TreeAlive
‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Olympiarakennukset (Olympiadbyggnaderna)

Helsinki, Hämeenlinna (Helsingfors Tavastehus), Useita maakuntia, Finland

The record

Type
Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them)
asuinkerrostalo, kaava-alue, liikenteenrakennus, urheilurakennus
Character (as the agency lists it)
kaupunki
Municipalities
Helsinki, Hämeenlinna (Helsingfors Tavastehus)
Region
Useita maakuntia
Country
Finland
Coordinates
60.18619, 24.92786
Pin
Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number
1575

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Internet Archive

3 historical maps cover this location, the earliest the 1666 map "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

  • 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
  • 1742 · Sveriges Krig, Ordres de Bataille 1723-1740 - Kriget mot Preussen 1757-1762… (Riksarkivet, Swedish National Archives)
  • 1809 · Belägenheten af Helsingfors och Sveaborg (Internet Archive)

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Helsingin olympialaisia varten valmistuneet urheilurakennukset muodostavat kansainvälisestikin arvioituna hyvin säilyneen olympiarakennuskokonaisuuden, joka kuuluu myös kansainvälisen DOCOMOMO-järjestön hyväksymään suomalaisen modernin arkkitehtuurin merkkiteosvalikoimaan. Eri puolilla Helsinkiä sijaitsevat olympiarakennukset ovat sekä kansainvälisten vaatimusten mukaisia kilpaurheiluareenoita että tavallisten helsinkiläisten käyttämiä monipuolisia liikunta- ja virkistyspaikkoja. Kaikkien aikojen pienimmän olympiakaupungin urheilurakennusten pelkistetty arkkitehtuuri on periaatteiltaan yhtenäistä. Niissä on samankaltaisia betonirakenneratkaisuja, jotka on jätetty esiin, sekä pelkistettyjä kivipintoja, jotka julkisivuissa on yleensä maalattu valkoisiksi. Urheilurakennusten monipuolinen funktionaalisuus paljastuu niin suurten yleisötapahtumien kuin jokapäiväisten harrastustoimintojenkin käytössä.

Olympiakilpailupaikoista tärkein, Olympiastadion, kohoaa muiden urheilurakennusten keskipisteenä Eläintarhan liikuntapuistossa Töölössä. Olympiastadionin 72-metrinen solakka torni on olympialaisten ja suomalaisen urheilun symboli sekä yksi pääkaupungin tunnuskuvista. Rakennuksen ulkoasua leimaa valkean tornin lisäksi säännöllisin jännevälein sijoitettujen jalallisten kehäpalkkien kannattelema ulospäin levenevä katsomo.

Uimastadion sijaitsee Olympiastadionin koillispuolella kallioisen luonnonpuiston keskellä. Suomen ensimmäinen maauimala - kaupunkilaisten kesäinen uimakeidas - on kolmen altaan kokonaisuus. Kaarevan teräsbetonikatsomon länsisivua hallitsee arkadimainen koko julkisivun mittainen avoin pilarikäytävähalli. Puinen kahvilarakennus rajaa aluetta pohjoislaidalla. Kumpulan maauimala rakennettiin kisojen harjoitusaltaaksi. Kisahalli Olympiastadionin lounaispuolella on suurten salien kaarihalli, joka alunperin rakennettiin messu- ja näyttelykäyttöön sekä suuria yleisötapahtumia varten. Ruskeasuon ratsastushalli hevostalleineen sijaitsee Laakson ratsastuskentältä pohjoiseen Keskuspuistossa. Pelkistetyn tyylikkäässä kaarihallissa ovat sekä ratsastusmaneesi että urheilusalit.

Soutustadion sijaitsee Taivallahteen pistävällä niemellä, jonne suunniteltujen kanootti- ja souturatojen maaliviivalla on katettu betonikatsomo. Katsomon taustalla on kerhorakennus ja venevaja puusta. Velodromi on Suomen ensimmäinen viettävä pyöräilyrata Käpylän urheilupuistossa. Radan vaativat muodot on toteutettu betonista, radan lounaissivulla on katettu 2000-paikkainen katsomo. Tennispalatsi Kampissa, linja-autoaseman läheisyydessä, on saanut nimensä kaarikaton alla olleista neljästä tenniskentästä. Rakennuksessa toimii elokuvateatteri- ja museokeskus.

Käpylässä kaksi asuinaluetta on rakennettu olympiaurheilijoiden majoitukseen. Koskelantien pohjoispuolella on vuoden 1940 Olympiakylä ja 1952 Kisakylä. Olympiakylä on suomalaisittain varhainen tulkinta modernistisesta asuinalueesta. Kolme- ja nelikerroksiset vaaleat asuinrakennukset ovat vapaasti kumpuilevassa maastossa ja luonnonmukaisen puuston keskellä muodostaen avoimia pihoja. Asuntojen luonnonyhteys ja valaistusolot on tarkkaan tutkittu, kuten niiden pohjakaaviotkin. Yksinkertaiset rakennukset ovat arkkitehtuuriltaan harkittuja, suhteiltaan rauhallisia. 1952 Kisakylän suunnittelussa kunnioitettiin ja hyödynnettiin 1930-luvulla onnistuneiksi osoittautuneita ratkaisuja. Espoon Otaniemessä yhdeksän opiskelijoiden asuintaloa on rakennettu ns. itäblokin urheilijoiden kisakyläksi sekä Otahalli yleisurheilun harjoitushalliksi.

Olympiaterminaali Eteläsatamassa kuuluu 1952 olympialaisten rakennushankkeisiin, ja sen terminaali ja satamatalo liittyvät kaupungin satamien komeaan arkkitehtuurikehitykseen.

Hämeenlinnassa ovat nykyaikaisen viisiottelun kilpailupaikat. Ahvenistossa kauniilla järvenranta-alueella on maauima-allas, pukusuoja ja kahvilarakennus.

1930-luvulla Helsinki valmistautui järjestämään olympialaiset ja vastaanottamaan urheilijoita ja yleisöä kaikkialta maailmasta. Kaupunkiin nousi urheiluareenoita sekä erilaisia palveluita, kuten majoitus- ja liikennerakennuksia. Olympialaisilla perusteltiin koko kaupungin kohennusta. Keväällä 1940 olympiakisat peruttiin sotien takia. 1952 kesäolympialaiset järjestettiin Helsingissä. Tuolloin 1930-luvun urheilurakennukset palvelivat kisoja, katsomot usein hieman laajennettuna.

Kansainväliset urheilulajivaatimukset sanelevat olympialaisten kilpailupaikkojen suunnittelua. Itse ratojen, altaiden ja kenttien lisäksi tulevat urheilijoita, huoltoa, henkilökuntaa sekä yleisöä ja tiedotusvälineitä palvelevat tilat. Toisiinsa nähden kilpailupaikkojen tulee sijaita joustavasti liikenteellisesti sekä majoitukseen nähden. Helsingissä oli sujuvaa sijoittaa olympiarakennukset eri puolille kaupunkia urheilutarkoituksiin varattuihin puistoihin ja Keskuspuistoon. Lajivaatimusten lisäksi tutkittiin monikäyttöisyys, ei pelkästään urheiluun vaan kaikenikäisten kaupunkilaisten kuntoiluun ja virkistykseen. Urheilulaitosten rakentaminen nähtiin työ- ja kaupunkikulttuurissa yhteiskunnan velvollisuudeksi.

Olympiastadionin arkkitehtikilpailuohjelmassa 1932 sanottiin, että "Stadionin tulee saada sellainen arkkitehtooninen muotoilu, joka vastaa koko maan urheilukeskuksen arvoa". Stadionista haluttiin sekä urheiluareena että kansanjuhlien pitopaikka. Kaksivaiheisen kilpailun voittivat arkkitehdit Toivo Jäntti ja Yrjö Lindegren. Rakennesuunnitelmat laati diplomi-insinööri Uuno Varjo. Maastotyöt alkoivat 1934. Stadion vihittiin käyttöön 1938, itäkatsomo oli tuolloin rakentamatta. Kun Tokio 1938 luopui vuoden 1940 olympialaisten järjestämisestä, kisat annettiin Helsingille. Stadionin itäkatsomo ja väliaikainen puukatsomolaajennus rakennettiin. 1952 olympialaisia varten betonikatsomo laajennettiin ja sitä puolestaan laajennettiin väliaikaisella puukatsomolla. Toimistot eteläkaarteeseen valmistuivat 1955 ja retkeilymaja pohjoiskaarteeseen 1961. Museosiipeä on laajennettu kolmesti vuosina 1963, 1984 ja 1992. 1980-luvulta alkaen uusi sukupolvi ja omistaja, Helsingin kaupunki, sai vastuulleen perinteikkään rakennuksen. Stadionin muutos- ja korjaustyö valmistui 1994 pääarkkitehtina Markku Aalto. Stadionin kupeessa oleva Töölön pallokenttä rakennettiin 1940 ja saatettiin loppuun vuoden 1952 olympialaisiin.

Uimastadionin rakennustyöt aloitettiin 1938 suunnittelijana arkkitehti Jorma Järvi, työt keskeytyivät sotien ajaksi ja stadion viimeisteltiin 1952. Arkkitehti Pauli Salomaan johdolla suunniteltu Kumpulan maauimala valmistui 1952. Velodromi ja soutustadion rakennettiin 1940 kisoihin ja niiden katsomoita laajennettiin 1952, suunnittelija oli arkkitehti Hilding Ekelund. Soutustadion hyväksyttiin tuulisen radan takia 1952 vain melontakilpailujen pitopaikaksi. Kisahalli oli kisojen nyrkkeily-, paini- ja voimisteluareena, suunnittelijoina arkkitehdit Aarne Hytönen ja Risto Veikko Luukkonen. Rakennus valmistui 1935 ja sitä laajennettiin 1952. Tennispalatsi rakennetttiin 1940 autojen huolto- ja paikoitusrakennukseksi, mutta 1952 kisoissa kaarikaton alle rakennetut liikuntatilat olivat koripalloilun käytössä. Rakennuksen suunnitteli arkkitehtiylioppilas, rakennusmestari Helge Lundström. Ruskeasuon ratsastushallit valmistuivat 1940 kisoihin, arkkitehtina oli rakennushallituksen yliarkkitehti Martti Välikangas. Nykyinen ratsastushalli on noin puolet alkuperäisestä, toinen puoli on otettu muuhun liikuntakäyttöön. Olympia-areenat on korjattu tai niiden korjaus aloitettu 1990-luvun kuluessa.

Käpylän olympiakylän yleissuunnitelmaa ja toiminnallista ohjelmaa laati arkkitehtiryhmä Alvar Aalto, Hilding Ekelund, Kaj Englund, Georg Jägerroos ja Martti Välikangas 1938. Helsingin ensimmäinen osuuskuntamuotoinen asuinalue, joka rakennettiin yhtenäisellä suunnitelmalla osuuskunta Helsingin Asuntokeskuskunta HAKA:n toimesta valmistui 1940. Kaupungin ulkosyrjälle, vapaaseen luontoon hakeutumisen mahdollistivat valmiit tiet raitiotie- ja autobussiyhteyksineen. Ensimmäisen kerran olympiakisojen historiassa urheilijat majoitettaisiin kerrostaloihin, joiden ”rationalisoidut pienasunnot” suunniteltiin huolella tulevaan asuinkäyttöön. Ensimmäisen rakennusvaiheen 600 asuntoon piti majoittaa noin 3000 miesurheilijaa. Arkkitehdit Hilding Ekelund ja Martti Välikangas tekivät yhdessä alueen piirustukset ja 1941 jälkeen valmistuneet talot suunnitteli yksin Ekelund. 1952 arkkitehti Pauli Salomaan suunnittelemaan Kisakylään mahtui viitisentuhatta vuodetta miesurheilijoille. Kisakylä oli 1952 olympialaisten suurin yksittäinen rakennushanke.

Hämeenlinna valittiin nykyaikaisen viisiottelun kisapaikaksi. Lajeista uinti, maastojuoksu, ammunta ja esteratsastus suoritettiin Ahvenistolla. Kisoja varten rakennettiin Ahveniston urheilukeskus 1951 arkkitehtien Ilmari Niemeläisen ja Olavi Sahlbergin piirustusten mukaan.

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Idrottsbyggnaderna som byggdes för olympiaden i Helsingfors är också internationellt sett en välbevarad helhet av olympiadarkitektur. De ingår även i den internationella organisationen DOCOMOMOs urval av betydande modern finsk arkitektur. Olympiadbyggnaderna ligger på olika håll i Helsingfors och består såväl av tävlingsarenor med internationell standard som av mångsidiga idrotts- och rekreationsområden för vanliga helsingforsare. Den stramt hållna arkitekturen i den genom tiderna minsta olympiastaden är alltigenom enhetligt hållen. Byggnaderna präglas av likartade synliga betongkonstruktioner och av okonstlade stenytor som på fasaderna i allmänhet har målats vita. Idrottsbyggnadernas mångsidiga funktionalitet visar sig både under stora idrottsevenemang och i den dagliga fritidsverksamheten.

Den viktigaste av tävlingsplatserna, medelpunkten Olympiastadion, reser sig över de andra idrottsbyggnaderna i idrottsparken på Djurgården i Tölö. Det slanka, 72 meter höga tornet är en symbol för olympiaden och för finsk idrott, samtidigt som det är en symbol för huvudstaden. Byggnadens exteriör kännetecknas av det vita tornet och av åskådarläktaren med regelbundet placerade stödkonstruktioner i betong.

Simstadion ligger nordost om Olympiastadion, mitt i en klippig naturpark. Finlands första utebassäng – en sommaroas för helsingforsarna – består av tre olika bassänger. Västra sidan av den svängda åskådarläktaren i armerad betong domineras av en arkadliknande, öppen pelarhall som sträcker sig över hela fasaden. Den röda kafébyggnaden avgränsar området i norr. Friluftsbassängen i Gumtäkt byggdes som övningsbassäng för tävlingarna. Tävlingshallen Kisahalli sydväst om Olympiastadion är en båghall som ursprungligen byggdes med tanke på mässor och utställningar och för stora publika evenemang. Ridhallen och stallen i Brunakärr ligger i Centralparken, norr om Dals ridfält. Den stilfulla båghallen omfattar såväl manege som idrottssalar.

Roddstadion ligger på en udde som skjuter ut i Edesviken. På mållinjen för kanot- och roddbanorna finns en täckt åskådarläktare i betong. Bakom läktaren finns en klubbyggnad och ett båtskjul i trä. Velodromen är Finlands första lutande cykelbana och ligger i Kottby idrottspark. De former som banan kräver är byggda i betong och på banans sydvästra sida finns en täckt läktare med plats för 2000 personer. Tennispalatset i Kampen, i närheten av busstationen, har fått sitt namn av de fyra tennisbanorna som fanns under bågtaket. Numera finns här en biograf och ett museicentrum.

I Kottby byggdes två bostadsområden för att inkvartera idrottarna under olympiaden. Norr om Forsbyvägen ligger Olympiabyn från 1940 och den nya Olympiabyn från 1952. Den förstnämnda är en ur finskt perspektiv tidig tolkning av ett modernistiskt bostadsområde. De tre- och fyra våningar höga ljusa bostadshusen ligger fritt i den kuperade terrängen och den naturliga parken. Mellan husen bildas öppna gårdar. Bostädernas ljusförhållanden och närhet till naturen är noggrant genomtänkta, liksom bottenplanerna. De enkla byggnaderna har en välavvägd arkitektur med lugna proportioner. Vid projekteringen av Olympiabyn från 1952 tog man lärdom av lösningar som under 1930-talet visat sig vara lyckade. I Otnäs i Esbo byggdes nio studentbostadshus som olympisk by för idrottare från de s.k. östblocksländerna samt en idrottshall (Otahalli) som övningshall för friidrott.

Olympiaterminalen i Södra hamnen hör till byggprojekten under olympiaden 1952. Terminalen och hamnbyggnaden hänger samman med den mäktiga utvecklingen av arkitekturen i huvudstadens hamnar.

I Tavastehus finns tävlingsplatser för modern femkamp. Vid en vacker sjö i Ahvenisto finns en friluftsbassäng, badhytter och en kafébyggnad.

På 1930-talet förberedde sig Finland på att ordna olympiska spel och ta emot idrottare och publik från alla världens hörn. Idrottsarenor och olika byggnader för inkvartering och trafik började byggas. Olympiaden motiverade en modernisering av hela staden. Våren 1940 inställdes olympiaden på grund av kriget. År 1952 ordnades däremot sommarolympiaden. Idrottsbyggnaderna från 1930-talet kunde användas för spelen, ofta med något utbyggda åskådarläktare.

De internationella kraven på idrottsgrenarna dikterar projekteringen av tävlingsplatserna under en olympiad. Förutom banorna, bassängerna och planerna behövs byggnader som betjänar idrottarna, servicefunktionerna, personalen samt publiken och medierna. Tävlingsplatserna skall ligga väl till i förhållande till trafik och inkvartering. I Helsingfors var det ändamålsenligt att placera olympiabyggnaderna på olika håll i staden, i parker som var reserverade för idrott och i Centralparken. Förutom att man följde kraven som de olika grenarna ställde undersökte man möjligheterna att använda anläggningarna mångsidigt, inte enbart för idrott utan också för konditionsträning och fritidsverksamhet för stadsbor. Den rådande arbets- och stadskulturen såg det som en samhällelig plikt att bygga idrottsanläggningarna.

I arkitekttävlingen om Olympiastadion 1933 sades det att ”Stadion skall få en arkitektonisk utformning som motsvarar dess värdighet som hela landets idrottscentrum”. Man ville att Stadion skulle bli både en idrottsarena och en plats för folkfester. Den tävlingen som begicks i två faser vanns av arkitekterna Toivo Jäntti och Yrjö Lindegren. Konstruktionerna projekterades av diplomingenjör Uuno Varjo. Terrängarbetena inleddes 1934, och Stadion invigdes 1938. Då var den östra åskådarläktaren ännu inte färdig. När Tokio 1938 avstod från att ordna olympiaden som skulle hållas 1940 gavs tävlingarna till Helsingfors. Den östra läktaren och en provisorisk läktare av trä byggdes. För olympiaden 1952 utvidgades betongläktaren och den byggdes i sin tur ut med en provisorisk åskådarläktare av trä. Kontoren på södra sidan blev färdiga 1955 och vandrarhemmet på nordsidan 1961. Museiflygeln har byggts 1963, 1984 och 1992. Från och med 1980-talet fick en ny generation och en ny ägare, Helsingfors stad, överta ansvaret för den traditionsrika byggnaden. Ombyggnadsarbetena på stadion blev färdiga 1994, med Markku Aalto som chefsarkitekt. Tölö bollplan strax vid Stadion började byggas 1940 och blev färdig till olympiaden 1952.

Byggnadsarbetena på Simstadion inleddes 1938 med Jorma Järvi som arkitekt. Arbetena låg nere under krigen och slutfördes 1952. Friluftsbassängen i Gumtäkt av arkitekt Pauli Salomaa blev färdig 1952. Velodromen och roddstadion byggdes inför tävlingarna år 1940 och anläggningarnas åskådarläktare utvidgades 1952. Arkitekt var Hilding Ekelund. På grund av den blåsiga banan godkändes Roddstadion enbart för paddlingstävlingarna under olympiaden. Spelens boxnings- brottnings- och gymnastiktävlingar begicks i den nuvarande Tölö sporthall ritats av arkitekterna Aarne Hytönen och Risto Veikko Luukkonen. Byggnaden blev färdig 1935 och byggdes ut 1952. Tennispalatset byggdes 1940 som bilverkstad och parkering, men under olympiaden 1952 användes den nybyggda idrottssalen under bågtaket för korgbollstävlingarna. Byggnaden är ritad av arkitektstuderanden Helge Lundström. Manegerna i Brunakärr blev färdiga inför tävlingen 1940, arkitekt var byggnadsstyrelsens överarkitekt Martti Välikangas. Den nuvarande manegen är ungefär hälften av den ursprungliga, den andra hälften används som bollhall. En renovering av olympia arenorna gjordes på 1990-talet och arbetet fortgår.

Generalplanen och det funktionella programmet för olympiabyn i Kottby gjordes av arkitekter Alvar Aalto, Hilding Ekelund, Kaj Englund, Georg Jägerroos och Matti Välikangas 1938. Helsingfors första andelslagsbaserade bostadsområde, som byggdes utifrån en enhetlig plan på uppdrag av andelslaget Helsingin Asuntokeskuskunta HAKA, blev färdigt 1940. Platsen i stadens utkant, i fri natur, kunde väljas tack vare färdiga vägar med spårvägs- och bussförbindelser. Första gången i de olympiska spelens historia skulle idrottarna inkvarteras i höghus med ”rationaliserade småbostäder” som planerades noga för blivande bostadsbruk. Det första byggskedet med 600 bostäder skulle rymma omkring 3000 manliga idrottare. Arkitekterna Hilding Ekelund och Martti Välikangas gjorde tillsammans ritningarna över området och husen som blev färdiga efter 1941 ritades enbart av Ekelund. I den senare byggda olympiabyn som ritades av Pauli Salomaa fanns femtusen bäddar för manliga idrottare. Olympiabyn var det största enskilda byggprojektet inför olympiaden 1952.

Tavastehus utsågs till tävlingsplats för den moderna femkampen. Grenarna simning, terränglöpning, skytte och banhoppning gick av stapeln i Ahvenisto. Inför tävlingen byggdes idrottscentret Ahvenisto 1951, efter ritningar av arkitekterna Ilmari Niemeläinen och Olavi Sahlberg.

Helge Nygrén, Suuri areena. Stadion-säätiö 1927-1987. Helsingin Olympiastadion 1938-1988. Stadion-säätiö 1988.

Mikko Härö, Valmistautuminen 1940 ja 1952 olympiakisoihin. Olympiakaupunki Helsinki 1952. Helsingin kaupunginmuseo 1992.

Olympiarakennusten korjausperiaatteet. Helsingin kaupunkisuunnitteluviraston julkaisuja. Helsinki 1996.

Do.co.mo.mo. Modernismin merkkiteoksia Suomen arkkitehtuurissa. Alvar Aalto Akatemia, docomomo Suomi-Finland ry, Suomen rakennustaiteen museo. Helsinki 2002.

Rakennettu Häme. Maakunnallisesti arvokas rakennusperintö. Hämeen liitto 2003.

Lauri Putkonen ja Marja Ivars, Kyliä ja kortteleita. Hämeenlinnan ja Hattulan rakennuskulttuuriselvitys. Hattulan kunta. Hämeenlinnan kaupunki. Hämeenlinna 2003.

Hilkka Högström, Olympiastadionin torni - ylevien ihanteiden ikoni. Museoviraston rakennushistorian osaston aikakausikirja 1. Helsinki 2005.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

The sports buildings completed for the Helsinki Olympic Games form, even when assessed internationally, a well-preserved Olympic building ensemble, which also belongs to the selection of landmark works of Finnish modern architecture approved by the international DOCOMOMO organisation. The Olympic buildings located in various parts of Helsinki are both competition sports arenas meeting international requirements and versatile exercise and recreation venues used by ordinary Helsinki residents.

The sports buildings of the smallest Olympic city of all time share an austere architecture that is unified in principle. They feature similar concrete structural solutions, left exposed, and simplified stone surfaces, which on the façades are usually painted white. The versatile functionality of the sports buildings is revealed both in large public events and in everyday hobby activities.

The most important of the Olympic competition venues, the Olympiastadion, rises as the centre of the other sports buildings in the Eläintarha sports park in Töölö. The 72-metre slender tower of the Olympiastadion is a symbol of the Olympic Games and of Finnish sport, and one of the emblems of the capital. Apart from the white tower, the exterior of the building is characterised by a stand widening outwards, supported by footed ring beams placed at regular spans.

The Uimastadion is situated north-east of the Olympiastadion, in the middle of a rocky nature park. Finland's first open-air swimming pool, a summer swimming resort for townspeople, is a complex of three pools. An arcaded, open pillared colonnade hall spanning the full length of the façade dominates the west side of the curved reinforced-concrete stand. A wooden café building bounds the area on the northern edge. The Kumpula outdoor pool was built as a training pool for the Games.

The Kisahalli, south-west of the Olympiastadion, is a vaulted hall with large halls, originally built for fairs and exhibitions as well as large public events. The Ruskeasuo riding hall with its horse stables is located north of the Laakso riding field in Keskuspuisto. In the austere, elegant vaulted hall are both the riding arena and the sports halls.

The Soutustadion is located on a headland jutting into Taivallahti, where a covered concrete stand has been built on the finish line of the planned canoe and rowing courses. Behind the stand is a clubhouse and a boathouse of wood. The Velodromi is Finland's first banked cycling track, in the Käpylä sports park. The demanding forms of the track are executed in concrete, and on the south-west side of the track is a covered 2000-seat stand. The Tennispalatsi in Kamppi, near the bus station, has taken its name from the four tennis courts that were under its arched roof. The building houses a film theatre and museum centre.

In Käpylä, two residential areas were built to house Olympic athletes. North of Koskelantie are the 1940 Olympiakylä and the 1952 Kisakylä. The Olympiakylä is an early Finnish interpretation of a modernist residential area. The three- and four-storey light-coloured apartment buildings stand in freely undulating terrain amid natural tree cover, forming open courtyards. The natural connection and lighting conditions of the apartments have been carefully studied, as have their floor plans. The simple buildings are architecturally considered and proportionally calm. In designing the 1952 Kisakylä, solutions that had proved successful in the 1930s were respected and utilised. In Otaniemi, Espoo, nine student apartment buildings have been built as the so-called Eastern Bloc athletes' Olympic village, as well as the Otahalli, a training hall for athletics.

The Olympiaterminaali in Eteläsatama belongs to the building projects for the 1952 Olympic Games, and its terminal and harbour building are connected with the stately architectural development of the city's harbours.

In Hämeenlinna are the competition venues for modern pentathlon. In Ahvenisto, on a beautiful lakeshore area, there is an outdoor swimming pool, a changing shelter and a café building.

In the 1930s Helsinki prepared to host the Olympic Games and to receive athletes and spectators from all over the world. Sports arenas rose in the city, along with various services such as accommodation and transport buildings. The Olympics were used to justify the improvement of the whole city. In spring 1940 the Olympic Games were cancelled because of the wars. The 1952 Summer Olympics were held in Helsinki. At that time the sports buildings of the 1930s served the Games, their stands often somewhat enlarged.

International sport-specific requirements dictate the planning of Olympic competition venues. Besides the tracks, pools and fields themselves, there must be facilities serving athletes, maintenance, staff, spectators and the media. In relation to each other, and to accommodation, the competition venues should be located flexibly in terms of transport. In Helsinki it was easy to place the Olympic buildings in various parts of the city, in parks reserved for sports and in Keskuspuisto. In addition to the requirements of individual sports, multi-use was studied: not only for sport but also for the fitness and recreation of city dwellers of all ages. In working and urban culture, the building of sports facilities was seen as a duty of society.

The 1932 architectural competition programme for the Olympic Stadium stated that "The stadium must be given an architectural design that matches the status of the whole country's sports centre". The stadium was intended to be both a sports arena and a venue for national celebrations. The two-stage competition was won by architects Toivo Jäntti and Yrjö Lindegren. The structural plans were drawn up by diplomi-insinööri Uuno Varjo. Earthworks began in 1934. The stadium was inaugurated for use in 1938; the east stand had not yet been built at that time. When Tokyo 1938 gave up the organisation of the 1940 Olympics, the Games were awarded to Helsinki. The east stand of the stadium and a temporary wooden stand extension were built. For the 1952 Olympics the concrete stand was extended, and this in turn was extended with a temporary wooden stand. Offices in the southern curve were completed in 1955 and a hiking lodge in the northern curve in 1961. The museum wing has been extended three times, in 1963, 1984 and 1992. From the 1980s onwards a new generation and owner, the City of Helsinki, took responsibility for the traditional building. The alteration and repair work on the stadium was completed in 1994, with Markku Aalto as chief architect. The Töölö ball field beside the stadium was built in 1940 and was completed for the 1952 Olympics.

Construction of the swimming stadium began in 1938, designed by architect Jorma Järvi; the work was interrupted for the duration of the wars and the stadium was finished in 1952. The Kumpula open-air swimming pool, designed under architect Pauli Salomaa, was completed in 1952. The velodrome and rowing stadium were built for the 1940 Games and their stands were extended in 1952; the designer was architect Hilding Ekelund. Because of the windy course, the rowing stadium was approved in 1952 only as a venue for canoeing competitions. The Kisahalli was the arena for boxing, wrestling and gymnastics at the Games; it was designed by architects Aarne Hytönen and Risto Veikko Luukkonen. The building was completed in 1935 and extended in 1952. The Tennispalatsi was built in 1940 as a car service and parking building, but at the 1952 Games the sports facilities built under the arched roof were used for basketball. The building was designed by architecture student and master builder Helge Lundström. The Ruskeasuo riding halls were completed for the 1940 Games; the architect was Martti Välikangas, chief architect of the National Board of Public Buildings. The present riding hall is about half of the original; the other half has been taken into use for other sports. The Olympic arenas were repaired, or their repair begun, during the 1990s.

The master plan and functional programme for the Käpylä Olympic Village were drawn up in 1938 by a group of architects: Alvar Aalto, Hilding Ekelund, Kaj Englund, Georg Jägerroos and Martti Välikangas. Helsinki's first housing area in cooperative form, built to a uniform plan by the housing cooperative Helsingin Asuntokeskuskunta HAKA, was completed in 1940. Moving to the outskirts of the city, into open countryside, was made possible by finished roads with tram and bus connections. For the first time in Olympic history, athletes were to be housed in apartment blocks, whose "rationalised small flats" were carefully designed for future residential use. The 600 flats of the first building phase were to accommodate about 3000 male athletes. Architects Hilding Ekelund and Martti Välikangas together made the drawings for the area, and the houses completed after 1941 were designed by Ekelund alone. The Kisakylä, designed by architect Pauli Salomaa in 1952, had room for fifteen thousand beds for male athletes. The Kisakylä was the largest single construction project of the 1952 Olympics.

Hämeenlinna was chosen as the venue for modern pentathlon. Of the disciplines, swimming, cross-country running, shooting and show jumping were held at Ahvenisto. For the Games the Ahvenisto sports centre was built in 1951 to the drawings of architects Ilmari Niemeläinen and Olavi Sahlberg.

Nearby in the register

Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0
See your own family's places on a living map