioner. De internationella arkitekturtävlingar som ordnades om planeringen av banken och Ständerhuset var bland de första i Finland.

Finlands Banks huvudbyggnad har formen av italienskt renässanspalats i likhet med många andra samtida europeiska bankbyggnader. Arkitekturen, som avspeglar den moderna bankverksamhetens rötter, har varit förebilden vid planeringen av landets banker. Den öppna platsen framför den av den tyska arkitekten Ludwig Bohnstedt ritade banken har monumental karaktär. Vid dess norra sida ligger Riksarkivets byggnad med dess från sockeln resta kolossalsystem och mittrisalit, samt i öster det av samma arkitekt, Gustaf Nyström, ritade Ständerhuset med dess pelargavel, även det i likhet med banken placerat fritt på sin egen tomt, i enlighet med förebilderna från Ringstrasse i Wien. På den öppna platsen framför banken finns statyn av J.V. Snellman, rest år 1923.

Riksarkivets äldsta huvudbyggnad har tre byggnadsdelar av olika storlek och i olika riktningar, åtskilda från varandra av brandmurar: aktmagasinet dvs. dokumentlagret samt forskarsalen med dess gjutjärnsgalleri och dokument samt kontorsflygeln mellan dem. Interiören med dess dekormålningar är imponerande, liksom huvudentréns trapphall och utrymmena i anslutning till den. Arkivets utbyggnad i Snellmansgatans riktning är från 1920-talet och utvidgningarna av den gamla delens västra och norra del från början av 1970-talet, vid vilken tid också publikentrén till arkivet byggdes.

Byggnadsprogrammet för Ständerhuset, sessionshus för de ofrälse stånden i lantdagen, kommer till synes både i de klassicistiska fasaderna, deras pelarsystem samt i den eleganta med rikliga målningar dekorerade interiören. I gavelfältet på Ständerhusets klassiska tempelgavel finns en bronsfris, vars centrala figur är kejsar Alexander I stadfästande Finlands lagar och rättigheter, gruppen till höger avbildar folkets utveckling genom kamp mot en ljusare framtid och gruppen till vänster utveckling genom arbete.

Ständerhusets interiör domineras av den monumentala trapphallen med glastak. Ovanför trappavsatsen reser sig en kopia av den sockelstaty som representerar lagen nedanför Walter Runebergs staty av Alexander II. För ettvart stånd finns i den andra huvudvåningen en stor sessionssal med anslutna kansli- och tamburutrymmen. På Kyrkogatans sida är borgerskapets förutvarande sessionssal numera Festsalen, borgerskapets sal mot Fredsgatan är Föreläsningssalen och prästerskapets sal mot Snellmansgatan är Informationssalen.

Bakom Ständerhuset finns en liten park med fontän. För omgivningarna kring Finlands Bank och Ständerhuset utarbetades en enhetlig parkplan år 1890.

Platsen där Finlands Bank, Riksarkivet och Ständerhuset är belägna hör till det äldsta Estnässkatans Helsingfors, som var ett utbyggt stadsområde redan på 1600-talet.

Finlands Bank grundades i Åbo år 1811 under namnet Wäxel-, Låne- och Depositions-Contoiret. Banken flyttades till Helsingfors 1819. Finlands Bank är världens fjärde äldsta centralbank, vars verksamhet fick drag av centralbank genom myntrealisationen 1840, ibruktagandet av den finska marken 1860-1865 samt grundandet av affärsbanker under 1800-talets senare hälft.

Finlands Bank byggdes öster om Heliga Treenighetens kyrka. Projektet att bygga Finlands Bank blev aktuellt på 1870-talet, när bankens inkomster ökade under en högkonjunktur för virkesexporten. Den internationella arkitekttävlingen om bankhuset vanns 1876 av den tyska arkitekten Ludwig Bohnstedt. Byggnaden stod färdig 1883. Bohnstedt hade ritat tre banker i Tyskland på 1870-talet. Av säkerhetsskäl gjordes byggnadskonstruktionen robust. Skulpturdekoren utfördes av C.E. Sjöstrand. Utvidgningen bakom huvudbyggnaden vid ingången av 1960-talet samt sedeltryckeriet vid Fredsgatan från mitten av 1950-talet planerades av arkitekten Harry W. Schreck.

En tävling om en minnesstod över J.V. Snellman ordnades 1913 och vanns av skulptören Emil Wikström och arkitekt Eliel Saarinen med ett gemensamt förslag. Det med insamlade medel finansierade nationella monumentet avtäcktes 1923 framför Finlands Bank. Sockeln och stodens omgivning planerades av arkitekt Eliel Saarinen. J.V. Snellman slutförde den myntreform med vilken Finland fick en egen valuta, finska marken 1860. Snellman utnämndes 1863 till chef för senatens finansexpedition. I denna befattning ledde han Finlands ekonomiska politik och tack vare honom knöts marken 1865 till silvermyntfot vilket stabiliserade penningvärdet.

Beslutshandlingarna från Finlands centralförvaltning förvarades under den svenska tiden i Stockholm. Under autonomins tid grundades 1816 senatens arkiv, till vilket överfördes de från Sverige överlåtna dokument som berörde Finland. Senatens arkiv blev nationellt centralarkiv. Till en början tjänade arkivet endast förvaltningens behov, men 1859 öppnades det för allmänheten. Det egentliga Riksarkivet uppkom 1869 och dess namn avspeglade ämbetsverkets syfte att bevara dokument från centralförvaltningen.

Riksarkivet överflyttade 1890 från senatsborgen till en av professor Gustaf Nyström planerad byggnad, som hade byggts 1886-1890. Skulpturgruppen med tre kvinnofigurer i byggnadens attika (Finland omgivet av historien och fornforskningen), Riksarkivets symbol, har planerats av skulptören C.E. Sjöstrand. Forskarsalens takmålningar och entréhallens väggdekorationer utfördes av dekormålaren Salomo Wuorio 1890. De ursprungliga mellanbjälklagen av gjutjärn i dokumentlagret byttes ut mot eldfast armerad betong på 1950-talet. Den av arkitekt Magnus Schjerfbeck planerade utvidgningen stod klar 1928 och den av arkitekt Olof Hansson planerade utvidgningen, dit huvudentrén flyttades, blev färdig 1973. Katalogrummets väggmålningar utfördes av konstnären Tor Arne 1974. Riksarkivets finska namn ändrades till Kansallisarkisto 1994.

Ständerhuset, prästerskapets, böndernas och borgerskapets sessionsplats under ståndslantdagarnas tid, stod färdigt 1891. Ståndslantdagen hade sammanträtt regelbundet från 1860-talet, till en början i adelns år 1862 färdigställda Riddarhus, som byggdes på den plats som i stadsplanen hade reserverats för ständernas hus. Byggnaden för alla ständer föreslogs också bli placerad på Observatoriebacken. Den slutliga platsen fann man ändå nära Riddarhuset. Den sista inbjudningstävlingen under det skiftesrika planeringsskedet vanns av Gustaf Nyström. Tävlingen om frisen i Ständerhusets gavelfält vanns av Emil Wikström med verket "Finska folkets utveckling genom strid och arbete till sin första lantdag 1809". Skulpturgruppen, med 26 i brons gjutna figurer i övernaturlig storlek, lades på plats 1903.

Ståndslantdagen sammanträdde till år 1906 när man övergick till enkammarfolkrepresentation. När enkammarriksdagen inlett sitt arbete 1907 räckte utrymmena i Ständerhuset inte till för 200 riksdagsmän. Där fanns riksdagens bibliotek och hölls utskottsmöten till år 1931, då Riksdagshuset stod färdigt. Därefter var huset känt som Vetenskapliga Samfundens Hus.

Ständerhuset övergick till att disponeras av statsrådets kansli 1978, men i huset ordnades alltjämt de vetenskapliga samfundens tillställningar. Ständerhuset restaurerades 1988-1993. De av dekormålare Salomo Wuorio och hans assistent C. Ehrling på sin tid utförda renässans- och jugenddekorationerna, ornamenten och marmoreringarna restaurerades.

Svante Olssons parkplan från år 1890 omfattade skvären framför Finlands Bank och parken runt Ständerhuset. Finlands Banks förgrund med dess planteringar förnyades på 1920-talet.

Carolus Lindberg, Riksarkivet. Arkitekten 1926.

Eeva-Maija Viljo, Suomen pankin rakennus arkkitehtuuriperinteen murrosvaiheen kuvastajana. Rakennushallitus 1811-1986 175 vuotta. Suomen rakennustaiteen museo 1986.

Olof Hansson, Valtionarkiston lisärakennus ja muutos. Arkkitehti 6/1973.

Ville Lukkarinen, Valtionarkiston satavuotias rakennus. Riksarkivets hundraåriga byggnad. Valtionarkisto 1990.

Jussi Kuusanmäki, Valtionarkiston rakennus sata vuotta. Elias. SKS:n jäsenlehti 4/1990.

Vilhelm Helander et al (toim.), Säätytalo the House of Estates Helsinki. Edita 1999.

Pekka Lehtinen, Pankkisalit: tilatyypin historiaa. Museoviraston rakennushistorian osaston aikakauskirja 2. Helsinki 2008.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

The Suomen Pankki, the Kansallisarkisto and the Säätytalo, north of Senaatintori, represent Helsinki's role as the capital and continue the classicist architecture of the monumental city centre. The Suomen Pankki is the country's central bank, the Kansallisarkisto is the country's central archive, and the Säätytalo was the country's first Diet building. The monumental buildings, which have become national symbol buildings, form a group that embodies the ideal of town planning at the end of the 19th century. The interiors are decorative interior art, and the structures used advanced iron construction for their time. The international architectural competitions held for the design of the Bank and the Säätytalo are among the earliest in Finland.

The main building of the Suomen Pankki has the form of an Italian Renaissance palace, as do many other European bank buildings of the period. Architecture reflecting the roots of modern banking has served as a model in the design of the country's banks. The forecourt of the Bank, designed by the German architect Ludwig Bohnstedt, has a monumental character. To the north it is bordered by the building of the Valtionarkisto, with its colossal order rising from a plinth and its central risalit, and to the east by the Säätytalo, designed by the same architect, Gustaf Nyström, with its columned gable. Like the Bank, the Säätytalo stands freely on its own plot, following the models of the Ringstrasse in Wien. On the Bank's forecourt stands the statue of J.V. Snellman, erected in 1923.

The oldest main building of the Valtionarkisto, now the Kansallisarkisto, has three sections of different sizes facing in different directions, separated from one another by fire walls: the act storehouse, that is the document depository, the research room with its cast-iron gallery and documents, and the office wing between them. The interiors, with their decorative paintings, are impressive, as are the main entrance staircase hall and the spaces connected to it. The archive extension parallel to Snellmaninkatu dates from the 1920s, and the extensions on the west and north sides of the old part date from the early 1970s, from which period the public entrance to the archive also dates.

The programme of the Säätytalo, built as the meeting place of the three non-noble estates, is reflected in its classicist façades, their column systems, and the festive interiors decorated with lavish paintings. The tympanum of the classical temple-front gable of the Säätytalo bears a bronze sculpture group. Its central figure is Emperor Alexander I confirming the laws and rights of Finland. The group on the right depicts the development of the people through struggle towards a better future, and the group on the left depicts development through work.

The interior of the Säätytalo is dominated by a monumental glass-roofed staircase hall. Above the stair landing rises a version of the statue of Alexander II holding the law, a pedestal sculpture by Walter Runeberg, which stands in Senaatintori. For each estate there is a large plenary hall on the second main floor, with associated office and anteroom spaces. On the Kirkkokatu side, the former burghers' plenary hall is now the Juhlasali; the peasants' estate hall on the Rauhankatu side is the Luentosali; and the clergy's hall on the Snellmaninkatu side is the Tiedotussali.

Behind the Säätytalo there is a small park with fountains. A unified park plan was drawn up for the surroundings of the Suomen Pankki and the Säätytalo in 1890.

The site of the Suomen Pankki, the Kansallisarkisto and the Säätytalo lies in the oldest part of Helsinki, Vironniemi, which was already a built-up urban area in the 17th century.

The Suomen Pankki was founded in 1811 in Turku under the name Waihetus-, Laina- ja Depositioni-Contori. The bank was moved to Helsinki in 1819. The Suomen Pankki is the fourth-oldest central bank in the world. Its operations acquired central-bank features through the monetary realisation of 1840, the introduction of the Finnish markka in 1860–1865, and the establishment of commercial banks in the latter half of the 19th century.

The Suomen Pankki building was constructed to the east of Pyhän Kolminaisuuden kirkko. The bank's building project became topical in the 1870s, when the bank's income grew during the boom in timber exports. The international architectural competition for the design of the bank building was won in 1876 by the German architect Ludwig Bohnstedt. The building was completed in 1883. In the 1870s Bohnstedt had designed three banks in Germany. For security reasons the building was made solidly constructed. The sculptural decoration was made by C.E. Sjöstrand. The extension behind the main building, from the turn of the 1960s, and the Rauhankatu banknote printing works, from the mid-1950s, were designed by architect Harry W. Schreck.

The competition for the J.V. Snellman memorial, held in 1913, was won with a joint proposal by sculptor Emil Wikström and architect Eliel Saarinen. The national memorial, financed by public subscription, was unveiled in 1923 in front of the Suomen Pankki. Architect Eliel Saarinen designed the pedestal and the surroundings of the memorial. J.V. Snellman completed the monetary reform through which Finland received its own currency, the markka, in 1860. In 1863 Snellman was appointed to the Senate as head of the Finance Department. In this post he directed Finland's economic policy, and thanks to him the markka was tied in 1865 to a silver standard, which stabilised the value of money.

The decisions and documents of the central government of Finland were kept in Stockholm during the Swedish period. During the autonomy period the Senate archive was established in 1816, to which the documents concerning Finland transferred from Sweden were moved. The Senate archive became the national central archive. Initially the archive served only the needs of administration, but in 1859 it was opened to the public. The actual Valtionarkisto came into being in 1869, and its name described the purpose of the office, which was to preserve the documents of state administration.

In 1890 the Valtionarkisto moved from the Senate castle to a building designed by Professor Gustaf Nyström, which had been built in 1886–1890. The attic sculpture group of three female figures (Finland surrounded by history and archaeology), the emblem of the Kansallisarkisto, was designed by sculptor C.E. Sjöstrand. The ceiling paintings of the research room and the wall decorations of the entrance hall were made by decorative painter Salomo Wuorio in 1890. The original iron floor slabs of the document store were replaced with fireproof reinforced concrete in the 1950s. The extension designed by architect Magnus Schjerfbeck was completed in 1928, and the extension designed by architect Olof Hansson, to which the main entrance was moved, was completed in 1973. The wall painting in the catalogue room was made by the artist Tor Arne in 1974. The name Valtionarkisto was changed to Kansallisarkisto in 1994.

The Säätytalo, meeting place of the Diet of the Estates of the clergy, peasants and burghers, was completed in 1891. The Diet of the Estates had met regularly since the 1860s, at first in the Ritarihuone, completed in 1862 for the nobility, which was built on a site reserved in the town plan for the estates' house. A site on Tähtitorninmäki was also proposed for a building for all the estates. The final location, however, was found close to the Ritarihuone. The last invited competition in this eventful design process was won by Gustaf Nyström. The competition for the design of the frieze of the Säätytalo's gable was won by Emil Wikström with his work "The development of the Finnish people through struggle and work up to its first Diet, 1809". The sculpture group, consisting of 26 bronze figures larger than life-size, was installed in place in 1903.

The Diet of the Estates met until 1906, when the system changed to a unicameral parliament. When the unicameral Eduskunta began its work in 1907, the premises of the Säätytalo were not sufficient for its 200 members. The parliamentary library was located there, and committee meetings were held there until 1931, when the Eduskuntatalo was completed. After that the building was known as the Tieteellisten Seurain Talo.

The Säätytalo was transferred to the administration of the Prime Minister's Office in 1978, but events of learned societies continued to be held in the building. The Säätytalo was thoroughly renovated in 1988-1993. The Renaissance and Art Nouveau decorations, ornaments and marbling originally made by decorative painter Salomo Wuorio and his assistant C. Ehrling were restored.

The park plan drawn up by Svante Olsson in 1890 covered the park in front of the Suomen Pankki and the park surrounding the Säätytalo. The forecourt of the Suomen Pankki, with its plantings, was renovated in the 1920s.

Nearby in the register

Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0
See your own family's places on a living map