TreeAlive
‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Maunulan asuntoalue (Bostadsområdet Månsas)

Helsinki (Helsingfors), Uusimaa, Finland

The record

Type
Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them)
asuinkerrostalo, kaava-alue, kaupungin asuintalo, kaupungin asuintalo, puisto
Character (as the agency lists it)
kaupunki
Municipality
Helsinki (Helsingfors)
Region
Uusimaa
Country
Finland
Coordinates
60.22768, 24.92914
Pin
Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number
1567

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Riksarkivet, Swedish National Archives

2 historical maps cover this location, the earliest the 1666 map "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

  • 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
  • 1742 · Sveriges Krig, Ordres de Bataille 1723-1740 - Kriget mot Preussen 1757-1762… (Riksarkivet, Swedish National Archives)

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Maunula on jälleenrakennuskauden asuntopulan lievittämiseksi suunniteltu ja rakennettu asumalähiö, jossa ovat esimerkillisesti toteutuneet "arvokkaan arjen" tavoitteet: alueella on ihmisläheinen mittakaava, puistomaisessa ympäristössä eri asunto- ja asuintalotyypit on sijoitettu luonnonmukaisesti maastoon, arkkitehtuuri ja rakennusmateriaalit ovat yksinkertaisia ja laadukkaita ja pientenkin asuntojen neliöt on hyödynnetty tehokkaasti.

Helsingin asuntotuotantokomitean toimeksiannosta suunniteltu ja 1950-luvulla rakennettu Maunula on luonteeltaan yhtenäinen alue, jonka laidoilla ovat julkiseen metsäiseen puistoon rajautuvat rivitalot, sisempänä eripituiset lamellitalot sekä niitä korkeammat pistetalot. Alueen keskellä ovat koulut. Alueella ei ole yhtenäistä koordinaatistoa, tonteilleen ja katuun nähden vapaasti sijoitetut rakennukset korttelin sisällä muodostavat sommitelman, jonka osia ovat maastonmuodot ja puistomaiset avoimet pihat. Katuverkko on vapaamuotoinen, katujen mittakaava on pieni. Asuntosuunnittelu perustuu tarkkaan ja tehokkaaseen mitoitukseen, taloissa ja asunnoissa on maaston mukaisia eritasoratkaisuja. Julkiset puistot ovat koulujen ja päiväkodin lähistöllä.

Maunulan länsiosassa on vanhin alue aivan 1950-luvun alusta. Yleisilmeeltään punatiilisissä Maunulan kansanasunnoissa on yli 250 asuntoa 12 lamellitalossa. Sorsapuiston lammen lähistöllä ovat päiväkoti, huoltorakennus ja sauna-pesularakennus (ns. saunabaari). Rakennusten suunnittelijoita ovat arkkitehdit Keijo Petäjä ja Viljo Revell.

Maunulan itäosassa on arkkitehti Hilding Ekelundin suunnittelema Sahanmäki, jossa on yli 20 eritasoratkaisuina rinnemaastoon toteutettua rivitaloa sekä neljä keskeisportaikkoratkaisuun perustuvaa särmikästä pistetaloa ja ylimpänä rinteessä kaartuvia lamellitaloja. Sahanmäen alue kuuluu kansainvälisen DOCOMOMO-järjestön hyväksymään valikoimaan suomalaisen modernismin merkkiteoksia 1920-luvun lopulta 1970-luvulle. Alueen tiivis rakenne vaihtelevine kätunäkymineen toteuttaa Ekelundin, vuodesta 1950 ensimmäisen asuntosuunnitteluprofessuurin haltijan, näkemystä hyvästä esikaupunkisuunnittelusta.

Näiden kahden alueen väliin jää eri arkkitehtien suunnittelemia hienoja pihakortteleita, joista mainittakoon Esko Toiviaisen suunnittelemat Vesakkotie-Töyrytien talot, Kaj Englundin Männikkötiellä, Bertel Saarnion Rajametsäntiellä. Keskuspuiston rajalla Koivikkotien varrella ovat eri suunnittelijoiden rivitalot.

Maunulan koulut ovat taidokkaiden kouluarkkitehtien Hilding Ekelundin ja Jorma Järven suunnittelemia. Maunulan kansakoulun laajennus on Toivo Löyskän suunnittelema. Aluetta palvelemaan suunnitellut myymälät ovat Metsäpurontien kerrostalojen pohjakerroksissa.

Maunulan asuntoalue rakennettiin 1950-luvulla osaltaan ratkaisemaan pääkaupunkiin sodan ja muuttoliikkeen myötä syntynyttä asuntopulaa. Jo 1940-luvulla Maunulaan rakennettiin nopeasti toteutettu puinen, sittemmin kokonaan purettu satojen asuntojen alue asuntopulan takia.

Maunulan alue liitettiin Helsinkiin suuressa alueliitoksessa 1946. Tuolloin käynnistyi myös asemakaavoitus liitosalueilla ja Maunulankin ensimmäinen asemakaava laadittiin. Maunulan kivirakenteinen ja erinomaisesti säilynyt asuinalue rakennettiin kaavan mukaan, vaikka kaava vahvistettiin vasta 1958.

Helsingin liitosalueille suunniteltuja uusia asuinalueita nimitettiin asumalähiöiksi. Ajankohtaan liittyvät varhaiset suomalaiset lähiöteoriat. Arkkitehti Otto-Iivari Meurman julkaisi 1947 Asemakaavaopin, jossa hän jakaa kaupunkirakenteen asumakuntiin, asumakunnat koulupiirin laajuisiin asumalähiöihin, asumalähiöt asumasoluihin. Maunula on nähty myös varhaisen lähiöteorian sovellutuksena.

Helsingin kaupunki perusti 1948 asuntotuotantokomitean ohjaamaan yleishyödyllisen rakentamisen määrärahojen käyttöä. Aravalainsäädäntö astui voimaan 1949 ja asuntorakennustuotanto vauhdittui senkin ansiosta. Tontteja vuokrattiin Maunulan Kansanasunnot II -yhtiölle ja asuntotuotantokomitea rakennutti Maunulaan kivitaloja lapsiperheiden asuntopulan helpottamiseksi valtion asuntolainoituksen turvin vuodesta 1949 1950-luvulle, vaiheittain syntyi satoja vuokra- ja omistusasuntoja kaupungin omistamalle maalle.

Kaupunginarkkitehti Hilding Ekelundin työssä 1941-49 kunnallinen asuntotuotanto ja -suunnittelu olivat hänen ominta tehtäväkenttäänsä. Ekelundista tuli Teknillisen korkeakoulun ensimmäinen asuntosuunnittelun professori 1950. Ekelund halusi luoda esikaupunkialueille Tapiolan väljää metsäkaupunkia tiiviimpää rakennetta. Sitä hän toteutti Maunulassa. Hän sovitti luonnonmaisemaan rakentamisen niin, että syntyi vaihtelevia katutiloja ja -näkymiä, viihtyisiä ja suojaisia pihoja. Ekelund kehitteli rivitaloideoita pitkään ja Maunula oli rakennustyypin läpimurto.

Maunulan pihoille laativat erillisiä istutusssuunnitelmia mm. Paul Olsson ja Elisabeth Koch.

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Månsas är en förort som planlagts och utbyggts i syfte att lindra bostadsbristen under återuppbyggnaden efter kriget. Den ”värdefulla vardagens” ideal är exemplariskt uppfyllda: området har mänskliga proportioner, en parklik miljö med olika lägenhets- och hustyper naturligt utplacerade i terrängen, arkitekturen och byggmaterialen är enkla och högklassiga och även små lägenheter är effektivt disponerade.

Månsas som är planlagt på uppdrag av Helsingfors bostadsproduktionskommitté och utbyggt på 1950-talet har en sammanhållen karaktär. Radhusen i utkanten av området gränsar till en skogig allmän park, längre inåt finns lamellhus av olika längd samt högre punkthus. Skolorna är belägna i mitten av området. Området har inget enhetligt koordinatsystem, byggnaderna inom kvarteren är fritt placerade på tomterna och i förhållande till gatan och bildar kompositioner anpassade efter terrängen och de parklika öppna gårdarna. Gatunätet är oregelbundet och gatorna småskaliga. Bostäderna är baserade på detaljerade ritningar och effektiv utrymmesdisposition; husen och lägenheterna har flerplanslösningar som är anpassade till terrängen. De allmänna parkerna finns nära skolor och barndaghem.

Det äldsta området i västra Månsas är byggt alldeles i början av 1950-talet. Folkbostäderna i Månsas omfattar över 250 lägenheter i 12 lamellhus av tegelkaraktär. Nära dammen i den s.k. andparken finns ett barndaghem, en servicebyggnad och en bastu-tvättstuga. Husen är ritade av bl.a. Keijo Petäjä och Viljo Revell.

I östra Månsas finns bostadsområdet Sahanmäki som är ritat av arkitekt Hilding Ekelund. Här finns över 20 radhuslängor med flerplanslösningar i backsluttningen samt fyra strama punkthus med centralt trapphus och överst i backen lamellhus med buktande former. Området Sahanmäki är listat av den internationella organisationen DOCOMOMO som en betydande representant för finsk modernistisk arkitektur från slutet av 1920-talet till 1970-talet Områdets täta bebyggelse och omväxlande gatumiljöer står i linje med Ekelunds uppfattning om god förortsplanering. Ekelund innehade landets första professur i arkitektur.

Mellan dessa två områden finns fina gårdskvarter ritade av olika arkitekter, t.ex. husen av Esko Toiviainen vid Snårvägen-Liden, av Kaj Englund vid Talldungevägen och av Bertel Saarnio vid Råskogsvägen. Vid Björkdungevägen i utkanten mot Centralparken finns radhuslängor ritade av olika arkitekter.

Skolorna i Månsas är ritade av de skickliga skolarkitekterna Hilding Ekelund och Jorma Järvi. Utbyggnaden av folkskolan i Månsas är ritad av Toivo Löyskä. Områdets närbutiker är belägna i bottenplanen av höghusen vid Skogsbäcksvägen.

Månsas byggdes på 1950-talet som ett led i satsningarna på att lösa bostadsbristen till följd av kriget och flyttningsrörelsen. Redan på 1940-talet byggdes på grund av bostadsbristen i rask takt ett trähusområde med hundratals bostäder som sedermera revs.

Månsas införlivades med Helsingfors i den stora inkorporeringen 1946. De införlivade områdena blev samtidigt föremål för planläggning och även Månsas fick sin första stadsplan. Det ytterst välbevarade stenhusområdet i Månsas är byggt enligt stadsplanen, trots att den fastställdes först år 1958.

De nya bostadsområden som planerades för de inkorporerade regionerna kallades förorter. De tidigaste finländska förortsteorierna härstammar från den här tiden. Arkitekt Otto-Iivari Meurman gav år 1947 ut en lärobok i stadsplanering med den finska titeln Asemakaavaoppi, där han delar in staden i bostadsområden vilka i sin tur delas in i mindre områden med en gemensam skola och enskilda bostadskvarter. Månsas har också setts som en tidig tillämpning av förortsidealet.

Helsingfors stad inrättade 1948 en bostadsproduktionskommitté med uppgift att styra användningen av anslag inom allmännyttigt bostadsbyggande. År 1949 trädde aravalagstiftningen i kraft och bidrog även den till ökad bostadsproduktion. Tomter utarrenderades till folkbostadsbolaget Maunulan Kansanasunnot II och bostadsproduktionskommittén lät uppföra stenhus i Månsas för att avhjälpa bostadsbristen i fråga om barnfamiljer med stöd av statlig bolånefinansiering från 1949 in på 1950-talet. I flera etapper byggdes hundratal hyres- och ägarbostäder på mark som ägdes av staden.

Under sin tid som stadsarkitekt 1941–49 fokuserade Hilding Ekelund sina satsningar på den kommunala bostadsproduktionen och bostadsplaneringen. Ekelund blev Tekniska högskolans första arkitekturprofessor år 1950. Ekelund ville skapa förstadsområden med tätare bebyggelse än i Hagalunds luftiga skogsstad. Det gjorde han i Månsas. Han anpassade bebyggelsen till det naturliga landskapet och skapade omväxling i gaturummet och gatumiljön, samtidigt som gårdarna var trivsamma och skyddade. Ekelund ägnade lång tid åt att utveckla sina radhusideal och Månsas var genombrottet för denna hustyp.

Trädgårdsplaner för gårdarna i Månsas utabetades bl.a. av Paul Olsson och Elisabeth Koch.

Veikko Laukkonen, Jälleenrakennusvuosien pientalo Suomessa. Transkustannus 1987.

Vilhelm Helander, Simo Rista, Suomalainen rakennustaide. 1989.

Sirkku Huotari-Käyhkö, Helsingin sosiaalinen asuntotuotanto. Maunulan kansanasunnot 1949-1953. Mikrotallenne. Helsingin yliopiston taidehistorian laitos. Helsinki 1995.

Timo Tuomi, Kristiina Paatero, Eija Rauske (toim.), Hilding Ekelund 1893-1984. Arkkitehti. Suomen rakennustaiteen museon monografiasarja 1997.

Do.co.mo.mo. Modernismin merkkiteoksia Suomen arkkitehtuurissa. Alvar Aalto Akatemia, docomomo Suomi-Finland ry, Suomen rakennustaiteen museo. Helsinki 2002.

Maunula. Arjen kestävää arkkitehtuuria. Arvottaminen ja kehittämisperiaatteet. Helsingin kaupunkisuunnitteluvirasto ja ARK-BYROO, Helsinki 2007.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

Maunula is a residential suburb planned and built to alleviate the housing shortage of the post-war reconstruction period, in which the goals of “valuable everyday life” have been exemplarily realised: the area has a human-scale dimension, in a park-like setting the various types of apartment and residential buildings are placed naturally in the terrain, the architecture and building materials are simple and of high quality, and even the floor areas of the smallest apartments have been used efficiently.

Maunula, planned on commission from the Helsinki housing production committee and built in the 1950s, is a uniform area whose edges are lined with terraced houses bordering the public forest park, further inside slab blocks of varying lengths, and point blocks taller than these. The schools are in the centre of the area. The area has no unified coordinate system; buildings placed freely in relation to their plots and the street form a composition within the block, whose parts are the landforms and park-like open courtyards. The street network is free-form and the scale of the streets is small. Housing design is based on precise and efficient dimensioning, and the buildings and apartments have split-level solutions following the terrain. Public parks are near the schools and the nursery school.

In the western part of Maunula is the oldest area, dating from the early 1950s. The Maunula kansanasunnot, predominantly red-brick in appearance, comprise over 250 apartments in 12 slab blocks. Near the pond of Sorsapuisto are the nursery school, a service building and the sauna-laundry building (so-called saunabaari). The buildings were designed by architects Keijo Petäjä and Viljo Revell.

In the eastern part of Maunula is Sahanmäki, designed by architect Hilding Ekelund, with over 20 terraced houses built as split-level solutions on the sloping terrain, four angular point blocks based on a central staircase solution, and, highest on the slope, curved slab blocks. The Sahanmäki area belongs to the selection of masterpieces of Finnish modernism from the late 1920s to the 1970s accepted by the international DOCOMOMO organisation. The dense structure of the area, with its varied street views, realises the vision of good suburban planning held by Ekelund, who from 1950 was the holder of the first professorship of housing design.

Between these two areas lie fine courtyard blocks designed by various architects, of which may be mentioned the Vesakkotie–Töyrytie houses by Esko Toiviainen, the houses on Männikkötie by Kaj Englund, and the houses on Rajametsäntie by Bertel Saarnio. On the edge of Keskuspuisto, along Koivikkotie, are terraced houses by various designers.

The Maunula schools were designed by the skilled school architects Hilding Ekelund and Jorma Järvi. The extension of Maunula elementary school is by Toivo Löyskä. The shops designed to serve the area are on the ground floors of the apartment blocks on Metsäpurontie.

The Maunula residential area was built in the 1950s, partly to solve the housing shortage in the capital caused by the war and migration. Already in the 1940s, a quickly built wooden area of several hundred dwellings was built in Maunula because of the housing shortage; it was later demolished in its entirety.

The Maunula area was annexed to Helsinki in the large boundary extension of 1946. At that time, town planning began in the annexed areas as well, and Maunula's first town plan was drawn up. The stone-built residential area of Maunula, which is remarkably well preserved, was built according to the plan, although the plan was not confirmed until 1958.

New residential areas planned for the annexed areas of Helsinki were called asumalähiöt. Early Finnish suburb theories are connected with this period. In 1947, the architect Otto-Iivari Meurman published Asemakaavaopin, in which he divides the urban structure into asumakunnat, the asumakunnat into asumalähiöt with the extent of a school district, and the asumalähiöt into asumasolut. Maunula has also been seen as an application of early suburb theory.

In 1948 the City of Helsinki established a housing production committee to direct the use of appropriations for non-profit construction. The Aravalainsäädäntö came into force in 1949, and housing construction accelerated partly because of it. Plots were leased to the Maunulan Kansanasunnot II company, and the housing production committee had masonry houses built in Maunula from 1949 into the 1950s, to ease the housing shortage for families with children, with the support of state housing loans. In stages, hundreds of rental and owner-occupied dwellings came into being on land owned by the city.

In his work as city architect from 1941 to 1949, Hilding Ekelund's main field was municipal housing production and planning. Ekelund became the first professor of housing design at the Teknillinen korkeakoulu in 1950. Ekelund wanted to create for the suburban areas a denser structure than the spacious forest town of Tapiola. He implemented this in Maunula. He fitted construction into the natural landscape so that varied street spaces and views arose, as well as pleasant and sheltered courtyards. Ekelund had long developed terraced-house ideas, and Maunula was the breakthrough of this building type.

Planting plans for the courtyards of Maunula were prepared separately by, among others, Paul Olsson and Elisabeth Koch.

Nearby in the register

Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0
See your own family's places on a living map