TreeAlive
‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Kansanpuistot Korkeasaari ja Seurasaari (Folkparkerna Högholmen och Fölisön)

Helsinki (Helsingfors), Uusimaa, Finland

The record

Type
Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them)
matkailurakennus, museo, muu kulttuurirakennus, puisto, silta
Character (as the agency lists it)
kaupunki
Municipality
Helsinki (Helsingfors)
Region
Uusimaa
Country
Finland
Coordinates
60.18141, 24.88443
Pin
Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number
1574

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Riksarkivet, Swedish National Archives

3 historical maps cover this location, the earliest the 1666 map "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

  • 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
  • 1742 · Sveriges Krig, Ordres de Bataille 1723-1740 - Kriget mot Preussen 1757-1762… (Riksarkivet, Swedish National Archives)
  • 1809 · Belägenheten af Helsingfors och Sveaborg (Internet Archive)

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Korkeasaaressa ja Seurasaaressa on säilynyt 1800-luvun lopulta maan ensimmäisten kansanpuistojen kulttuuriympäristöä sekä kansanpuistojen yhteyteen perustetut valtakunnalliset nähtävyyskohteet eläintarha ja ulkoilmamuseo.

Korkeasaaren ja Seurasaaren näihin päiviin säilyneet ”kasvattavan ja tervehenkisen” vapaa-ajanvieton periaatteet ovat peräisin 1871 perustetulta Helsingin anniskeluyhtiöltä. Yhtiön perintöä ovat niin ikään kansanpuistojen tarpeisiin rakennetut korkeatasoiset ulkoiset puitteetkin puistoista ja poluista rakennuksiin.

Korkeasaaren, varhaisimman kansanpuiston, huvilamainen puistoravintola vuodelta 1884 on yhä käytössä. Pronssinen pukkiveistos ravintolan yhteydessä on vuodelta 1892. Muita kansanpuiston varhaisajalta säilyneitä rakennuksia ovat odotushuone (1887) ja saarenvartijan rakennus (1890). Eläintenpidon historiasta muistuttavat kiviset Karhulinnat (1903 ja 1905) ja Jääkarhulinna (1914). Samalta ajalta on eläintarhan intendentin asuintalo (1902).

Seurasaari on Helsingin toinen kansanpuisto, jonka varhaisvaiheesta ovat säilyneet paitsi tieverkko näköalapaikkoineen, portaikkoineen ja penkkeineen myös aikalaisten norjalaistyylisiksi kuvailemat rakennukset, kuten metsänvartijan talo saaren pohjoisosassa, ravintola puistoineen saaren keskiosassa sekä isännän talo saaren eteläkärjessä, kaikki vuodelta 1890. Juhlakenttä on eteläkärjen metsä- ja puistolampialueen pohjoispuolella. Saaren länsirannalla on meriuimala. Saareen johtava puinen silta levähdyspaviljonkeineen noudattelee arkkitehti Mieritzin 1891 suunnitteleman ensimmäisen sillan muotoa.

Seurasaaren ulkomuseossa, joka keskittyy saaren itäosaan, esitellään useita kymmeniä Suomen maakunnille tyypillisiä puurakennuksia ja rakennusryhmiä sisätiloineen 1600-luvun lopulta 1900-luvulle. Täydellisen pihapiirin kaikkine rakennuksineen muodostavat Niemelän torppa Konginkankaalta ja Antin umpipihatalo Säkylästä. Säätyläisten elämää valaisevat 1700-luvulta peräisin olevat Kahiluodon kartano Taivassalosta sekä Iisalmen pappila. Vanhin rakennus on 1686 valmistunut Karunan puukirkko. Lisäksi Seurasaareen on siirretty mm. Kurssin talo Kuortaneelta, Ivars Närpiöstä, Selkämä Pieksämäeltä, Halla Hyrynsalmelta sekä Pertinotsa Raja-Karjalasta. Savitaipaleen aitat on siirretty museoon 2002.

Huviretket, ulkoilu ja huvilaelämä olivat 1800-luvun lopulla osa kaupunkilaisten vapaa-ajanviettokulttuuria. Yhdistykset organisoivat tervehenkistä vapaa-ajantoimintaa ja aktiivinen toiminta hyväntekeväisyysjärjestöissä oli 1880-1890 -luvuilla ylempien sosiaaliluokkien harrastus. Erikoisasemassa hyväntekeväisyyttä harjoittavista yrityksistä oli Helsingin anniskeluyhtiö, joka toimi yhteistyössä kaupungin viranomaisten kanssa. 1871 perustettu yhtiö sai kaupungilta alkoholijuomien anniskelu- ja vähittäismyyntioikeuden vuoden 1873 väkijuomalain uudistamisen jälkeen. Yhtiön tarkoituksena oli myös ”perustaa työväenluokan tarpeisiin tarkoitettuja ravitsemusliikkeitä”.

Yhtiön voitto käytettiin yleishyödyllisiin tarkoituksiin, kuten kansanpuistoihin. Puistoihin liittyivät valistavat, terveyttä ja raittiutta korostavat tavoitteet ja organisoitu ohjelma. Ensimmäiset kansanpuistot perustettiin 1800-luvun lopulla Korkeasaareen ja Seurasaareen. Arkkitehteina olivat Theodor Höijer, Theodor Decker ja Frithiof Mieritz. Anniskeluyhtiö luopui kansanpuistoista 1919 kieltolain voimaanastumisen jälkeen.

KORKEASAARI oli jo 1800-luvun alkupuolella kaupunkilaisten retkeilykohde, jonne saariston höyrylaivaliikenne kulki 1860-luvulta. Saaressa oli ravintola, mutta väkijuomien väärinkäytön takia kaupunki tarjosi omistamansa saaren vuokralle Helsingin anniskeluyhtiölle kansanpuistoksi. Yhtiön ensimmäinen kansanpuisto perustettiin 1883 ja arkkitehti Höijer ja kaupunginpuutarhuri Jernström laativat kansanpuiston käytön yleissuunnitelman. Ensin valmistuivat mm. Höijerin ravintola 1884, laituri, käymälä, näköalapaviljonki, uimahuone. 1887-88 rakennettiin mm. odotushuone (Decker 1887), keilarata (Mieritz 1888), pesutupa (Decker). Saarta istutettiin, teitä ja polkuja tehtiin.

Pian syntyi ajatus pienen eläinkokoelman sijoittamisesta Korkeasaareen. Anniskeluyhtiön edustaja Fabritius esitti Tukholman ja Kööpenhaminan eläintarhoihin tutustuttuaan eläintarhan perustamista ja 1888 saarelle rakennettiin ensimmäiset eläinhäkit. Varsinaisen eläintarhan anniskeluyhtiö perusti 1889.

Eläintilojen rakentamisen jälkeen Korkeasaari sai ensimmäisen karhun 1888 ja jääkarhun 1890. Anniskeluyhtiö perusti myös kivinäyttelyn 1905 sekä opetuskasvitarhan 1910-luvulla. Anniskeluyhtiön luovuttua kansanpuistoista, Helsingin kaupunki otti eläintarhan haltuunsa. 1930-luvulla rakennettiin uusia isoja eläintiloja. Leijonalinna, myöhempi Paviaanilinna (Apinalinna) valmistui 1935. Uusi Karhulinna valmistui olympiavuodeksi 1952 ja apinatalo 1956. Ensimmäinen Kissalaakso valmistui 1962. Eläintarhaa täydennysrakennettiin jatkuvasti.

Eläintarhaan kuljettiin kesällä vesitse ja talvella jäätietä. Säännöllinen lauttaliikenne aloitettiin 1949. Ympäri vuoden eläintarha on ollut avoinna vuodesta 1974, jolloin valmistui ensimmäinen silta Mustikkamaalta.

SEURASAARI oli Meilahden tilan vanha laidunsaari, joka siirtyi Helsingin kaupungin omistukseen 1871. Helsingin kaupunki vuokrasi saaren 1889 Helsingin anniskeluosakeyhtiölle kansanpuistoksi. Uusi nimi Seurasaari juontui saaren käytöstä seurueiden retkikohteena.

Anniskeluyhtiö kehitti saaren virkistyskäyttöä ja rakennutti saareen lähes 30 rakennusta. Arkkitehti Frithiof Mieritz ja insinööri Oskar Sundberg voittivat 1889 saaren käyttösuunnitelmasta järjestetyn kilpailun, ympäristösuunnitelma oli Suomen puutarhayhdistyksen puutarhurin Erik Zetterlöfin laatima. Kansanpuistoon rakennettiin ensin mm. höyrylaivalaituri, tanssilava ja kaivoja. Luonnonympäristöä muokattiin ja saareen tuli myös puistomaisia alueita. Aiemman savenoton takia syntyneet kuopat padottiin lammiksi ja niiden läheisyyteen rakennettiin Isännän talo pihapiireineen. Mieritzin suunnittelema hirsiravintola valmistui 1890, samoin metsänvartijan talo sillan viereen. Samoilta ajoilta on kiertävä tieverkko, johon liittyi näköalapaikkoja ja portaikkoja ja penkkejä. Silta valmistui 1892. Juhlakenttä rakennettiin 1890-luvun lopulla. Uusi tanssipaviljonki ja puhvetti rakennettiin n. 1900, mutta ne eivät ole säilyneet. Meriuimalan, erilliset miehille ja naisille, anniskeluyhtiö rakensi 1906. Uimalaitosta uudistettiin 1926-1927 ja Gunnar Taucherin suunnitelmin 1930-luvun lopussa. Nykyuimala on pääpiirteissään vuodelta 1955.

Ajatus kokonaisten rakennusten siirtämisestä museoon syntyi Pohjoismaissa puurakennustekniikan mahdollistamana. Tukholman Skansen perustettiin 1891. Suomessa kansatieteilijä A.O. Heikel, Seurasaaren ulkomuseon tuleva intendentti esitti ajatuksen kansatieteellisestä ulkomuseosta 1902. Kiinnostus kohdistui Seurasaareen, jonne ulkomuseo perustettiin 1909. Ulkomuseolle varattavasta alueesta sovittiin anniskeluyhtiön kanssa. Saareen siirrettiin ensimmäiseksi taiteilija Akseli Gallen-Kallelan ja arkkitehti Yrjö Blomstedtin Konginkankaalta löytämät Niemelän torpan rakennukset.

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Högholmen och Fölisön, de första folkparkerna i Finland från slutet av 1800-talet, har väl bevarat sin kulturmiljö både som folkparker och nationellt betydande sevärdheter, dvs. djurpark och friluftsmuseum.

Principerna för en ”uppfostrande och sund” fritid härstammar från Helsingfors Utskänkningsbolag som grundades 1871 och de har tillämpats fram till våra dagar på Högholmen och Fölisön. Bolagets arv avspeglas också i de högklassiga yttre ramarna som byggts för folkparkernas behov och som avser både parker, stigar och byggnader.

Den äldsta folkparken är Högholmen vars villaliknande parkrestaurang från 1884 fortfarande är i bruk. Bockstatyn i brons utanför restaurangen härstammar från år 1892. Andra byggnader som bevarats från folkparkens tidigaste historia är väntrummet (1887) och övaktens hus (1890). De stenbyggda Björnslotten (1903 och 1905) samt Isbjörnslottet (1914) påminner om öns historia som djurgård. Intendentens residens (1902) härstammar från samma tid.

Fölisön är Helsingfors andra folkpark där vägnätet med sina utsiktsplatser, trappor och bänkar har bevarats. Kvar finns även byggnaderna som i sin tid ansågs representera den norska stilen, såsom skogsvaktarens hus i norra delen av ön, restaurangen med den omgivande parken mitt på ön samt värdens bostad på den sydligaste udden, samtliga från 1890. Festplatsen ligger i den sydligaste änden norr om skogen och parkdammarna. På öns västra strand finns ett havsbad. En träbro med paviljong i mitten leder till ön och är byggd i samma form som arkitekt Mieritz första bro 1891.

På Fölisöns friluftsmuseum i östra delen av ön presenteras tiotals träbyggnader och husgrupper som varit typiska för olika landskap i Finland från slutet av 1600-talet till 1900-talet. På Niemelä torp från Konginkangas och på den kringbyggda Anttigården från Säkylä finns alla de byggnader kvar som tillhörde torpet eller gården. Ståndspersonernas liv belyses av Kahiluoto herrgård från Tövsala samt prästgården från Idensalmi som härstammar från 1700-talet.

Den äldsta byggnaden är Karuna träkyrka som byggts år 1686. Till Fölisön har dessutom flyttats bl.a. Kurssi gård från Kuortane, Ivars från Närpes, Selkämä från Pieksämäki, Halla från Hyrynsalmi samt den gränskarelska gården Pertinotsa. Bodarna från Savitaipale flyttades till museet 2002.

Lustfärder, promenader och villaliv var under slutet av 1800-talet populära nöjen för stadsborna. Föreningar organiserade sunda fritidssysslor och på 1880–1890-talen var det en hobby för de välbeställda att vara aktiva i välgörenhetsföreningar. Helsingfors utskänkningsbolag hade en särställning bland de företag som idkade välgörenhet och bolaget verkade i samarbete med stadens myndigheter. Bolaget grundades 1871 och fick av staden rätt till utskänkning och minutförsäljning av alkoholdrycker efter att den nya brännvinslagen trätt i kraft. Bolagets syfte var också att ”starta förplägnadsrörelser för arbetarklassens behov”.

Bolagets vinst användes för allmännyttiga ändamål, såsom folkparker. Parkerna var anknutna till upplysande, hälso- och nykterhetsfrämjande mål och ett organiserat program. De första folkparkerna grundades i slutet av 1800-talet på Högholmen och Fölisön. Arkitekter var Theodor Höijer, Theodor Decker och Frithiof Mieritz. Utskänkningsbolaget avstod från folkparkerna 1919 när förbudslagen trädde i kraft.

HÖGHOLMEN var redan i början av 1800-talet ett utflyktsmål för stadsborna och ångbåtarna började trafikera dit från 1860-talet. Det fanns en restaurang på ön men missbruket av brännvin ledde till att staden arrenderade ut ön till Helsingfors utskänkningsbolag som en folkpark. Bolagets första folkpark grundades 1883 och arkitekt Höijer och stadsträdgårdsmästare Jernström utarbetade en generalplan för användning av folkparken. Först byggdes bl.a. Höijers restaurang 1884 samt brygga, utedass, utsiktspaviljong och badhus. År 1887–88 byggdes bl.a. väntrummet (Decker 1887), bowlingbana (Mieritz 1888), tvättstuga (Decker). Planteringsarbeten gjordes samt vägar och stigar anlades.

Snart uppkom tanken om att hålla en mindre djursamling på Högholmen. Utskänkningsbolagets representant Fabritius föreslog, efter att ha besökt djurparkerna i Stockholm och Köpenhamn, att en djurpark skulle inrättas på ön och de första burarna för djur byggdes 1888. Den egentliga djurparken grundades av utskänkningsbolaget år 1889.

När utrymmen byggts för djuren fick Högholmen sin första björn 1888 och en isbjörn 1890. Utskänkningsbolaget anlade också en stenutställning 1905 samt en undervisningsträdgård på 1910-talet. När Utskänkningsbolaget avstod från folkparken övertogs djurparken av Helsingfors stad. På 1930-talet byggdes nya, stora utrymmen för djuren. Lejonborgen, senare Babianslottet färdigställdes 1935. Den nya Björnborgen blev färdig till de olympiska spelen 1952 och aphuset 1956. Första Kattdalen färdigställdes 1962. Djurparken utbyggdes kontinuerligt.

Sommartid åkte man båt till djurparken och på vintern gick man dit över isen. Den regelbundna färjetrafiken började 1949. Sedan 1974 har djurparken varit öppen året runt då den första bron från Blåbärslandet blev färdig.

FÖLISÖN var förr en betesholme som tillhörde Mejlans gård och övergick 1871 i Helsingfors stads ägo. Staden arrenderade 1889 ön till Helsingfors utskänkningsbolag att användas som folkpark. På finska döptes ön till "Seurasaari" som syftar till att det var avsett att bli ett utflyktsmål för invånarna.

Utskänkningsbolaget utvecklade ön som rekreationsområde och lät uppföra närmare 30 byggnader. Arkitekt Frithiof Mieritz och ingenjör Oskar Sundberg vann 1889 tävlingen om en användningsplan för ön. Miljöplanen utarbetades av Finska trädgårdsföreningens trädgårdsmästare Erik Zetterlöf. I folkparken byggdes först bl.a. ångbåtsbrygga, dansbana och brunnar. Naturmiljön bearbetades och även parkliknande områden anlades. Gropar från tidigare lerupptagning fördämdes och invid dammarna uppfördes byggnader för gårdkarlen. Den timrade restaurangen som ritats av Mieritz stod färdig 1890 och likaså skogsvaktarens hus vid bron. Från samma tid härstammar det slingrande vägnätet med utsiktsplatser, trappor och bänkar. Bron färdigställdes 1892. Festplatsen anlades i slutet av 1890-talet. En ny danspaviljong och uteservering byggdes cirka 1900, men de finns inte kvar. Havsbadet, separat för män och kvinnor, byggdes av Utskänkningsbolaget 1906. Badhuset renoverades 1926–1927 samt, enligt ritningar av Gunnar Taucher, i slutet av 1930-talet. Det nuvarande badhuset härstammar i huvudsak från 1955.

Tanken om att flytta byggnader till friluftsmuseer uppstod i Norden till följd av träbyggnadsteknik. Skansen grundades i Stockholm 1891. I Finland framförde etnologen A.O. Heikel 1902 tanken om att grunda ett etnologiskt friluftsmuseum. Fölisön ansågs vara en lämplig plats och friluftsmuseet grundades där 1909. Heikel blev intendent för friluftsmuseet. Med Utskänkningsbolaget avtalades om ett område som reserverades för museet. De första byggnaderna som flyttades till ön tillhörde Niemelä torp som konstnären Akseli Gallen-Kallela och arkitekt Yrjö Blomstedt hade funnit i Konginkangas.

Marja Terttu Knapas, Korkeasaari, Seurasaari - helsinkiläisten ensimmäiset kansanpuistot. Helsinki-Seura 1980.

Raija Järvelä-Hynynen, Seurasaaren ulkomuseo. Opas. Museovirasto 1997.

Raisa Kiljunen-Siirola, Mariikka Manninen, Riitta Salastie (toim.), Seurasaari. Puistohistoriallinen selvitys ja yleissuunnitelma. Helsingin kaupunki, kaupunkisuunnitteluvirasto 1999:11.

Marja Terttu Knapas, Korkeasaari ja Seurasaari. Helsingin ensimmäiset kansanpuistot. Hortus fennicus, Suomen puutarhataide. Viherympäristöliitto & Suomen puutarhataiteen seura 2001.

Seurasaaren www-sivut https://www.kansallismuseo.fi/fi/seurasaarenulkomuseo/etusivu (haettu 7.1.2019).

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

Korkeasaari and Seurasaari preserve the cultural environment of the first people's parks in Finland, dating from the late 19th century, together with the national attractions founded in connection with the people's parks: the zoo and the open-air museum.

The principles of “educational and wholesome” leisure that have survived at Korkeasaari and Seurasaari to the present day originate from the Helsingin anniskeluyhtiö, founded in 1871. The legacy of this company also includes the high-quality outdoor settings built to serve the people's parks, from parks and paths to buildings.

The villa-like park restaurant at Korkeasaari, the earliest people's park, dating from 1884, is still in use. The bronze goat sculpture next to the restaurant dates from 1892. Other buildings from the early days of the people's park that have survived are the waiting room (1887) and the island warden's building (1890). Stone structures recalling the history of keeping animals are the Karhulinnat (1903 and 1905) and the Jääkarhulinna (1914). The residence of the zoo's intendant (1902) also dates from this period.

Seurasaari is Helsinki's second people's park. From its early phase, there have survived not only the road network with its viewpoints, staircases and benches, but also buildings that contemporaries described as Norwegian-style, such as the forester's house in the northern part of the island, the restaurant with its park in the central part of the island, and the master's house at the southern tip of the island, all dating from 1890. The festival ground is north of the forest and park pond area at the southern tip. There is a sea bathing place on the western shore of the island. The wooden bridge leading to the island, with its rest pavilions, follows the shape of the first bridge, designed by architect Mieritz in 1891.

The Seurasaari Open-Air Museum, which focuses on the eastern part of the island, presents several dozen wooden buildings and building groups typical of the provinces of Finland, with their interiors, from the end of the 17th century to the 20th century. The Niemelä croft from Konginkangas and the Antti closed-courtyard farmhouse from Säkylä form complete farmyards with all their buildings. The Kahiluoto manor from Taivassalo and the Iisalmi parsonage shed light on the life of the landed gentry, dating from the 18th century. The oldest building is the Karuna wooden church, completed in 1686. In addition, buildings such as the Kurssi house from Kuortane, Ivars from Närpiö, Selkämä from Pieksämäki, Halla from Hyrynsalmi and Pertinotsa from Border Karelia have been moved to Seurasaari. The Savitaipale granary storehouses were moved to the museum in 2002.

Leisure pursuits, outdoor recreation and villa life were part of the leisure culture of townspeople at the end of the 19th century. Associations organised wholesome leisure activities, and active participation in charitable organisations was a pastime of the upper social classes in the 1880s and 1890s. Among the companies engaged in charitable activity, a special position was held by the Helsingin anniskeluyhtiö, which operated in cooperation with the city authorities. Founded in 1871, the company received from the city the right to serve and retail alcoholic beverages after the reform of the 1873 Spirits Act. The company's purpose was also to “establish restaurants intended for the needs of the working class”.

The company's profits were used for public-benefit purposes, such as people's parks. The parks were associated with educational goals emphasising health and temperance, and with an organised programme. The first people's parks were established at the end of the 19th century on Korkeasaari and Seurasaari. The architects were Theodor Höijer, Theodor Decker and Frithiof Mieritz. The Anniskeluyhtiö gave up its people's parks in 1919, after the Prohibition Act came into force.

KORKEASAARI was already a destination for townspeople's excursions in the first half of the 19th century, and steamboat traffic in the archipelago ran there from the 1860s. There was a restaurant on the island, but because of alcohol abuse the city leased the island it owned to the Helsingin anniskeluyhtiö as a people's park. The company's first people's park was established in 1883, and architect Höijer and city gardener Jernström drew up the general plan for the use of the people's park. The first buildings completed included Höijer's restaurant in 1884, a quay, a lavatory, a viewing pavilion and a bathhouse. In 1887-88 the following were built, among others: a waiting room (Decker 1887), a bowling alley (Mieritz 1888) and a laundry house (Decker). The island was planted, and roads and paths were built.

Soon the idea arose of placing a small animal collection on Korkeasaari. Fabritius, a representative of the Anniskeluyhtiö, proposed establishing a zoo after becoming acquainted with the zoos of Tukholma and Kööpenhamina, and in 1888 the first animal cages were built on the island. The Anniskeluyhtiö founded the actual zoo in 1889.

After the animal enclosures were built, Korkeasaari received its first bear in 1888 and a polar bear in 1890. The Anniskeluyhtiö also established a stone exhibition in 1905 and a teaching botanical garden in the 1910s. After the Anniskeluyhtiö gave up the people's parks, the city of Helsinki took over the zoo. In the 1930s new large animal enclosures were built. Leijonalinna, later Paviaanilinna (Apinalinna), was completed in 1935. The new Karhulinna was completed for the Olympic year 1952, and the ape house in 1956. The first Kissalaakso was completed in 1962. The zoo was continuously extended with new buildings.

In summer the zoo was reached by water, and in winter by an ice road. Regular ferry traffic began in 1949. The zoo has been open year-round since 1974, when the first bridge from Mustikkamaa was completed.

SEURASAARI was the old pasture island of the Meilahti estate, which passed into the ownership of the city of Helsinki in 1871. In 1889 the city of Helsinki leased the island to the Helsingin anniskeluosakeyhtiö as a people's park. The new name Seurasaari derived from the island's use as an excursion destination for groups (seurue).

The Anniskeluyhtiö developed the island for recreational use and had almost 30 buildings constructed on it. Architect Frithiof Mieritz and engineer Oskar Sundberg won the competition held in 1889 for the island's use plan, and the environmental plan was drawn up by Erik Zetterlöf, gardener of the Suomen puutarhayhdistys. The people's park was first equipped with, among others, a steamboat quay, a dance floor and wells. The natural environment was reshaped, and park-like areas were also created on the island. The pits created by earlier clay extraction were dammed into ponds, and the Isännän talo with its yards was built near them. The log restaurant designed by Mieritz was completed in 1890, as was the forester's house next to the bridge. From the same period is the circulating road network, which included lookout points, stairs and benches. The bridge was completed in 1892. The festival ground was built at the end of the 1890s. A new dance pavilion and buffet were built around 1900, but they have not survived. The Anniskeluyhtiö built a sea bathhouse, separate for men and women, in 1906. The bathing facility was renovated in 1926-1927 and, to designs by Gunnar Taucher, at the end of the 1930s. The present bathhouse is in its main features from 1955.

The idea of moving entire buildings to a museum arose in the Nordic countries, made possible by timber-building techniques. Skansen in Tukholma was founded in 1891. In Finland, the ethnographer A.O. Heikel, future intendent of the Seurasaari open-air museum, proposed the idea of an ethnographic open-air museum in 1902. Interest focused on Seurasaari, where the open-air museum was established in 1909. The area to be reserved for the open-air museum was agreed with the Anniskeluyhtiö. The first buildings moved to the island were the buildings of the Niemelä croft, which had been discovered at Konginkangas by the artist Akseli Gallen-Kallela and the architect Yrjö Blomstedt.

Nearby in the register

Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0
See your own family's places on a living map