‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Hankoniemen sotahistorian kohteet (Krigshistoriska objekt vid Hangö udd)

Hanko, Raasepori (Hangö Raseborg), Uusimaa, Finland

The record

Type: Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them): linnoitus, majakka, muinaisjäännös
Character (as the agency lists it): merialue
Municipalities: Hanko, Raasepori (Hangö Raseborg)
Region: Uusimaa
Country: Finland
Coordinates: 59.93210, 23.30162
Pin: Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number: 1196

TodayHistorical map

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Bibliothèque nationale de France (Gallica)

The 1666 map covering this location: "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Kuvaus

Hankoniemi lähisaarineen on maantieteellisen sijaintinsa vuoksi ollut vuosisatojen ajan maan merenkululle ja puolustukselle strategisesti tärkeä alue. Suomenlahdelle pistävällä niemellä on sotahistoriallisia muistomerkkejä, linnoituksia ja puolustusjärjestelmiä 1790-luvulta, 1800-luvun alusta ja 1850-luvulta sekä 1910-luvulta. Viimeisimmän linnoitusvaiheen rakennelmat liittyvät neuvostoliittolaisten 1940-1941 vuokratukikohtaan ja suomalaisten vastaaviin puolustusjärjestelyihin.

Gustavsvärnin, Gustav Adolfin ja Meijerfeltin saarilinnoitukset ovat osa ruotsalaista 1700-luvun lopun merilinnoitusketjua. Venäläiset ovat rakentaneet saarille 1800-luvun alussa ja 1850-luvulla linnoituslaitteita, jotka ovat Krimin sotaan 1854 liittyneiden räjäytysten jälkeen olleet harmaakiviraunioina. Parhaiten säilyneet linnoituslaitteet ovat Gustavsvärnissä, jossa 1700-luvun linnoitusraunion muurien sisäpuolella yhdessä puisen radiomajakan kanssa on myös betonista paikalla valettu majakka sylinterimäisine loistotorneineen.

Mantereella oleva Harparskog-linja on puolestaan suomalaisten Neuvostoliitolla ollutta aluetta vastaan rakentama kantalinnoitettu pääpuolustuslinja ja se erottuu yhä hyvin maastossa. Linja kulkee niemen poikki Skogbyn sahalta Skogbyn entisen rautaruukin läheisyyteen ja rakentuu betonisista korsuista, konekivääripesäkkeistä, taisteluhaudoista ja kivisistä panssariesteistä.

Historia

Hankoniemeen, meriliikenteen solmukohtaan, tehtiin turvalaitteita jo varhain. Niemen kärkeen rakennettiin tiettävästi ensimmäisen kerran 1600-luvun lopussa joidenkin tykkien kenttälinnoite. Brunerskärin skanssi lienee sijainnut Tulliniemellä, jonka eteläisin kohta tunnettiin tuohon aikaan Skansholmenin nimellä.

Jonas Månzonin merikirja vuodelta 1644 mainitsee Hangon sisääntuloväylällä Eldskärin, joka sai nykyisen nimensä Gustavsvärn (Kustaanvarustus) 1700-luvun loppupuolella. Kolmelle saarelle, Gustavsvärn, Gustav Adolf ja Meijerfeldt, rakennettiin merilinnoitus osana Ruotsin merilinnoitusketjua. Gustavsvärnille ja Gustaf Adolfille rakennettiin bastionijärjestelmään perustuneet, ulko- ja saaristoväylän sulkemiseen sekä kaupungin sataman suojaamiseen tarkoitetut linnoitukset. Pienempiä varustuksia rakennettiin Meijerfeldtin saarelle. Ensimmäinen kantalinnoitussuunnitelma valmistui 1792. Töihin ryhdyttiin Kustaa III:n sodan aikana 1789. Tuolloin rakennetut kenttälinnoitukset korvattiin 1790-luvulla rakennetuilla, majuri G.H. von Kiertingin hahmottelemilla, mutta varsinaisesti kapteeni Carl Nycanderin suunnittelemilla linnoituksilla. Nycanderin suunnitelmia ei kuitenkaan viety päätökseen, vaan työt jäivät kesken.

Venäläiset jatkoivat saarilla ruotsalaisten käynnistämiä linnoitustöitä 1808-1809 ja uudestaan Krimin sodan alla 1850-luvulla. Itämaisen sodan aikana linnoitus puolustautui 1854 onnistuneesti englantilais-ranskalaista laivasto-osastoa vastaan. Siitä huolimatta Venäjän sodanjohto räjäytti kolmen saaren linnoituslaitteet elokuussa 1854, minkä jälkeen ne ovat olleet raunioina.

Venäjä käynnisti 1910-luvun alussa Suomenlahdella Pietari Suurelle nimetyn laajan merilinnoituksen rakentamisen torjuakseen Preussin mahdollisen hyökkäyksen Pietariin. Suomenlahden suun pohjoisrannikolle rakennettiin ulompi asema, jonka linnakkeet ovat paitsi Russarössä, myös Utössä ja Örössä.

Hankoniemen neuvostotukikohdasta sovittiin Moskovan rauhassa 13.3.1940. Koska tukikohdan päätoimintasuunta oli merelle, varustettiin mm. Russarötä. Saarille ja niemen etelärannalle rakennettiin kantalinnoitettuja, betoni- ja kivirakenteisia asemia. Puistovuoren niemen pesäkkeet sisältyvät kohteeseen Itäisen Kylpyläpuiston huvila-alue.

Suomalaiset käynnistivät heti Moskovan sopimuksen jälkeen kantalinnoitetun pääpuolustuslinjan eli ns. Harparskog-linjan rakentamisen, työt tehtiin 1940-1941. Kantalinnoitteet eivät kokonaisuudessaan valmistuneet, mutta mantereella työt saatiin tyydyttävään vaiheeseen ennen taisteluiden alkamista. Neuvostoliitto rakensi Harparskog-linjan vastapainoksi länsipuolelle kenttälinnoitteita, jotka hahmottuvat edelleen maastossa. Joulukuussa 1941 Hanko luovutettiin takaisin Suomelle ja virallisesti palautus sinetöitiin Pariisin rauhansopimuksessa 1947.

Beskrivning (på svenska)

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Hangö udd och öarna runtomkring har till följd av sitt geografiska läge i århundraden varit ett strategiskt viktigt område för sjöfarten och försvaret. På udden som sticker ut i Finska viken finns krigshistoriska minnesmärken, befästningar och försvarskonstruktioner från 1790-talet, början av 1800-talet och 1850-talet samt från 1910-talet. Konstruktionerna från det senaste befästningsskedet hänför sig till arrenderingen av udden till en sovjetisk militärbas 1940–1941 och till motsvarande finska försvarsarrangemang.

Befästningarna på öarna Gustavsvärn, Gustav Adolfs och Meijerfelt är en del av den svenska befästningskedjan från slutet av 1700-talet. Ryssarna hade i början av 1800-talet och på 1850-talet uppfört befästningsverk på öarna. Under Krimkriget år 1854 sprängdes fästningarna och har sedan dess stått i ruiner av gråsten. De bäst bevarade befästningsverken finns i Gustavsvärn. Ett fyrtorn som är gjutet i betong på platsen och har ett cylinderformat ledfyrtorn tillsammans med en radiofyr av trä ligger innanför murarna till fästningsruinerna från 1700-talet.

Harparskogslinjen på fastlandet består av fasta förskansningar som anlagts av Finland mot det område som var arrenderat till Sovjetunionen. Befästningsverken kan fortfarande ses i terrängen. Harparskogslinjen går över udden från Skogby såg till närheten av Skogby gamla järnbruk och består av korsur i betong, maskingevärsnästen, stridsgravar och pansarhinder av sten.

Historia (på svenska)

Skyddsanordningar har byggts redan tidigt på Hangö udd som är en korsningsplats för sjötrafiken. Längst ute på udden har en fältbefästning för några kanoner byggts för första gången redan i slutet av 1600-talet. Fältbefästningen Brunerskärs skans torde ha funnits på Tulludden vars sydligaste punkt på den tiden var känd under namnet Skansholmen.

Jonas Månzons loggbok från år 1644 nämner Eldskär vid infarten till Hangö som fick sitt nuvarande namn Gustavsvärn i slutet av 1700-talet. En sjöfästning byggdes på tre öar, Gustavsvärn, Gustav Adolf och Meijerfeldt, som en del av den svenska befästningskedjan. På Gustavsvärn och Gustaf Adolf byggdes förskansningar som grundade sig på bastionsystemet och som var avsedda att stänga av den yttre farleden och skärgårdsfarleden samt skydda stadens hamn. Mindre förskansningar anlades på ön Meijerfeldt. Den första planen över en fast fortifikation färdigställdes år 1792. Arbetet inleddes under Gustav den tredjes krig 1789. Fältbefästningarna som då anlades ersattes på 1790-talet av nya fästningar som skisserats av major G.H. von Kierting men som egentligen planerats av kapten Carl Nycander. Nycanders planer slutfördes emellertid inte, utan arbetet blev ofullbordat.

Ryssarna fortsatte svenskarnas befästningsarbeten under åren 1808–1809 och åter inför Krimkriget på 1850-talet. Under det ”Orientaliska kriget” som det kallades i Finland lyckades fästningen försvara sig år 1854 mot en engelsk-fransk eskader. Trots det lät den ryska krigsledningen spränga fästningsverken på de tre öarna i augusti 1854 varefter de stått i ruiner.

I början av 1910-talet inledde Ryssland byggandet av en stor sjöfästning på Finska viken som benämndes efter Peter den store. Syftet var att avvärja en eventuell preussisk attack mot S:t Petersburg. En yttre bas anlades på norra kusten vid mynningen av Finska viken. Fästningarna låg i Russarö, men också på Utö och Örö.

I Moskvafreden 13.3.1940 avtalades att Hangö udd skulle bli en sovjetisk marinbas. Eftersom marinbasens huvudsakliga verksamhetsriktning var ut till havs befästes bl.a. Russarö. På öarna och längs uddens södra strand uppfördes fasta förskansningar av betong och sten. Baserna på Parkbergets näs ingår i objektet Östra Badhusparkens villaområde.

Omedelbart efter Moskvafreden började Finland anlägga en fast huvudförsvarslinje, den s.k. Harparskogslinjen. Arbetet genomfördes under åren 1940–1941. De fasta befästningsverken slutfördes aldrig, men på fastlandet lyckades man få arbetet i ett tillfredsställande skede innan striderna började. Sovjetunionen svarade mot Harparskogslinjen genom att anlägga fältbefästningar på västra sidan som fortfarande kan ses i terrängen. I december 1941 överlät Sovjetunionen Hangö tillbaka till Finland. Den formella överlåtelsen av Hangö udd fastställdes i fredsfördraget i Paris 1947.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

Description

Hankoniemi with its nearby islands has, because of its geographical location, been a strategically important area for the country's maritime traffic and defence for centuries. The peninsula, which juts out into the Gulf of Finland, contains military-historical monuments, fortifications and defence systems from the 1790s, the early 19th century, the 1850s and the 1910s. The structures of the most recent fortification phase relate to the Soviet leased base of 1940-1941 and to the corresponding Finnish defence arrangements.

The island fortresses of Gustavsvärn, Gustav Adolf and Meijerfelt are part of the Swedish sea fortress chain of the late 18th century. The Russians built fortification installations on the islands in the early 19th century and in the 1850s, which, after the demolitions associated with the Crimean War of 1854, have survived as grey granite ruins. The best-preserved fortification installations are at Gustavsvärn, where, inside the walls of the 18th-century fortress ruin, together with a wooden radio beacon, there is also an in-situ cast concrete lighthouse with cylindrical light towers.

The Harparskog line on the mainland is a fortified main defence line built by the Finns against the territory held by the Soviet Union, and it still stands out clearly in the terrain. The line runs across the peninsula from the Skogby sawmill to the vicinity of the former Skogby ironworks, and consists of concrete bunkers, machine-gun nests, combat trenches and stone anti-tank obstacles.

History

Safety installations were built early on at Hankoniemi, a junction of sea traffic. It is reported that a field fortification for some guns was first built at the tip of the peninsula at the end of the 17th century. The Brunerskär redoubt was probably located at Tulliniemi, whose southernmost point was at that time known by the name Skansholmen.

Jonas Månzon's sea chart of 1644 mentions Eldskär on the entrance fairway to Hanko, which received its present name Gustavsvärn (Kustaanvarustus) in the latter part of the 18th century. Sea fortresses were built on three islands, Gustavsvärn, Gustav Adolf and Meijerfeldt, as part of the Swedish chain of sea fortresses. On Gustavsvärn and Gustaf Adolf, fortresses based on the bastion system were built, intended to close the outer and archipelago fairways and to protect the town's harbour. Smaller fortifications were built on the island of Meijerfeldt. The first permanent fortification plan was completed in 1792. Work began during the War of Kustaa III in 1789. The field fortifications built at that time were replaced in the 1790s by fortifications sketched by Major G.H. von Kierting but actually designed by Captain Carl Nycander. However, Nycander's plans were never completed, and the work was left unfinished.

The Russians continued the fortification work on the islands begun by the Swedes in 1808-1809, and again during the Crimean War in the 1850s. During the Eastern War, the fortress successfully defended itself in 1854 against an Anglo-French naval squadron. Nevertheless, the Russian military command blew up the fortification installations on the three islands in August 1854, after which they have remained in ruins.

At the beginning of the 1910s, Russia began building in the Suomenlahti an extensive sea fortress named after Pietari Suuri, to repel a possible Prussian attack on Pietari. On the northern coast of the mouth of the Suomenlahti, an outer position was built, whose forts are located not only at Russarö but also at Utö and Örö.

The Soviet base on Hankoniemi was agreed in the Moskova peace treaty on 13.3.1940. As the base's main direction of operations was towards the sea, Russarö, among others, was equipped. On the islands and the southern shore of the peninsula, permanent-fortification positions of concrete and stone construction were built. The pillboxes on the Puistovuori peninsula are included in the site Itäisen Kylpyläpuiston huvila-alue.

Immediately after the Moskova treaty, the Finns began building the main defence line with permanent fortifications, the so-called Harparskog Line; the work was carried out in 1940-1941. The permanent fortifications were not completed in full, but on the mainland the work was brought to a satisfactory stage before the fighting began. As a counterweight to the Harparskog Line, the Soviet Union built field fortifications on the western side, which are still discernible in the terrain. In December 1941 Hanko was handed back to Finland, and the return was officially sealed in the Pariisi peace treaty in 1947.

Nearby in the register

Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0

All Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristö in Uusimaa All Region Uusimaa records All Finland Heritage registers Historical markers (US)National Register of Historic Places (US)

See your own family's places on a living map