TreeAlive
‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Strömforsin ruukkiyhdyskunta (Strömfors bruk)

Loviisa (Lovisa), Uusimaa, Finland

The record

Type
Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them)
hautausmaa, kartano, kirkko, koulu, museo, muu tuotantorakennus, puisto, ruukki, saha, työväen asuintalo
Character (as the agency lists it)
metsämaisema
Municipality
Loviisa (Lovisa)
Region
Uusimaa
Country
Finland
Coordinates
60.52390, 26.47009
Pin
Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number
918

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Bibliothèque nationale de France (Gallica)

The 1666 map covering this location: "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

  • 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Strömforsin ruukki on kokonaisilmeeltään ja rakennuskannaltaan maan parhaiten säilyneitä ruukkiyhdyskuntia ruukinkartanoineen, kirkkoineen ja monipuolisine tuotantorakennuksineen. Kosken ja sen yläpuolisen suvannon molemmilla rannoilla on säilynyt suuri joukko ruukkitoimintaan liittyviä tuotanto-, asuin ja muita rakennuksia 1700-luvun lopulta ja 1800-luvulta.

Merkittävimmät säilyneet tuotantorakennukset ovat kaksi vasarapajaa teknisine laitteistoineen. Pajat ovat säilyneet, koska Strömfors on lopettanut raudantaonnan vesivoimaa käyttäen viimeisenä Suomessa, vasta 1950. Ruukin punatiilinen kankirautapaja lisärakennuksineen, nyttemmin ruukkimuseo, sijaitsee kosken länsirannalla. Yksi suurista francecomté-kankirautavasaroista vesirattaineen on säilynyt. Kankirautapajan eteläpuolella ovat hirsiset vaakahuone- ja varastorakennukset. Molemmat ovat 1800-luvun alusta, mutta niitä on myöhemmin muutettu. Myös Strömforsin toinen vasarapaja, nk. Yläpaja, on aivan ruukinkartanon tuntumassa, padon yläpuolella.

Strömforsin kookas, leveärunkoinen, pääasiassa hirsirakenteinen vesisaharakennus (1887) on keskeisellä paikalla ruukinalueella. Sahan ja kankivasarapajan välissä jokiuoman keskellä olevalla saarella on mylly ikimuistoisella paikallaan. Nykyiset tuotantorakennukset ovat alueen itälaidalla. Entinen Strömforsin ruukin vesisaha on Noormarkun rinnalla toinen säilynyt teollisen vesisahan rakennus. Hirsirunko tekee siitä erittäin harvinaislaatuisen teollisuusperinnekohteen.

Strömforsin alueella ei ole selvää yhtenäistä ruukinkatua, vaan työväenasunnot ovat jo 1700-luvun lopulla sijainneet ryhmissä kosken molemmilla rannoilla. Myös ruukinkartano (1892) on poikkeuksellisesti vasarapajojen välissä, vain pienen puiston ympäröimänä ilman monumentaalista näkymää patoaltaalle tai tehdaslaitoksille. Ruukin karjarakennukset ja puutarha ovat päärakennuksen pohjoispuolella.

Myllärinmäelle ruukkialueen eteläpuolelle 1770 valmistunut oktogonin muotoinen puukirkko on vanhin Suomeen rakennetuista keskeiskirkoista. Kirkonkellot ovat alusta alkaen olleet ripustetut kirkon vesikaton keskeltä kohoavaan lanterniiniin. Kirkon uusgoottilainen nykyasu on peräisin 1898 tehdystä perusteellisesta korjauksesta. Ylösnousemusta esittävän alttaritaulun on maalannut Helene Schjerfberck. Kirkon edustalla oleva viime sotien sankarihauta-alue on toteutettu Ilmari Virkkalan suunnitelmin.

Isännöitsijälle ja konttorihenkilökunnalle rakennettu kolmikerroksinen puurakennus, nk. Lutikkalinna tai Armonlinna vuodelta 1824 on patoaltaan länsirannalla. Kylätien varressa joitakin työväen asuinrakennuksia 1800-luvulta ja 1900-luvun alkupuolelta. Yhdyskuntaan kuuluu myös ns. Klubirakennus vuodelta 1924 ja koulukeskus, jonka vanhimmat rakennukset ovat 1920-luvulta.

Strömforsin ruukinlaue on osa valtakunnallisesti arvokasta Kymijoen laakson maisema-aluetta.

Strömforsin rautaruukin perusti 1698 Johan Creutz, joka oli Forsbyn, Teijon, Kirjakkalan ja Kauttuan ruukkien silloisen omistajan Lorenz Creutzin veli.

Ruukin ostivat 1744 kauppiaat Jakob Forsell (aateloituna af Forselles) ja Anders Nohrström. Heidän nimensä yhdistelmänä tuli käyttöön myös ruukin nimi Strömfors. Vuorineuvos af Forsellesin leski Virginia Christina af Forselles sai ruukin omistukseensa 31-vuotiaana 1790. Ruukinpatruunatar johti sen toimintaa yhteensä 57 vuotta. Hänen aloitteestaan rakennettiin Strömforsiin suuri osa niistä rakennuksista, jotka nyt antavat ruukille sen ominaisleiman.

Strömforsin rautaruukin yhteyteen rakennettiin kauppias Jakob Forssellin toimesta vesisaha 1747. Vuonna 1865 perustettiin Strömforsiin myös suurehko konepaja ja valimo. Antti Ahlström osti ruukin metsäalueineen 1886 ja siitä tuli osa Antti Ahlströmin suuryhtiötä, johon kuului mm. neljä rautaruukkia ja 14 sahaa. Ahlströmin pääasiallisena vaikuttimena pidettiin ruukin metsien ja vesisahan sahatoiminnalle tarjoamia mahdollisuuksia. Strömforsin hankkiessaan Ahlström aloitti vaikutusalueensa laajentamisen Satakunnan ulkopuolelle. Ensitöikseen Ahlström uusi ruukinsahan konekannan ja rakennutti 1889 Palosaaren höyrysahan Pernajan Vahterpään saarelle. Strömforsin vesisahan toiminta vientisahana jatkui huomattavan pitkään, aina 1953 saakka.

Toisen maailmansodan jälkeen Strömforsissa taottiin rautaa yhä samalla menetelmällä kuin 1865, jolloin francecomté-taonta otettiin käyttöön. Kun vesivasarat 1950 lopettivat toimintansa, ne olivat viimeisenä tilauksenaan takoneet erän nauloja Suomenlinnan restaurointityömaalle. Strömforsiin perustettiin sähkömuovitehdas 1947.

Strömforsin 1770 rakennettu kirkko ei varsinaisesti ole ns. ruukinkirkko, vaan se korvasi Pyhtään emäkirkon, joka jäi Turun rauhassa Venäjän puolelle. Strömforsin ruukinpatruuna Anders Nohrström luovutti kirkkoa varten paikan alueelta, joka oli "melkein keskellä pitäjää". Vanha 1871 rakennettu pappila muutettiin kunnantaloksi 1953.

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Som helhet hör Strömfors bruk till landets bäst bevarade brukssamhällen med bruksherrgård, kyrka och ett flertal olika produktionsanläggningar. På bägge sidor av forsen och lugnvattnet ovanför finns ett stort antal bevarade produktions-, bostads- och andra byggnader från 1700-talets slut och från 1800-talet.

De mest betydande av de bevarade produktionsbyggnaderna är de två hammarsmedjorna med sina tekniska anläggningar. Smedjorna finns kvar tack vare att Strömfors var det sista bruket i Finland som upphörde att använda vattenkraft för järnsmidet. Det skedde så sent som 1950. Brukets stångjärnssmedja i rödtegel och de tillhörande annexen ligger på forsens västra sida, och är i dag bruksmuseum. En av de stora Franche-Comté-stångjärnshamrarna och det tillhörande vattenhjulet har bevarats. Söder om stångjärnshammaren ligger våghuset och lagerbyggnaderna som båda är byggda av timmer i början av 1800-talet, men senare ombyggda. Också den andra hammarsmedjan, den s.k. Övre smedjan, ligger alldeles nära bruksherrgården, ovanför dammen.

Strömfors stora och till större delen timmerbyggda vattensågbyggnad (1887) har en bred stomme och ligger centralt i bruksområdet. Mitt i strömfåran, på ön mellan sågen och stångjärnshammaren, finns kvarnen på sin urgamla plats. De nuvarande produktionsbyggnaderna ligger i områdets östra utkant. Strömfors bruks gamla vattensåg är en av två bevarade industriella vattensågbyggnader i Finland. Den andra finns på Norrmark. Timmerstommen gör sågbyggnaden i Strömfors till ett ytterst sällsynt exempel på vårt industriarv.

Strömforsområdet har inte någon tydligt urskiljbar, enhetlig bruksgata. Arbetarbostäderna låg redan i slutet av 1700-talet i grupper på vars sin sida om forsen. Också bruksherrgården (1892) ligger undantagsvis mellan hammarsmedjorna, endast omgiven av en liten park och utan monumental vy mot dammbassängen eller fabriksanläggningarna. Brukets fähus och trädgård ligger norr om huvudbyggnaden.

Den oktogonala träkyrkan från 1770 hör till landets äldsta centralkyrkor. Kyrkan ligger söder om bruksområdet på Kvarnbacken. Kyrkklockorna har sedan kyrkan byggdes varit upphängda i lanterninen på kyrkans yttertak. Kyrkans nygotiska nuvarande yttre härstammar från en genomgripande ombyggnad som gjordes 1898. Altartavlan med uppståndelsemotiv är målad av Helene Schjerfbeck. Hjältegravarna från det senaste kriget ligger framför kyrkan. Området har utformats efter ritningar av Ilmari Virkkala.

Den tre våningar höga träbyggnaden Lutikkalinna eller Armonlinna på dammbassängens västra strand byggdes 1824 för disponenten och kontorspersonalen. Vid byvägen finns några arbetarbostäder från 1800-talet och början av 1900-talet. Till samhället hör också Strömfors Klubb från 1924 och skolcentret vars äldsta byggnader är från 1920-talet.

Strömfors bruk är en del av Kymmene ådals nationellt värdefulla landskapsområde.

Strömfors järnbruk grundades 1698 av Johan Creutz, bror till Lorenz Creutz som var den dåvarande ägaren till bruken i Forsby, Tykö, Kirjakkala och Kauttua.

År 1744 köptes bruket av köpmännen Jacob Forsell (adlad af Forselles) och Anders Nohrström. Kombinationen av deras namn gav upphov till namnet Strömfors. Bergsrådet af Forselles änka Christina af Forselles blev ägare till bruket när hon var 31 år gammal, år 1790. Brukspatronessan ledde brukets verksamhet i sammanlagt över 57 år. På hennes initiativ byggdes en stor del av de byggnader som nu ger bruket dess särprägel.

I anslutning till järnbruket på Strömfors byggdes en vattensåg år 1747, på initiativ av köpmannen Jakob Forsell. År 1865 grundades också en större maskinverkstad och ett gjuteri. Antti Ahlström köpte bruket och skogstillgångarna 1886 och bruket blev en del av Antti Ahlströms storbolag med bl.a. fyra järnbruk och 14 sågar. Ahlströms främsta motiv till köpet ansågs vara de möjligheter som brukets skogar och vattensåg erbjöd för sågverksamheten. När Ahlström köpte Strömfors utsträcktes hans inflytande till områden utanför Satakunda. Som första åtgärd moderniserade Ahlström sågens maskinpark och lät bygga Palosaari ångsåg på ön Vahterpää i Pernå. Strömfors vattensågs verksamhet som exportsåg fortsatte anmärkningsvärt länge, ända till 1953.

Efter andra världskriget smidde man ännu järn i Strömfors med samma metoder 1865 när Franche-Comté-smidet togs i bruk. När vattenhamrarna togs ur bruk 1950 hade de som en av sina sista arbetsuppgifter smitt ett parti spikar för ett restaureringsprojekt på Sveaborg. År 1947 grundades en elmaterielfabrik i Strömfors.

Strömfors kyrka byggdes 1770 men var egentligen inte någon s.k. brukskyrka, utan ersatte moderkyrkan som i samband med Åbofreden hamnade på den ryska sidan. Strömfors brukspatron Anders Nohrström upplät en plats för kyrkan ”nästan mitt i socknen”. Den gamla prästgården byggdes om till kommunhus 1953.

Olle Sirén, Strömfors. Tehdas ja tehdasyhdyskunta 1695 - 1970. Helsinki , 1971.

Lauri Putkonen, Kulttuurihistoriallisesti arvokkaat teollisuusympäristöt. Ympäristöministeriön kaavoitus- ja rakennusosaston tutkimus 4/1989. Helsinki 1989.

Eeva-Liisa Oksanen, Vanha Pyhtää, Pyhtään ja Ruotsinpyhtään historia vuoteen 1743. Pyhtään ja Ruotsinpyhtään kunnat, Loviisa 1991.

Per Schybergson, Työt ja päivät. Ahlströmin historia 1851 - 1981. Vammala 1992.

Arvokkaat maisema-alueet. Maisema-aluetyöryhmän mietintö osa 2. Helsinki 1993.

Asko Salokorpi, Suomen rautaruukit. Keuruu 1999.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

Strömfors ironworks is, in its overall appearance and building stock, one of the country's best-preserved ironworks communities, with its manor house, church and diverse production buildings. On both banks of the rapids and of the pond above them, a large number of buildings related to ironworks activity have survived, including production, residential and other buildings from the late 18th century and the 19th century.

The most significant surviving production buildings are two hammer forges with their technical equipment. The forges have survived because Strömfors was the last in Finland to end iron hammering using water power, as late as 1950. The ironworks' red-brick bloomery forge with its annexes, now the ironworks museum, is located on the western bank of the rapids. One of the large francecomté bloomery hammers with its water wheel has survived. South of the bloomery forge are log weighing-house and storehouse buildings. Both date from the early 19th century, but they have been altered later. The second hammer forge of Strömfors, the so-called Yläpaja, is also right near the ironworks manor, above the dam.

The large, broad-bodied sawmill building of Strömfors (1887), built mainly of logs, is in a central location in the ironworks area. On the island in the river channel between the sawmill and the bloomery hammer forge stands a mill in its time-honoured location. The present production buildings are on the eastern edge of the area. The former Strömfors ironworks water sawmill is, alongside Noormarkku, another surviving industrial water sawmill building. Its log frame makes it a very rare industrial heritage site.

There is no clear, unified ironworks street in the Strömfors area; instead, workers' dwellings were already located in groups on both banks of the rapids in the late 18th century. The ironworks manor (1892) is also exceptionally located between the hammer forges, surrounded only by a small park, without a monumental view over the dam reservoir or the factory installations. The ironworks' farm buildings and garden are on the north side of the main building.

On Myllärinmäki, south of the ironworks area, stands an octagonal wooden church completed in 1770, the oldest central-plan church built in Finland. The church bells have from the outset been hung in a lantern rising from the centre of the church's roof. The church's neo-Gothic present appearance dates from a thorough restoration carried out in 1898. The altarpiece depicting the Resurrection was painted by Helene Schjerfberck. The war heroes' cemetery area in front of the church was carried out to designs by Ilmari Virkkala.

The three-storey wooden building built for the manager and office staff, the so-called Lutikkalinna or Armonlinna, dating from 1824, is on the western shore of the dam reservoir. Along the village road are some workers' residential buildings from the 19th century and the first half of the 20th century. The community also includes the so-called Club building from 1924 and a school centre, the oldest buildings of which date from the 1920s.

The Strömfors ironworks area is part of the Kymijoki valley landscape area, which is of national importance.

The Strömfors ironworks was founded in 1698 by Johan Creutz, brother of Lorenz Creutz, who was then the owner of the Forsby, Teijo, Kirjakkala and Kauttua ironworks.

The ironworks was bought in 1744 by the merchants Jakob Forsell (ennobled as af Forselles) and Anders Nohrström. The name Strömfors came into use as a combination of their names. Virginia Christina af Forselles, widow of Vuorineuvos af Forselles, acquired the ironworks at the age of 31 in 1790. As ironworks proprietress, she ran its operations for a total of 57 years. On her initiative, a large part of the buildings that now give the ironworks its distinctive character were built at Strömfors.

In connection with the Strömfors ironworks, a water sawmill was built by merchant Jakob Forssell in 1747. In 1865 a fairly large machine workshop and foundry was also established at Strömfors. Antti Ahlström bought the ironworks together with its forest areas in 1886, and it became part of the Antti Ahlström conglomerate, which included, among others, four ironworks and 14 sawmills. The main motive for Ahlström was considered to be the opportunities that the ironworks' forests and the water sawmill offered for sawmilling operations. By acquiring Strömfors, Ahlström began extending its sphere of influence beyond Satakunta. As its first tasks, Ahlström renewed the machinery of the ironworks' sawmill and in 1889 had the Palosaari steam sawmill built on the island of Vahterpää in Pernaja. The water sawmill at Strömfors continued to operate as an export sawmill for a remarkably long time, right up until 1953.

After the Second World War, iron was still forged at Strömfors using the same method as in 1865, when francecomté-taonta was introduced. When the water hammers ceased operation in 1950, their last order had been a batch of nails forged for the restoration site at Suomenlinna. An electric moulding factory was established at Strömfors in 1947.

The church at Strömfors, built in 1770, is not strictly a so-called ironworks church; rather, it replaced the mother church of Pyhtää, which was left on the Russian side by the Peace of Turku. Strömfors ironworks owner Anders Nohrström donated a site for the church from an area that was "almost in the middle of the parish". The old parsonage, built in 1871, was converted into a municipal hall in 1953.

Nearby in the register

Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0
See your own family's places on a living map