TreeAlive
‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Santahamina (Sandhamn)

Helsinki (Helsingfors), Uusimaa, Finland

The record

Type
Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them)
asuinkerrostalo, hautausmaa, kasarmi, kirkko, koulu, linnoitus, muinaisjäännös, oppilaitos, piensatama, tie, urheilurakennus
Character (as the agency lists it)
kaupunki
Municipality
Helsinki (Helsingfors)
Region
Uusimaa
Country
Finland
Coordinates
60.14376, 25.05379
Pin
Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number
1571

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Bibliothèque nationale de France (Gallica)

The 1666 map covering this location: "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

  • 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Santahaminan saaren strategisesti tärkeä sijainti Helsingin edustalla on muokannut vuosisatoja sotilaskäytössä olleen alueen kulttuuriympäristöä poikkeukselliseksi kokonaisuudeksi, jonka perustana ovat Venäjän keisarikunnan valtakunnallisen sotilasrakentamisen osana 1850 aloitetut ja 1917 asti täydennetyt tykkipatterit sekä 1910-luvulla rakennettu varuskunta. Suomen puolustusvoimien toteuttamien rakennusvaiheiden merkityksestä kertoo mm. 1940 valmistunut Kadettikoulu, joka on valittu kansainvälisen DOCOMOMO-järjestön hyväksymään suomalaisen modernismin merkkiteosvalikoimaan. Santahaminan sotilasalueen hyvin säilynyttä historiallista kerrostuneisuutta lisäävät merenkulkuun, asutushistoriaan ja sotilaalliseen toimintaan liittyvät muinaisjäännökset.

Santahaminaan johtaa pohjoisesta Hevossalmesta maantie, jonka varrella ovat keskeiset sotilasrakennukset. Venäläisen varuskunnan laaja 1910-luvun punatiilikasarmialue on rakennettu keisarikuntaa varten laadittujen tyyppipiirustusten mukaan saaren länsiosaan. Paraatikentän reunoilla on säännöllinen kasarmiryhmä, jota on 1960-luvulla täydennetty kahdella arkkitehti Pekka Rajalan suunnittelemalla kasarmilla. Paraatikentän eteläpuolella mm. yksikerroksiset talli- ja varastorakennukset, sähkö- ja radioasemat ja monikerroksiset kasarmit muodostavat erinomaisesti säilyneen kokonaisuuden. Venäläisen varuskunnan ortodoksikirkon kivijalka on paraatikentän itäpuolella. 1910-luvun alueella on myös suomalaisen kauden kasarmeja ja toimitiloja, kuten Ilmailuvoimien rakennukset 1920-luvulta, joista mainittakoon päällystökerho, asuinrakennus sekä länsirannan asuinrakennukset ja ilmailuvarikko. Ilmailuvoimien rakennuksille on ominaista sileäksi rapattu selkeälinjaisuus.

Toinen rakennushistoriallisesti ja arkkitehtonisesti merkittävä kokonaisuus on saaren pohjoisosassa, jossa päätiestä itään haarautuvan tien varrella ovat Kadettikoulun, nykyisen Maanpuolustuskorkeakoulun (MPKK) rakennukset kolmesta vaiheesta. Olavi Sortan 1930-luvulla suunnittelemat modernin pelkistetyt rakennukset, kookkaat koulu- ja ruokala-juhlasalirakennukset sekä pienemmät kasarmi, kurssirakennus, asuinrakennus ja talli, ympäröivät mäntyjä kasvavaa pihaa. Kolmikerroksisen koulurakennuksen siipiosassa ovat voimistelusali, uima-allas ja sauna. Sisätiloja elävöittävät luonnon- ja keinovalon vuorovaikutus, kiiltopinnat sekä tyylitellyt sotilasaiheet. Aluetta on täydennetty pohjoisosaan lähelle rantaa 1964 valmistunein Tyyne ja Reino Lammin-Soilan suunnittelemin koulu- ja asuntolarakennuksin. Niiden ja Kadettikoulun väliin jäävällä aukiolla on Krimin sodan pommituksessa 1855 menehtyneiden sotilaiden pyramidin muotoinen hautamuistomerkki. Sen ympärillä on 1600-1700-luvuille ajoittuva hautausmaa. 1993 valmistunut Osmo Lapon piirtämä luentosali-oppilasasuntola on Kadettikoulun länsipuolella. Alueeseen kuuluu myös urheilukenttä.

Varuskunta-alueen asuntoja on keskitetty saaren pohjois- ja luoteisosaan puistomaisen puuston keskelle. Päätien länsipuolella pohjoisosassa ovat alueen vanhimmat, 1850-luvun puiset sotilasrakennukset sekä 1910-luvun punatiilisiä asuinrakennuksia. Tien itäpuolella on nuorempaa rakennuskantaa omana ryhmänään: 1950-60 luvuilla valmistuneet arkkitehti Heidi Vähäkallio-Hirvelän ja arkkitehti Reino Lammin-Soilan suunnittelemat kerrostalot. Niiden välissä on kolme 1980-90-luvun asuintaloa. Alueen tuntumassa on tyyppipiirustusten mukaan 1950-luvulla valmistunut vesitorni.

Santahaminan itä- ja eteläosassa on harjoitusalue, kuten Suurlahden hiekkainen ranta-alue Riviera. Alueen rakennukset, mm. 1880-luvun ruutikellarit ja 1910-luvulla rakennetut varastot ja kellarit ovat pattereittain saaren rannoilla. Tieverkosto on pääosin venäläiseltä kaudelta. Saaren keskellä on Saharaksi nimitetty hietikkoalue, joka on hakattu avoimeksi jo 1820-luvulla Viaporin tykistön ampumaleirejä varten. Itsenäisyyden ajan alussa Saharaa on käytetty Ilmailuvoimien lentokenttänä. Sisällissodan vankileirillä 1918 menehtyneiden punaisten hauta muistomerkkeineen on Saharan laidalla.

Venäläisaikaiset tykkipatterit sijaitsevat ympäri saaren. Ne ovat osa Viaporin linnoituspiiriä, joka ulottui Helsingin edustan saarille. Tykkipattereita on täydennetty I maailmansodan aikaan, jolloin Santahamina on liittynyt osaksi Ahvenanmaalta Pietarin edustalle ja Viron rannikoille ulottuvaa Pietari Suurelle nimettyä meririntamaa. Tykkipattereille johtavat päätiestä haarautuvat mukulakivetyt tykkitiet. Saarella on runsaasti luonnonarvoja, kuten lehdot saaren lounaisosassa ja Rivieran rantaniityt metsineen. Varuskuntakäyttö on edesauttanut uhanalaisten eliö- ja kasvilajien säilymistä.

Rannoilla on laiturirakenteita eri ajoilta. Saarta ympäröiviltä vesiltä tunnetaan mm. väyläesteitä ja hylkyjä.

Santahaminan saari sijaitsee ikivanhan purjehdusreitin varrella, ja se on ollut merenkulkijoiden pysähdyspaikka, mahdollisesti myös satama ja kauppapaikka. Saarelta on etsitty viikinkiaikaan ajoittuvia kohteita johtuen Uudenmaan rannikkoa seurailevasta ”viikinkien idäntiestä” sekä Vartiokylän keskiaikaisen linnavuoren läheisyydestä. Varmoja jäännöksiä rautakautisesta toiminnasta ei saarelta ole toistaiseksi löytynyt.

Santahaminan kylä mainitaan 1400-luvulla. Kylässä oli 1560-luvulla kaksi taloa. Kylä sijaitsi saaren länsirannalla mahdollisesti Papinlahden puretun upseerikerhon ympäristössä aina 1800-luvun alkupuolelle asti. Santahamina esiintyy runsaasti kirjallisissa lähteissä 1500-luvun puolivälissä, jolloin Kustaa Vaasa suunnitteli sitä Tallinnan kilpailijaksi rakennettavan uuden kaupungin sijaintipaikaksi. Helsinki perustettiin lopulta Vantaanjoen suulle, mutta Santahaminaan ehdittiin rakentaa aittoja. Helsingin siirtoa Vantaanjoen suusta Santahaminaan suunniteltiin 1630-luvulla, mutta kaupunki siirrettiinkin Vironniemelle. 1600-luvun puolivälissä laadittuun karttaan on saaren pohjoisosaan merkitty hautausmaa, joka sijaitsee nykyisen maanpuolustuskorkeakoulun pihassa. Paikalla tehtiin arkeologisia kaivauksia 2004 ja havaittiin, että kaikki tutkitut vainajat olivat miehiä.

1808-1809 Suomen sodassa venäläiset piirittivät Viaporia myös Santahaminasta käsin. Yhdeksän tykin patteri rakennettiin nykyiselle Radioniemelle ja lähisaareen. Viaporin antauduttua venäläiset piiritysjoukot siirtyivät pois. Santahamina liitettiin Viaporin linnoitukseen 1810-luvulla. Intensiivinen sotilaallinen toiminta alkoi Krimin sodan aikana 1850-luvulla, jolloin saarelle rakennettiin tykkipattereita pääkaupungin turvaksi osana Helsingin edustan ja Viaporin linnoitustöitä. Rakentaminen jatkui vaiheittain Venäjän vallankumoukseen saakka. Keisarikunta toteutti 1910-luvulla koko keisarikuntaan ulottuvan sotilasrakennushankkeen, joka käsitti sekä varuskuntia että linnoituksia. Hankkeen tuloksena Suomeen valmistui kymmenkunta ns. punatiilivaruskuntaa ja meri- ja maalinnoitusketju. Valikoimassa niistä ovat Santahamina, Dragsvik, Hennala, Riihimäki ja Kouvola sekä pääkaupunkia ympäröivä maa- ja merilinnoitusketju.

Viaporin tykistö alkoi käyttää Santahaminaa jo 1820-luvulla leirialueena ja nimittää sitä Leirisaareksi. Jo ennen 1910-luvun punatiilivaihetta rakennettiin pääasiassa puisia majoitus- ja varastorakennuksia saaren pohjoisosaan ja jo tuolloin muotoutuneen päätien varteen. 1906 Viaporin kapina alkoi miinakomppaniassa, jonka kasarmit olivat nykyisen Maanpuolustuskorkeakoulun alueella. Kapinaan liittyvä muistomerkki on päätien pohjoispäässä.

Santahaminassa oli 1918 sisällissodan punavankileiri. Sen jälkeen Santahaminaan sijoitettiin suomalainen varuskunta, jonka joukko-osastot ja toiminnot ovat vaihdelleet. Santahaminassa on ollut maavoimien ja tykistön eri joukko-osastoja ja kouluja, mm 1940-1963 Ilmatorjuntakoulu. Ilmailuvoimat aloitti toimintansa Santahaminassa 1923-1943 ja käytti Saharan ampumarataa lentokenttänä.

Kadettikoulu siirtyi 1940 Niinisalosta Santahaminaan. Uusi kadettikoulu päätettiin rakentaa Santahaminaan ja arkkitehtonisen kokonaisuuden suunnitteli puolustusministeriön arkkitehti Olavi Sortta apunaan arkkitehdit Kyllikki Halme ja Irma Paasikallio. Rakentaminen aloitettiin 1939. Kadettikoulun rakennushanke kytkettiin alusta pitäen tuolloin näköpiirissä olleiden vuoden 1940 olympialaisten valmisteluun. Viitattiin urheilijoiden majoitus- ja harjoittelutilojen tarpeeseen ja uuden kadettikoulun yhteyteen saatiinkin mm. uimahalli. Suomen puolustusvoimien 1930-1940-luvun rakentaminen ilmentää nuoren kansakunnan luomaa uutta, vanhemmasta varuskuntarakentamisesta erottautuvaa arkkitehtuuria, jossa kansainväliset arkkitehtuurivaikutteet oli mukautettu suomalaisiin olosuhteisiin.

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Det strategiska läget för ön Sandhamn utanför Helsingfors har under seklernas gång format det för militära ändamål använda områdets kulturmiljö till en exceptionell helhet. Den har sitt ursprung i de, som en del av de ryska militära byggverken år 1850 påbörjade och fram till år 1917 kompletterade kanonbatterierna, samt den på 1910-talet byggda garnisonen. Om betydelsen av de byggverk som har uppförts av Finlands försvarsmakt vittnar bl.a. den år 1940 färdigställda Kadettskolan, som har upptagits på den internationella organisationen DOCOMOMOs förteckning över betydelsefulla byggnader från den finska modernismen. Bland de välbevarade historiska skikten på Sandhamns militärområde finns även fornminnen med anknytning till sjöfarten, bosättningens historia och den militära verksamheten.

Till Sandhamn leder norrifrån från Hästnässund en landsväg vid vilken de viktigaste militära byggnaderna finns. Den ryska garnisonens stora område i öns västra del med kaserner av rödtegel har byggts på 1910-talet enligt typritningar gjorda för kejsardömet. Kring paradfältet ligger en regelbunden grupp av kaserner, som på 1960-talet har kompletterats med två av arkitekt Pekka Rajala ritade kaserner. Söder om paradfältet finns en välbevarad helhet med bl.a. stall- och lagerbyggnader i ett plan, el- och radiostationer och flervåningskaserner. Stenfoten till den ryska garnisonens ortodoxa kyrka finns kvar öster om paradfältet. På området från 1910-talet finns också kaserner och lokaliteter från den finländska tiden, såsom flygvapnets byggnader från 1920-talet, bl.a. befälsklubben, en bostadsbyggnad jämte bostadsbyggnaderna på västra stranden samt flygdepån. Kännetecknande för flygvapnets byggnader är en slätputsad fasad och klara linjer.

En annan byggnadshistoriskt och arkitektoniskt betydelsefull helhet finns i öns norra del, där Kadettskolans, nuvarande Försvarshögskolans byggnader från tre olika etapper finns vid en väg som förgrenar sig österut från huvudvägen. De av Olavi Sortta på 1930-talet ritade modernt enkla byggnaderna, de stora skol- och matsals-festsalsbyggnaderna samt de mindre kasernen, bostadsbyggnaden och stallet, omgärdar en tallbevuxen gårdsplan. I flygeln till skolbyggnaden i tre våningar finns gymnastiksal, simbassäng och bastu. Interiören får liv av växelverkan mellan naturligt och artificiellt ljus, blanka ytor samt stiliserade militärmotiv. Området har kompletterats med skol- och internatbyggnader av Tyyne och Reino Lammin-Soila uppförda år 1964 nära öns norra strand. På den öppna platsen mellan dem och Kadettskolan finns ett pyramidformat minnesmärke över soldaterna som stupat under bombardemangen under Krimkriget år 1855. Kring monumentet finns en begravningsplats från 1600- och 1700-talen. Föreläsningssalen och elevinternatet som har ritats av Osmo Lappo och uppförts år 1993 ligger öster om Kadettskolan. Till området hör också en idrottsplan.

Bostäderna på kasernområdet har koncentrerats till öns norra och nordvästra del bland ett parkliknande trädbestånd. Väster om huvudvägen, i den norra delen, finns områdets äldsta militärbyggnader av trä från 1850-talet samt bostadsbyggnader av rödtegel från 1910-talet. Öster om vägen finns ett nyare byggnadsbestånd i en egen grupp: på 1950- och 60-talen uppförda flervåningshus efter ritningar av arkitekt Heidi Vähäkallio-Hirvelä och arkitekt Reino Lammin-Soila. Mellan dem finns tre bostadshus från 1980- och 90-talen. I utkanten av området finns ett vattentorn som byggts enligt typritningar på 1950-talet.

I Sandhamns östra och södra del finns övningsområdet, såsom Storvikens sandstränder Rivieran. Byggnaderna på området, bl.a. krutkällarna från 1880-talet och de på 1910-talet byggda lagren och källarna, finns utplacerade batterivis på öns stränder. Vägnätet är huvudsakligen från den ryska tiden. Mitt på ön finns ett sandfält kallat Sahara, som kalhuggits redan på 1820-talet för Sveaborgs artilleris skjutläger. I början av självständighetstiden har Sahara använts som flygvapnets flygfält. En grav jämte minnesmärke över de röda som dog på fångläger efter inbördeskriget 1918 finns invid Sahara.

Kanonbatterier från den ryska tiden finns runtom på ön. De är en del av Sveaborgs befästningskrets, som sträckte sig till öarna utanför Helsingfors. Kanonbatterierna har kompletterats under första världskriget, när Sandhamn blev en del av den marina front som sträckte sig från Åland till S:t Petersburg och den estniska kusten, och som uppkallats efter Peter den store. Till kanonbatterierna leder kullerstensbelagda kanonvägar som förgrenar sig från huvudvägen. Ön har stora naturvärden, såsom lundarna i öns sydvästra del och Rivierans strandängar och skogar. Garnisonsverksamheten har bidragit till att hotade djur- och växtarter har bevarats.

På stränderna finns bryggkonstruktioner från olika epoker. I vattnen runt ön har påträffats bl.a. farledshinder och vrak.

Ön Sandhamn ligger vid en uråldrig seglationsrutt och har varit ett ställe där sjöfarare stannat upp, eventuellt också en hamn och handelsplats. På ön har man sökt efter objekt från vikingatiden beroende på "vikingarnas östanled" som följde den nyländska kusten samt närheten till den medeltida borgkullen i Botby. Säkra lämningar efter aktiviteter under järnåldern har tills vidare inte påträffats på ön.

Byn Sandhamn omnämns på 1400-talet. I byn fanns på 1560-talet två gårdar. Byn låg på öns västra strand, eventuellt i omgivningen av Prästvikens numera rivna officersklubb ända till förra hälften av 1800-talet. Sandhamn förekommer rikligt i skriftliga källor i mitten av 1500-talet, när Gustav Vasa planerade att där placera den nya stad som skulle grundas som konkurrent till Reval. Helsingfors grundades slutligen vid Vanda ås mynning, men på Sandhamn hann man börja bygga bodar. På 1630-talet planerade man att flytta Helsingfors från Vanda ås mynning till Sandhamn, men staden flyttades ändå till Estnässkatan. I en karta från mitten av 1600-talet har i öns norra del ritats in en begravningsplats, som finns på den nuvarande Försvarshögskolans gårdsplan. På platsen gjordes arkeologiska utgrävningar 2004, varvid noterades att samtliga undersökta kroppar var män.

Under finska kriget 1808-1809 belägrade ryssarna Sveaborg också från Sandhamn. Ett batteri med nio kanoner byggdes på den nuvarande Radioudden och den intilliggande ön. Efter Sveaborgs kapitulation avlägsnade de ryska belägringstrupperna sig. Sandhamn anslöts till Sveaborgs fästning på 1810-talet. En intensiv militär aktivitet inleddes under Krimkriget på 1850-talet, när på ön byggdes kanonbatterier till skydd för huvudstaden som en del av befästningsarbetena utanför Helsingfors och på Sveaborg. Byggandet pågick i etapper ända till den ryska revolutionen. Kejsardömet genomförde på 1910-talet ett militärt byggnadsprojekt som omfattade hela kejsardömet, och som inbegrep både garnisoner och fästningar. Som resultat av projektet uppfördes i Finland ett tiotal s.k. rödtegelgarnisoner och en kedja av sjö- och landfästningar. I urvalet finns av dem Sandhamn, Dragsvik, Hennala, Riihimäki och Kouvola samt den kedja av land- och sjöfästningar som omger huvudstaden.

Artilleriet på Sveaborg började använda Sandhamn som militärt lägerområde redan på 1820-talet och kallade den för Lägerön. Redan före rödtegelepoken på 1910-talet byggdes inkvarterings- och lagerbyggnader huvudsakligen av trä i öns norra del och vid den huvudväg som uppkom vid den tiden. År 1906 utbröt myteriet på Sveaborg i minkompaniet, vars kaserner låg på den nuvarande Försvarshögskolans område. Ett minnesmärke med anknytning till myteriet finns vid huvudvägens norra ända.

På Sandhamn inrättades år 1918 ett fångläger för röda i inbördeskriget. Därefter placerades på Sandhamn en finländsk garnison, vars truppförband och funktioner har varierat. På Sandhamn har funnits olika truppavdelningar och skolor inom landstridskrafter och artilleri, bl.a. Luftvärnsskolan 1940-1963. Flygstridskrafterna inledde sin verksamhet på Sandhamn 1923-1943 och använde Saharas skjutbana som flygfält.

Kadettskolan flyttade 1940 från Niinisalo till Sandhamn. Man beslöt bygga en ny kadettskola på Sandhamn och det arkitektoniska komplexet ritades av försvarsministeriets arkitekt Olavi Sortta som assisterades av arkitekterna Kyllikki Halme och Irma Paasikallio. Byggandet påbörjades 1939. Kadettskolans byggnadsprojekt knöts från första början till förberedelserna för de vid den tiden påtänkta olympiska spelen år 1940. Man hänvisade till idrottarnas behov av inkvarterings- och träningsutrymmen, och i anslutning till den nya kadettskolan anlades bl.a. en simhall. Den finska försvarsmaktens byggnadsverksamhet på 1930- och 40-talen är ett uttryck för den unga nationens nya arkitektur som skiljer sig från det äldre garnisonsbyggandet, och där intryck av den internationella arkitekturen hade anpassats till finländska förhållanden.

Markus Manninen, Viapori. Merilinnoitus ensimmäisessä maailmansodassa 1914–1918. Sotamuseo Helsinki 2000.

Anne Mäkinen, Suomen valkoinen sotilasarkkitehtuuri 1926-1939. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2000.

Do.co.mo.mo. Modernismin merkkiteoksia Suomen arkkitehtuurissa. Alvar Aalto akatemia, do.co.mo.mo Suomi-Finland ry, Suomen rakennustaiteen museo. Helsinki 2002.

Kai Heng et al., Santahaminasuunnitelma 2007. Puolustusministeriö 2007.

Marko Nieminen, Santahamina, Viaporin linnoituksen itäinen lukko. Maanpuolustuskorkeakoulun Sotahistorian laitos 2008.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

The strategically important location of Santahamina island in front of Helsinki has shaped the cultural environment of an area used for military purposes for centuries into an exceptional whole. Its foundation is the gun batteries begun in 1850 as part of the nationwide military construction of the Russian Empire and supplemented until 1917, as well as the garrison built in the 1910s. The significance of the building phases carried out by the Puolustusvoimat is shown, among other things, by the Kadettikoulu, completed in 1940, which has been selected for the collection of landmark works of Finnish modernism accepted by the international DOCOMOMO organisation. The well-preserved historical layering of the Santahamina military area is enhanced by ancient remains related to seafaring, settlement history and military activity.

A road leads to Santahamina from Hevossalmi in the north, and along it are the central military buildings. The extensive red-brick barracks area of the Russian garrison from the 1910s was built on the western part of the island according to type drawings prepared for the Empire. Along the edges of the parade ground is a regular group of barracks, to which two barracks designed by architect Pekka Rajala were added in the 1960s. South of the parade ground, among other things, single-storey stable and storehouse buildings, electricity and radio stations, and multi-storey barracks form an excellently preserved whole. The stone plinth of the Russian garrison's Orthodox church is east of the parade ground. The 1910s area also contains barracks and premises from the Finnish period, such as the Ilmailuvoimat buildings from the 1920s, of which mention may be made of the officers' club, a residential building, and the residential buildings on the western shore and the aircraft depot. The buildings of the Ilmailuvoimat are characterised by smooth plastered clarity of line.

The second architecturally and historically significant whole is in the northern part of the island, where along a road branching east from the main road are the buildings of the Kadettikoulu and the present-day Maanpuolustuskorkeakoulu (MPKK), from three phases. The modern, simplified buildings designed by Olavi Sorta in the 1930s, the large school and canteen-assembly hall buildings, and the smaller barracks, course building, residential building and stable surround a courtyard where pine trees grow. In the wing of the three-storey school building are the gymnasium, swimming pool and sauna. The interior is enlivened by the interplay of natural and artificial light, glossy surfaces and stylised military motifs. The area has been supplemented in the north near the shore by school and dormitory buildings designed by Tyyne and Reino Lammin-Soila, completed in 1964. On the square between them and the Kadettikoulu is a pyramid-shaped grave memorial to soldiers who died in the bombardment during the Crimean War in 1855. Around it is a cemetery dating from the 1600-1700s. The lecture hall and student residence designed by Osmo Lappo, completed in 1993, is west of the Kadettikoulu. The area also includes a sports field.

The garrison's residential areas are concentrated in the northern and north-western parts of the island, in the midst of park-like tree cover. On the western side of the main road in the north are the oldest buildings of the area, the wooden military buildings from the 1850s, and red-brick residential buildings from the 1910s. On the eastern side of the road is a younger group of buildings: apartment blocks completed in the 1950-60s and designed by architect Heidi Vähäkallio-Hirvelä and architect Reino Lammin-Soila. Between them are three residential buildings from the 1980-90s. In the vicinity of the area is a water tower completed in the 1950s to type drawings.

In the eastern and southern parts of Santahamina is an exercise area, such as the sandy shore area Riviera at Suurlahti. The buildings of the area, including the powder magazines from the 1880s and the storehouses and cellars built in the 1910s, are arranged by battery along the island's shores. The road network is mainly from the Russian period. In the middle of the island is a sandy area called the Sahara, which was cleared open already in the 1820s for the artillery camps of Viapori. At the beginning of the independence era, the Sahara was used as an airfield by the Ilmailuvoimat. The grave memorial with markers of the Reds who died in the civil war prison camp in 1918 is on the edge of the Sahara.

The Russian-era gun batteries are located around the island. They are part of the Viapori fortress district, which extended to the islands in front of Helsinki. The gun batteries were supplemented during the First World War, when Santahamina became part of the sea front named Pietari Suuri, which extended from Åland to the front of Pietari and to the coasts of Estonia. The cobbled gun roads branching off the main road lead to the gun batteries. The island has abundant natural values, such as the groves in the south-western part of the island and the Riviera shore meadows with their forests. Garrison use has helped threatened species of fauna and flora survive.

Jetties from different periods are found along the shores. Fairway obstructions and wrecks are known from the waters surrounding the island, among others.

Santahamina lies along an ancient sailing route and has been a stopping place for seafarers, possibly also a harbour and trading place. The island has been searched for sites dating to the Viking Age, owing to the “Viking Eastern Route” that follows the Uusimaa coast and to the proximity of the medieval hillfort of Vartiokylä. No certain remains of Iron Age activity have so far been found on the island.

The village of Santahamina is mentioned in the 15th century. In the 1560s there were two farms in the village. The village was located on the island's western shore, possibly in the area of the demolished officers' club at Papinlahti, until the early 19th century. Santahamina appears frequently in written sources in the mid-16th century, when Kustaa Vaasa planned it as the site of a new town to be built as a rival to Tallinna. Helsinki was eventually founded at the mouth of the Vantaanjoki, but granary storehouses had already been built at Santahamina. A plan to move Helsinki from the mouth of the Vantaanjoki to Santahamina was made in the 1630s, but the town was in fact moved to Vironniemi. A cemetery is marked in the north of the island on a map drawn in the mid-17th century; it lies in the yard of the Maanpuolustuskorkeakoulu. Archaeological excavations were carried out on the site in 2004, and they found that all the dead examined were men.

In 1808-1809, during the Finnish War, Russian forces also besieged Viapori from Santahamina. A battery of nine guns was built on the present-day Radioniemi and on a nearby islet. After the surrender of Viapori, the Russian besieging forces withdrew. Santahamina was incorporated into the Viapori fortress in the 1810s. Intensive military activity began during the Crimean War in the 1850s, when gun batteries were built on the island to protect the capital, as part of the fortification works at the approaches to Helsinki and at Viapori. Construction continued in stages until the Russian Revolution. In the 1910s the Empire carried out a military building programme extending across the whole empire, comprising both garrisons and fortifications. As a result, about ten so-called red-brick garrisons and a chain of sea and land fortifications were completed in Finland. Among these are Santahamina, Dragsvik, Hennala, Riihimäki and Kouvola, together with the chain of land and sea fortifications surrounding the capital.

The Viapori artillery began using Santahamina as a camp area as early as the 1820s and named it Leirisaari. Before the red-brick phase of the 1910s, mainly wooden accommodation and storage buildings were built in the north of the island, along the main road that had already taken shape by then. In 1906 the Viapori Mutiny began in a mine company whose barracks were in the area of the present-day Maanpuolustuskorkeakoulu. A memorial relating to the mutiny stands at the northern end of the main road.

In 1918 Santahamina housed a Red prisoner-of-war camp of the Civil War. After that, a Finnish garrison was stationed at Santahamina, whose units and functions have varied. Santahamina has housed various army and artillery units and schools, including the Ilmatorjuntakoulu in 1940-1963. The Ilmailuvoimat began its activities at Santahamina in 1923-1943 and used the Sahara firing range as an airfield.

The Kadettikoulu moved from Niinisalo to Santahamina in 1940. It was decided to build a new Kadettikoulu at Santahamina, and the architectural whole was designed by Olavi Sortta, architect of the Ministry of Defence, with the assistance of the architects Kyllikki Halme and Irma Paasikallio. Construction began in 1939. The building project for the Kadettikoulu was linked from the outset to preparations for the 1940 Olympic Games, which were then in prospect. Reference was made to the need for accommodation and training facilities for athletes, and the new Kadettikoulu complex did include a swimming hall, among other things. The construction of the Finnish Defence Forces in the 1930s-1940s reflects a new architecture created by a young nation, distinct from older garrison architecture, in which international architectural influences had been adapted to Finnish conditions.

Nearby in the register

Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0
See your own family's places on a living map