TreeAlive
‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Torkkelinmäen asuinalue (Torkelsbackens bostadsområde)

Helsinki (Helsingfors), Uusimaa, Finland

The record

Type
Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them)
asuinkerrostalo, kaava-alue, oppilaitos, puisto
Character (as the agency lists it)
kaupunki
Municipality
Helsinki (Helsingfors)
Region
Uusimaa
Country
Finland
Coordinates
60.18610, 24.95529
Pin
Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number
4088

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Internet Archive

4 historical maps cover this location, the earliest the 1666 map "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

  • 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
  • 1742 · Sveriges Krig, Ordres de Bataille 1723-1740 - Kriget mot Preussen 1757-1762… (Riksarkivet, Swedish National Archives)
  • 1809 · Belägenheten af Helsingfors och Sveaborg (Internet Archive)
  • Lantmäteristyrelsen, Lantmäteristyrelsens leverans 1850, SE/RA/420571/02/1/0078:00001… (Riksarkivet, Swedish National Archives)

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Torkkelinmäen puutarhakaupunkimainen asuinalue Kallion tiiviin ja tehokkaan kaupunkirakenteen keskellä kuvastaa työväestön asuinympäristöön 1900-luvun alussa kohdistuneitten kaupunkisuunnittelutavoitteiden uudistumista. Saman aikakauden kasvavan ja teollistuvan pääkaupungin työväestön asuinolojen kohentamiseksi rakennettuja uraa uurtavia alueita Helsingissä ovat Vallila ja Käpylä (ks. erilliset kohteet).

Torkkelinmäen laella olevaa Torkkelinpuistikkoa ympäröi kaartuva maaston muotoja seuraava katuverkosto, jossa asuintalot ovat kapeitten katujen varrella väljästi tonttien keskellä. Mallipiirustuksiin perustuvat matalat, pääosin yksiöitä ja kaksioita käsittävät klassistiset jyrkkäkattoiset kivitalot on rakennettu 1920-luvun lopulla ja alueen vehreys pohjautuu samanaikaisiin istutussuunnitelmiin.

Torkkelinmäkeä kehystää tiivis ja yhtenäinen punatiilitalojen muuri, joka suojaa mäkeä suurten katujen reunustalla. Helsinginkadun varrella korkeat punatiilitalot muodostavat vaikuttavan portin portaikolle, joka kohoaa kadulta rinteessä olevan, 1930 rakennetun oppilaitoksen kautta Torkkelinmäelle.

Kalliossa, Helsingin tärkeimmällä työväestön asuinalueella, asuntojen kysyntä ylitti tarjonnan 1900-luvun alussa. 1910-luvulla Kallion asukasluku lähes kaksinkertaistui, liki nykyiseen määrään. Kallioon vahvistettiin asemakaava 1901. Sen rakennustaiteelliset näkökohdat huomioiviin yksityiskohtiin vaikutti arkkitehti Gustaf Nyström sekä samanaikainen vilkas keskustelu Töölön asemakaavasta, jonka suunnittelussa maastonmuodot ja vaihtelevat katunäkymät olivat lähtökohtia. Kallion kaavan pohjalta syntyivät maailmansotien välisenä kiivaan rakentamisen aikana kaupunginosan kiviset, tiiviisti ja tehokkaasti rakennetut umpikorttelit suoraviivaisten katujen varsille.

Asuntopolitiikan ja -pulan epäkohdista keskusteltiin vilkkaasti 1910-1920-luvuilla. Helsingin yleishyödyllisen ja kunnallisen asuntotuotannon suunnitteluun ja toteutukseen haettiin vaihtoehtoja. Kallion suuria tontteja ja kallioiseen maastoon tehtyä suureellista katuverkostoa kritisoitiin. Ahtaista asuinoloista pyrittiin eroon rakentamalla kivikaupungin ulkopuolelle vehreitä esikaupunkialueita monilapsisten työläisperheitten tarpeisiin.

Kallion keskellä sijaitsevan Torkkelinmäen tehokas kaava jäi toteutumatta vaivalloisen maaston ja kalliiden toteutuskustannusten takia. Torkkelinmäen puutarhakaupunkimaisen asemakaavamuutoksen laati asemakaava-arkkitehti Bertel Jung apunaan arkkitehti Birger Brunila. Kaava vahvistettiin 1914. Torkkelinmäen esikuvaksi mainittiin Eiran huvilakaupungin asemakaava, jossa kapeat kadut myötäilevät maastoa ja matalat asuinrakennukset ovat erillistaloja.

Torkkelinmäen tonttien myynnin yhteydessä edellytettiin julkisivusuunnitelmissa käytettäväksi julkisivupiirustusten tarkastustoimikunnan vahvistamia julkisivukaavioita. Suurimman osan mäellä olevista rakennuksista suunnitteli arkkitehti Jalmari Peltonen. Asuinkortteleiden istutussuunnitelman laati Elisabeth Koch, joka jo varhain sovelsi englantilaisia puutarhasuunnittelun ideoita Suomessa.

Torkkelinmäkeen liittyvät Helsinginkadun ja Fleminginkadun kivitalot ovat useiden suunnittelijoiden käsialaa tiettävästi julkisivukaavioiden pohjalta. Helsinginkadun punatiilitalojen välistä nousevien portaiden päässä, Torkkelinmäen rinteessä on 1930 rakennettu kansalaiskorkeakoulu. Koulu perustettiin itsenäisyyden ajan alussa lahjakkaille nuorille, joilla ei ollut oppikoulu- ja ylioppilastaustaa. Kaupunki luovutti tontin ja arkkitehti Väinö Vähäkallion suunnittelemassa Yhteiskunnallisessa Korkeakoulussa aloitettiin opetus 1930. Rakennus otettiin myöhemmin yliopiston käyttöön ja arkkitehti Olof Hansson suunnitteli 1966 tehdyn korjauksen.

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Torkelsbackens bostadsområde har drag av en trädgårdsstad och är omgiven av Berghälls täta och effektiva stadsstruktur. Området avspeglar de nya stadsplaneringsidealen för arbetarbefolkningens boendeomgivning i början av 1900-talet. Vallgård och Kottby (se separata objekt) i Helsingfors var banbrytande områden som byggdes under denna tid för att förbättra boendeförhållandena för arbetarbefolkningen i den allt mer växande och industrialiserade huvudstaden.

Torkelsparken uppe på Torkelsbacken omges av ett gatunät som följer formerna i terrängen. Där finns bostadshusen vid smala gator glest utspridda mitt på tomterna. De klassicistiska låga stenhusen med branta tak har byggts vid slutet av 1920-talet utgående från modellritningar. Husen består främst av ettor och tvåor och grönskan i området baserar sig på samtida planteringsplaner.

Torkelsbacken inramas av en tät och enhetlig mur av röda tegelhus, som skyddar backen vid kanten av de stora gatorna. Vid Helsingegatan bildar de höga, röda tegelhusen en elegant port till de trappor som stiger upp från gatan. Trapporna leder till den läroanstalt som 1930 byggdes i sluttningen och vidare till Torkelsbacken.

I Berghäll, arbetarbefolkningens viktigaste bostadsområde i Helsingfors, var efterfrågan på bostäder större än utbudet i början av 1900-talet. Under 1910-talet nästan fördubblades invånarantalet i Berghäll, till i stort sett det nuvarande antalet. En stadsplan fastställdes för Berghäll 1901. Arkitekt Gustaf Nyström påverkade detaljer som beaktade arkitektoniska synpunkter, vilket också den samtidiga livliga diskussionen om stadsplanen för Tölö gjorde, där utgångspunkter för planeringen var terrängens former och varierande gatuvyer. Utgående från Berghälls stadsplan skapades mellan världskrigen, som var en tid av intensivt byggande, stadsdelens tätt och effektivt i sten byggda, slutna kvarter längs rätlinjiga gator.

Under 1910–20-talen fördes en livlig diskussion om bostadspolitiken och bostadsbristen. Man sökte alternativ till hur Helsingfors allmännyttiga och kommunala bostadsproduktion skulle planeras och genomföras. De stora tomterna och det överdådiga gatunätet som byggts i den klippiga terrängen i Berghäll kritiserades. Målet var att slippa trånga boendeförhållanden genom att utanför stenstaden bygga gröna förstadsområden för barnrika arbetarfamiljers behov.

Den effektiva stadsplanen i Torkelsbacken som ligger mitt i Berghäll verkställdes inte på grund av den besvärliga terrängen och de stora kostnaderna som verkställandet skulle ha medfört. Stadsplanearkitekt Bertel Jung assisterad av arkitekt Birger Brunila ritade en ny stadsplan för Torkelsbacken som fick drag av en trädgårdsstad. Planen fastställdes 1914. Som förebild för Torkelsbacken nämndes stadsplanen för villastaden Eira, där smala gator följer terrängen och de låga bostadshusen är fristående hus.

Då tomterna på Torkelsbacken såldes krävdes att byggarna i fråga om fasadplanerna skulle följa de fasadscheman som granskningsnämnden för fasadritningar fastställt. Arkitekt Jalmari Peltonen ritade de flesta byggnaderna på backen. Elisabeth Koch utarbetade planteringsplanen för bostadskvarteret. Hon hade redan i ett tidigt skede börjat tillämpa idéer från engelsk trädgårdsplanering i Finland.

Helsingegatans och Flemingsgatans stenhus i anslutning till Torkelsbacken har ritats av flera arkitekter veterligen utgående från fasadscheman. I änden av de trappor som leder upp mellan de röda tegelhusen från Helsingegatan finns i sluttningen i Torkelsbacken en folkhögskola som har byggts 1930. Skolan grundades i början av självständigheten för begåvade ungdomar, som saknade läroverks- eller studentbakgrund. Staden överlät tomten och undervisningen i den samhälleliga högskolan som ritats av arkitekt Väinö Vähäkallio inleddes 1930. Senare övertogs byggnaden av universitetet och reparerades 1966 efter ritningar av arkitekt Olof Hansson.

Veli Sihvo, Torkkelinmäki - Kallion unohdettu huvilakaupunki. Helsinki-Seura. Vuosikirja 1969.

Torkkelinmäki, miljööselvitys. Helsingin kaupungin rakennustarkastusvirasto, Helsinki 1970.

Juha Koskinen, Kallion historia. Kallio-Seura 1990.

Pekka Lehtinen, Helsinginkadun bulevardi. Asemakaavoitus, kaupunkirakentaminen, katuympäristö. Teknillisen korkeakoulun arkkitehtiosasto 2003. Painamaton diplomityö.

Aino Niskanen, Väinö Vähäkallio ja hänen toimistonsa, arkkitehdin elämäntyö ja verkostot. Helsinki 2005.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

The garden-city-style residential area of Torkkelinmäki, in the midst of Kallio's dense and efficient urban structure, reflects the renewal of urban planning aims directed at the living environment of the working class at the beginning of the 20th century. Pioneering areas in Helsinki built in the same period to improve the living conditions of the working population of the growing and industrialising capital are Vallila and Käpylä (see separate entries).

The Torkkelinpuistikko on the summit of Torkkelinmäki is surrounded by a curving street network following the contours of the terrain, in which the residential buildings stand loosely in the middle of their plots along narrow streets. The low, classicist stone houses with steep roofs, based on model drawings and mainly comprising one- and two-room apartments, were built in the late 1920s, and the area's greenery is based on contemporary planting schemes.

Torkkelinmäki is framed by a dense and continuous wall of red-brick buildings, which shields the hill along the edge of the major streets. Along Helsinginkatu, tall red-brick buildings form an impressive gateway to a staircase, which rises from the street through the educational institution built in 1930 on the slope, up to Torkkelinmäki.

In Kallio, Helsinki's most important working-class residential area, housing demand exceeded supply at the beginning of the 20th century. In the 1910s, Kallio's population almost doubled, nearly reaching its present-day level. A town plan was confirmed for Kallio in 1901. The details, which took architectural considerations into account, were influenced by architect Gustaf Nyström, as was the lively contemporary debate on the Töölö town plan, in whose design the terrain forms and varied street views were starting points. On the basis of the Kallio plan, during the intense building activity between the world wars, the district's stone, densely and efficiently built perimeter blocks arose along straight streets.

The shortcomings of housing policy and the housing shortage were vividly debated in the 1910s and 1920s. Alternatives were sought for the planning and implementation of Helsinki's non-profit and municipal housing production. The large plots of Kallio and the grandiose street network laid out on rocky terrain were criticised. Efforts were made to escape cramped living conditions by building green suburban areas outside the stone town, for the needs of working-class families with many children.

The efficient plan for Torkkelinmäki, located in the middle of Kallio, was not realised because of difficult terrain and expensive construction costs. The garden-city-style town plan amendment for Torkkelinmäki was drawn up by town plan architect Bertel Jung, assisted by architect Birger Brunila. The plan was confirmed in 1914. The town plan of the Eira villa town was cited as the model for Torkkelinmäki; in it, narrow streets follow the terrain and the low residential buildings are detached houses.

In connection with the sale of plots on Torkkelinmäki, facade plans were required to use facade schemes approved by the facade drawing inspection committee. Architect Jalmari Peltonen designed most of the buildings on the hill. The planting plan for the residential blocks was drawn up by Elisabeth Koch, who applied English garden design ideas in Finland already at an early stage.

The stone houses on Helsinginkatu and Fleminginkatu related to Torkkelinmäki are, as far as is known, the work of several designers, based on facade schemes. At the top of the staircase rising between the red-brick buildings on Helsinginkatu, on the slope of Torkkelinmäki, stands the kansalaiskorkeakoulu, built in 1930. The school was founded at the beginning of the independence era for talented young people who had no grammar school or matriculation background. The city handed over the plot, and teaching began in 1930 at the Yhteiskunnallinen Korkeakoulu, designed by architect Väinö Vähäkallio. The building was later taken into use by the university, and architect Olof Hansson designed the repair carried out in 1966.

Nearby in the register

Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0
See your own family's places on a living map