RKY: nationally significant built cultural environments · Finland
Inkoon kirkko ja pappila (Ingå kyrka och prästgård)
Inkoo (Ingå), Uusimaa, Finland
The record
- Type
- Nationally significant built cultural environment (RKY)
- Elements (as the agency lists them)
- hautausmaa, huvila, kauppa- ja liikerakennus, kellotapuli, kirkko, pappila
- Character (as the agency lists it)
- kirkonkylä
- Municipality
- Inkoo (Ingå)
- Region
- Uusimaa
- Country
- Finland
- Coordinates
- 60.04514, 24.00217
- Pin
- Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
- RKY number
- 1220
Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.
Bibliothèque nationale de France (Gallica)
The 1666 map covering this location: "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).
Historical maps covering this location
- 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
The Finnish Heritage Agency's description
Kuvaus
Inkoon laajan keskiaikaisen kirkkopitäjän Pyhälle Nikolaukselle, merenkulkijoiden suojeluspyhimykselle omistettu harmaakivikirkko on rakennettu keskiaikaisten maa- ja vesireittien solmukohtaan. Suuren Rantatien ja Inkoonjokisuun risteys kirkkoineen ja pappiloineen on muodostanut jo keskiajalla pitäjän kirkollisen, hallinnollisen ja liikenteellisen keskipisteen. Kyrkfjärdetiin laskevan Inkoonjoen suussa on kirkonkylille tyypillistä 1800-luvun lopun ja 1900-luvun alun rakennuskantaa, vanha kaupparakennus ja entinen kunnantalo.
Inkoon harmaakivikirkon suorakaiteen muotoisen runkohuoneen pohjoisseinään liittyy sakaristo, asehuone on purettu. Itäpäädyn muista keskiaikaisista kirkoista poikkeava tiilikoristelu koostuu vaakanauhasta, sen päältä kohoavasta suuresta rististä sekä pyörökomeroryhmistä ristinvarren kummankin puolen. Jykevät kahdeksankulmaiset pilarit jakavat kirkkosalin kahteen laivaan. Nelitraveisessa runkohuoneessa sekä sakaristossa on yksinkertaiset ristiholvit. Kuorin seinä- ja holvimaalaukset ovat myöhäiskeskiaikaiset. Pohjoisseinän länsipäässä on fragmentaarisena säilynyt Kuolemantanssi-aiheinen maalaus. Kiinteä sisustus on perusilmeeltään empiretyylinen.
Kirkon kaakkoispuolella olevan kellotapulin pohjakerros lienee keskiaikainen. 1730-luvun lopussa rakennusmestari Schultzin johdolla laajennetun kiviosan päälle rakennettiin kolmikerroksinen, ulkoseiniltään tervattu puutapuli, jonka alin kerros on toiminut makasiinina. Kirkkoa ympäröi harmaakiviaidalla rajattu hautausmaa. Kiviaita valmistui 1852, hautausmaan laajennukset 1918 ja 1956.
Kirkkoherranpappila sijaitsee keskiaikaisella paikallaan kirkon pohjoispuolella, Fagervikiin johtavan vanhan maantien, Suuren Rantatien varrella. Pappilan 1830-luvun lopulta oleva päärakennus on yleishahmoltaan ja yksityiskohdiltaan komea empiretalo, jossa huomiota kiinnittävät mm. kulmien pilasterit, leveä vaakalaudoitus ja muotoillut räystäslistat. Rakennuksessa on keskeissali, kuusi muuta huonetta ja keittiö. Puistomaisella tontilla on vanha hirsiaitta ja komea, 1890-luvulta oleva harmaakivinavetta, joka on jäänyt pohjoiseen johtavan maantien toiselle puolelle.
Kirkon eteläpuolella, joen varrella, vanhan sataman tuntumassa on 1900-luvun vaihteessa rakennettu, myöhemmin kunnantalona toiminut huvilarakennus. Sen vieressä oleva kiinteistö ns. Köpmans 1880-luvulta on vanhin kirkonkylän liikerakennuksista.
Historia
Inkoon harmaakivikirkko rakennettiin käyttäen hyväksi aikaisemmin paikalla olleeseen vanhempaan kivikirkkoon kuuluvia osia. Varhaisemman kapeakuorisen, mahdollisesti länsitornillisen kirkon seinärakenteita on näkyvissä sekä pohjois- että länsiseinässä. 1200-luvun lopulle tai 1300-luvulle ajoitettavissa oleva kivikirkko laajennettiin ja holvattiin nykyiseen kaksilaivaiseen asuunsa 1400-luvun lopulla.
Kirkko paloi salaman sytyttämänä 1623. Isonvihan venäläismiehityksen jälkeen kirkkoon tehtiin 1733-1734 uudet kattoristikot ja paanukatto, samalla päätyjä hieman madallettiin. Korjauksesta vastasi rakennus- ja muurarimestari Johan Friedrich Schultz. 1818 kirkkoon avattiin kolme uutta ikkuna-aukkoa ja muut laajennettiin rakennusmestari Martti Tolpon johdolla. Huonokuntoinen asehuone purettiin 1840-luvulla, jolloin myös kirkkosalin kiinteä sisustus uusittiin arkkitehti Jean Wikin laatiman ehdotuksen mukaan. Länsipäähän rakennetulle lehterille hankittujen urkujen julkisivut toteutettiin ruotsalaisen arkkitehti C.G. Blom Carlssonin piirustuksen mukaan. Kuorin kalkkimaalaukset restauroitiin 1953-1954. Kirkkoa kunnostettiin 1992 arkkitehti Carl-Johan Slotten johdolla.
Inkoon pappila mainitaan kirjallisissa lähteissä ensimmäisen kerran 1337. Pappilan nykyinen päärakennus valmistui 1836. Seurakunta oli tuolloin Helsingin yliopiston teologian professoreiden prebendinä eli palkkatilana, haltijanaan kirkkohistorian professori Benjamin Frosterus. Hänen tuomiaan piirustuksia seurakunta piti suurellisina, ja uudet, toteutetut piirustukset laati rakennusmestari Gustaf Adolphsson.
Inkoon kunnantaloksi ostettiin ns. Stenvallin huvilaksi valmistunut rakennus kirkon eteläpuolelta 1915. Huvilassa toimi myös kirjasto. Sittemmin toteutettu uusi kunnantalo ja kirjasto ovat tien toisella puolella. Venäläinen kauppiaan Roman Mitranoffin perustama Köpmans toimi kauppana 1880-luvulta alkaen.
Beskrivning (på svenska)
The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.
Gråstenskyrkan i den vidsträckta, medeltida kyrksocknen Ingå är tillägnad sjöfararnas skyddshelgon Sankt Nikolaus. Kyrkan byggdes på en plats där de medeltida landsvägarna och vattenlederna möttes. Korsningen mellan Stora Strandvägen och Ingå ås mynning med kyrkan och prästgården har redan under medeltiden utgjort socknens kyrkliga, administrativa och trafikmässiga centrum. Vid mynningen till Ingå å som rinner ut i Kyrkfjärden finns ett för kyrkbyar typiskt byggnadsbestånd från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, dvs. en butiksbyggnad och det forna kommunhuset.
Ingå gråstenskyrka med rektangulärt långhus har en sakristia vid den norra väggen, vapenhuset har rivits. Tegelornamentet i östra gaveln, vilket avviker från andra medeltida kyrkors, består av ett horisontalt band med ett stort kors ovanför samt runda nischer grupperade på båda sidorna om korset. Bastanta åttkantiga pelare delar kyrksalen i två skepp. Kyrksalen med sina fyra travéer samt sakristian har enkla kryssvalv. Korets vägg- och valvmålningar härstammar från sen medeltid. I den norra väggens västra ända finns fragment av en målning med temat Dödsdansen. Den fasta inredningen präglas av empirestil.
Sydost om kyrkan står en klockstapel. Dess bottenvåning torde härstamma från medeltiden. Ovanpå stenpartiet byggdes i slutet av 1730-talet en tre våningar hög, utvändigt tjärad klockstapel i trä under ledning av byggmästaren Schultz. Dess nedersta våning har tjänat som magasin. Runt kyrkan finns en begravningsplats som avgränsas av en gråstensmur. Stenmuren stod färdig år 1852, begravningsplatsen har byggts ut åren 1918 och 1956.
Prästgården ligger kvar på sin medeltida plats norr om kyrkan, intill den gamla landsvägen dvs Stora Strandvägen till Fagervik. Huvudbyggnaden från slutet av 1830-talet är beträffande arkitektur och detaljer en ståtlig empirebyggnad, där bl.a. hörnpilastrarna, den breda liggande panelen och de snickrade taklisterna väcker uppmärksmhet. Byggnaden består av mittsal, sex övriga rum samt kök.
På den parkliknande tomten står en gammal stockbod och en ståtlig ladugård i gråsten som härstammar från 1890-talet. Den har hamnat på andra sidan om landsvägen som går norrut.
Invid ån söder om kyrkan, intill den gamla hamnen, ligger en villa byggd på 1900-talet, som senare tjänat som kommunhus. Fastigheten som ligger intill, dvs. Köpmans, härstammar från 1880-talet. Köpmans är den äldsta affärsbyggnaden i kyrkbyn.
Historia (på svenska)
Då Ingå gråstenskyrka uppfördes utnyttjades delar av en äldre stenkyrka som tidigare stått på samma ställe. Väggkonstruktioner från den äldre kyrkan med smalt kor och ett eventuellt västtorn kan skönjas i såväl den norra som den västra väggen. Stenkyrkan, som kan dateras till slutet av 1200-talet eller 1300-talet, utvidgades och fick sin nuvarande utformning med två skepp i slutet av 1400-talet.
Kyrkan brann år 1623 till följd av ett blixtnedslag. Efter den ryska ockupationen under Stora Ofreden fick kyrkan 1733-1734 nya takstolar och ett spåntak samtidigt som gavlarna sänktes något. För reparationen svarade bygg- och murarmästaren Johan Friedrich Schultz. År 1818 fick kyrkan tre nya fönsteröppningar och de övriga förstorades under ledning av byggmästaren Martti Tolppo. Vapenrummet, som var i uselt skick, revs på 1840-talet, då också kyrksalens fasta inredning förnyades enligt ett förslag av arkitekt Jean Wik. Fasaderna till orgeln som skaffades till läktaren i västra ändan byggdes enligt den svenske arkitekten C.G. Blom Carlssons ritningar. Kalkmålningarna i koret restaurerades åren 1953-1954. Den senaste restaureringen i kyrkan gjordes 1992 under arkitekt Carl-Johan Slottes ledning.
Ingå prästgård nämns första gången i skriftliga källor år 1337. Prästgårdens nuvarande karaktärsbyggnad stod färdig år 1836. Församlingen var då prebendehemman för teologie professorerna vid Helsingfors universitet, innehavare var professorn i kyrkohistoria Bernjamin Frosterus. Församlingen ansåg att de ritningar han presenterade var alltför pråliga och för de nya ritningarna, som också förverkligades, stod byggmästare Gustaf Adolphsson.
Söder om kyrkan ligger den s.k. Stenvallska villan. År 1915 köpte Ingå kommun villan, som blev kommunhus. Senare har det nya kommunhuset uppförts på andra sidan gatan. Köpmans, som grundats av den ryske köpmannen Roman Mitranoff, har alltsedan 1880-talet tjänat som butik.
Further reading (as the agency lists it)
A.W. Rancken, Ingå kyrka, Vördade minnen i nyländsk bygd. Ekenäs 1950.
Ingå 650 år, toim. Vidar Lindqvist, Ingå kommun, 1988.
C.J. Gardberg, Kaj Dahl, Kuninkaan tie. Otava 1991.
Tapio Salminen, Suuren Rantatien inventointi, yhteenvetoraportti. Tiemuseon raportteja 1/1992. Tielaitos, Tiehallitus. Tampere 1992.
Tapio Salminen, Suuri Rantatie. Tielaitos. Helsinki 1993.
Mikko Härö, Läntisen Uudenmaan rakennusten ja maiseman kulttuurihistoriallinen inventointi. Läntisen Uudenmaan seutukaavaliitto 1993.
Anu Soikkeli, Suomen vanhat pappilat - menneisyyden tulevaisuus. Oulun yliopisto 2000.
Markus Hiekkanen, Suomen keskiajan kivikirkot. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 1117. 2007.
English translation (from the Finnish)
The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com
Description
The grey stone church of the extensive medieval parish of Inkoo, dedicated to St Nicholas, patron saint of seafarers, was built at a junction of medieval land and water routes. The crossing of Suuri Rantatie and Inkoonjoki mouth, with the church and parsonage, has formed the ecclesiastical, administrative and transport centre of the parish since the Middle Ages. At the mouth of the Inkoonjoki river, which flows into Kyrkfjärden, is a building stock typical of church villages from the late 19th and early 20th centuries, including an old commercial building and a former municipal hall.
A sacristy adjoins the north wall of the rectangular nave of Inkoo grey stone church; the armoury has been demolished. The brick decoration of the east gable, which differs from other medieval churches, consists of a horizontal string course, a large cross rising above it, and groups of round niches on each side of the cross arm. Sturdy octagonal piers divide the church interior into two naves. The four-bay nave and the sacristy have simple cross vaults. The wall and vault paintings of the chancel are late medieval. On the west part of the north wall survives a fragmentary painting on the Dance of Death theme. The fixed furnishings are Empire style in their basic character.
The ground floor of the bell tower, southeast of the church, is probably medieval. At the end of the 1730s, under master builder Schultz, a three-storey timber bell tower with tarred outer walls was built on top of the extended stone section; its lowest storey has served as a storehouse. The church is surrounded by a cemetery enclosed by a grey stone wall. The stone wall was completed in 1852; cemetery extensions were made in 1918 and 1956.
The vicar's parsonage stands on its medieval site north of the church, along Suuri Rantatie, on the old road leading to Fagervik. The main building of the parsonage, dating from the end of the 1830s, is a handsome Empire-style house in its overall form and details, where attention is drawn, among other things, to the corner pilasters, the wide horizontal boarding and the moulded eaves boards. The building has a central hall, six other rooms and a kitchen. On the park-like plot are an old log granary storehouse and a handsome grey stone cowshed from the 1890s, which stands on the other side of the road leading north.
South of the church, along the river near the site of the old harbour, is a villa building constructed at the turn of the 20th century, later used as the municipal hall. The adjacent property, the so-called Köpmans, dating from the 1880s, is the oldest commercial building in the church village.
History
The Inkoo harmaakivikirkko was built using parts of an earlier, older stone church that stood on the same site. Wall structures of the earlier church, which had a narrow chancel and possibly a west tower, are visible in both the north and west walls. The stone church, dating to the end of the 13th century or to the 14th century, was extended and vaulted into its present double-nave form at the end of the 15th century.
The church burned after being set alight by lightning in 1623. After the Russian occupation during the Isonviha, new roof trusses and a pantile roof were installed in the church in 1733-1734; at the same time the gables were lowered slightly. The repair was supervised by building and masonry master Johan Friedrich Schultz. In 1818 three new window openings were made in the church, and the others were enlarged under the direction of building master Martti Tolppo. The dilapidated arms room was demolished in the 1840s, when the fixed interior fittings of the nave were also renewed according to a proposal drawn up by architect Jean Wik. The organ facades, for the organ acquired for the gallery built at the west end, were executed to a drawing by Swedish architect C.G. Blom Carlsson. The lime paintings of the chancel were restored in 1953-1954. The church was renovated in 1992 under the direction of architect Carl-Johan Slotte.
Inkoo parsonage is first mentioned in written sources in 1337. The parsonage's present main building was completed in 1836. At that time the parish was a prebend, that is a salaried estate, of the professors of theology at the University of Helsinki, its holder being professor of church history Benjamin Frosterus. The parish considered the drawings he had proposed to be grandiose, and the new drawings, which were executed, were prepared by building master Gustaf Adolphsson.
In 1915 the building south of the church, completed as the so-called Stenvall Villa, was bought to serve as the Inkoo municipal hall. A library also operated in the villa. The new municipal hall and library built later are on the other side of the road. The Köpmans shop, founded by the Russian merchant Roman Mitranoff, operated as a shop from the 1880s onwards.
Nearby in the register
- Österkullabäckenin kylä- ja viljelymaisema (Österkullabäckens by- och odlingslandskap)Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristö2 mi
- Tähtelän kylä (Täkter by)Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristö3 mi
Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.