TreeAlive
‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Eläintarhan huvilat ja yleishyödylliset laitokset (Djurgårdsvillorna och de allmännyttiga byggnaderna vid Djurgården)

Helsinki (Helsingfors), Uusimaa, Finland

The record

Type
Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them)
huvila, kirkko, koulu, oppilaitos, sairaala, parantola
Character (as the agency lists it)
kaupunki
Municipality
Helsinki (Helsingfors)
Region
Uusimaa
Country
Finland
Coordinates
60.18269, 24.93838
Pin
Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number
3976

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Internet Archive

4 historical maps cover this location, the earliest the 1666 map "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

  • 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
  • 1742 · Sveriges Krig, Ordres de Bataille 1723-1740 - Kriget mot Preussen 1757-1762… (Riksarkivet, Swedish National Archives)
  • 1809 · Belägenheten af Helsingfors och Sveaborg (Internet Archive)
  • Lantmäteristyrelsen, Lantmäteristyrelsens leverans 1850, SE/RA/420571/02/1/0078:00001… (Riksarkivet, Swedish National Archives)

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Töölön- ja Eläintarhanlahden rantakallioille väljästi sijoitetut 1800-luvun lopun huvilarakennukset ja niiden rinnalle ryhmittyneet saman aikakauden sosiaalista rakennustoimintaa edustavat julkiset ja yksityiset rakennukset ilmentävät sekä aikansa uutta huvilakulttuuria että filantrooppista liikettä.

Eläintarhan rakennuspaikoilta avautuvat alkuperäisen suunnittelutavoitteen mukaisesti vapaat näköalat, useimmista merenlahdelle. Korkealla kalliolla sijaitsevat rakennukset puolestaan näkyvät edustavana, ajallisesti yhtenäisenä ja arkkitehtonisesti korkeatasoisena puistomaisena huvilamiljöönä. Koristeellisten yksityiskohtien, parvekkeiden ja tornien leimaamat monikerroksiset rakennukset ovat ajan keskieurooppalaisen huvilarakentamisen ihanteiden mukaisia. Useissa huviloissa on säilynyt piha- ja rantarakennuksia sekä henkilökunnan asuinrakennuksia.

Linnunlaulun huviloina tunnetut rakennukset on nimetty palstanumeroiden mukaan. Huvilat sijaitsevat alueen läpi kallioleikkauksessa kulkevan rautatien molemmin puolin. Rautatien länsipuolen neljä puuhuvilaa (9, 10, 11, 12) ovat pääasiassa asuin- ja taiteilijakäytössä. Itäpuolen huviloista (6, 7, 8, 14) osa on rakennettu asuinkäyttöön, osa suunniteltu sosiaalisiin tarkoituksiin. Huvila 6 on rakennettu sairaskodiksi kroonikoille, huvilan 7 talot sokeiden ammattikouluksi, kirjastoksi ja sokeainkodiksi. Punatiilisen Sokeainkoulun kanssa samassa korttelissa ovat puiset lastenkodit ja turvakoti sekä Eläintarhan huviloihin luettavissa oleva ns. Tornihuvila Toisen linjan varrella. Alueen pohjoisosassa on Diakonissalaitoksen varhaisimmat rakennukset: sairaala, kirkko ja sisarkoti. Pääosa huviloista ja sosiaalisiin tarkoituksiin rakennetuista laitosrakennuksista on yhä alkuperäisessä tai sitä vastaavassa käytössä.

Kallioon louhittua 1860-luvun rata-aluetta on laajennettu useasti.

Kauppaneuvos Henrik Borgström vuokrasi Eläintarhan alueen 1800-luvun puolivälissä. Asemakaavoitetun ja rakennetun kaupunkialueen ulkopuolella sijainneelle alueelle suunniteltiin tuolloin vesiparantolaa ja eläintarhaa, mutta ne jäivät toteutumatta.

Eläintarhan huvila-alue suunniteltiin ja jaettiin huvilapalstoiksi 1860-luvulla. 1887 Kallion tilan maat vapautuivat viljelytilalta ja 1891 Kallion jaoituskaavaan piirrettiin yhdeksän linjaa. Kaupunki luovutti sekä huvilatontteja että viereisiä Ensi linjan tontteja paitsi asuinhuviloille myös sosiaalisille ja yleishyödyllisille laitoksille. 1880-luvulla rakennettiin Eläintarhantie ja silta rautatien yli sekä 1890-luvun alussa jalankulun pengertie Kaisaniemestä Eläintarhaan.

Eläintarhan huvilapalstoja jaettiin 14 ja huviloita alettiin kutsua palstanumeron perusteella. Alueen puistomaisesta luonteesta, huvilarakennusten sijoittamisesta tontille sekä muodonannosta laadittiin tarkat ohjeet. Vilkkain rakennuskausi oli 1890-luvulla. Huvilat rakennettiin ympärivuotiseen asuinkäyttöön. Suunnittelijoita olivat mm. arkkitehti Albert Petrelius, arkkitehtitoimisto Grahn, Hedman & Wasastjerna (8), arkkitehdit J. Westerlund (9), Selim A. Lindqvist & Elia Heikel (10), N. Michelsson (11), Sihvola (12), Oskar Sundberg (14). Toisella linjalla sijaitsevan ns. Tornihuvilan suunnitteli arkkitehti Gustaf Lodenius.

Ns. ”ylähuviloissa” asui mm. kulttuurihenkilöitä, eritoten huvila 10 tuli tunnetuksi 1900-luvun alussa kirjailija Maila Talvion pitämistä kirjallisista illoista. Alueen filantrooppiseen luonteeseen sopii, että Maila Talvio oli aktiivinen myös keuhkotaudin vastustamistyössä ja erilaisissa parantolahankkeissa.

Kaupungistumisen ja teollistumisen aikoihin Suomessa, kuten muullakin, heikossa asemassa olevia pyrittiin auttamaan myös vapaaehtoisvoimin. Sosiaalisen huolenpidon rakentamisessa yksityisillä ihmisillä ja yhdistyksillä olikin merkittävä rooli valtion ja kaupungin ohella. Ylä- ja keskiluokan naiset järjestäytyivät mm. rouvasyhdistyksiksi ja perustivat erilaisia kouluja ja laitoksia. Helsingissä moni niistä sijoittui Eläintarhan huvila-alueelle ja sen lähistöön.

Sokeain Ystävät ry rakennutti 1892 Magnus Schjerfbeckin suunnitteleman kodin sokeille tytöille (huvila 7) sekä samalle tontille sokeain ammattikoulun ja kirjaston 1906 Waldemar Aspelinin suunnitelmin. Stiftelsen Hedvig Sofiahemmet rakennutti 1893 A. Rosenbröijerin suunnitteleman sairaskodin kroonikoille (huvila 6).

Yleisten rakennusten ylihallituksen rakennuttama Sokeainkoulun ensimmäinen oma rakennus rakennettiin arkkitehti Th. Granstedtin suunnittelemin 1898 kaupungin osoittamalle tontille Ensi linjalle. Aistiviallisten opetuksesta oli annettu asetus 1892 ja suunnitelma sokeainkoulujen opetussuunnitelmista ja tilatarpeista oli valmistunut 1893. Yksityisten naisten hyväntekeväisyysaloitteesta Barnavårdsföreningen i Finland rf rakennutti Sokeainkoulun kortteliin kolme arkkitehti Signe Lagerborg-Steniuksen suunnittelemaa puutaloa 1897-1905, kaksi lastenkotia ja turvakodin.

Suomen ensimmäinen Diakonissalaitos sai eurooppalaisen mallin mukaisen oman sairaalan, kirkon ja sisarkodin 1897 varakkaan filantroopin Aurora Karamzinin aloitteesta. Diakonia-aatteen mukaan laitoksen tarkoituksena oli hoitaa sairaita, kouluttaa naisdiakonissoja, auttaa köyhiä ja huolehtia vähäosaisista lapsista. Arkkitehti Magnus Schjerfbeckin suunnittelma sairaala ja Karl-August Wreden suunnittelema kirkko ja sisarkoti muodostivat Diakonissalaitoksen kauas näkyvän punatiilijulkisivun.

Joitakin asuinhuvilarakennuksia ja huvilamaisia laitosrakennuksia purettiin liikenteen ja uudisrakentamisen tieltä, esimerkiksi Brummerska hemmet (huvila 13, 1890-luvulla rakennettu vanhainkoti) purettiin rautatien alta 1960-luvulla. Kuntaliiton rakennuksen tieltä purettiin yksityisten naisten perustaman Raajarikkoisten auttamisyhdistyksen 1897 rakennettu kolmen puutalon ryhmä ja Kaupunginteatterin tontilta useita vuokra-asuntoja käsittäneet ”alahuvilat” 2, 3, 4 ja 5.

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Villabyggnaderna från slutet av 1800-talet ligger glest utplacerade på klipporna vid Tölövikens och Djurgårdsvikens stränder, tillsammans med en grupp av offentliga och privata byggnader som representerar tidens sociala byggverksamhet. Byggnaderna speglar både den nya villakulturen och den filantropiska rörelsen.

Från platserna där byggnaderna står öppnar sig enligt den ursprungliga idén fria vyer, oftast mot en havsvik. De högt belägna byggnaderna avtecknar sig för sin del som representativa, tidsmässigt enhetliga och arkitektoniskt högklassiga, parkliknande villamiljöer. Flervåningsbyggnaderna som präglas av dekorativa detaljer, verandor och torn följer den samtida mellaneuropeiska villaarkitekturens ideal. Flera av villorna har kvar gårds- och strandbyggnader och bostäder för personalen.

Byggnaderna som är kända under namnet Fågelsångens villor är uppkallade efter respektive parcellnummer. Villorna ligger på var sin sida om den bergskärning där järnvägen drar fram. Väster om järnvägen ligger fyra trävillor (9, 10, 11,12) som i första hand används som bostäder och av konstnärer. Av villorna på östra sidan (6, 7, 8, 14) har en del byggts som bostäder och en del för olika sociala ändamål. Villa 6 byggdes som sjukhem för kroniker, villa 7 som yrkesskola, bibliotek och hem för blinda. I samma kvarter som Blindskolan i rödtegel ligger ett barnhem och ett skyddshem i trä samt den s.k. Tornvillan vid Andra linjen, som också bör räknas till Djurgårdsvillorna. På områdets norra del ligger Diakonissanstaltens äldsta byggnader: sjukhuset, kyrkan och systrahemmet. Merparten av villorna och institutionsbyggnaderna för sociala ändamål är alltjämt i ursprunglig eller motsvarande användning.

Det insprängda bangårdsområdet från 1860-talet har utvidgats i flera repriser.

Kommerserådet Henrik Borgström arrenderade Djurgårdsområdet i mitten av 1800-talet. Området låg utanför det stadsplanerade och byggda stadsområdet. Det fanns planer på en vattenkuranstalt och en djurgård, men de förverkligades aldrig.

På 1860-talet planlades Djurgårdens villaområde, och delades in i villatomter. År 1887 frigjordes land från Berghälls arrendelägenhet och 1891 stakades nio linjer ut på planen. Staden överlät både villatomter och de intilliggande tomterna på Första linjen till villatomter och till sociala och allmännyttiga inrättningar. På 1880-talet byggdes Djurgårdsvägen och bron över järnvägen. I början av 1890-talet anlades gångvägen på banken mellan Kajsaniemi och Djurgården.

Sammanlagt utdelades 14 villatomter i Djurgården och villorna uppkallades efter jordlotternas nummer. Noggranna föreskrifter gavs om områdets parkliknande natur och om villornas placering och utseende. Den livligaste byggperioden inträffade på 1890-talet. Villorna byggdes för åretruntbruk. Till arkitekterna hörde bl.a. Albert Petrelius, arkitektbyrå Grahn, Hedman & Wasastjerna (8), J. Westerlund (9), Selim A. Lindqvist & Elia Heikel (10), N. Michelsson (11), Sihvola (12), Oskar Sundberg (14). Den s.k. Tornvillan på Andra linjen ritades av arkitekt Gustaf Lodenius.

I de s.k. ”övre villorna” bodde bl.a. kulturpersonligheter. I synnerhet villa 10 blev i början av 1900-talet känd för författaren Maila Talvios litterära aftnar. Det passar väl in i områdets filantropiska karaktär att Maila Talvio också var aktiv i arbetet mot lungsjukdomar och i olika sanatorieprojekt.

Under urbaniseringens och industrialiseringens tid försökte man i Finland, liksom på annat håll, hjälpa utsatta personer också genom frivilliga krafter. Enskilda personer och föreningar spelade jämsides med staten och staden en viktig roll när det gällde utbyggnaden av den sociala omsorgen. Över- och medelklassens kvinnor organiserade sig bl.a. till fruntimmersföreningar och grundade olika slags skolor och inrättningar. I Helsingfors låg många av inrättningarna på eller i närheten av Djurgårdens villaområde.

De Blindas Vänner r.f. byggde ett hem för blinda flickor 1892. Byggnaden (villa 7) ritades av Magnus Schjerfbeck. På samma tomt byggdes en yrkesskola för blinda och ett bibliotek år 1906 (Waldemar Aspelin). Stiftelsen Hedvig Sofiahemmet lät bygga ett sjukhem för kroniker 1893 (villa 6, A. Rosenbröijer).

Blindskolans första egna byggnad byggdes 1898 av Överstyrelsen för allmänna byggnader, efter ritningar av Th. Granstedt och på en tomt som staden upplät på Första linjen. År 1892 gavs en förordning om undervisning av syn- och hörselskadade, och en plan för blindskolornas undervisning och utrymmesbehov hade blivit färdig 1893. På ett välgörenhetsinitiativ som utgick från enskilda kvinnor lät Barnavårdsföreningen i Finland r.f. bygga tre trähus av arkitekt Signe Lagerborg-Stenius i Blindskolans kvarter mellan 1897 och 1905: två barnhem och ett skyddshem.
Finlands första Diakonissanstalt fick enligt europeisk modell ett eget sjukhus, en kyrka och ett systrahem 1897, på initiativ av den förmögna filantropen Aurora Karamzin. Enligt diakonins ideal var anstaltens uppgift att sköta sjuka, utbilda diakonissor, hjälpa fattiga och ta hand om nödställda barn. Arkitekt Magnus Schjerfbeck ritade sjukhuset och Karl-August Wrede kyrkan och systrahemmet. De tre byggnadernas rödtegelfasad syntes vida omkring.

Några villabyggnader och villaliknande institutionsbyggnader revs för att ge plats för trafik och nybyggen, t.ex. Brummerska hemmet (villa 13, ett ålderdomshem från 1890-talet) som revs på 1960-talet för att ge plats åt järnvägen. Föreningen för vanföra, grundad på privat initiativ av några kvinnor, hade låtit bygga en grupp på tre trähus 1897. Husen revs för att ge plats åt Kommunförbundets byggnad. På Stadsteaterns tomt revs de ”nedre villorna” 2, 3, 4 och 5 som hade bestått av ett flertal hyresbostäder.

Helsingin kaupungin historia IV:1. Helsinki 1955.

Helsingin kaupungin historia IV:2. Helsinki 1956.

Linnunlaulu. Selvitys alueen tulevista käyttömahdollisuuksista. Helsingin kaupunki 1980.
Kaija Nenonen, Kirsti Toppari, Herrasväen ja työläisten kaupunki. Helsingin vanhoja kortteleita 2. Helsingin Sanomat 1984.

Hannu Hirvikoski, Linnunlaulun tarina. Edico 2005.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

The late 19th-century villa buildings set loosely on the shore cliffs of Töölö and Eläintarhanlahti, and the public and private buildings of the same era grouped alongside them, representing social building activity, reflect both the new villa culture of their time and the philanthropic movement.

As originally planned, the building sites in Eläintarha offer open views, most of them toward the bay. The buildings on the high rock appear as a representative, chronologically unified and architecturally high-quality park-like villa environment. The multi-storey buildings, marked by decorative details, balconies and towers, are in keeping with the ideals of Central European villa building of the period. Many villas have retained yard and shore buildings as well as staff residences.

The buildings known as the Linnunlaulu villas are named after their lot numbers. The villas are located on both sides of the railway, which runs through the area in a rock cutting. The four wooden villas on the west side of the railway (9, 10, 11, 12) are mainly used as residences and by artists. Of the villas on the east side (6, 7, 8, 14), some have been built for residential use, and some were designed for social purposes. Villa 6 was built as a nursing home for chronic patients. The buildings of villa 7 serve as a vocational school for the blind, a library and a home for the blind. Together with the red-brick Sokeainkoulu in the same block are the wooden children's homes and a shelter, as well as the so-called Tornihuvila along Toinen linja, which can be counted among the Eläintarha villas. In the northern part of the area are the earliest buildings of Diakonissalaitos: the hospital, church and sisters' home. The majority of the villas and of the institutional buildings constructed for social purposes are still in their original or equivalent use.

The railway area, blasted into the rock in the 1860s, has been extended several times.

Commercial Counsellor Henrik Borgström leased the Eläintarha area in the mid-19th century. At that time, a hydropathic spa and a zoo were planned for the area, which lay outside the built-up, town-planned urban area, but they were never realised.

The Eläintarha villa area was planned and divided into villa plots in the 1860s. In 1887 the lands of the Kallion tila estate were released from farm use, and in 1891 nine lines were drawn into the Kallion jaoituskaava partition plan. The city handed over both villa plots and adjoining plots on Ensi linja, for residential villas as well as for social and public-benefit institutions. In the 1880s the Eläintarhantie road and a bridge over the railway were built, and at the beginning of the 1890s a pedestrian pengertie from Kaisaniemi to Eläintarha was constructed.

Fourteen villa plots were laid out in Eläintarha, and the villas began to be called by their plot number. Detailed guidelines were drawn up on the park-like character of the area, the placement of villa buildings on their plots, and their architectural form. The busiest building period was in the 1890s. The villas were built for year-round residential use. The designers included architect Albert Petrelius, the architectural firm Grahn, Hedman & Wasastjerna (8), architects J. Westerlund (9), Selim A. Lindqvist & Elia Heikel (10), N. Michelsson (11), Sihvola (12) and Oskar Sundberg (14). The so-called Tornihuvila on the second line was designed by architect Gustaf Lodenius.

Among the so-called 'upper villas' lived, among others, cultural figures; in particular, villa 10 became known at the beginning of the 20th century for the literary evenings hosted by the writer Maila Talvio. It fits the philanthropic character of the area that Maila Talvio was also active in the fight against tuberculosis and in various sanatorium projects.

During the period of urbanisation and industrialisation in Finland, as elsewhere, efforts were made to help those in a weak position through voluntary effort as well. In building social welfare, private individuals and associations also played a significant role alongside the state and the city. Upper- and middle-class women organised themselves, among other things, into ladies' associations, and founded various schools and institutions. In Helsinki, many of these were located in the Eläintarha villa area and its vicinity.

In 1892 Sokeain Ystävät ry had built a home for blind girls (villa 7), designed by Magnus Schjerfbeck, and on the same plot, in 1906, a vocational school for the blind and a library were built to designs by Waldemar Aspelin. In 1893 Stiftelsen Hedvig Sofiahemmet had built a nursing home for chronic patients (villa 6), designed by A. Rosenbröijer.

The first own building of the Sokeainkoulu, commissioned by the Yleisten rakennusten ylihallitus, was built in 1898 to designs by architect Th. Granstedt, on a plot allocated by the city on Ensi linja. A decree on the education of the sensory impaired had been issued in 1892, and a plan for the curricula and space requirements of schools for the blind had been completed in 1893. On the initiative of private women's charity, Barnavårdsföreningen i Finland rf built three wooden houses designed by architect Signe Lagerborg-Stenius in the Sokeainkoulu block in 1897-1905, as well as two children's homes and a shelter.

At the initiative of the wealthy philanthropist Aurora Karamzin, Finland's first Diakonissalaitos received its own hospital, church and sisters' home in 1897, modelled on European examples. According to the diaconia ideal, the institution's purpose was to nurse the sick, train women deaconesses, help the poor and look after disadvantaged children. The hospital designed by architect Magnus Schjerfbeck and the church and sisters' home designed by Karl-August Wrede together formed the far-visible red-brick facade of the Diakonissalaitos.

Some residential villa buildings and villa-like institutional buildings were demolished to make way for traffic and new construction. For example, Brummerska hemmet (villa 13, an old people's home built in the 1890s) was cleared for the railway in the 1960s. To make way for the Kuntaliitto building, a group of three wooden houses built in 1897 by the Raajarikkoisten auttamisyhdistys, founded by private women, was demolished, and from the site of the Kaupunginteatteri the 'lower villas' 2, 3, 4 and 5, which comprised several rental flats, were demolished.

Nearby in the register

Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0
See your own family's places on a living map