TreeAlive
‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Hietaniemen hautausmaat (Sandudds begravningsplatser)

Helsinki (Helsingfors), Uusimaa, Finland

The record

Type
Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them)
hautausmaa, puisto, siunauskappeli
Character (as the agency lists it)
kaupunki
Municipality
Helsinki (Helsingfors)
Region
Uusimaa
Country
Finland
Coordinates
60.17018, 24.91392
Pin
Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number
1556

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Internet Archive

3 historical maps cover this location, the earliest the 1666 map "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

  • 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
  • 1742 · Sveriges Krig, Ordres de Bataille 1723-1740 - Kriget mot Preussen 1757-1762… (Riksarkivet, Swedish National Archives)
  • 1809 · Belägenheten af Helsingfors och Sveaborg (Internet Archive)

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Lapinlahdessa, Hietaniemessä ja Taivallahdessa sijaitsee laaja ja ainutlaatuinen eri uskontokuntien hautausmaakokonaisuus. Hautausmaat ilmentävät Helsingin kaupunkihistorian kehitystä sekä hautausmaa-, muistomerkki- ja puistosuunnittelun ihanteita 1800-luvun alusta nykypäivään. Hietaniemen evankelis-luterilaista hautausmaata vaalitaan kansallishautausmaana ja sinne on haudattu tieteen ja taiteen, kulttuuri- ja talouselämän sekä valtionhallinnon merkkihenkilöitä.

Hautausmaiden vanhin osa on etelässä sijaitseva Lapinlahden hautausmaa. Siellä ovat rinnakkain 1800-luvun alkupuolella perustetut ortodoksien, islaminuskoisten ja juutalaisten hautausmaat, jotka ovat syntyneet Viaporin linnoituksen suuren monikansallisen sotilaskeskittymän takia. Lapinlahden hautausmaista vanhin on ortodoksinen hautausmaa, jonne on haudattu mm. Viaporin päällystöä sekä ortodoksisen seurakunnan jäseniä. Lapinlahden ortodoksisen hautausmaan länsipuolella on Suomen sotaväen ja Islam-seurakunnan hautausmaat sekä vanha juutalainen hautausmaa.

Helsingin vanhin käytössä oleva, alaltaan lähes 30 hehtaarin laajuinen evankelis-luterilainen hautausmaa on rakentunut kolmessa päävaiheessa: vanhin osa on heti ortodoksisen hautausmaan pohjoispuolella oleva tiivis nk. Lapinlahden hautausmaa 1800-luvun alusta, seuraavaksi on perustettu Lapinlahden rantaan ja Hietaniemenkadulle ulottuva nk. uusi alue, jonka puutarhataiteellisesti monipuolinen kokonaisuus on rakentunut keskellä kulkevan suoran tien ”Stora gången” molemmin puolin. Alueista nuorin on Hietaniemen kärkeen 1930-luvulla perustettu muotopuutarhatyyliin toteutettu Hietaniemen alue, jonne myös sankarihaudat on sijoitettu ja jossa vanhan keskikäytävän päätteenä on siunauskappeli kolumbaarioineen.

Hietaniemen evankelis-luterilainen hautausmaakokonaisuus on muodostunut vähitellen, uusia hautakortteleita on suunniteltu ja otettu käyttöön tarpeen mukaan. Eri aikoina perustettujen kortteleiden ilmeeseen ovat vaikuttaneet käytännölliset hautaamista koskevat näkökohdat, toisaalta arkkitehtoniset ja puutarhataiteelliset pyrkimykset. Hautausmaiden hautamuistomerkit kuvastavat hautauskulttuuria ja sen kehitystä. Moniin hautakiviin liittyy taideteoksia, kiveen upotettuja reliefejä tai veistoksia, esimerkiksi Sakari Topeliuksen hautapaaden päällä on Walter Runebergin muotoilema enkeli. Hautausmaan vanhimmassa osassa Lapinlahden hautausmaalla on Taiteilijakukkula, jonne on haudattu mm. Alvar Aalto, Akseli Gallen-Kallela ja Mika Waltari.

Hietaniemen alueelle on haudattu mm. kaikki edesmenneet Suomen tasavallan presidentit P.E. Svinhufvudia ja Kyösti Kalliota lukuun ottamatta. Hietaniemen alueella oleva viime sotien sankarihauta-alue on laajuudessaan Suomen suurin. Hautausmaan julkisista veistoksista mainittakoon kuvanveistäjä Wäinö Aaltosen Sankariristi. Sankarihaudat ja armeijan ylipäällikkö marsalkka Mannerheimin hautamuistomerkki ovat seremoniallisten kunnianosoitusten kohde.

Taivallahdessa Hietaniemenkadun pohjoispuolella on tiivis hautausmaa-alue, jossa sijaitsevat evankelis-luterilainen Hietaniemen uurnalehto, Uusi juutalainen hautausmaa, yksityisen ortodoksiseurakunnan Pyhän Nikolauksen seurakunnan hautausmaa sekä Krematoriosäätiön ylläpitämä kappeli kolumbaarioineen. 1800-luvun alussa venäläisiä sotilaita varten perustettu ortodoksinen sotilashautausmaa on ollut käytössä Taivallahden rannalla itsenäisyyden alkuun asti, hautakivet ovat nykyään avoimella puistoalueella.

Ennen hautausmaiden perustamista Hietaniemeen Viaporin linnoituksen vainajat haudattiin vuodesta 1809 Bulevardin varrella sijainneeseen venäläiseen sotilashautausmaahan, joka oli käytössä 1810-luvun puoliväliin.

Hietaniemen hautausmaiden vanhimpiin kuuluvat Lapinlahden eri uskontokuntien vierekkäiset hautausmaat perustettiin alkujaan Viaporin linnoituksen tarpeisiin. Vuonna 1815 käyttöönotettu ortodoksinen hautausmaa perustettiin upseereita ja päällystöä sekä ortodoksista papistoa ja siviilejä varten. Helsingin ortodoksinen seurakunta perustettiin 1827. Viaporin vainajat haudattiin alueen itäpuolelle ja seurakunnan jäsenet länsipuolelle. Hautausmaalle rakennettiin Pyhän Eliaan kappeli (1851) ja arkkitehti Ivan Kudrjavzevin suunnittelema Profeetta Eliaan kirkko (1954). Lapinlahden ortodoksihautausmaan länsipuolelle tuli 1833 evankelis-luterilainen hautausmaa Venäjän armeijan suomalaisille joukoille. Kaartin seurakunnan 1914 lakkauttamisen jälkeen alueelle alettiin haudata seurakuntaan kuuluneiden jälkeläisiä sekä jääkäreitä. Viereinen islaminuskoisten hautausmaa perustettiin 1830-luvulla Viaporin turkinsukuisille tataareille. Virallisesti islamilainen hautausmaa otettiin käyttöön 1871. Uskonnonvapauslain 1922 jälkeen muslimit perustivat 1925 Islam-seurakunnan ja hautausmaa on turkinsukuisen tataariyhteisön käytössä. Islamilaisen hautausmaan vieressä on Viaporin juutalaisia varten perustettu vanha juutalainen hautausmaa.

Ortodokseja, miehistöä ja aliupseereita, haudattiin erilleen Taivallahden rannalle 1826 perustettuun sotilashautausmaahan. Venäläisen sotaväen ja Töölön sotasairaalan tarpeisiin luovutettu hautausmaa oli käytössä itsenäisyyden alkuaikoihin saakka.

Helsingin maistraatti luovutti 1828 "kristityn luterilaisen uskonnon täkäläisille tunnustajille" hautausmaan ortodoksisen hautausmaan naapurista. Hautausmaa korvasi nykyisen Vanhan kirkon puistossa sijainnutta täyteen haudattua Kampin hautausmaata. Lapinlahteen 1872 valmistuneen kappelin suunnitteli arkkitehti Theodor Höijer. Mechelininkadun varrella oleva tiilinen vahtimestarin asuintalo (Höijer) valmistui 1901 ja sitä laajennettiin 1916 (arkkitehti Waldemar Aspelin).

Vuonna 1858 maistraatti antoi Lapinlahden pohjoisrannalta alueen evankelis-luterilaisen hautausmaan laajentamiseksi. Uusi hautausmaa vihittiin käyttöön 1864. Ensimmäiset vainajat haudattiin 1866, jolloin monin paikoin paljaalle rantakalliolle rakennettu hautausmaa oli valmis. Uudelle hautausmaalle haudattiin 1870-luvun loppuun saakka pääosin köyhäintaloissa ja sairaaloissa kuolleita kaupunkilaisia rivihautoihin. Varakkaampi väestö alkoi haudata vainajiaan alueelle 1880-luvulla.

Uusi juutalainen hautausmaa venäläisen sotaväen hautausmaan läheltä Taivallahdesta luovutettiin ”autuaasti kuolleiden juutalaisten hyväntekeväisyysseuralle” 1895. Helsingin juutalainen seurakunta rekisteröitiin uskonnolliseksi yhdyskunnaksi 1918.
Suomen Ruumiinpolttoyhdistys perustettiin 1889 ja maan ensimmäinen krematorio valmistui Hietaniemen hautausmaan pohjoispuolelle 1926 yhdistykselle 1915 alkaen vuokratulle alueelle. Arkkitehti Bertel Liljeqvistin piirtämän kappelin viereen perustettiin kolumbaario.

Kaupungin väkiluvun kasvaessa evankelis-luterilainen kirkkovaltuusto anoi kaupungilta 1929 lisämaata Uuden hautausmaan ja Taivallahden väliseltä alueelta. 6 hehtaarin lisämaan rakennustyöt alkoivat 1930, suunnittelusta vastasi arkkitehti Albert Nyberg, työhön osallistui myös puutarha-arkkitehti Paul Olsson, jonka isä Svante Olsson oli 1902 laatinut aiemman laajennuksen puutarhasuunnitelman. Kalliot louhittiin ja niistä rakennettiin paikoitellen lähes kymmenen metriä korkea muuri alueen ympäri. Sisäpuolen täyttömerihiekka tuotiin Pihlajasaaren edustalta. Hietaniemen alue vihittiin käyttöön 1931 ja arkkitehti Albert Nybergin suunnitelma siunauskappeli 1933, huoltorakennus valmistui 1967 arkkitehtina Erkki Heloma. Sankarihauta-alueen suunnittelusta vastasi arkkitehti Arvo Muroma ja hänen jälkeensä arkkitehti Matti Siitonen. Sankarihautoihin haudattiin 3164 suomalaista ja 121 saksalaista sotilasta. Sankarihauta-alueeseen kuuluu myös Kadonneitten muuri, johon on kaiverrettu 734:n rintamalle jääneen helsinkiläisen nimi.

Yksityisen ortodoksiseurakunnan Taivallahdessa sijaitseva hautausmaa otettiin käyttöön 1934.

Vuonna 1949 käyttöön otetun uurnalehdon suunnittelusta vastasi Helsingin hautausmaiden tarkastaja Ola Mannström.

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

En omfattande och enastående helhet av begravningsplatser som tillhör olika religiösa samfund breder ut sig över Lappviken, Sandudd och Edesviken. Begravningsplatserna återspeglar Helsingfors utveckling som stad samt utvecklingen av idealet för begravningsplatser, minnesmärken och parkplanering från början av 1800-talet fram till våra dagar. Sandudds evangelisk-lutherska begravningsplats betraktas som det främsta i landet där framstående personer inom vetenskap, konst, kultur och ekonomi begravts genom tiderna.

Lappvikens begravningsplats utgör Sandudds gravgårdards södra del. Där finns tre begravningsplatser bredvid varandra, ortodoxa, islamiska och judiska, som alla anlagts under första delen av 1800-talet på grund av det stora antalet soldater av olika nationaliteter som tjänstgjorde på fästningen Sveaborg. Den äldsta av dessa är ortodoxa begravningsplatsen där bl.a. befälhavare från Sveaborg samt medlemmar av ortodoxa församlingen är begravda. Väster om Lappvikens ortodoxa begravningsplats ligger Finska gardets och Islamförsamlingens begravningsplatser samt gamla judiska begravningsplatsen.

Evangelisk-lutherska begravningsplatsen är den äldsta i Helsingfors som fortfarande används. Den omfattar närmare 30 hektar och har anlagts i tre etapper. Äldsta delen, s.k. Lappvikens begravningsplats, där gravarna är nära varandra, ligger strax norr om ortodoxa begravningsplatsen och härstammar från början av 1800-talet. Näst äldst är det s.k. nya området som sträcker sig från Lappvikens strand till Sanduddsgatan och vars konstnärligt rika trädgårdsmiljö sprider sig på bägge sidor av vägen, "Stora gången”, som korsar området i mitten. Den yngsta delen är Sanduddsområdet i spetsen av udden. Den är anlagd på 1930-talet i fransk trädgårdsstil. Där finns också hjältegravarna och i ändan av den gamla mittgången ett gravkapell med kolumbarium.

Sandudds evangelisk-lutherska begravningsplats har så småningom vuxit till sin nuvarande form och nya gravkvarter har planerats och tagits i bruk alltefter behov. Utseendet hos kvarteren som anlagts vid olika tidevarv är påverkade dels av praktiska synpunkter som gäller gravsättning, dels av arkitektoniska och konstnärliga strävanden. Gravvårdarna återspeglar gravkulturen och dess utveckling. Många gravar pryds av konstverk, försänkta reliefer eller statyer. Till exempel på Zacharias Topelius gravvård står en ängel formgiven av Walter Runeberg. I den äldsta delen av Lappvikens begravningsplats ligger Konstnärsbacken där bl.a. Alvar Aalto, Akseli Gallen-Kallela och Mika Waltari är begravda.

Bland annat är alla republikens presidenter begravda på Sandudd, med undantag av P.E Svinhufvud och Kyösti Kallio. Hjältegravsområdet för offer av de senaste krigen är det största i Finland i sitt slag. Bland offentliga monument på begravningsplatsen kan nämnas Hjältekorset av Wäinö Aaltonen. Hyllningsceremonier genomförs ibland vid hjältegravarna och överbefälhavaren marskalk Mannerheims grav.

Vid Edesviken på norra sidan av Sanduddsgatan finns ett komprimerat begravningsområde med evangelisk-lutherska urnlunden, Nya judiska begravningsplatsen, privata ortodoxa S:t Nikolausförsamlings begravningsplats samt kapellet med kolumbarium som sköts av Krematoriestiftelsen. Ortodoxa militära begravningsplatsen som anlades i början av 1800-talet för de ryska soldaterna i landet har varit i bruk vid Edesviken fram till dess att Finland blev självständigt. Gravvårdarna finns på ett område som i dag utgör en öppen park.

Innan begravningsplatserna anlades på Sandudd begravdes de döda från fästningen Sveaborg på den ryska militära begravningsplatsen som funnits vid Bulevarden sedan år 1809 och använts till mitten av 1810-talet.

De olika trossamfundens begravningsplatser som ligger bredvid varandra i Lappviken hör till de äldsta på Sandudd och har ursprungligen anlagts för Sveaborgs behov. Ortodoxa begravningsplatsen som togs i bruk år 1815 anlades för officerare och befälhavare samt för ortodoxa präster och civila. Helsingfors ortodoxa församling grundades år 1827. Militärer från Sveaborg begravdes på östra sidan och församlingsmedlemmarna på västra sidan. På begravningsplatsen uppfördes ett kapell helgat till Profeten Elias (1851) och senare, efter ritningar av arkitekt Ivan Kurdjavtsev, en kyrka till Profeten Elias (1954). På västra sidan av Lappvikens ortodoxa begravningsplats anlades år 1833 en evangelisk-luthersk begravningsplats för ryska arméns finska trupper. Efter att Gardets församling lagts ned år 1914 började man på området begrava avlidna församlingsmedlemmar samt medlemmar av jägarrörelsen. Islamiska begravningsplatsen intill anlades på 1830-talet för tatarer av turkiskt ursprung som tjänstgjort på Sveaborg. Officiellt togs islamiska begravningsplatsen i bruk år 1871. Efter att religionsfrihetslagen trätt i kraft år 1922 grundade muslimerna år 1925 en islamisk församling och begravningsplatsen används av det turkbesläktade tatarsamfundet. Invid islamiska begravningsplatsen ligger gamla judiska begravningsplatsen som anlades för Sveaborgs judar.

Ortodoxa, både manskap och lägre officerare, begravdes separat på en militär begravningsplats som anlagts 1826 på stranden vid Edesviken. Begravningsplatsen hade överlåtits att tjäna ryska militärer och Tölö krigssjukhus och var i bruk fram till de första åren av Finlands självständighet.

Helsingfors magistrat överlät år 1828 en begravningsplats bredvid den ortodoxa begravningsplatsen”till härvarande bekännare av den kristna lutherska tron”. Begravningsplatsen ersatte dåvarande Kampens begravningsplats som ligger i nuvarande Gamla kyrkans park. Kapellet som färdigställdes år 1872 i Lappviken är ritat av arkitekt Theodor Höijer. Det tegelbyggda vaktmästarhuset (Höijer) vid Mechelingatan stod färdigt år 1901 och en utbyggnad förverkligades år 1916 (arkitekt Waldemar Aspelin).

År 1858 överlät magistraten ett område vid Lappvikens norra strand för en utvidgning av evangelisk-lutherska begravningsplatsen. Nya begravningsplatsen invigdes år 1864 och de första jordfästningarna ägde rum där år 1866 varvid begravningsplatsen, som ställvis anlagts på en bar strandklippa, var färdig. På nya begravningsplatsen begravdes i rader fram till slutet av 1870-talet huvudsakligen stadsbor som avlidit i fattighus och på sjukhus. Den välbärgade delen av befolkningen började begrava sina avlidna där under 1880-talet.

Nya judiska begravningsplatsen i närheten av ryska militära begravningsplatsen i Edesviken överläts år 1895 till ”välgörenhetssällskapet för frälsta och saliga judar”. Helsingfors judiska församling registrerades som ett religiöst samfund år 1918. År 1889 grundades Likbränningsföreningen i Finland och landets första krematorium färdigställdes år 1926 på norra sidan av Sandudds begravningsplats på en tomt som föreningen arrenderat år 1915. Invid kapellet som är ritat av arkitekt Bertel Liljeqvist anlades ett kolumbarium.

När stadens befolkning ökade anhöll evangelisk-lutherska kyrkofullmäktige år 1929 om mera mark av staden från området mellan Nya begravningsplatsen och Edesviken. Arbetet på tilläggsområdet på 6 hektar inleddes år 1930 enligt ritningar av arkitekt Albert Nyberg. I arbetet deltog även trädgårdsarkitekt Paul Olsson som också hade utarbetat den tidigare trädgårdsplanen från år 1902. Berg bröts och användes som material till den ställvis tio meter höga muren kring området. Som fyllnadsjord på insidan användes sand som togs ur havsbottnen utanför Rönnskär. Sanduddsområdet invigdes år 1931 och kapellet efter ritningar av arkitekt Albert Nyberg år 1933. Servicebyggnaden är ritad av arkitekt Erkki Heloma och blev färdig år 1967. Ansvarig planerare av hjältegravsområdet var arkitekt Arvo Muroma och efter honom arkitekt Matti Siitonen. I hjältegravarna begravdes 3 164 finländska och 121 tyska soldater. Runt hjältegravsområdet går de Saknades mur där 734 försvunnas eller på fältet kvarblivnas namn ristats in.
Den privata ortodoxa församlingens begravningsplats i Edesviken togs i bruk år 1934.

Urnlunden togs i bruk år 1949 och är planerad av Ola Mannström som var begravningsplatsinspektör i Helsingfors.

Ernst Nordström, Taidetta Helsingin hautausmaalla. Helsinki 1940.

Esa Santakari. Helsingin seurakuntien hautausmaat ja hautauskäytäntö. Kehityksen kärjessä usein vähän jäljessä. Helsingin evankelisluterilaiset seurakunnat 1906-1980. Helsingin ev.-lut. seurakuntien seurakuntayhtymä. Helsinki 1980.

Marja Pehkonen, Epitafium unohdetuille vainajille. Kuolleitten kaupunki. Narinkka. Helsigin kaupunginmuseon vuosikirja 1988.

Timo Kantonen, Hietaniemen hautausmaa kulttuurihistoriallisena ympäristönä. Selvitysmoniste 1993.

Ranja Hautamäki, Hietaniemen hautausmaa. Hortus Fennicus, Suomen puutarhataide. Viherympäristöliitto & Suomen puutarhataiteen seura 2001.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

Lapinlahti, Hietaniemi and Taivallahti are home to an extensive and unique cemetery complex serving different religious denominations. The cemeteries reflect the development of Helsinki's urban history and the ideals of cemetery, memorial and park design from the early 19th century to the present day. Hietaniemi Evangelical Lutheran Cemetery is maintained as a national cemetery, and it is the burial place of prominent figures in science and the arts, in cultural and economic life, and in state administration.

The oldest part of the cemeteries is the Lapinlahti Cemetery in the south. Here, side by side, are the Orthodox, Islamic and Jewish cemeteries, established in the first half of the 19th century because of the large multinational military garrison of the Suomenlinna fortress (Viapori). The oldest of the Lapinlahti cemeteries is the Orthodox cemetery, where, among others, officers of Viapori and members of the Orthodox parish are buried. To the west of the Lapinlahti Orthodox cemetery are the cemeteries of the Finnish Army and the Islam congregation, as well as the old Jewish cemetery.

Helsinki's oldest cemetery still in use, the Evangelical Lutheran cemetery of almost 30 hectares, was built in three main phases. The oldest section, the dense so-called Lapinlahti Cemetery, lies immediately north of the Orthodox cemetery and dates from the early 19th century. Next, the so-called new area was established, extending to the shore of Lapinlahti and to Hietaniemenkatu. Its horticulturally varied layout developed on either side of the straight central road, "Stora gången". The youngest area is the Hietaniemi area at the tip of Hietaniemi, established in the 1930s in the formal garden style, where the war heroes' graves are also located and where the central avenue ends at a blessing chapel with a columbarium.

The Evangelical Lutheran cemetery complex at Hietaniemi was formed gradually, with new burial blocks planned and brought into use as needed. Practical burial considerations, and on the other hand architectural and garden-design aims, have influenced the appearance of the blocks established at different times. The gravestones and memorials of the cemeteries reflect burial culture and its development. Many headstones feature works of art, reliefs carved into the stone or sculptures; for example, on the grave slab of Sakari Topelius stands an angel designed by Walter Runeberg. In the oldest part of the cemetery, the Lapinlahti Cemetery, is the Artists' Hill, where, among others, Alvar Aalto, Akseli Gallen-Kallela and Mika Waltari are buried.

In the Hietaniemi area are buried, among others, all deceased presidents of the Republic of Finland except P.E. Svinhufvud and Kyösti Kallio. The war heroes' burial area in the Hietaniemi area, from the last wars, is the largest in Finland. Among the public sculptures in the cemetery is the Sankariristi (Hero's Cross) by sculptor Wäinö Aaltonen. The war heroes' graves and the memorial to Commander-in-Chief Marshal Mannerheim are the objects of ceremonial tributes.

In Taivallahti, north of Hietaniemenkatu, is a dense cemetery area containing the Evangelical Lutheran Hietaniemi urn grove, the New Jewish Cemetery, the cemetery of the private Orthodox parish of Pyhän Nikolauksen seurakunta, and the chapel with columbarium maintained by the Krematoriosäätiö foundation. The Orthodox military cemetery, established at the beginning of the 19th century for Russian soldiers, was in use on the shore of Taivallahti until the early years of independence; its gravestones now stand in an open park area.

Before the Hietaniemi cemeteries were established, the dead of the Viapori fortress were buried from 1809 in a Russian military cemetery situated along Bulevardi, which was in use until the mid-1810s.

The Lapinlahti cemeteries, among the oldest of the Hietaniemi cemeteries, consist of adjoining cemeteries for different denominations, originally established for the needs of the Viapori fortress. The Orthodox cemetery, brought into use in 1815, was established for officers and other commissioned personnel as well as Orthodox clergy and civilians. The Helsinki Orthodox parish was founded in 1827. The dead of Viapori were buried on the eastern side of the area and parish members on the western side. The Pyhän Eliaan kappeli (1851) was built in the cemetery, as was the Profeetta Eliaan kirkko (1954), designed by Ivan Kudrjavzev. West of the Lapinlahti Orthodox cemetery, an Evangelical Lutheran cemetery for the Finnish units of the Russian army was established in 1833. After the Kaartin seurakunta was dissolved in 1914, descendants of its members as well as jäkärit (Jägers) began to be buried in the area. The adjoining Muslim cemetery was established in the 1830s for the Turkic-origin Tatars of Viapori. The Islamic cemetery was officially brought into use in 1871. After the Uskonnonvapauslaki of 1922, Muslims founded the Islam parish in 1925, and the cemetery is used by the Turkic-origin Tatar community. Next to the Islamic cemetery is the old Jewish cemetery established for the Jews of Viapori.

Orthodox soldiers, enlisted men and non-commissioned officers were buried separately in the military cemetery established on the shore of Taivallahti in 1826. The cemetery, assigned to the Russian army and the Töölön sotasairaala, remained in use until the early years of independence.

In 1828 the Helsingin maistraatti assigned a cemetery next to the Orthodox cemetery to "the local confessors of the Christian Lutheran religion". The cemetery replaced the Kampi cemetery, which was located in what is now the Vanhan kirkon puisto and had become full.

The chapel in Lapinlahti, completed in 1872, was designed by architect Theodor Höijer. The brick caretaker's residence on Mechelininkatu (Höijer), completed in 1901, was extended in 1916 (architect Waldemar Aspelin).

In 1858 the magistrate granted land on the northern shore of Lapinlahti for enlarging the Evangelical Lutheran cemetery. The new cemetery was consecrated for use in 1864. The first burials took place in 1866, when the cemetery, built in many places on bare shoreline rock, was ready. Until the end of the 1870s, the new cemetery was used mainly to bury townspeople who had died in poorhouses and hospitals, in common graves. Wealthier residents began burying their dead there in the 1880s.

The new Jewish cemetery, near the Russian military cemetery at Taivallahti, was handed over to the "Charitable Society for the Blessed Dead Jews" in 1895. The Jewish congregation of Helsinki was registered as a religious community in 1918.

The Suomen Ruumiinpolttoyhdistys was founded in 1889, and the country's first crematorium was completed in 1926 on the north side of Hietaniemi cemetery, on land leased to the society from 1915. A columbarium was established next to the chapel designed by architect Bertel Liljeqvist.

As the city's population grew, the Evangelical Lutheran church council petitioned the city in 1929 for additional land between the Uusi hautausmaa and Taivallahti. Construction of the 6-hectare extension began in 1930. The design was the responsibility of architect Albert Nyberg, and garden architect Paul Olsson also took part in the work; his father, Svante Olsson, had drawn up the garden plan for an earlier extension in 1902. The rock was quarried, and in places a wall almost ten metres high was built around the area. The fill sand for the interior was brought from off Pihlajasaari. The Hietaniemi area was consecrated for use in 1931, and the funeral chapel, to the plan of architect Albert Nyberg, in 1933. The service building, completed in 1967, was by architect Erkki Heloma. The design of the Sankarihauta area was the responsibility of architect Arvo Muroma and, after him, architect Matti Siitonen. A total of 3164 Finnish and 121 German soldiers were buried in the Sankarihauta graves. The Sankarihauta area also includes the Kadonneitten muuri, on which are engraved the names of 734 Helsinki men who were lost at the front.

The cemetery in Taivallahti belonging to the private Orthodox parish was brought into use in 1934.

The urn hall brought into use in 1949 was designed by Ola Mannström, inspector of Helsinki cemeteries.

Nearby in the register

Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0
See your own family's places on a living map