‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Suomenlinna (Sveaborg)

Helsinki (Helsingfors), Uusimaa, Finland

The record

Type: Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them): asuinkerrostalo, kasarmi, kauppa- ja liikerakennus, kirkko, linnoitus, majakka, muu teollisuusrakennus, oppilaitos, piensatama, puisto, satama, vankila
Character (as the agency lists it): kaupunki
Municipality: Helsinki (Helsingfors)
Region: Uusimaa
Country: Finland
Coordinates: 60.14376, 24.99628
Pin: Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number: 1569

TodayHistorical map

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Riksarkivet, Swedish National Archives

2 historical maps cover this location, the earliest the 1666 map "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
Lantmäteristyrelsen, Lantmäteristyrelsens leverans 1850, SE/RA/420571/02/1/0078:00001… (Riksarkivet, Swedish National Archives)

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Kuvaus

Suomenlinna Helsingin sisääntuloväylän varrella on yksi maailman suurista merilinnoituksista. Sen historia kietoutuu läheisesti Helsingin, Suomen ja Itämeren historiaan 1700-luvulta nykypäivään. Linnoituksella on ollut rooli kolmen sitä rakentaneen valtion Ruotsin, Venäjän ja Suomen puolustuksessa. Ainutlaatuinen sotilasarkkitehtuurin muistomerkki on yksi Unescon maailmanperintökohteista Suomessa.

Suomenlinnan linnoitus on sovitettu saaren kallioiseen maastoon. Kokonaisuus muodostuu karusta rantamaisemasta nousevista puolustusvarustuksista ja niiden sisään jäävästä kaupunkimaisesta rakenteesta kivitaloineen, aukiosommitelmineen, puistoineen ja puutaloalueineen. Suomenlinnalle leimaa-antavia ovat 1700-luvun harmaakivilinnoituksen muurit, joita on yhä noin kahdeksan kilometriä. Saarten länsi- ja eteläsivua kiertää 1800-luvulla rakennettu maavallein ja tykkipatterein linnoitettu vyöhyke. Historiallisia rakennuksia on lähes kolmesataa.

Kustaanmiekka ja Susisaari on rakennettu pääosin 1748-1756 suljetuiksi linnoituksiksi, joiden arkkitehtonisia huippukohtia ovat Kuninkaanportti Kustaanmiekalla ja Suuri linnanpiha Susisaarella. Kuninkaanportti, linnoituksen paraatisisäänkäynti, on maan huomattavin barokkiportaali ja Suuri linnanpiha merkittävin barokkiaukio. Linnanpihalla sijaitsee myös Augustin Ehrensvärdin hautamonumentti. Susisaaren 1700-luvun puolivälin jälkeen rakennetulla kuivatelakalla on ollut keskeinen asema linnoituksen historiassa ja se on tekniikan historian merkkisaavutuksia. Susisaaren linnoitusten lomassa sijaitsee jo 1700-luvun lopulla perustettu englantilaistyylinen puisto, ns. Piperin puisto.

Isolla Mustasaarella on 1700-luvun lopun bastionien ja rantavarustusten lisäksi asuinkasarmeja, verstas- ja varastoalueita sekä venäläiskaudella rakennettujen kauppiastalojen rivi uusilla asuintaloilla täydennettynä. Saarella sijaitsee myös Suomenlinnan kirkko. Pikku Mustasaarella on suljettu bastionilinnake ja sen sisällä kasarmeja ja entisiä sairaalarakennuksia. Länsi-Mustasaaren 1700-luvun läntinen rintama on venäläisellä kaudella otettu osaksi uudistettua linnoitusvyöhykettä. Saaren kolme kasarmirakennusta ja leipomo ovat toteutuneita osia 1700-luvun aukiosommitelmista.

Historialliseen linnoitusalueeseen kuuluvat lisäksi Harakka, Särkkä, Pormestarinluoto, Lonna ja Vasikkasaari, idässä Vallisaari, Kuninkaansaari ja Santahamina.

Suomenlinnassa on myös Helsinkiin johtavan kaupunkiväylän merenkulkuun liittyvää rakennusperintöä, kuten kirkon torniin 1929 tehty lento- ja merimajakka.

Suomenlinna on valtakunnallisesti arvokas maisema-alue ja keskeinen osa merellistä Helsinkiä, joka on luokiteltu yhdeksi Suomen kansallismaisemista.

Historia

Ruotsi oli 1700-luvun alkupuolella Venäjää vastaan käymiensä sotien seurauksena menettänyt kaikki itärajan linnoituksensa. Valtiopäivät päätti 1747 rakentaa Suomen puolustuksen järjestämiseksi kaksi kaksoislinnoitusta: varikkolinnoituksen ja laivastotukikohdan Helsinkiin ja sen edustalla oleville saarille sekä rajalinnoituksen Degerbyhyn ja sen edustalle Svartholmaan. Linnoitustyöt aloitettiin 1748. Suunnittelutyö ja rakennustöiden johto annettiin everstiluutnantti Augustin Ehrensvärdille.

Viaporin linnoitus rakennettiin kuudelle saarelle bastionijärjestelmää noudattaen. Rakentamisessa käytettiin hyväksi maaston muotoja, ja majoitustilat, makasiinit ja työpajat rakennettiin osaksi puolustusjärjestelmää. Päälinnoituksen muodostivat Kustaanmiekka, Susisaari, Iso Mustasaari, Pikku Mustasaari ja Länsi-Mustasaari. Ulkovarustuksina toimivat Särkkä ja Vallisaari. Suomenlinnan laivastotelakan rakentaminen aloitettiin 1750. Linnoituksen ensimmäinen rakennusvaihe päättyi 1788. Suomenlinna oli 1700-luvulla merkittävä kulttuurikeskus, jolla oli suuri vaikutus myös Helsingin ja koko maan elinkeinoelämään ja kivirakennustekniikkaan.

Viapori piiritettiin Suomen sodassa ja se antautui Venäjälle 1808, minkä jälkeen linnoituksesta tuli venäläinen varuskunta. Venäläisen kauden alkupuolella Isolle Mustasaarelle rakennettiin ns. venäläinen varuskuntakortteli ja 1854 valmistui saaren ortodoksinen kirkko. Krimin sodan aikana 1855 linnoitusta pommitettiin, ja suuri osa sen rakennuskannasta vaurioitui pahoin. Sodan jälkeen venäläiset alkoivat linnoittaa saaren läntistä puolustusrintamaa maavallein ja raskain tykkipatterein. Linnoitustyöt toteutettiin vaiheittain 1850-luvulta 1880-luvulle. Sodan jälkeen rakennettiin myös kaksi uudentyyppistä, suurta kasarmirakennusta, Rantakasarmi ja Susisaaren varuskuntakasarmi. Venäläisen kauden loppupuolella Pikku Mustasaarelle rakennettiin sairaalarakennuksia. Isolle Mustasaarelle, Varvilahden rannalle, rakennettiin 1900-luvun alussa punatiilinen varikko- ja verstasalue. Venäläisen kauden puurakennuksista suurin osa tuhoutui, mutta Ison Mustasaaren ns. kauppiaskortteli säilyi. Länsi-Mustasaaren 1700-luvun linnoitus- ja rakennussuunnitelmista toteutui vain osa, ja venäläisellä kaudella saaren läntinen rintama liitettiin osaksi uudistettua linnoitusvyöhykettä.

Itsenäistymisen jälkeen Viapori siirtyi puolustuslaitoksen hallintaan ja se otettiin varuskuntakäyttöön. Uuden nimensä Suomenlinna sai 1918. Kansalaissodan jälkeen saarilla oli pääkaupungin suurin ja pitkäaikaisin vankileiri. Merisotakoulu sijoitettiin entisen sairaalan tiloihin Pikku Mustasaarelle. Susisaaren telakka-alueella toimi sukellusvenelaivueen päätukikohta ja lentokonetehdas 1921-1936. Ortodoksinen varuskuntakirkko muutettiin luterilaiseksi kirkoksi 1928. Suomenlinna siirtyi siviilihallintoon 1973, kun puolustusministeriö luovutti alueen opetusministeriölle. Sen ylläpitoa, kunnostamista ja kehittämistä varten perustettiin Suomenlinnan hoitokunta. Suomenlinna hyväksyttiin Unescon maailmanperintölistalle 1991.

Beskrivning (på svenska)

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Sveaborg vid farleden till Helsingfors är en av världens stora sjöfästningar. Dess historia är nära sammanflätad med Helsingfors, Finlands och Östersjöns historia från 1700-talet till våra dagar. Fästningen har byggts under tidernas lopp av tre nationer, Sverige, Ryssland och Finland, och den har haft en roll i alla dessa länders försvar. Sveaborg är ett unikt militärarkitektoniskt monument och finns upptagen på Unescos världsarvslista som ett av objekten i Finland.

Fästningen Sveaborg har infattats i och anpassats till öns klippiga terräng. Helheten utgörs av befästningsverk som höjer sig ur den karga strandzonen och den innanför liggande stadsliknande bebyggelsen med stenhus, planerade öppna platser, parker och trähusområden. Kännetecknande för Sveaborg är befästningsmurarna i gråsten från 1700-talet av vilka det fortfarande finns kvar cirka åtta kilometer. Öarna omges på västra och södra sidan av en befästningszon av jordvallar och artilleribatterier. På Sveaborg finns nästan 300 historiska byggnader.

Gustavssvärd och Vargön byggdes i huvudsak 1748–1756 som slutna befästningsverk. De arkitektoniska höjdpunkterna är Kungsporten vid Gustavssvärd och Stora borggården på Vargön. Fästningens paradentré Kungsporten är landets förnämligaste barockportal och Stora borggården den främsta öppna platsen i barockstil. På borggården står också Augustin Ehrensvärds gravmonument. Torrdockan som byggdes på Vargön under andra hälften av 1700-talet har haft en central roll under fästningens historia och är en av milstolparna i teknikens historia. Mellan fästningsmurarna på Vargön ligger en park i engelsk stil, d.v.s. Pipers park, som anlades redan i slutet av 1700-talet.

På Stora Östersvartö finns bastioner och strandverk från slutet av 1700-talet, bostadskaserner, verkstads- och lagerområden samt en rad köpmanshus från ryska tiden kompletterade med nya bostadshus. På ön finns också Sveaborgs kyrka. Lilla Östersvartö är en sluten bastionfästning och inom den finns kaserner och f.d. sjukhusbyggnader. Den västra fronten från 1700-talet på Västersvartö införlivades under ryska tiden till en del av den förnyade befästningszonen. På 1700-talet utarbetades planer för öppna platser på ön. Av dessa förverkligades en del, bland annat de tre kasernbyggnaderna och bageriet.

Det historiska fästningsområdet innefattar dessutom öarna Stora Räntan, Långören, Borgmästargrunden, Lonnan och Kalvholmen samt i öst Skanslandet, Kungsholmen och Sandhamn.

På Sveaborg finns också byggnadsarv som anknyter till sjöfarten längs infartsleden till Helsingfors, såsom den i kyrktornet 1929 inbyggda flyg- och havsfyren.

Sveaborg är ett nationellt värdefullt landskapsområde och en väsentlig del av det maritima Helsingfors, som har klassificerats som ett av Finlands nationallandskap.

Historia (på svenska)

Sverige hade till följd av krigen mot Ryssland under 1700-talets förra hälft förlorat alla sina fästningar vid östgränsen. År 1747 beslutade riksdagen att, för ordnande av Finlands försvar, bygga två dubbelfästningar: en depåfästning och flottbas i Helsingfors och på öarna utanför samt en gränsfästning i Degerby och på den utanför belägna Svartholmen. Befästningsarbetena påbörjades 1748. Planeringsarbetet och ledningen av byggnadsarbetena uppdrogs åt överstelöjtnant Augustin Ehrensvärd.

Sveaborgs fästning byggdes på sex öar under tillämpning av bastionssystemet. Vid byggandet utnyttjades terrängens formationer. De logiutrymmen, magasin och verkstäder som byggdes utgjorde en del av försvarssystemet. Huvudfästningen utgjordes av Gustavssvärd, Vargön, Stora Östersvartö, Lilla Östersvartö och Västersvartö. Som yttre befästningar fungerade Långören och Skanslandet. Skeppsdockan på Sveaborg började byggas 1750. Fästningens första byggnadsskede avslutades 1788. Sveaborg blev på 1700-talet ett viktigt kulturellt centrum som hade stor inverkan på näringslivet och stenbyggnadstekniken i Helsingfors och i hela landet.

Sveaborg belägrades i Finska kriget och kapitulerade för Ryssland 1808, varefter fästningen blev en rysk garnison. I början av den ryska perioden byggdes på Stora Östersvartö det s.k. ryska garnisonskvarteret, och den ortodoxa kyrkan på ön färdigställdes 1854. Under Krimkriget 1855 bombarderades fästningen, och en stor del av byggbeståndet skadades svårt. Efter kriget började ryssarna befästa försvarslinjen på västra sidan av ön med jordvallar och tunga artilleribatterier. Befästningsarbetena genomfördes i etapper mellan 1850-talet och 1880-talet. Efter kriget byggdes också två stora kasernbyggnader av nyare typ, Strandkasernen och garnisonskasernen på Vargön. I slutet av ryska perioden byggdes ett sjukhus med flera byggnader på Lilla Östersvartö. Vid Varvsviken på Stora Östersvartö byggdes i början av 1900-talet en depå och ett verkstadsområde i rödtegel. Största delen av trähusen från ryska tiden förstördes, men det s.k. köpmanskvarteret på Stora Östersvartö finns kvar. Befästnings- och byggnadsplanerna för Västersvartö förverkligades endast delvis, och under den ryska tiden införlivades den västra fronten på ön till en del av den förnyade befästningszonen.

Efter självständighetsförklaringen övergick Sveaborg till försvarsmakten och blev en finsk garnison. År 1918 fick fästningen sitt nya finska namn, Suomenlinna (”Finlands borg”) i stället för Viapori. Efter medborgarkriget inrättades där huvudstadens största och långvarigaste fångläger. Sjökrigsskolan förlades i före detta sjukhuset på Lilla Västersvartö. Vargöns skeppsdocka var bas för finska ubåtsflottan och där fanns också en flygplansfabrik 1921–1936. Ortodoxa garnisonskyrkan byggdes om till en luthersk kyrka 1928. År 1973 övergick Sveaborg till en civil administration när området överläts av försvarsministeriet till undervisningsministeriet. Sveaborgs förvaltningsnämnd grundades och fick till uppgift att restaurera, underhålla och utveckla fästningen. Sveaborg upptogs på Unescos världsarvslista 1991.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

Description

Suomenlinna lies along the main shipping approach to Helsinki and is one of the largest sea fortresses in the world. Its history is closely intertwined with the history of Helsinki, Finland and the Baltic Sea, from the 18th century to the present day. The fortress has played a role in the defence of the three states that built it: Sweden, Russia and Finland. As a unique monument to military architecture, it is one of the Unesco World Heritage Sites in Finland.

The Suomenlinna fortress is fitted into the rocky terrain of the island. The whole consists of defensive fortifications rising from a bare shoreline landscape, and the urban structure enclosed within them, with stone buildings, square compositions, parks and wooden-house areas. The granite walls of the 18th-century fortress, of which some eight kilometres still remain, are characteristic of Suomenlinna. A fortified zone with earthen ramparts and gun batteries, built in the 19th century, encircles the western and southern sides of the islands. There are nearly three hundred historical buildings.

Kustaanmiekka and Susisaari were built mainly in 1748-1756 as enclosed fortresses, whose architectural highlights are the King's Gate on Kustaanmiekka and the Great Courtyard on Susisaari. The King's Gate, the fortress's ceremonial entrance, is the most notable Baroque portal in the country, and the Great Courtyard is the most important Baroque square. The tomb monument of Augustin Ehrensvärd is also located in the Great Courtyard. The dry dock on Susisaari, built after the mid-18th century, has held a central position in the history of the fortress and is one of the landmark achievements in the history of technology. Among the fortifications on Susisaari lies the so-called Piperin puisto, an English-style park established at the end of the 18th century.

Iso Mustasaari has, in addition to the bastions and shore fortifications of the late 18th century, residential barracks, workshop and storage areas, and a row of merchants' houses built in the Russian era, complemented by new residential buildings. The island also contains the Suomenlinna Church. Pikku Mustasaari has an enclosed bastion fortress, and inside it barracks and former hospital buildings. The 18th-century western front of Länsi-Mustasaari was incorporated during the Russian era into a renovated fortification zone. The island's three barrack buildings and its bakery are realised parts of the 18th-century square compositions.

The historical fortress area also includes Harakka, Särkkä, Pormestarinluoto, Lonna and Vasikkasaari, and to the east Vallisaari, Kuninkaansaari and Santahamina.

Suomenlinna also contains built heritage related to shipping on the main city approach to Helsinki, such as the air and sea lighthouse made on the church tower in 1929.

Suomenlinna is a nationally significant landscape area and a key part of the maritime Helsinki, which has been classified as one of the national landscapes of Finland.

History

As a result of its wars against Russia in the first half of the 18th century, Sweden had lost all of its fortresses on the eastern border. To organise the defence of Finland, the Diet decided in 1747 to build two twin fortresses: a depot fortress and naval base at Helsinki and on the islands off it, and a border fortress at Degerby and at Svartholma off it. Construction work began in 1748. The design work and the direction of construction were entrusted to Lieutenant Colonel Augustin Ehrensvärd.

Viapori fortress was built on six islands following the bastion system. The terrain's shape was used to advantage in construction, and accommodation, storehouses and workshops were built as part of the defence system. The main fortification consisted of Kustaanmiekka, Susisaari, Iso Mustasaari, Pikku Mustasaari and Länsi-Mustasaari. Särkkä and Vallisaari served as outer defences. Construction of the Suomenlinna naval dockyard began in 1750. The first building phase of the fortress ended in 1788. In the 18th century Suomenlinna was an important cultural centre, which also had a great influence on the economy of Helsinki and the whole country, and on stone-building technology.

Viapori was besieged in the Finnish War and surrendered to Russia in 1808, after which the fortress became a Russian garrison. Early in the Russian period, the so-called Russian garrison quarter was built on Iso Mustasaari, and in 1854 the island's Orthodox church was completed. During the Crimean War in 1855 the fortress was bombarded, and a large part of its building stock was badly damaged. After the war the Russians began fortifying the island's western defence front with earthworks and heavy gun batteries. Fortification work was carried out in stages from the 1850s to the 1880s. After the war, two large barracks buildings of a new type were also built: the Rantakasarmi and the Susisaari garrison barracks. Late in the Russian period, hospital buildings were built on Pikku Mustasaari. At the beginning of the 20th century, a red-brick depot and workshop area was built on Iso Mustasaari, on the shore of Varvilahti. Most of the wooden buildings from the Russian period were destroyed, but the so-called merchants' quarter of Iso Mustasaari survived. Only part of the 18th-century fortification and building plans for Länsi-Mustasaari were realised, and in the Russian period the island's western front was incorporated into a renewed fortified zone.

After independence, Viapori passed to the administration of the defence forces and was put into garrison use. It received its new name, Suomenlinna, in 1918. After the Civil War, the islands held the largest and longest-running prison camp in the capital. The Merisotakoulu was placed in the former hospital premises on Pikku Mustasaari. In the Susisaari dockyard area, the main base of a submarine flotilla and an aircraft factory operated from 1921 to 1936. The Orthodox garrison church was converted into a Lutheran church in 1928. Suomenlinna passed to civilian administration in 1973, when the Ministry of Defence transferred the area to the Ministry of Education. The Suomenlinnan hoitokunta was established for its maintenance, restoration and development. Suomenlinna was accepted onto Unesco's World Heritage List in 1991.

Nearby in the register

Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0

All Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristö in Uusimaa All Region Uusimaa records All Finland Heritage registers Historical markers (US)National Register of Historic Places (US)

See your own family's places on a living map