RKY: nationally significant built cultural environments · Finland
Mustion ruukinalue (Svartå bruksområde)
Raasepori (Raseborg), Uusimaa, Finland
The record
- Type
- Nationally significant built cultural environment (RKY)
- Elements (as the agency lists them)
- kartano, kirkko, mylly, puisto, ruukki, työväen asuintalo, voimalaitos
- Character (as the agency lists it)
- kulttuurimaisema
- Municipality
- Raasepori (Raseborg)
- Region
- Uusimaa
- Country
- Finland
- Coordinates
- 60.15610, 23.83901
- Pin
- Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
- RKY number
- 906
Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.
Riksarkivet, Swedish National ArchivesBibliothèque nationale de France (Gallica)
2 historical maps cover this location, the earliest the 1666 map "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).
Historical maps covering this location
- 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
- 1745 · Lantmäteristyrelsen, Lantmäteristyrelsens leverans 1850, SE/RA/420571/02/1/0300:00001… (Riksarkivet, Swedish National Archives)
The Finnish Heritage Agency's description
Kuvaus
Mustion ruukkia, joka on osa teollisuushistoriallisesti merkittävää Länsi-Uudenmaan ruukkien ketjua, pidetään Suomen ensimmäisenä varsinaisena rautaruukkina. Mustion ruukinkartanon päärakennus puistoineen kuvastaa erinomaisesti ruukinpatruunan asumiskulttuuria ja päärakennus kiinteine sisustuksineen on myöhäiskustavilaisen arkkitehtuurin huomattavimpia kartanoita Suomessa. Ruukinalue muodostuu tehdasalueesta, ruukinkartanosta ja sen suuresta puistosta, ruukinkaduista sekä kirkkoympäristöstä ja vanhan maantien varren kulttuurimaisemasta, jonka maisemapiirteet, tiestö ja rakennuspaikat periytyvät 1600-luvun lopulta.
Mustion historiallinen ruukinalue on Mustionjoen kosken ja suvannon rannalla, maisemassa vuorottelevat pellot ja metsäkumpareet. Ruukinkatu on kahden ylimmän kosken pohjoisrannalla, vastapäätä tehdasaluetta. Ruukkitoiminnan aikaisia tuotantorakennuksia on säilynyt vain mahdollisina jäänteinä, nykyiset tuotantorakennukset ovat 1900-luvulta.
Mustion ruukinkartanon päärakennus sijaitsee Mustionjoen patosuvantoon ulottuvan suuren vapaamuotoisen puiston korkeimmalla kohdalla, 1600-luvulta periytyvällä paikalla. Kaksikerroksinen, puinen kartanorakennus on arkkitehti Erik Palmstedtin suunnittelema. Kartanon kiinteä sisustus on poikkeuksellisen hieno. Lähes kaikissa huoneissa on alkuperäiset pellavalle maalatut tapetit ja ylähallissa paperipinnalle roisketekniikalla tehdyt ruukinkartanon elinkeinoja ja työtä symboloivat trofé-sommitelmat. Ensimmäisen kerroksen kulmasalongissa on oloissamme poikkeukselliset antiikin raunioita ja suomalaismaisemia esittävät, Pehr Sundbergin 1790 tekemät seinämaalaukset. Toisen kerroksen suuren salin grisaille-seinämaalaukset perustuvat Palmstedtin tekemään suunnitelmaan.
Puistossa, joka jatkuu puistometsänä joen eteläpuolelle, on kaksi uusgoottilaista A.F. Granstedtin suunnittelemaa, alkuaan tornillista tiilirakennusta: vaunuvaja ja ratsuhevosten talli. Kartanon tuloportti on sekin Granstedtin piirtämä. Puistoon on 1900-luvun alussa pystytetty mm. Ranskassa ja Espanjassa toimineen Rene Freminin 1717 veistämän Diana-patsaan hiekkakivinen jäljennös.
Ruukin puinen ristikirkko vuodelta 1761 on saanut nykyasunsa 1800-luvun lopulla. Kirkkomaalla on lounaissuomalainen tapuli vuodelta 1778 ja ruukinpatruuna Magnus Linderin lesken Fredrika Sofia Baerin rakennuttama hautakappeli vuodelta 1802.
Historia
Mustioon perustettiin 1560-luvulla vasarapaja ja sulatushytti, joka käytti raaka-aineenaan Lohjan Ojamon kaivoksesta louhittua rautamalmia. Vain parin toimintavuoden jälkeen hytti kuitenkin jätettiin autioksi. Kruunu vuokrasi Mustion 1624 saksalaissyntyiselle Simon Landsbergerille ja 1632 vuokraajaksi tuli turkulaiskauppias Jacob Wolle, joka omisti myös Antskogin ruukin. Merkittäviä omistajia 1600-luvulla olivat turkulaiset Peter Thorwöste vanhempi ja nuorempi, joiden aikana laitosta uudistettiin. Ruukin tuotanto vaihteli ja masuuni lakkautettiin lopullisesti 1700-alussa. Henrik Johan Kreij rakensi ison vihan jälkeen ruukin uudelleen ja paransi kulkuyhteyksiä. Maamme ensimmäiset kanavasulut Karjaanjoessa ovat hänen ajaltaan.
Mustiossa alkoi 1766 Linder-suvun pitkä omistuskausi, joka jatkui vuoteen 1920. Linderin suvun kaudella 1760-luvulta lähtien tuotantorakennuksia, mm. vasarapajat, saha ja mylly uusittiin ja korjattiin ja ruukkiin rakennettiin uusia työväenasuntoja. Ruukkitoiminta hiipui 1880-luvulla ja loppui 1901. Sen jälkeen vanhan kankivasarapajan uusituissa tiloissa aloitti puuhiomo, jonka toiminta loppui 1966, minkä jälkeen alueelle on rakennettu tehdashalleja.
Mustion ruukin nykyisen päärakennuksen rakennutti Magnus Linder nuorempi 1783-1792. Ensimmäiset suunnitelmat teki Turun kaupungin muurarimestari C. F. Schröder. Rakennuttaja tilasi kuitenkin uudet piirustukset Tukholmasta arkkitehti Erik Palmstedtilta, joka tunnetaan eräänä kustavilaisen uusklassismin keskeisistä suunnittelijoista ja tyylin uudistajista. Hirsirunkoinen, kaksikerroksinen, mansardikattoinen rakennus oli ensimmäisen kerroksen osalta asuttavassa kunnossa 1785, toisen kerroksen sisustustyöt jatkuivat aina vuoteen 1792. Rakennus vuorattiin 1791 kivimateriaalin vaikutelmaan pyrkien leveällä pystylaudalla ja maalattiin vaaleankeltaiseksi, listat, pilasterit ja portaali helmenharmaalla. Aumattu mansardikatto muutettiin 1840-luvulla suoraksi ja toiseen päätyyn sisustettiin muutama asuinhuone.
Mustion ruukinpatruuna rakennutti ensimmäisen kirkon ruukkiseurakunnan itsenäistyessä Karjaan emäseurakunnasta 1673. Nykyinen kirkko rakennettiin Johan Tammen johdolla 1757-1761, ja sitä uudistettiin 1897-1901 sekä 1970-luvulla.
Mustion päärakennus puistoineen sekä suuri osa työväenasunnoista siirtyivät jälleen Linder-suvun omistukseen 1985. Pääosa rakennuksista restauroitiin ja peruskorjattiin majoitus-, kokous- ja ravintolakäyttöön.
Beskrivning (på svenska)
The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.
Svartå bruk, som är en del av den industrihistoriskt betydande raden av västnyländska bruk, anses som Finlands första egentliga järnbruk. Svartå bruks karaktärsbyggnad med sina parker avspeglar på ett förträffligt sätt en brukspatrons boendekultur, och karaktärsbyggnaden med sin fasta inredning är en av den sengustavianska arkitekturens mest betydande herrgårdar i Finland. Bruksområdet bildas av fabriksområdet, bruksgården och dess stora park, bruksgatan samt av kyrkomiljön och av den gamla landsvägens kulturmiljö, vars landskapsprofil, vägnät och byggnadsplatser har anor från 1600-talet.
Svartå historiska bruksmiljö ligger på stranden av en fors i Svartån och dess spakvatten. Landskapet består omväxlande av åker och skogsbeklädda kullar. Bruksgatan ligger på den norra stranden av de två översta forsarna, mittemot fabriksområdet. Av produktionsbyggnader från tiden för bruksverksamheten återstår endast tänkbara lämningar, de nuvarande produktionsbyggnaderna härstammar från 1900-talet.
Karaktärsbyggnaden på Svartå bruksherrgård ligger på den högsta platsen i den stora, fritt formade parken som sträcker sig till den uppdämda Svartåns spakvatten. Platsen härstammar från 1600-talet. Herrgårdsbyggnaden i två våningar är byggd i trä och är ritad av arkitekt Erik Palmstedt. Herrgården har en utomordentligt vacker fast inredning. I så gott som alla rum finns ursprungliga på linnetyg målade tapeter och i den övre hallen finns stänkmålade trofékompositioner på pappersyta, som symboliserar näringarna och arbetet vid bruksherrgården. I hörnsalongen på bottenvåningen finns, för våra förhållanden, exceptionella väggmålningar av Pehr Sundberg från år 1790 föreställande antika ruiner och finska landskap. Grisaille-väggmålningarna i den stora salen på andra våningen baserar sig på en plan av Palmstedt.
I parken, som fortsätter som parkskog på åns södra sida, finns två nygotiska, ursprungligen tornförsedda tegelbyggnader ritade av A.F. Granstedt: vagnslidret och ridhästarnas stall. Entréporten till herrgården är även den ritad av Granstedt. I början av 1900-talet restes en replik i sandsten av en Dianastaty, som höggs år 1717 av den i Frankrike och Spanien verksamme Rene Fremin.
Brukets korskyrka i trä byggd 1761 har fått sitt nuvarande utseende på slutet av 1800-talet. På kyrkogården står en västfinsk klockstapel från 1778 och ett gravkapell, som brukspatron Magnus Linders änka Fredrika Sofia Baer lät bygga 1802.
Historia (på svenska)
På 1560-talet grundades en hammarsmedja och en smälthytta i Svartå, vilka som råmaterial använde järnmalm från Ojamo gruva i Lojo. Efter endast några års verksamhet övergavs dock hyttan. Kronan utarrenderade Svartå åt den tyskfödde Simon Landsberger år 1624. År 1632 arrenderades Svartå av handelsmannen Jacob Wolle från Åbo, som även ägde Antskogs bruk. Bland de framstående ägarna på 1600-talet märks Peter Thorwöste den äldre och yngre från Åbo, under vilkas tid bruket förnyades. Brukets produktion varierade och masugnen lades slutgiltigt ner i början på 1700-talet. Henrik Johan Kreij återuppbyggde bruket efter stora ofreden och förbättrade transportförbindelserna. Vårt lands första kanalslussar i Karisån härstammar från hans tid.
År 1766 inleddes släkten Linders långa ägoperiod i Svartå, som kom att fortgå till år 1920. Under släkten Linders epok från och med 1760-talet förnyades produktionsbyggnader, bl.a. hammarsmedjan, sågen och kvarnen och bruket byggde nya bostäder för arbetarna. Bruksverksamheten tynade bort på 1880-talet och upphörde 1901. Därefter inledde ett träsliperi sin verksamhet i stånghammarsmedjans upprustade utrymmen. Träsliperiets verksamhet lades ner 1966, varefter fabrikshallar har uppförts på området.
Den nuvarande karaktärsbyggnaden vid Svartå bruk byggdes av Magnus Linder den yngre under åren 1783–1792. De första ritningarna uppgjordes av Åbo stads murarmästare C.F. Schröder. Byggherren beställde dock nya ritningar av arkitekten Erik Palmstedt från Stockholm, känd som en av den gustavianska nyklassicismens främste planerare samt förnyare av stilen. Den två våningar höga, med mansardtak försedda stockbyggnaden var i beboeligt skick år 1785 vad bottenvåningen beträffar, medan inredningsarbetena på andra våningen fortgick ända fram till år 1792. Byggnadens brädfodring med breda stående bräder för att imitera stenbyggnader är från 1791 och målades i ljusgult, medan lister, pilastrar och portalen fick en pärlgrå färg. Det valmade mansardtaket förvandlades till ett rakt tak under 1840-talet och i den ena gaveln inreddes ett antal boningsrum.
Brukspatronen på Svartå lät uppföra den första kyrkan när bruksförsamlingen avspjälktes från Karis moderförsamling och blev självständig 1673. Den nuvarande kyrkan byggdes under ledning av Johan Tammi 1757–1761 och den förnyades 1897–1901 samt på 1970-talet.
Karaktärsbyggnaden på Svartå med tillhörande park samt en stor del av arbetarbostäderna övergick år 1985 på nytt i släkten Linders ägo. Huvuddelen av byggnaderna har restaurerats och grundrenoverats för övernattnings-, mötes- och restaurangbruk.
Further reading (as the agency lists it)
K.K. Meinander, Svartå. Herrgårdar i Finland I. Helsingfors 1928.
Åke Setterwall, Erik Palmstedt 1741-1803. Stockholm 1945.
Ragna Ahlbeck, Gods och herresäte i Finland. 1946.
Eevert Laine, Suomen vuoritoimi 1809-1882. Historiallisia tutkimuksia XXXI;2. 1948.
Olof af Hällström, Karis och Svartå kyrkor. Karis socken från forntiden till våra dagar IV. Ekenäs 1957.
W.E. Nordström, Svartå bruks historia. Ekenäs 1962.
Erkki Härö, Ruukki-inventointiaineisto, Mustion ruukki. Museovirasto 1982.
C.J . Gardberg, Suomalaisia kartanoita. 1989.
Mikko Härö, Läntisen Uudenmaan rakennusten ja maiseman kulttuurihistoriallinen inventointi. Läntisen Uudenmaan seutukaavaliitto 1993.
Asko Salokorpi, Suomen rautaruukit. Keuruu 1999.
Irma Lounatvuori, Raunioita ja muita antiikin muistoja Mustiossa. Muistomerkki, rakennetun historian ulottuvuuksia. Museovirasto 1999.
Camilla Rosengren, Kolme vanhaa suomalaista puutarhaa. Hortus fennicus, Suomen puutarhataide. Viherympäristöliitto & Suomen puutarhataiteen seura 2001.
English translation (from the Finnish)
The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com
Description
Mustio ironworks, part of the chain of ironworks in western Uusimaa that is significant in industrial history, is considered the first true ironworks in Finland. The main building of the Mustio ironworks manor, together with its park, aptly illustrates the residential culture of the ironworks owner, and the main building with its fixed interior is one of the most remarkable late Gustavian manors in Finland. The ironworks area consists of the factory area, the ironworks manor and its large park, ironworks streets, the church surroundings, and the cultural landscape along the old main road, whose landscape features, road network and building sites date back to the late 17th century.
The historic Mustio ironworks area lies on the banks of the Mustionjoki rapids and backwater, where fields and wooded knolls alternate in the landscape. Ruukinkatu lies on the north bank of the two uppermost rapids, opposite the factory area. Production buildings from the ironworks period have survived only as possible remnants; the present production buildings date from the 20th century.
The main building of the Mustio ironworks manor is situated at the highest point of a large, free-form park extending over the dammed backwater of the Mustionjoki, on a site dating from the 17th century. The two-storey wooden manor building was designed by architect Erik Palmstedt. The fixed interior of the manor is exceptionally fine. Almost all rooms have original wallpapers painted on linen, and in the upper hall, trophy compositions symbolising the livelihoods and work of the ironworks manor were made on paper surfaces using the roisketekniikalla technique. The corner salon on the first floor contains wall paintings by Pehr Sundberg from 1790, depicting ancient ruins, which are exceptional for Finnish conditions, and Finnish landscapes. The grisaille wall paintings in the large hall on the second floor are based on a plan made by Palmstedt.
The park, which continues as park forest on the south side of the river, contains two neo-Gothic brick buildings designed by A.F. Granstedt, originally with towers: a carriage house and a stable for riding horses. The manor gate was also designed by Granstedt. In the early 20th century, among other works, a sandstone replica of the Diana statue carved in 1717 by Rene Fremin, who worked in France and Spain, was erected in the park.
The wooden cross church of Ruukki from 1761 received its present form at the end of the 19th century. The churchyard has a south-west Finnish bell tower from 1778 and a burial chapel from 1802, built by Fredrika Sofia Baer, widow of ironworks owner Magnus Linder.
History
In the 1560s a hammer forge and a smelting hut were established at Mustio, using iron ore quarried from the Ojamo mine in Lohja as raw material. However, after only a couple of years of operation the hut was abandoned. In 1624 the Crown leased Mustio to Simon Landsberger, a German-born man, and in 1632 the lessee became Jacob Wolle, a merchant from Turku, who also owned the Antskog ironworks. Significant owners in the 17th century were Peter Thorwöste the Elder and Peter Thorwöste the Younger, both of Turku, during whose time the works were renovated. Production at the ironworks varied, and the blast furnace was permanently closed in the early 18th century. After the Great Wrath, Henrik Johan Kreij rebuilt the ironworks and improved transport links. The first canal locks in our country, on the Karjaanjoki, date from his time.
In Mustio, the long period of Linder family ownership began in 1766 and continued until 1920. During the Linder family's ownership, from the 1760s onwards, production buildings, including the hammer forges, sawmill and mill, were renewed and repaired, and new workers' dwellings were built at the ironworks. Ironworks operations declined in the 1880s and ended in 1901. After that, a wood-grinding mill began operating in the renovated premises of the old anvil hammer forge; its operations ended in 1966, after which factory halls were built on the site.
The present main building of the Mustio ironworks was built by Magnus Linder the Younger in 1783-1792. The first plans were made by C. F. Schröder, master mason of the city of Turku. The client, however, ordered new drawings from Tukholma from architect Erik Palmstedt, who is known as one of the central designers and style reformers of Gustavian neoclassicism. The log-framed, two-storey building with a mansard roof was habitable on the ground floor by 1785, and interior work on the second floor continued until 1792. In 1791 the building was clad with wide vertical boards in an attempt to give the impression of stone, and painted pale yellow, with the mouldings, pilasters and portal in pearl grey. The curved mansard roof was changed to a straight one in the 1840s, and a few living rooms were fitted out at one end.
The first church was built by the master of the Mustio ironworks when the ironworks parish became independent of the Karjaa mother parish in 1673. The present church was built under Johan Tamm in 1757-1761, and it was renovated in 1897-1901 and in the 1970s.
In 1985 the main building of Mustio together with its park, and a large part of the workers' dwellings, again passed into the ownership of the Linder family. Most of the buildings were restored and thoroughly renovated for use as accommodation, conference and restaurant facilities.
Nearby in the register
Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.