TreeAlive
‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Kakolanmäki (Kakolabacken)

Turku (Åbo), Varsinais-Suomi, Finland

The record

Type
Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them)
puisto, vankila
Character (as the agency lists it)
kaupunki
Municipality
Turku (Åbo)
Region
Varsinais-Suomi
Country
Finland
Coordinates
60.44358, 22.24393
Pin
Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number
1848

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Bibliothèque nationale de France (Gallica)

The 1666 map covering this location: "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

  • 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Kakolanmäki on maan laajin historiallinen vankila-alue. Sen rakennushistoria ja oleva rakennuskanta ilmentää monipuolisesti ja -ulotteisesti vankeinhoidon vaiheita ja vankila-arkkitehtuurin kehityskulkuja. Kakolanmäki on vankeinhoidon valtakunnallisesti merkittävän rakennusperintömme tärkein kohdekokonaisuus.

Kakolanmäki on rakentunut vankila-alueena 1800-luvun keskivaiheilta lähtien ja alueelle on perustettu kolme eri suljettua laitosta 1900-luvun alkuun mennessä. Näistä ensimmäinen ja myös suurin on saanut alkunsa 1840-luvulla, kun Turkuun perustettava ojennuslaitos päätettiin sijoittaa Kakolanmäelle. Ojennuslaitos, vuodesta 1858 rangaistuslaitos (sittemmin kuritushuone ja keskusvankila), on saanut rinnalleen 1800-luvun lopulla lääninvankilan (tutkintavankilan) ja 1900-luvun alkuvuosina vielä vankimielisairaalan. Laitosten perustamisvaiheiden ja olennaisten historiallisten laajennusvaiheiden rakennuskanta on pääosin jäljellä. Toiminnan kehittymisestä seuranneet muutostarpeet on enimmäkseen tyydytetty olevien rakennusten sisustoja muokkaamalla, ulkoasuihin ja mm. ympärysmuureihin juuri koskematta.

Historiallinen rakennuskanta hallitsee vankila-alueen yleisilmettä ja näkymiä. Entisen ojennuslaitoksen/rangaistusvankilan palatsimainen luonnonkivivuorattu pääsivusta katsoo korkealta Aurajoen suuntaan puistoksi järjestetyn edusrinteen ylitse. Tämä näkymä kuuluu Turun avainkuvastoon. Saman laitoksen pääosia myöhäisempi kookas länsisellisiipi hallitsee vankila-alueen läntistä aspektia. Entinen lääninvankila on puolestaan orientoitu Kakolanmäen juurelle pohjoisessa ulottuvien asuntokortteleiden suuntaan.

Suljettujen laitoskokonaisuuksien ulkopuolinen rakennuskanta koostuu tärkeimmiltä osiltaan 1800-luvun jälkipuolella ja 1900-luvun alussa rakennetuista laitosjohtajien ja muun henkilökunnan asunnoista huoliteltuina pihapiireinä. Kakolanmäellä on myös henkilökunnan asuinkerrostaloja, teknisiä rakennuksia, varastoja, vartiokoppeja ja muita vankilan toimintaan liittyviä elementtejä. Kakolanmäen osatekijöitä ovat myös Serpentiinitien puistoalue, alueen rakentamisessa hyödynnetty kivilouhimo ja mäen erityinen topografia.

Turun Kakolanmäellä 1840-luvun puolimaissa aloitettu ojennuslaitos, kolmijaksoinen, paikallisella graniitilla eli "kakoliitilla" verhoiltu päärakennusrintama ja sen takapuolelle muodostettu laaja suljettu pihamaa talousrakennuksineen valmistui yleisten rakennusten intendentin E. B. Lohrmannin suunnittelemana 1853. Saman vuosikymmenen lopulla laitos määrättiin rangaistusvankilaksi. Tarpeelliset muutostyöt jatkuivat 1860-luvun alkuun saakka ja niiden aikana toteutettiin eräät Lohrmannin projektin tärkeät piirteet, kuten pihamaan ympärysmuuri ja laitoksen etupuolen Serpentiinitie puistoineen.

1800-luvun loppupuolella kehitellyn rangaistusjärjestelmän reformin vankeinhoidon tarpeisiin edellyttämä maanlaajuinen sellirakennusten toteutusohjelma toi kuritushuoneen pihamaalle yöselli- ja päiväselliosastoiksi järjestyt ja V-kirjaimen muotoon sovitetut lisärakennukset, jotka kiinnittyivät päärakennuksen keskilinjaan. Nämä 1870-luvun alun selliosasto-siivet kuuluivat sellivankiloiden suurrakennuskauden ensivaiheen tuloksiin ja perustuivat yleisten rakennusten ylihallituksen arkkitehdin L.I. Lindqvistin työhön ajanmukaisen kansainvälisen sellivankila-arkkitehtuurin peruspiirteiden sovittamisesta kotimaan rakentamisoloihin.

Sellivankiloiden suurrakennuskauden luonteenomaisiin tuloksiin Kakolanmäellä kuului myös 1887-1890 mäen itäosaan rakennettu lääninvankila ympärysmuureineen ja kauttaaltaan rappaamattomine tiilipintoineen. Kuritushuoneen pihan itäsivulle nousi 1893-1894 erityinen punatiilirakennus nk. bokseja eli makuusellejä varten. Myöhemmin, vuosina 1905-1908, rakennettiin alueen luoteisosaan vankimielisairaala omine kehämuureineen. Tämä suunniteltiin rakennusylihallituksen ja lääkintöhallinnon yhteistyönä ja siihen sisältyi tutustuminen vastaaviin laitosratkaisuihin erityisesti Saksassa. Valmistelussa näkyi monin tavoin, että kysymys oli aivan uudesta laitostyypistä Suomessa. Viimeinen suuri rakennushanke Kakolanmäellä oli vuoden 1912 vaiheilla välittömästi kuritushuoneen länsipuolelle valmistunut suuri sellirakennus (nk. Länsiselli). 1900-luvun alun uudisrakennusten ulkoasussa käytettiin paikalta louhittua graniittia.

Rakennussuunnittelusta Kakolanmäellä huolehti alusta pitäen valtion rakennushallinto joka vaiheessa vankeinhoidon asiantuntijoita kuullen. Toimijoina olivat Intendentinkonttori, sen seuraajavirasto yleisten rakennusten ylihallitus ja rakennushallinnon alueorganisaatio (Turun ja Porin läänin lääninarkkitehti, piirirakennustoimisto) sekä sittemmin, 1900-luvun alkukymmeniltä eteenpäin, vankeinhoitolaitos itse omine suunnittelijavoimineen.

Kakolanmäen vankilakäyttö loppui 2007, minkä jälkeen alkoi valmistelu vankila-alueen ottamiseksi uudiskäyttöön.

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Kakolabacken är landets största historiska fängelseområde. Områdets byggnadshistoria och byggbestånd ger en mångsidig och mångdimensionell bild av fångvårdens utveckling och fängelsearkitekturens evolution. Kakolabacken representerar byggd miljö av riksintresse och fängelseområdet är det viktigaste arkitekturobjektet inom kategorin fångvård.

Kakolabacken började byggas upp som fängelseområde i mitten av 1800-talet och hyste tre olika slutna anstalter i början av 1900-talet. Den första och största fick sin början på 1840-talet när den korrektionsanstalt som man hade beslutat grunda i Åbo förlades till Kakolabacken. Korrektionsanstalten, från och med 1858 straffanstalten (senare tukthus och centralfängelse) fick i slutet av 1800-talet sällskap av länsfängelset (rannsakningsfängelset) och i början av 1900-talet byggdes också ett sinnessjukhus för fångar. Det mesta av inrättningarnas ursprungliga arkitektur och de viktigaste historiska utbyggnaderna återstår. De ombyggnadsbehov som följde på utvecklingen av verksamheten tillfredsställdes för det mesta genom omformning av de existerande byggnadernas interiörer. Exteriören och de omgivande murarna rördes sällan.

Det historiska byggbeståndet dominerar det allmänna intrycket av fängelseområdet. Den tidigare korrektionsanstaltens palatsliknande huvudfasad med sin yta av natursten överblickar Aura å från hög höjd, över parken på sluttningen framför fängelset. Vyn hör till de mest karakteristiska vyerna av Åbo. Den stora, senare byggda västra cellflygeln dominerar fängelseområdets västra aspekt. Det tidigare länsfängelset orienterar sig däremot mot Kakolabackens fot, i riktning mot bostadskvarteren i norr.

Byggbeståndet utanför de slutna anstalterna består främst av bostäder och välvårdade gårdar som har tillhört fångvårdsdirektörerna och annan personal. Byggnaderna är från senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. På Kakolabacken finns också flervåningshus för personalen, tekniska byggnader, lager, vaktskjul och andra element som hör ihop med fängelsets verksamhet. I helheten ingår också parkområdet på Serpentinvägen, stenbrottet som utnyttjades under byggperioden och backens speciella topografi.

Korrektionsanstalten ritades av E.B. Lohrmann, intendent på Överstyrelsen för de allmänna byggnaderna. De första spadtagen togs i mitten av 1840-talet. Den tredelade huvudbyggnaden, fodrad med den lokala granitarten kakolit, samt den stora slutna gården med ekonomibyggnader på baksidan blev färdiga 1853. I slutet av samma årtionde bestämdes att anstalten skulle bli straffängelse. De behövliga ombyggnadsarbetena fortsatte ända till början av 1860-talet och under tiden genomfördes vissa viktiga drag i Lohrmanns projekt, som t.ex. ringmuren kring gården och Serpentinvägen med park på anstaltens framsida.

I slutet av 1800-talet inleddes en reform av straffväsendet. Reformen förutsatte ett landsomfattande program för ombyggnad av cellerna i enlighet med fångvårdens behov. Tukthuset försågs med dag- och nattcellsavdelningar på gården. De tillbyggda avdelningarna arrangerades i V-form och knöts an till huvudbyggnadens mittlinje. Cellavdelningsflyglarna från 1870-talet var resultatet av det första skedet i det stora arbetet med att bygga cellfängelser. Flyglarna byggde på ritningar av arkitekt L. I. Lindqvist på Överstyrelsen för de allmänna byggnaderna. Lindqvist tillämpade den tidsenliga, internationella cellfängelsearkitekturens grunddrag på finska förhållanden.

Till de karakteristiska resultaten av den intensiva byggperioden på Kakolabacken hörde också länsfängelset och den omgivande muren med helt orappade tegelytor som byggdes på områdets östra del 1887–1890. På östra sidan av tukthusets gård byggdes en speciell rödtegelbyggnad 1893–1894, med s.k. boxar eller liggceller. Senare, 1905–1908, byggdes sinnesjukhuset för fångar på områdets nordvästra sida och försågs med en egen ringmur. Byggnaden planerades i samråd mellan byggnadsöverstyrelsen och medicinalöverstyrelsen, och i planeringen ingick studiebesök på motsvarande inrättningar i synnerhet i Tyskland. Av förberedelserna framgick på många sätt att det var fråga om en helt ny typ av anstalt i Finland. Det sista stora byggprojektet på Kakolabacken var den stora cellbyggnaden genast väster om tukthuset (den s.k. västra cellen) som byggdes 1912. För nybyggnaden användes granit som hade brutits på platsen.

Byggnadsplaneringen på Kakolabacken omhändertogs från början av statens byggförvaltning i samråd med experter på fångvård. Aktörerna var Intendentkontoret, efterföljaren Överstyrelsen för de allmänna byggnaderna och byggnadsförvaltningens lokalorganisation (Åbo- och Björneborgs läns länsarkitekt, distriktbyggnadskontoret) och senare, från och med 1900-talets första årtionden, fångvårdsanstalten själv med egna krafter.

Kakolabackens tid som fängelse tog slut 2007 och efter det inleddes förberedelserna för att ta fängelset i bruk för nya ändamål.

Vihtori Nybergh, Turun kuritushuone 1853 - 1903, Suomen Vankeinhoitomiesten Yhdistyksen Muistoonpanoja 20, 1903.

Veikko Virtanen, Turun työ- ja ojennuslaitoksen sekä rangaistusvankilan perustamisvaiheet vv. 1839-1863. Turun historiallinen arkisto 11, 1951.

Jouko Nevalainen, Suomen vankilat, Helsinki 1960.

Elina Suominen (toim.), Suomen vankeinhoidon historiaa I. Katsauksia vankeinhoidon kehitykseen, Helsinki 1981.

Mauri Ranta, Vankimielisairaalan historiikki. Vankeinhoidon historiaprojektin julkaisu 2, Helsinki 1982.

Kakolanmäki-toimikunnan mietintö, Komiteanmietintö 1989:42.

Tapio Onnela, Kakola 1853 - 1879. Rangaistusjärjestelmän muutokset ja Turun rangaistusvankilan arkkitehtuuri. Turun maakuntamuseon raportteja 14, 1992.

Jarkko Sinisalo, Vankeinhoidon rakennukset. Rakennusperintömme, Kulttuuriympäristön lukukirja. Ympäristöministeriö, Museovirasto, Rakennustieto Oy 2001.

Henrik Lilius, Fängelsearkitektur i Finland ca. 1635-1845. Acta Poenologica 2:1/2004. Vankeinhoidon koulutuskeskus 2004.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

Kakolanmäki is the largest historical prison area in the country. Its building history and existing building stock illustrate in a multifaceted and multidimensional way the stages of penal administration and the development of prison architecture. Kakolanmäki is the most important site complex of our nationally significant built heritage of the prison system.

Kakolanmäki has been developed as a prison area from the mid-19th century onwards, and three different closed institutions had been established there by the early 20th century. The first of these, and also the largest, originated in the 1840s, when the ojennuslaitos to be founded in Turku was decided to be sited on Kakolanmäki. The ojennuslaitos, a penal institution from 1858 (later kuritushuone and keskusvankila), was joined at the end of the 19th century by the lääninvankila (remand prison), and in the early years of the 20th century by the vankimielisairaala (prison psychiatric hospital). The building stock from the founding phases of the institutions and from their essential historical extension phases has for the most part survived. Changes required by the development of operations have mostly been met by altering the interiors of existing buildings, without touching the exteriors or, for example, the surrounding walls, including the enclosure walls.

The historical building stock dominates the general appearance and views of the prison area. The palatial, natural-stone-clad main flank of the former ojennuslaitos/rangaistusvankila looks high towards the Aurajoki over the slope in front, laid out as a park. This view is part of Turku's key visual imagery. The large western cell wing, later than the main parts of the same institution, dominates the western aspect of the prison area. The former lääninvankila, for its part, is oriented towards the residential blocks extending northwards at the foot of Kakolanmäki.

The building stock outside the closed institutional complexes consists chiefly of residences for institution directors and other staff, built in the latter half of the 19th century and the early 20th century, arranged as carefully designed courtyard groups. Kakolanmäki also has staff apartment blocks, technical buildings, storehouses, guard booths and other elements related to prison operations. Components of Kakolanmäki also include the Serpentiinitie park area, the quarry used in building the area, and the hill's distinctive topography.

On Kakolanmäki in Turku, the ojennuslaitos begun in the mid-1840s was completed in 1853 to the design of E. B. Lohrmann, intendant of public buildings. It comprised a three-part main building façade clad in local granite, known as 'kakoliitti', with a large enclosed courtyard and outbuildings formed behind it. At the end of the same decade the institution was designated a rangaistusvankila (penal prison). The necessary alteration work continued until the early 1860s, and during it some of the important features of Lohrmann's project were realised, such as the courtyard's surrounding wall and the Serpentiinitie with its park on the front side of the institution.

In the late 19th century, the nationwide programme of cell-building construction, required by the needs of prison administration under the reform of the penal system developed at that time, brought to the courtyard of the kuritushuone additional buildings arranged as night-cell and day-cell wings, fitted into a V shape and attached to the central axis of the main building. These cell-block wings of the early 1870s belonged to the first phase of the great building era of cellular prisons, and were based on the work of L.I. Lindqvist, architect of the Board of Public Buildings (yleisten rakennusten ylihallitus), in adapting the basic features of contemporary international cellular prison architecture to domestic building conditions.

Among the characteristic results of the great building era of cellular prisons at Kakolanmäki was also the lääninvankila built in 1887-1890 in the eastern part of the hill, with its surrounding walls and brick surfaces left unplastered throughout. On the east side of the kuritushuone courtyard, a special red-brick building for so-called boxes (sleeping cells) rose in 1893-1894. Later, in 1905-1908, the prison psychiatric hospital with its own enclosing walls was built in the north-western part of the area. This was designed in cooperation between the Board of Public Buildings and the Medical Board, and included study of comparable institutional solutions, particularly in Germany. In many ways the preparations showed that this was a completely new type of institution in Finland. The last major building project at Kakolanmäki was a large cell building (so-called Länsiselli) completed around 1912, immediately west of the kuritushuone. In the exterior of the new buildings of the early 20th century, granite quarried on site was used.

Building design at Kakolanmäki was handled from the outset by the state building administration, consulting prison administration experts at every stage. The bodies involved were the Intendentinkonttori (Office of the Intendant), its successor agency the Board of Public Buildings, and the regional organisation of the building administration (the lääninarkkitehti of Turku and Pori Province, and the district building office), and subsequently, from the early decades of the 20th century onwards, the prison administration itself with its own design staff.

Prison use of Kakolanmäki ended in 2007, after which preparations began to bring the prison area into new use.

Nearby in the register

Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0
See your own family's places on a living map