TreeAlive
‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Pihlajamäen lähiö (Rönnbacka förort)

Helsinki (Helsingfors), Uusimaa, Finland

The record

Type
Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them)
asuinkerrostalo, kaava-alue
Character (as the agency lists it)
kaupunki
Municipality
Helsinki (Helsingfors)
Region
Uusimaa
Country
Finland
Coordinates
60.23621, 25.00731
Pin
Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number
1568

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Riksarkivet, Swedish National Archives

2 historical maps cover this location, the earliest the 1666 map "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

  • 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
  • 1742 · Sveriges Krig, Ordres de Bataille 1723-1740 - Kriget mot Preussen 1757-1762… (Riksarkivet, Swedish National Archives)

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Pihlajamäen lähiö on maan ensimmäisiä aluerakennuskohteita, joka on kaavoitettu 1960-luvun alussa jylhään metsämaisemaan 10 kilometrin päähän Helsingin keskustasta. Pihlajamäki on valittu kansainvälisen DOCOMOMO-järjestön hyväksymään suomalaisen modernismin merkkiteosvalikoimaan.

Pihlajamäki on kaupungista ja joukkoliikenneyhteyksistä riippuvainen asuntoalue - minkälaiseksi lähiö sittemmin yleistyi. Pihlajamäen kaavassa orastaa ensimmäisiä kertoja asemakaavasuunnittelun, teollisen rakennustekniikan ja tehokkuuden intressien yhdistyminen. Pihlajamäki asettuu Helsingissä lähiöideologian ja -rakentamisen murrosvaiheeseen.

Pihlajamäen asemakaavassa on arkkitehti Olli Kivisen piirtämänä viisi noin 1500 asukkaan asuinsolua. Kuhunkin soluun kaartuu umpikatuna päättyvä asuntokatu, ja asuinrakennusten muodostaman solun keskustassa on lähimyymälä. Solujen välissä on päiväkoti, koulut on sijoitettu pohjoisosaan ja ostoskeskus sisääntuloväylälle.

Alueet on rakennettu puoliksi kahden rakennusliikkeen Sosiaalisen asuntotuotanto Oy:n eli Saton ja Helsingin Asuntokeskuskunta Hakan kesken: Rapakiventien lounaispuoli on Saton rakentama ja Lauri Silvennoisen suunnittelema ja koillisosa Hakan toteuttama ja Kulutusosuuskuntien Keskusliiton (KK) asuntotuotanto-osastossa Esko Korhosen suunnittelema, alava pohjoisosa on sekä Saton että Hakan rakentama.

Hakan puolella rakennukset ovat avoimen U:n muotoisia pitkiä, maaston muotojen mukaan polveilevia lamelleja, kadun varrella on viisi pistetaloa peräkkäin. Saton puolella pitkät nelikerroksiset lamellit reunustavat lähes suorina jyrkän kallion laitaa. Ylempänä kallion kukkuloilla on kymmenen 8-kerroksista pistetaloa, joista avautuvat huikeat näköalat aina merelle asti. Alueelle on tyypillistä toisto, samaa asuntotyyppiä on satoja, pisimmässä lamellissa on 18 porrashuonetta.

Alueiden arkkitehtuurissa konkretisoituu siirtymä rakennustekniikan ja arkkitehtuurin kehitysvaiheesta toiseen. Hakan alueen suurmuottitekniikka hyödyntää vielä 1950-luvun perinnettä, Saton puolen täyselementtitekniikka ja arkkitehtuuri, sen mittakaava ja sommittelu sekä virtaviivaisuus ja tehokkuustavoittelu, ovat viitoittaneet tulevaa rakentamista. Pihlajamäessä kalliot ja väkkärämännyt ovat keskeisiä maisema-arkkitehtonisia elementtejä ja vastapooleja kalliosta kohoaville suoraviivaisille valkoisille rakennusmassoille. Rakennusmassat ovat isoja, samoin niiden väliin jäävät luontoalueet. Jyrkimmät ja jylhimmät maastokohdat on jätetty rakentamatta.

Alueen 1970-luvulta alkanut täydennysrakentaminen on säilyttänyt alkuperäisen asemakaavan perussommitelman, mutta muuttanut asuinsolujen reuna-alueita ja ostoskeskuksen lähiympäristöä.

Aluerakentamisella tarkoitetaan kaupungin, pankkien ja rakennusliikkeiden välistä yhteistyötä ja sopimusta kokonaisen uuden asuinalueen eli lähiön rakentamisesta, siihen nivoutuu myös ARAVA-järjestelmä ja asuntosäästäminen. Aluerakentamisen asuntosäästöjärjestelmää sovellettiin ensi kerran Kaivokselassa ja Pihlajamäessä. Pihlajamäki jaettiin tasan poliittisin perustein "oikeistolaisten ja vasemmistolaisten" intressipiirien, kuten rakennusliikkeideen, pankkien, osuusliikkeiden ja vakuutuslaitosten kesken. Aluerakentamisella haettiin ratkaisua kaupungistuvan maan suurten ikäluokkien asuntopulaan.

Pihlajamäen kaava laadittiin 1959-1964, asuinrakentaminen valmistui 1964. Kaavan koillisosan – ns. Hakan puolen - kaavoitus ja rakennussuunnittelu eteni yhteistyössä KK:n asuntotuotanto-osaston kanssa. Esko Korhonen oli aiemmin suunnitellut mm. Hakan Roihuvuoren asuntoalueen kaavan ja rakennukset. Lounaisosan – Saton puolen kaavan ja suunnittelun viimeisteli 1960 järjestetty arkkitehtikilpailu, jonka voitti arkkitehti Lauri Silvennoinen.

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Förorten Rönnbacka från början av 1960-talet ligger på ungefär 10 kilometers avstånd från Helsingfors centrum, och hörde till de första regionala byggprojekten i vårt land som projekterades i brant skogsterräng. Rönnbacka hör till den internationella organisationen DOCOMOMO:s urval av betydande modernistisk arkitektur i Finland.

Som bostadsområde är Rönnbacka beroende av staden och av kollektivtrafiken – ett drag som senare kom att vara typiskt för förorter i allmänhet. Planen över Rönnbacka hör till de tidigaste spirande exemplen på en sammankoppling av stadsplaneringens, den industriella byggteknikens och effektivitetstänkandets intressen. Rönnbacka kom till i ett brytningsskede i förortsideologin och förortsarkitekturen.

Detaljplanen i Rönnbacka består av fem boendeceller för omkring 1500 boende, ritade av arkitekt Olli Kivinen. Varje cell har en bostadsgata som svänger in mot huset och slutar i en återvändsgata. I centrum av bostadscellerna finns ett närköp. Mellan cellerna ligger daghem, skolorna ligger i norra delen och köpcentret vid infartsvägen.

Området byggdes av två byggföretag som delade på uppgiften: Sosiaalinen asuntotuotanto Oy (Sato) och Helsingin Asuntokeskuskunta (Haka). Sydvästra sidan av Örstensvägen byggdes av Sato och ritades av Lauri Silvennoinen, medan nordöstra delen byggdes av Haka och ritades på Kulutusosuuskuntien Keskusliittos (KK) bostadsproduktionsavdelning av arkitekt Esko Korhonen. Den låglänta norra delen byggdes av Sato och Haka gemensamt.

På Hakas sida är byggnaderna lamellhus som har formen av ett öppet U och följer terrängens former. Vid gatan står fem punkthus bredvid varandra. På Satos sida följer de långa fyrvåningslamellerna mer eller mindre den linje som den branta klippan drar upp. Högre upp på berget finns tio punkthus i åtta våningar. Härifrån öppnar sig en svindlande utsikt ända ut mot havet. Området karaktäriseras av upprepning, det finns hundratals likadana bostadstyper. I den längsta lamellen finns 18 trappuppgångar.

Områdets arkitektur konkretiserar övergången från ett utvecklingsskede till ett annat inom byggtekniken och arkitekturen. Hakaområdets formelement utnyttjade fortfarande traditionerna från 1950-talet, medan Sato områdets helelementteknik, arkitektur, skala och komposition samt strömlinjeformighet och effektivitetstänkande drog upp riktlinjer för framtida byggande. I Rönnbacka är klipporna och martallarna viktiga landskapsarkitektoniska element och motpoler till de rätlinjiga vita byggmassorna som reser sig mot skyn. Byggmassorna är stora, liksom de mellanliggande naturområdena. De brantaste och mest storslagna områdena i terrängen har lämnats obebyggda.

Den tillbyggnation som inleddes på området på 1970-talet har behållit den ursprungliga stadsplanens grundkomposition, men förändrat bostadscellernas ytterområden och miljön närmast köpcentret.

Med områdesbyggande avses samarbete mellan staden, bankerna och byggföretagen och avtal om helt nya bostadsområden, d.v.s. förorter. I avtalen ingår också ARAVA-systemet och bostadssparande. Bosparsystemet inom områdesbyggandet tillämpades första gången i Gruvsta och Rönnbacka. Byggprojektet i Rönnbacka delades på politiska grunder lika mellan högern och vänstern så att respektive intressesfärer inom byggföretag, banker, andelsaffärer och försäkringsbolag fick sin andel. Genom områdesbyggandet försökte man lösa bostadsbristen för de stora åldersklasserna i det allt mera urbaniserade Finland.

Stadsplanen för Rönnbacka gjordes 1959–1964 och bostadsområdet var färdigt 1964. I nordöstra delen av planen, på det s.k. Haka området – framskred byggplanerna i samarbete med KK:s bostadsproduktionsavdelning. Esko Korhonen hade tidigare gjort bl.a. stadsplanen och ritat byggnaderna på Hakas bostadsområde i Kasberget. På sydvästra sidan – Satos del – avgjordes den slutgiltiga projekteringen genom en arkitekttävling som ordnades 1960 och vanns av arkitekt Lauri Silvennoinen.

Esko Korhonen, Hakan asuntoalue, Pihlajamäki. Arkkitehti 1964/10-11.

Lauri Silvennoinen, Pihlajamäki, Saton alue. Arkkitehti 1964/10-11.

Vilhelm Helander ja Simo Rista, Suomalainen rakennustaide. 1989.

Riitta Hurme, Suomalainen lähiö Tapiolasta Pihlajamäkeen. Suomen Tiedeseuran julkaisu 142. Helsinki 1991.

Johanna Hankonen, Lähiöt ja tehokkuuden yhteiskunta. Tampere 1994.

Do.co.mo.mo. Modernismin merkkiteoksia Suomen arkkitehtuurissa. Alvar Aalto Akatemia, docomomo Suomi-Finland ry, Suomen rakennustaiteen museo. Helsinki 2002.

Riitta Salastie (toim.), Pihlajamäen arvot ja aatteet - suojelun viitekehystä hakemassa. Pihlajamäen inventoinnit, osa 1. Helsingin kaupunkisuunnitteluviraston julkaisu 2003:5.

Pihlajamäen maisemaselvitys. Pihlajamäen inventoinnit osa III. Suunnittelutoimisto Molino Oy.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

The Pihlajamäki suburb is one of the first area-scale building projects in the country. It was zoned in the early 1960s in a rugged forest landscape 10 kilometres from the centre of Helsinki. Pihlajamäki has been selected for the selection of key works of Finnish modernism approved by the international DOCOMOMO organisation.

Pihlajamäki is a residential area dependent on the city and on public transport connections, the kind of suburb that later became typical. The Pihlajamäki town plan shows the first signs of town planning, industrial building technology and efficiency aims coming together. Pihlajamäki stands at the turning point between suburban ideology and suburban construction in Helsinki.

The Pihlajamäki town plan, drawn by architect Olli Kivinen, contains five residential cells of about 1,500 inhabitants each. Each cell is bordered by a residential street that curves around and ends in a cul-de-sac, and at the centre of each cell formed by residential buildings there is a local shop. Between the cells lies a day-care centre. The schools are located in the northern part, and the shopping centre is on the approach road.

The areas were built half and half by two construction companies: Sosiaalinen asuntotuotanto Oy, known as Sato, and Helsingin Asuntokeskuskunta Haka. The south-western side of Rapakiventie was built by Sato and designed by Lauri Silvennoinen. The north-eastern part was built by Haka and, in the housing production department of the Central Union of Consumer Cooperatives (KK), designed by Esko Korhonen. The low-lying northern part was built by both Sato and Haka.

On the Haka side the buildings are long, open U-shaped slabs that wind with the contours of the terrain, and five point blocks stand in a row along the street. On the Sato side, long four-storey slabs border the steep edge of the rock, running almost straight. Higher up, on the rock hilltops, stand ten eight-storey point blocks, from which magnificent views open all the way to the sea. Repetition is typical of the area: hundreds of apartments of the same type exist, and the longest slab has 18 stairwells.

The architecture of the areas embodies a transition from one stage of building technology and architecture to another. Haka's large-panel technique still draws on the 1950s tradition, while Sato's fully precast-element technique and architecture, its scale and composition, and its streamlined form and pursuit of efficiency have pointed the way for future construction. In Pihlajamäki, rock outcrops and väkkärämänty pines are central landscape-architectural elements, serving as counterpoints to the straight white building masses rising from the rock. The building masses are large, as are the natural areas between them. The steepest and wildest terrain has been left unbuilt.

The infill construction in the area, which began in the 1970s, has kept the basic layout of the original town plan but has altered the edge areas of the residential cells and the surroundings of the shopping centre.

Area development refers to the cooperation and agreement between a city, banks and construction companies on the building of an entire new residential area, i.e. a suburb. It is also linked to the ARAVA system and housing savings. The housing savings system of area development was first applied in Kaivoksela and Pihlajamäki. Pihlajamäki was divided equally, on political grounds, between "right-wing and left-wing" interest groups, such as construction companies, banks, cooperative societies and insurance institutions. Area development sought a solution to the housing shortage caused by the large age cohorts of a country undergoing urbanisation.

The plan for Pihlajamäki was drawn up in 1959-1964, and residential construction was completed in 1964. The zoning and building design of the northeastern part of the plan, the so-called Hakan side, proceeded in cooperation with the housing production department of KK. Esko Korhonen had previously designed, among other things, the plan and buildings of the Roihuvuori residential area in Hakka. The plan and design of the southwestern part, the Sato side, were finalised through an architectural competition held in 1960, which was won by architect Lauri Silvennoinen.

Nearby in the register

Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0
See your own family's places on a living map