TreeAlive
‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Pikkalan kartano (Pickala gård)

Siuntio (Sjundeå), Uusimaa, Finland

The record

Type
Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them)
kartano, navetta, pihapiiri, puisto, talousrakennus, tie, työväen asuintalo
Character (as the agency lists it)
agraarimaisema
Municipality
Siuntio (Sjundeå)
Region
Uusimaa
Country
Finland
Coordinates
60.09527, 24.30251
Pin
Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number
1339

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Bibliothèque nationale de France (Gallica)

The 1666 map covering this location: "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

  • 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Pikkalan kartanon maisema, joka on muotoutunut vuosisatojen aikana liikenteellisesti edulliselle paikalle merenlahdelle ja Pikkalanjoen suulle, on perusrakenteeltaan läntiselle Uudellemaalle tyypillinen. Kartanon klassistiseen sommitelmaan kuuluvat päärakennus sekä piha-alueen muotopuutarha, Pikkalanjokeen ulottuva puisto sekä mereen päättyvä näkymäperspektiivi. Kartanon alueella on säilynyt merkkejä monipuolisista historian tapahtumista aina keskiajalta toisen maailmansodan jälkeiseen aikaan.

Pikkalan kartanomaisema sijaitsee Pikkalanlahden merenpohjukassa. Viljelymaiseman halkaisee Pikkalanjoki, jota reunustava tervaleppien tiivis rivistö muodostaa vehmaan jokimaiseman. Joen itäpuolella on samannimisen entisen kylän autioitunut kylätontti, jolla myös kartano on sijainnut ennen 1660-lukua. Maisemaa rajaa pohjoisessa valtatie 51.

Pikkalan kartanon päärakennus on puiston etelä-pohjoissuuntaisen puukujanteen päässä. Päärakennuksen arkkitehtuurissa on arkkitehti A.F. Granstedt yhdistellyt 1840-luvulla empireulkoasuun uutta 1840-luvun historisoivaa muotokieltä. Rakennus sijoittuu tyylillisesti empireen loppuvaiheessa kehittyneeseen eklektistiseen arkkitehtuuriin ja on tyylin varhaisimpia edustajia. Kartanon keskiakselista avautuu mereen päättyvä perspektiivi.

Kartanon talouskeskukseen kuluvat mm. pakaritupa 1700-luvulta, aumakattoinen 1800-luvun alkupuolen pehtoorin asuinrakennus, komea kivinavetta 1860-luvulta ja jugend-tyylinen talli. Talouskeskukseen kuuluu myös paikalle siirretty asuinrakennus sekä hyvin tilan ympäristöön ja sen toimintaan istuvia uudisrakennuksia. Pikkalanjoen tuntumassa on hirsirakenteinen luhti, jota on käytetty elokuvateatterina Porkkalan vuokra-ajalla.

Kartanoalueen halki johtaa Porkkalan vuokrakaudella vuokra-alueen halki kulkenut, kenttäkivetty ns. Kabanovin tykkitie. Pikkalanjoen ylittävän sillan jälkeen tie kulkee kartanon tilakeskuksen ohi ja kaartuu kaakkoon (ks. erillinen kohde Kabanovin tykkitie).

Pikkalan kartanon paikalla oli vuosisatojen ajan merkittävä asema rannikkoliikenteessä. Kartanon pohjoispuolitse kulki ns. Suuri rantatie ja Pikkalanjokisuussa oli satama. Pikkalanjoki oli Helsingin ja Tammisaaren kauppa-alueiden raja.

Kuningas Kustaa Vaasa suunnitteli 1550-lvulla kuninkaankartanon perustamista Pikkalaan. Pikkala sai säterivapauden 1590. Suitian Fleming-suku rakensi Pikkalaan säterikartanon, joka kuitenkin tuhoutui jo vuosisadan lopussa. Läheisellä Kalvön saarella toimi laivanveistämö.

1660-luvulla kartanon talouskeskus siirrettiin Pikkalanjoen itäpuolelle, suunnilleen nykyisen talouskeskuksen paikalle. Vuonna 1815 Pikkala erotettiin Suitiasta ja liitettiin Sjundbyhyn, josta se oli aikaisemmin erotettu.

Kartanon nykyisen päärakennuksen rakennutti kenraali A.F. Silfverhjelm arkkitehti A.F. Granstedtin piirustusten mukaan. Päärakennus valmistui 1850 ja Silfverhjelmin aikana rakennettiin myös suuri kiilakivinavetta. Kartanon talli rakennettiin 1913. Kartanon puutarha ja puisto ovat säilyneet samanlaisina kuin ne näkyvät Senaatin 1872 kartassa.

Porkkala oli osa Moskovan välirauhansopimuksen 1944 mukaista Neuvostoliiton tukikohtaa vuoteen 1956. Porkkalan vuokra-ajalla Pikkalan kartano oli osa venäläistä esikuntaa ja saatiin takaisin omistajasuvun haltuun 1956. Rakennuksen sisätiloja kunnostettiin Bertel Gripenbergin suunnitelmin.

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Pickala gårds miljö, som under seklernas lopp har format sig vid en från trafiksynpunkt fördelaktig plats vid havsviken och Pickala ås mynning, är till sin grundstruktur typisk för västra Nyland. Till gårdens klassiska disposition hör karaktärsbyggnaden och gårdsområdets mönsterträdgård, parken ner till Pickala å samt fri sikt ner till havet. På gårdens område har bevarats lämningar av mångahanda historiska händelser, ända från medeltiden till tiden efter andra världskriget.

Pickala gårdslandskap ligger inne i Pickalaviken. Odlingslandskapet genomskärs av Pickala å, som kantad av klibbalar skapar ett frodigt ålandskap. Öster om ån finns en ödetomt efter en förutvarande by med samma namn, där också gården har funnits före 1660-talet. Landskapet avgränsas i norr av riksväg 51.

Pickala gårds karaktärsbyggnad ligger i ändan av en trädallé som löper i syd-nordlig riktning. I karaktärsbyggnadens arkitektur har arkitekten A.F. Granstedt på 1840-talet kombinerat empireframtoningen med 1840-talets nya historierande formspråk. Byggnaden placerar sig stilmässigt den i slutet av empiren utvecklade eklektiska arkitekturen och hör till de tidigaste representanterna för denna stil. Från gårdens centralaxel öppnar sig ett perspektiv som utmynnar i havet.

Till gårdens driftscentrum hör en bakstuga från 1700-talet, inspektorns bostadsbyggnad med valmtak från förra hälften av 1800-talet, en ståtlig stenladugård från 1860-talet och en stallbyggnad i jugendstil (1913). Till driftscentrumet hör också en bostadsbyggnad som flyttats till platsen samt nyare byggnader som väl smälter in i gårdens miljö och dess verksamheter. Nära Pickala å finns en timrad loftbod, som har fungerat som biograf under den tid Porkala var utarrenderat.

Genom gårdens område löper den kullerstensbelagda s.k. Kabanovs kanonväg, som genomskar Porkala arrendeområde. Efter bron över Pickala å löper vägen förbi gårdens centrum och kröker sig mot sydost (se det separata objektet Kabanovs kanonväg).

Platsen för Pickala gård hade under flera århundraden en betydande position i kusttrafiken. Norr om gården löpte den s.k. Stora strandvägen och i Pickala ås mynning fanns en hamn. Pickala å utgjorde gräns mellan Helsingfors och Ekenäs handelsområden.

Kung Gustav Vasa planerade på 1550-talet att grunda en kungsgård i Pickala. Pickala fick säterifrihet 1590. Ätten Fleming i Svidja byggde i Pickala ett säteri, som emellertid ödelades redan i slutet av seklet. På den närbelägna Kalvö fanns ett båtvarv.

På 1660-talet flyttades herrgårdens driftscentrum öster om Pickala å, ungefärligen till det nuvarande driftscentrumets plats. År 1815 avskiljdes Pickala från Svidja och anslöts till Sjundby, varifrån den hade avskiljts tidigare.

Gårdens nuvarande karaktärsbyggnad lät general A.F. Silfverhjelm bygga enligt ritningar av arkitekt A.F. Granstedt. Huvudbyggnaden stod färdig 1850 och under Silfverhjelms tid byggdes också den stora ladugården av packsten. Gårdens stall byggdes 1913. Gårdens trädgård och park har behållits tämligen oförändrad jämfört med Senatens karta från år 1872.

Sovjetunionens arrendering av Porkala-basen 1944-1956 vittnar om det kalla kriget efter andra världskriget. Under Porkalas arrendetid var Pickala gård en del av den ryska staben och återgick till ägarsläkten 1956. Byggnadens inre utrymmen renoverades enligt planer av Bertel Gripenberg.

Alf Brenner, Sjundeå sockens historia I-II. Hangö 1953, 1955.

Maud Palmgren-Sundman, I skuggan av Carl Ludvig Engel. En översikt av konduktör Anders Fredrik Granstedts arkitekturritningar. Pro-gradu tutkielma 1981. Taidehistorian laitos, Helsinki.

C.J. Gardberg, Suomalaisia kartanoita. Keuruu 1989.

Mikko Härö, Läntisen Uudenmaan rakennusten ja maiseman kulttuurihistoriallinen inventointi. Läntisen Uudenmaan seutukaavaliitto. Tammisaari 1993.

Pirkko Kokkonen, Siuntion kulttuuriympäristöohjelma / Kulturmiljöprogrammet för Sjundeå. Suomen ympäristö 367. Ympäristöministeriö, alueidenkäytön osasto 1999.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

The Pikkala manor landscape, which over the centuries took shape on a site favourable for traffic, at a bay and at the mouth of the Pikkalanjoki river, is typical in its basic structure of western Uusimaa. The classicist composition of the manor includes the main building, the formal garden of the courtyard area, a park extending to the Pikkalanjoki river, and a vista perspective ending at the sea. Traces of diverse historical events have survived in the manor area, from the Middle Ages to the period after the Second World War.

The Pikkala manor landscape lies at the head of Pikkalanlahti bay. The cultivated landscape is bisected by the Pikkalanjoki river, whose banks are lined by a dense row of black alders, forming a lush river landscape. On the east side of the river is the deserted village site of the former village of the same name, where the manor also stood before the 1660s. The landscape is bounded to the north by main road 51.

The main building of Pikkala manor stands at the end of the north-south tree-lined avenue of the park. In the architecture of the main building, architect A.F. Granstedt, in the 1840s, combined a new historicist formal language of the 1840s with an Empire-style exterior. Stylistically the building belongs to the eclectic architecture that developed at the late stage of the Empire style, and it is one of the earliest representatives of that style. A vista ending at the sea opens from the central axis of the manor.

The farm complex of the manor includes, among others, a bakehouse from the 18th century, a hip-roofed bailiff's residence from the early 19th century, a handsome stone cowshed from the 1860s and a Jugend-style stable. The farm complex also includes a residential building moved to the site, as well as new buildings that suit the surroundings of the estate and its operations well. Near the Pikkalanjoki river stands a log-built luhti, which was used as a cinema during the Porkkala lease period.

Through the manor area runs the so-called Kabanov tykkitie, a field-stone road that crossed the leased territory during the Porkkala lease period. After the bridge crossing the Pikkalanjoki river, the road passes the manor's farm centre and curves to the southeast (see the separate entry for Kabanov tykkitie).

For centuries the site of Pikkala manor held a significant position in coastal traffic. The so-called Suuri rantatie ran to the north of the manor, and there was a harbour at the mouth of the Pikkalanjoki river. The Pikkalanjoki river was the boundary between the trading districts of Helsinki and Tammisaari.

King Kustaa Vaasa planned the establishment of a royal manor at Pikkala in the 1550s. Pikkala was granted säteri privileges in 1590. The Fleming family of Suitia built a säteri manor at Pikkala, which however was destroyed already at the end of the century. A shipyard operated on the nearby island of Kalvö.

In the 1660s the manor's farm complex was moved to the east side of the Pikkalanjoki river, roughly to the site of the present farm complex. In 1815 Pikkala was separated from Suitia and joined to Sjundby, from which it had previously been separated.

The present main building of the manor was built by General A.F. Silfverhjelm to the drawings of architect A.F. Granstedt. The main building was completed in 1850, and during Silfverhjelm's time a large kiilakivinavetta was also built. The manor's stable was built in 1913. The manor's garden and park have survived in the same form as they appear on the Senate Map of 1872.

Porkkala was part of the Soviet Union's base under the Moscow Interim Peace Agreement of 1944, until 1956. During the Porkkala lease period Pikkala manor was part of a Russian headquarters and was returned to the possession of the owning family in 1956. The interior of the building was restored to plans by Bertel Gripenberg.

Nearby in the register

Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0
See your own family's places on a living map