RKY: nationally significant built cultural environments · Finland
Kaivopuisto (Brunnsparken)
Helsinki (Helsingfors), Uusimaa, Finland
The record
- Type
- Nationally significant built cultural environment (RKY)
- Elements (as the agency lists them)
- kaupungin asuintalo, merkkimieskoti, museo, puisto
- Character (as the agency lists it)
- kaupunki
- Municipality
- Helsinki (Helsingfors)
- Region
- Uusimaa
- Country
- Finland
- Coordinates
- 60.15684, 24.95744
- Pin
- Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
- RKY number
- 1553
Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.
Internet ArchiveRiksarkivet, Swedish National ArchivesRiksarkivet, Swedish National ArchivesBibliothèque nationale de France (Gallica)
4 historical maps cover this location, the earliest the 1666 map "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).
Historical maps covering this location
- 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
- 1742 · Sveriges Krig, Ordres de Bataille 1723-1740 - Kriget mot Preussen 1757-1762… (Riksarkivet, Swedish National Archives)
- 1809 · Belägenheten af Helsingfors och Sveaborg (Internet Archive)
- Lantmäteristyrelsen, Lantmäteristyrelsens leverans 1850, SE/RA/420571/02/1/0078:00001… (Riksarkivet, Swedish National Archives)
The Finnish Heritage Agency's description
Kuvaus
Kaivopuisto Helsingin kaupunginniemen eteläisimmässä kärjessä on ulkomaisten esikuvien mukaan 1830-luvulla hienostolle rakennettu kaivo- ja merikylpylälaitoksen puisto, josta 1800-luvun lopulla on muodostettu edustava julkinen kaupunkipuisto. Kaivohuone on yksi kaupungin vanhimmista edelleen alkuperäiskäytössä olevista ravintoloista. Puiston itäpuolella on samanaikaisesti kylpylän kanssa syntynyt huvilakaupunginosa, jossa sijaitsevat mm. 1882 avattu Cygnaeuksen galleria, maan vanhin taidemuseo, sekä monien suurlähetystöjen residenssit.
Helsingin ensimmäiset julkiset puistot Esplanadi ja Kaisaniemi perustuvat asemakaavaan, mutta kolmas, Kaivopuisto, on kaupungin ulkopuolelle etelärantaan perustetun yksityisen kylpyläyhtiön rakentama, alkujaan eliitin käyttöön suunniteltu suljettu puisto. Terveellistä kävelyä ja meri-ilmasta nauttimista varten suunnitellun laajan puiston luomiseen uhratuista suurista voimavaroista kertoo yhä mm. kylpylä- ja kaivohuoneyhtiön rakentama hallitseva nelirivinen pääakseli eli nykyinen Iso Puistotie. Sen eteläpäätteenä rannassa ollut arkkitehti C.L. Engelin suunnittelema kylpylä ei ole säilynyt, mutta kylpylän edustalla ollut laivalaituri on samalla paikalla. Entisen kylpylän paikan vieressä on Ursulan kahvila, jolla on ollut edeltäjä jo 1950-luvulla. Kaivopuiston rannan eteläisimmässä kärjessä on pieni rakennus vuodelta 1904. Se on maan toiseksi vanhin mareografi, joka mittaa meriveden korkeutta ja suolapitoisuutta. Pääkäytävän varrella puiston keskellä on Engelin suunnittelema ravintola, Kaivohuone, jota on useaan kertaan laajennettu.
Puiston itäpuolella on kylpylän perustamisen aikoihin syntynyt huvilakaupunginosa, jossa rakennukset sijaitsevat tontin keskellä mutkittelevien pikkukatujen varrella. Tiiviin, vehreän ja korkeatasoisen huvilaympäristön luonteen säilyttäneellä alueella on kylpylän aikaisia huviloita, kuten Villa Kleineh ja Kalliolinna. Kalliolinnan vieressä on professori ja taiteentukija Fredrik Cygnaeuksen huvila (J.W. Mieritz 1869). Cygnaeuksen Suomen kansalle testamenttaama huvila ja taidekokoelma on ollut yleisölle avoin vuodesta 1882. Galleria on osa Suomen kansallismuseota. A. Bomanin suunnittelema huvila (1874) on ollut Suomen marsalkka, vapaaherra C.G. Mannerheim asunto vuodesta 1924 vuoteen 1951 ja on sen jälkeen toiminut Mannerheimin elämää ja Suomen historiaa esittelevänä museona. Kaivopuiston huvila-alueen rakenne ja huvilamainen luonne on säilynyt rakennuskannan tiivistymisestä huolimatta. Kaivopuistosta on muodostunut 1900-luvulla Helsingin diplomaattikaupunginosa.
Historia
Merikylpylät olivat 1800-luvun alussa suosittuja terveydenhoitopaikkoja. Kauppaneuvos Henrik Borgströmin vaikutuksesta 1834 ulkomaisten esikuvien mukaan perustettu Ulriikaporin kylpylä- ja kaivohuoneyhtiö, jonka osakkeita myös keisari Nikolai I merkitsi itselleen, vuokrasi kaupunginniemen eteläisimmän kärjen 50 vuodeksi. Kylpylää käyttivät pääasiassa oman maan säätyläiset ja venäläinen aristokratia. Loistoaikaa olivat 1840- ja 1850-luvut, jolloin Pietarin seurapiirit lomailivat Helsingissä keisari Nikolai I:n kiellettyä heiltä matkustelun Keski-Euroopan kylpylöihin.
Kylpyläpuiston kaartuvine käytäväverkostoineen, istutuksineen ja lampineen toteutti saksalainen puutarhuri C. Helm. Arkkitehti C.L. Engel suunnitteli suoran puistoakselin eteläpäätteeseen meren rantaan kylpylän (1836) ja puistoakselin varrelle kaivohuoneen (1838). Rantaan rakennettiin uimahuoneita kastautumista varten. Kylpylän eteen tehtiin laituri. Kaupungin keskustasta oli kylpylään höyrylaivayhteys. Kylpylärakennus tuhoutui toisen maailmansodan aikaisissa pommituksissa.
Kaivohuonetta muutettiin ja laajennettiin 1860-luvulta lähtien useiden eri arkkitehtien suunnitelmien mukaan, mm. Theodor Höijer laati 1897 muutos- ja lisärakentamissuunnitelmat. Ravintola on ollut auki 1858 alkaen ympäri vuoden.
Kaupunginniemen eteläosa oli 1800-luvun alkupuolen kylpylää ja observatoriota lukuun ottamatta sotilashallinnon käytössä. Pysyvä asutus sai alkunsa, kun kylpyläyhtiö toimintansa rahoittamiseksi vuokrasi itäisestä ja läntisestä Kaivopuistosta huvilatontteja rakentajille. Huviloiden tuli olla kylpylävieraiden käytettävissä, kauniisti rakennettuja ja istutusten ympäröimiä. Huvila-alueelle lohkottiin aluksi 17 tonttia. Kahdeksasta ensimmäisestä huvilasta on säilynyt Kleineh (C.A. Edelfelt 1838-1839) ja Kalliolinna (E.B. Lohrmann 1842-1844). 1800-luvun loppupuolelta on säilynyt vajaa kymmenen rakennusta.
Vuosien 1848-1849 ja 1853 koleraepidemiat karkottivat kylpylävieraita. Venäläisten matkustuskiellon poistuminen ja Krimin sota vähensivät matkailijoiden määrää. Merikylpylä alkoi vähitellen rappeutua. Vuokrasopimuksen loputtua kaupunki sai 1886 haltuunsa puistoalueen rakennuksineen. Itäosan huvilatontit myytiin niiden vuokraajille. Rapistunut puisto kunnostettiin ja se muuttui suljetusta säätyläisten virkistysalueesta julkiseksi kaupunkipuistoksi. Puiston suunnitteli tukholmalainen puutarha-arkkitehti S. Lindh. Vuonna 1889 Helsingin ensimmäiseksi kaupunginpuutarhuriksi nimitetty Svante Olsson uudisti puistoa eikä se ole kokenut suuria muutoksia 1913 jälkeen. Kaupunginpuutarhurina 1946-1957 toiminut Bengt Schalin rikastutti Kaivopuiston kasvien lajivalikoimaa.
Jatkosodan pommituksissa 1944 rakennuksia tuhoutui, puiston länsiosan huvilat poistettiin ja tontit liitettiin puistoon. Ehrenströmintien rakentaminen 1940-luvulla muutti puiston ja huvila-alueen luonnetta ratkaisevasti katkaisemalla niiden suoran yhteyden meren rantaan. Kaivopuiston rakennuksista suurin osa rakennettiin 1900-luvulla ja monet rakennuksista tulivat ulkomaiden suurlähetystöjen käyttöön.
Puiston korkeimmalla kalliolla olevan Ursan tähtitornin suunnitteli arkkitehti Martti Välikangas 1926, sen tuntumassa on linnotteita Krimin sodan ajoilta.
Puistossa järjestettiin Suomen ensimmäinen yleinen taide- ja teollisuusnäyttely 1876. 1800-luvun lopulla suomalaisuuden aate innoitti isänmaallisten juhlien viettoon ja Kaivopuisto on vakiinnuttanut asemansa ylioppilaiden vapunpäivän ja muiden kokoontumisten paikkana.
Beskrivning (på svenska)
The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.
Brunnsparken i den sydligaste spetsen av Helsingforsudden är en park som tillhörde brunns- och badanstalten och anlades enligt utländska förebilder på 1830-talet för stadens societet. I slutet av 1800-talet förvandlades området till en representativ allmän stadspark. Brunnshuset är en av stadens äldsta restauranger som fortfarande används för sitt ursprungliga ändamål. Öster om parken ligger en villastadsdel som uppstod samtidigt som badanstalten och där finns bl.a. Cygnaeusgalleriet som öppnades 1882 och som är landets äldsta konstmuseum. Där har också många ambassader sina residens.
De första allmänna parkerna i Helsingfors är Esplanaden och Kajsaniemi, som baserar sig på en stadsplan. Den tredje, Brunnsparken, är anlagd av en privatägd badanstalt och var ursprungligen en sluten park avsedd för stadens elit. Den stora parken var planerad för hälsosamma promenader i frisk havsluft och bl.a. den dominerande huvudaxeln med fyra leder, nuvarande Stora Allén, vittnar fortfarande om de stora resurser som bad- och brunnshusbolaget satsade för ändamålet. Badanstalten i södra änden vid stranden var ritad av arkitekt C.L. Engel och har inte bevarats. Däremot finns båtbryggan som låg utanför den fortfarande kvar på samma plats. Invid platsen för den forna badanstalten finns kafé Ursula som haft en föregångare redan på 1950-talet. I den sydligaste spetsen av Brunnsparksstranden finns en liten byggnad från 1904. Den är landets näst äldsta mareograf som mäter variationer i havsvattenståndet och vattnets salthalt. Längs med huvudgången mitt i parken finns restaurangen, Brunnshuset, som är ritad av Engel och som utbyggts ett flertal gånger.
Öster om parken ligger en villastadsdel som uppstått samtidigt som badanstalten och där husen är placerade mitt på tomterna längs slingrande små gator. Området har bevarat sin karaktär av en enhetlig, grön och högklassig villamiljö. Där finns fortfarande villor som härstammar från badanstaltens tid, såsom Villa Kleineh och stenslottet Kalliolinna. Invid Kalliolinna står professorn och konstmecenaten Fredrik Cygnaeus villa (J.W. Mieritz 1869). Cygnaeus testamenterade villan och konstsamlingen till Finlands folk och den har varit öppen för allmänheten sedan 1882. Cygnaei galleri är en del av Finlands nationalmuseum. Villan, som är ritad av A. Boman (1874), tjänade som marskalken, friherren C.G. Mannerheims bostad från 1924 till 1951 och har sedan dess varit ett museum som presenterar Mannerheims liv och Finlands historia. Villaområdets struktur och karaktär har bevarats trots att byggbeståndet blivit tätare. Brunnsparken blev på 1900-talet Helsingfors diplomatstadsdel.
Historia (på svenska)
Havsbadanstalter var i början av 1800-talet populära ställen för hälsovård. På kommerserådet Henrik Borgströms initiativ inrättades 1834 efter utländska förebilder Ulrikasborgs bad- och brunnsinrättning, som arrenderade stadens sydligaste näs för 50 år. Självaste kejsaren Nikolai I tecknade aktier i bolaget. Badinrättningen anlitades mest av det egna landets ståndspersoner och den ryska aristokratin. Glansperioden inföll på 1840- och 1850-talen, då societeten från S:t Petersburg semestrade i Helsingfors sedan kejsaren Nikolai I förbjudit resor till badorter i Mellaneuropa.
Badhusparken med sina slingrande promenadstråk, planteringar och dammar genomfördes av den tyske trädgårdsmästaren C. Helm. Arkitekt C.L. Engel ritade badinrättningen (1836) vid stranden i södra änden av parkaxeln och brunnshuset vid parkaxeln (1838). På stranden byggdes badhus för dem som ville ta sig ett dopp i havet. Framför badanstalten anlades en brygga. Ångbåtsförbindelse fanns mellan stadens centrum och badanstalten. Badanstalten förstördes i bombningarna under andra världskriget.
Brunnshuset ändrades och utbyggdes från 1860-talet efter ritningar av ett flertal arkitekter, bl.a. Theodor Höjer som 1897 utarbetade ritningar för ändringsarbeten och tillbyggnad. Restaurangen har varit öppen året runt sedan 1858.
Södra delen av stadsudden användes av militärförvaltningen med undantag av badinrättningen och observatoriet från början av 1800-talet. Den permanenta bosättningen började när badinrättningsbolaget för att finansiera sin verksamhet arrenderade villatomter från den östra och västra delen av Brunnsparken till byggherrar. Villorna skulle stå till badgästernas förfogande, vara vackert byggda och omringade av planteringar. Till att börja med styckades 17 tomter för villaområdet. Av de åtta första villorna har två bevarats: Kleineh (C.A. Edelfelt 1838–1839) och Kalliolinna (E.B. Lohrmann 1842–1844). Från 1800-talet har ett tiotal hus bevarats.
Koleraepidemierna 1848–1849 och 1853 skrämde bort badgästerna. När reseförbudet för ryssar till Mellaneuropa hävdes och Krimkriget bröt ut minskade antalet resenärer till Helsingfors. Badanstalten vid havet började så småningom förfalla. När arrendeavtalet löpt ut 1886 fick staden parkområdet och dess byggnader i sin besittning. Villatomterna i östra delen av parken såldes till hyresgästerna. Den förfallna parken iståndsattes och förvandlades från ett slutet rekreationsområde för ståndspersoner till en allmän stadspark. För parkplaneringen svarade trädgårdsarkitekten S. Lindh från Stockholm. Svante Olsson, som 1889 hade utsetts till Helsingfors första stadsträdgårdsmästare, förnyade parken, som sedan 1913 inte har genomgått några större förändringar. Bengt Schalin som verkade som stadsträdgårdsmästare 1946–1957 berikade Brunnsparken med nya växtarter.
Under bombningarna i fortsättningskriget förstördes en del av byggnaderna i parken, villorna i västra delen revs och tomterna anslöts till parken. På 1940-talet anlades Ehrenströmsvägen som på ett avgörande sätt förändrade parkens och villaområdets karaktär genom att skära av den direkta kontakten till havsstranden. Merparten av byggbeståndet i Brunnsparken uppfördes på 1900-talet och många av dem för utländska ambassader.
Ursas observatorium på det högsta berget i parken ritades av arkitekt Martti Välikangas 1926. Bastionsdelen intill observatoriet är ett minne från Krimkriget.
I parken ordnades 1876 Finlands första allmänna konst- och industriutställning. I slutet av 1800-talet inspirerade finskhetsidealen till fosterländska fester och Brunnsparken har en etablerad roll i studenternas första maj-festande och andra allmänna sammankomster.
Further reading (as the agency lists it)
Päiviö Tommila, Helsinki kylpyläkaupunkina 1830-1850-luvuilla. Huhmari 1982.
Maunu Häyrynen, Maisemapuistosta reformipuistoon. Helsingin kaupunkipuistot ja puistopolitiikka 1880-luvulta 1930-luvulle. Entisaikain Helsinki XIV. Helsinki-Seura. Helsinki 1994.
Ismo Häkkinen, Itäisen Kaivopuiston maisemallinen tutkimus, kunnostus- ja hoitosuunnitelma. Teknillinen korkeakoulu/Maisema-arkkitehtuuri. Helsinki 1997.
Maunu Häyrynen (toim.), Hortus Fennicus: Suomen puutarhataide. Helsinki 2001.
Tommi Lindh, Hanna Nevanlinna, Kaivopuiston kaupunginosan inventointi. Helsingin kaupunginmuseon tutkimuksia ja raportteja 1/2002.
Mikko-Olavi Seppälä, Sauli Seppälä, Taneli Eskola, Martti Helminen, Maunu Häyrynen, Kaivopuisto. Helsinki-Seura 2008.
English translation (from the Finnish)
The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com
Description
Kaivopuisto, at the southernmost tip of the Helsinki city peninsula, is a park laid out in the 1830s on foreign models as a spa and seaside bathing establishment for the well-to-do. At the end of the 19th century it was developed into a representative public city park. Kaivohuone is one of the city's oldest restaurants still in its original use. On the east side of the park, a villa district arose at the same time as the spa. It contains, among others, the Cygnaeus Gallery, opened in 1882, the country's oldest art museum, as well as the residences of many embassies.
The first public parks of Helsinki, Esplanadi and Kaisaniemi, are based on a town plan, but the third, Kaivopuisto, was built by a private spa company established on the southern shore outside the town, and was originally planned as an enclosed park for the use of the elite. The large resources devoted to creating a park planned for healthy walking and enjoying the sea air are still shown by the dominant four-row main axis, the present Iso Puistotie, built by the spa and well house company. At its southern end on the shore stood the spa designed by the architect C.L. Engel, which has not survived, but the landing pier that was in front of the spa is still in the same place. Next to the site of the former spa is Ursula café, which had a predecessor as early as the 1950s. At the southernmost tip of the shore of Kaivopuisto stands a small building from 1904. It is the country's second oldest maregraph, which measures the height and salinity of sea water. Along the main path in the middle of the park is Kaivohuone, a restaurant designed by Engel, which has been enlarged several times.
On the east side of the park is a villa district that arose at the time the spa was founded. In it, the buildings stand in the middle of their plots along winding small streets. The area has kept the character of a compact, green and high-quality villa environment, and includes villas from the spa period, such as Villa Kleineh and Kalliolinna. Next to Kalliolinna is the villa of Professor and art patron Fredrik Cygnaeus (J.W. Mieritz 1869). The villa and art collection that Cygnaeus bequeathed to the Finnish people has been open to the public since 1882. The gallery is part of the National Museum of Finland. The villa designed by A. Boman (1874) was the residence of Marshal of Finland, Baron C.G. Mannerheim, from 1924 to 1951, and since then it has operated as a museum presenting the life of Mannerheim and the history of Finland. The structure and villa-like character of the Kaivopuisto villa area have been preserved despite the densification of the building stock. In the 20th century Kaivopuisto became the diplomatic district of Helsinki.
History
Seaside spas were popular places of health care at the beginning of the 19th century. The Ulriikapori Bath and Well House Company, established in 1834 on foreign models under the influence of merchant councillor Henrik Borgström, and whose shares Emperor Nicholas I also subscribed to for himself, leased the southernmost tip of the city peninsula for 50 years. The spa was used mainly by the local nobility and Russian aristocracy. Its heyday was in the 1840s and 1850s, when St Petersburg society holidayed in Helsinki after Emperor Nicholas I had forbidden them to travel to the spas of Central Europe.
The spa park, with its curving network of paths, plantings and ponds, was carried out by the German gardener C. Helm. The architect C.L. Engel designed a straight park axis with the spa (1836) at its southern end on the seashore, and the Kaivohuone (1838) along the axis of the park. Bathing houses were built on the shore for immersion. A pier was built in front of the spa. There was a steamship connection to the spa from the town centre. The spa building was destroyed in the bombing during the Second World War.
Kaivohuone was altered and enlarged from the 1860s onwards, according to the plans of several different architects, including Theodor Höijer, who drew up the alteration and additional construction plans in 1897. The restaurant has been open year-round since 1858.
In the first half of the 19th century, the southern part of the city peninsula was used for military administration, with the exception of the spa and the observatory. Permanent settlement began when the spa company, to finance its operations, leased villa plots in the eastern and western parts of Kaivopuisto to builders. The villas were to be available to spa guests, beautifully built and surrounded by plantings. Initially 17 plots were split off for the villa area. Of the first eight villas, Kleineh (C.A. Edelfelt 1838-1839) and Kalliolinna (E.B. Lohrmann 1842-1844) have survived. From the late 19th century, a little under ten buildings have survived.
The cholera epidemics of 1848-1849 and 1853 drove spa guests away. The lifting of the travel ban on Russians and the Crimean War reduced the number of visitors. The seaside spa gradually began to decline. When the lease expired, the town took over the park area with its buildings in 1886. The villa plots in the eastern part were sold to their lessees. The dilapidated park was restored and changed from an enclosed recreation area for the nobility into a public city park. The park was designed by the Stockholm landscape architect S. Lindh. In 1889 Svante Olsson, appointed as the first city gardener of Helsinki, renovated the park, and it has not undergone major changes since 1913. Bengt Schalin, who served as city gardener from 1946 to 1957, enriched the range of plant species in Kaivopuisto.
In the bombings during the Continuation War in 1944, buildings were destroyed. The villas in the western part of the park were removed and the plots were added to the park. The construction of Ehrenströmintie in the 1940s fundamentally changed the character of the park and the villa area by cutting off their direct connection to the seashore. Most of the buildings in Kaivopuisto were built in the 20th century, and many of them came into use by foreign embassies.
The Ursa Observatory on the highest rock of the park was designed by the architect Martti Välikangas in 1926. Near it are fortifications from the time of the Crimean War.
The first general art and industrial exhibition in Finland was held in the park in 1876. At the end of the 19th century, the ideal of Finnish national identity inspired the celebration of patriotic festivities, and Kaivopuisto established its position as the gathering place of students' May Day and other gatherings.
Nearby in the register
- Tähtitorninmäen observatorio ja puisto (Observatoriebergets observatorium och park)Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristöunder 1 mi
- Kirurginen sairaala (Kirurgiska sjukhuset)Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristöunder 1 mi
- Johanneksen kirkko ympäristöineen (Johanneskyrkan med omgivning)Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristöunder 1 mi
- Kaartin kasarmi (Gardeskasernen)Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristöunder 1 mi
Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.