‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Kristiinankaupungin ruutukaava-alue (Kristinestads rutplaneområde)

Kristiinankaupunki (Kristinestad), Pohjanmaa, Finland

The record

Type: Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them): hautausmaa, kaava-alue, katutila, kauppa- ja liikerakennus, kaupungin asuintalo, kirkko, koulu, museo, puisto, tori, tuulimylly
Character (as the agency lists it): kaupunki
Municipality: Kristiinankaupunki (Kristinestad)
Region: Pohjanmaa
Country: Finland
Coordinates: 62.27391, 21.37707
Pin: Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number: 1154

TodayHistorical map

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Bibliothèque nationale de France (Gallica)

The 1666 map covering this location: "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Kuvaus

Kristiinankaupunki on maamme parhaiten säilynyt suurvalta-ajalta periytyvä ruutukaupunki, jossa sekä asemakaava että rakennuskannan pääosa periytyvät agraarin kauppakaupungin ajoilta.

Vanha ruutukaava-alue rajautuu etelässä Uuteen toriin, idässä Merikatuun ja lännessä Aitakatuun. Useat katulinjat noudattavat edelleen niin leveydeltään kuin rakennusten korkeuden suhteen 1600-luvun kapeaa ja matalaa mittakaavaa. Tonttien päärakennukset ovat kadun suuntaisia ja tonttien sisäosissa on varsin runsaasti talousrakennuksia. Asemakaava-alue on kasvanut alkuperäisestä, 1651 kaavoitetusta ydinosastaan. Nykyisellä ydinalueella on alun toistakymmentä korttelia pohjois-eteläsuunnassa ja neljä poikkisuunnassa. Vanhimmat korttelit ovat säännöllisiä suorakaiteita maanmittari Claes Claessonin kaavoittamassa koossa kun taas laajennuskorttelit 1700-1800-luvuilta ovat vaihtelevan kokoisia. Maannouseman myötä entisen rantakadun rannanpuolelle on tullut uusi korttelirivi, joka rajoittuu edelleenkin madaltuvaan merenrantaan.

Kauppatori, joka avautuu merenlahden suuntaan, on säilyttänyt 1600-luvun mittakaavan. Kauppatorilta länteen jatkuva Raatihuoneenkatu päättyy 1856 valmistuneeseen raatihuoneeseen, jonka pohjoispuolisella mäellä on Ulrika Eleonoran kirkko. Kirkon pohjoispuolella on tullitupa vuodelta 1720.

Kauppatori ja Raatihuoneenkatu, jota on 1800-luvulla levennetty raatihuoneen edustalla puistokaduksi, jakaa kaupunkialueen kahteen osaan. Torin ympärille on tullut uusia liiketaloja ja läheisyyteen pari kerrostaloa 1960-1980-luvuilla. Pohjoinen ja eteläinen osa kaupunkia ovat hyvin säilynyttä 1700-1800-luvun puutaloasutusta.

Kaupunki on säästynyt tulipaloilta. Rakennuskanta on vaihtelevan ikäistä, vanhimmat varmuudella 1700-luvulta, mutta pääosa 1800-luvulta. Keskustan ja Rantakadun vanhat porvaristalot ovat suuria ja niihin liittyy ulkorakennukset leivintupineen, makasiineineen, aittoineen, puuliitereineen, navettoineen, talleineen, tunkiosuojineen, heinälatoineen jne. Ulkorakennukset ovat nykyisin vajaakäytössä mutta pääosin kohtuullisesti ylläpidettyjä. Seitsemän 1700-luvun loppupuolen vauraudenkaudella pystytettyä kaksikerroksista puutaloa on jäljellä. Niistäkin useimmat ovat saaneet ulkolaudoituksen klassismin aikana 1800-luvulla, jolloin kaupunkikuva on saanut nykyisen leimansa. Laitaosien käsityöläis- ja merimiesasumukset ovat pari kolme huonetta käsittäviä, useimmiten pystylaudoitettuja ja punamullattuja mökkejä ja niihin liittyy aina ulkorakennus samassa pienessä mittakaavassa. Nuorimmissa kortteleissa ruutukaupungin eteläosassa arkkitehtuurilla on kertaustyylien leima ja niissä ulkorakennuksia on vähemmän kuin vanhojen korttelien tonteilla. Pihat ovat koko kaupungissa vehreitä ja viihtyisiä yksityisalueita. Pääosin yhtenäisen, joskin arkkitehtuuriltaan vaihtelevan matalahkon kaupungin ylle nousevat maamerkkeinä kolme tornia: 1856 valmistuneen kaksikerroksisen raatihuoneen, 1700 valmistuneen Ulrika Eleonoran puukirkon ja 1897 valmistuneen uusgoottilaisen tiilikirkon tornit.

Kaupungin vanhinta rakennuskantaa edustavat Ulrika Eleonoran kirkko ja Lebellin talo. Kirkko on tyypiltään länsitornillinen kahden pilariparin tukipilarikirkko. Kirkkosalissa on koristeelliset, monin pyörylöin koristetut poikittaiset ja pitkittäiset sidehirret. Kiinteästä sisustuksesta penkit ja länsilehterit ovat alkuperäiset, saarnastuoli 1760-luvun alusta ja kuorin koilliskulmassa oleva urkulehteri urkuineen 1770-luvulta. Yhdeksän äänikertaiset urut on rakentanut Nils Strömbäck. Kirkkotarhan kiviaitaan liittyvä kaksikerroksinen kellotapuli on kirkkoa muutamaa vuotta nuorempi. Sen vieressä on neljän yhteen rakennetun hautakappelin pulpettikattoinen rivistö 1700-luvun lopulta.

Rantakadulla oleva museona toimiva Lebellin kauppiastalo on parhaiten 1700-luvun kauppaporvariston elinympäristöä kuvaavia rakennuskokonaisuuksia maassamme. Kadun varrella sijaitsevan kaksikerroksisen asuinrakennuksen lisäksi tontilla on toinen asuinrakennus sekä neljä ulkorakennusta. Rantakadun pohjoispäässä on Pohjanpään tullitupa vuodelta 1680.

Historia

Kristiinankaupunki perustettiin 1649 Lapväärtin pitäjän Koppöön osana Pietari Brahen aktiivista kaupunkipolitiikkaa. Kaupungin säännöllinen ruutukaava on peräisin kaupungin perustamisvuodelta. Kaupunki järjestettiin pohjois-etelä -suuntaisesti mereen työntyvän niemen itärannalle. Alkuperäinen kaava käsitti kuusi korttelia kahdessa rivissä rantaviivaa mukaillen. Asemakaava-aluetta laajennettiin pian, ensin säännöllisin korttelein vanhimman kaavan esimerkkiä noudattaen ja 1700-1800-luvuilla korttelirakenteeltaan vaihtelevammin.

Kristiinankaupungin kirkko rakennettiin vuonna 1700 kolme vuotta aikaisemmin salaman polttaman kirkon paikalle. Se jäi pois käytöstä seurakunnan kivikirkon valmistuttua 1897. Kirkko restauroitiin nykyasuunsa 1958-1964 Thorvald Lindqvistin johdolla, jolloin sisätilan 1700-luvun väriskaala otettiin esille ja eteläseinustalle 1770-luvulla rakennettu lehteri purettiin.

Lebellin kauppiastalo rakennettiin 1761, jolloin rakennuksessa todennäköisesti oli mansardikatto. 1859 tapahtuneen tulipalon jälkeen rakennus lienee saanut nykyisen ulkoasunsa aumakattoineen ja punamullattuine pystyvuorauksineen. Lebellin talo sisustettiin museoksi 1932-1942.

Kaupunginlahden yli mantereelle suunniteltiin siltaa jo 1750-luvulla. Nykyinen, torille johtava pengersilta saatiin kuitenkin rakennettua vasta 1840-1845.

Kristiinankaupungin ruutukaavaosaan vahvistettiin 1970-1980-lukujen mittaan kolmessa osassa asemakaavan muutos, jolla puutaloasutuksen suojelu vakiinnutettiin. Rakennuskantaa kunnostetaan asemakaavan viitoittamalla tavalla.

Beskrivning (på svenska)

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Kristinestad är den bäst bevarade stormaktstida staden med rutplan, där såväl stadsplanen som största delen av byggnadsbeståndet har sina rötter i den agrara handelsstaden.

Området med den gamla rutplanen avgränsas i söder av Nytorget, i öster av Sjögatan och i väster av Staketgatan. De nya gatusträckningarna följer fortfarande både med avseende på gatornas bredd och byggnadernas höjd 1600-talets smala och låga skala. Huvudbyggnaderna på tomterna går i gatans riktning och de inre delarna av tomterna har synnerligen många ekonomibyggnader. Stadsplaneområdet har vuxit från den ursprungliga kärndelen planerad år 1651. Det nuvarande kärnområdet omfattade i början över tio kvarter i nord-sydlig riktning och fyra i tvärriktningen. De äldsta kvarteren har regelbunden rektangulär form i den storlek som lantmätaren Claes Claesson fastslog, medan kvarteren som tillkom under 1700- och 1800-talen är av varierande storlek. Genom landhöjningen har det på strandsidan om den forna Strandgatan uppkommit en ny rad av kvarter som gränsar till havsstranden som fortfarande blir allt grundare.

Stadens centrala torg, som öppnar sig mot havet, är i samma skala som på 1600-talet. Salutorget fortsätter västerut till rådhuset i Rådhusgatan. I en backe norr om rådhuset står Ulrika Eleonora kyrkan byggd 1700. Norr om kyrkan finns den gamla tullstugan från 1720.

Det långsträckta torget som vetter mot stranden och Rådhusgatan, vilken utvidgas till bulevard nära rådhuset, bildar en axel som delar det gamla stadsområdet i två delar. Runt torget har kommit nya affärshus och i närheten ett par höghus på 1960- och 1980-talen. Den norra och sydliga delen av staden består av en välbevarad trähusbosättning från 1700- och 1800-talet.

Staden har förskonats från eldsvådor. Byggnadsbeståndet är av varierande ålder, de äldsta delarna med säkerhet från 1700-talet, men största delen härstammar från 1800-talet. De gamla borgargårdarna i centrum av staden och längs Strandgatan är stora och till dessa hör även uthusbyggnader, bland annat bakstugor, magasin, bodar, trälider, ladugårdar, stall, avskrädesskydd och hölador. Uthusbyggnaderna nyttjas numera inte till fullo, men huvuddelen av dem underhålls dock i tillräcklig grad. Sju stycken trähus i två våningar finns bevarade från 1700-talets andra hälft, som var en tid av välstånd. Även de flesta av dessa har fått en brädfodring på utsidan under klassicismens period på 1800-talet, då stadsbilden fick sin nuvarande prägel. Hantverkar- och sjömannabostäderna i stadens utkanter omfattar ett par, tre rum och är oftast rödmyllade stugor med lodrät brädfodring. I anslutning till var och en av dessa finns alltid en uthusbyggnad i samma lilla skala. Arkitekturen i de yngsta kvarteren i den södra delen av stadens rutplaneområde har en prägel av eklektisk stil och på dessa tomter finns det färre uthusbyggnader än på de äldre kvarterens tomter. I hela staden är trädgårdarna frodiga och trivsamma privatområden. Över den enhetliga, om än till sin arkitektur omväxlande, rätt låga staden reser sig tre torn som landmärken: det år 1856 färdigställda rådhuset med sitt torn, den år 1700 färdigställda träkyrkans torn och den nygotiska tegelkyrkans torn, färdigbyggt 1897.

Stadens äldsta byggnadsbestånd företräds av Ulrika Eleonora kyrka och Lebellska gården. Kyrkotypen är en blockpelarkyrka med två pelarpar och ett västtorn. Kyrksalen har dekorativa tvärgående och längsgående bindbjälkar med talrika inhuggna ornament. Av den fasta inredningen är bänkarna och den västra läktaren urpsrungliga, predikstolen är från början av 1760-talet och orgelläktaren och orgeln i korets nordöstra hörn härstammar från 1770-talet. Den niostämmiga orgeln är byggd av Nils Strömbäck. Den två våningar höga klockstapeln i anslutning till kyrkogårdens stenmur är några år yngre än själva kyrkan. Bredvid stapeln finns en rad av fyra ihopbyggda gravkapell med pulpettak från slutet av 1700-talet.

Lebellska köpmannagården som ligger vid Strandgatan är ett museum. Gården tillhör en av de bästa byggnadshelheterna i vårt land som speglar livsmiljön bland 1700-talets handelsborgare. Förutom det två våningar höga boningshuset som ligger längs med gatulinjen finns också ett annat boningshus samt fyra uthusbyggnader på tomten. Den gamla tullstugan från 1680 finns i slutet av Strandgatan i den gamla stadsplanens norra del.

Historia (på svenska)

Kristinestad grundades år 1649 på Koppön i Lappfjärds socken som en del av Per Brahes aktiva stadspolitik. Stadens reguljära rutplan härstammar från samma år. Staden grundades i en nord-sydlig riktning på östra stranden av en udde som tränger ut i havet. Den ursprungliga stadsplanen omfattade sex kvarter i två rader, vilka följde strandlinjen. Stadsplaneområdet utvidgades snart, först som ett exempel på den äldsta planen med regelbundna kvarter och mera omväxlande till kvarterstrukturen än på 1700- och 1800-talen.

Kristinestads kyrka byggdes år 1700, tre år tidigare innan kyrkan träffades av blixten och brann ner. Kyrkan togs ur bruk efter att församlingens nya stenkyrka hade byggts färdig år 1897. Kyrkan restaurerades och fick sitt nuvarande utseende 1958-1964 under ledning av Thorvald Lindqvist. Vid restaureringen togs interiörens färgskala från 1700-talet fram och den under 1770-talet byggda läktaren vid den södra väggen revs.

Lebellska köpmansgården byggdes år 1761 och då hade byggnaden sannolikt ett mansardtak. Efter en eldsvåda som inträffade år 1859 torde byggnaden ha erhållit sitt nuvarande utseende med valmtak och rödmyllad lodrät brädfodring. Lebellska gården inreddes till ett museum åren 1932-1942.

Redan på 1750-talet planerades en bro över Stadsfjärden till fastlandet. Den nuvarande terassbron som leder till torget blev byggd först 1840-1945.

Skyddet av trähusbebyggelsen har fastlagits i stadsplanen under 1970-80-talen i tre repriser. Byggandsbeståndets renoveras i enlighet med stadsplanens föreskrifter.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

Description

Kristiinankaupunki is the best-preserved grid town in our country dating from the Great Power period, in which both the town plan and the main part of the building stock date from the period of the agrarian trading town.

The old grid-plan area is bounded by Uusi tori to the south, Merikatu to the east and Aitakatu to the west. Many street lines still follow, in both width and building height, the narrow and low scale of the 17th century. The main buildings on the plots run parallel to the street, and the inner parts of the plots contain quite a large number of outbuildings. The town plan area has grown from its original core, planned in 1651. The present core area has originally about a dozen blocks in a north-south direction and four in a cross direction. The oldest blocks are regular rectangles of the size laid out by land surveyor Claes Claesson, whereas the extension blocks from the 18th-19th centuries are of varying sizes. As a result of land uplift, a new row of blocks has appeared on the shore side of the former waterfront street, bordering the shoreline, which is still becoming shallower.

The market square, which opens towards the bay, has retained its 17th-century scale. Raatihuoneenkatu, which continues west from the market square, ends at the town hall completed in 1856, on whose hill to the north stands Ulrika Eleonora church. To the north of the church is a customs house dating from 1720.

The market square and Raatihuoneenkatu, which was widened in the 19th century in front of the town hall into a boulevard, divide the urban area into two parts. New commercial buildings have been added around the square, and a couple of apartment blocks nearby in the 1960-1980s. The northern and southern parts of the town are well-preserved 18th-19th-century wooden housing.

The town has been spared from fires. The building stock varies in age: the oldest are certainly from the 18th century, but the majority date from the 19th century. The old burghers' houses in the centre and on Rantakatu are large, and they have outbuildings including bakehouses (leivintupa), storehouses (makasiini), granaries (aitta), woodsheds (puuliiteri), cowsheds (navetta), stables (talli), tunkio shelters (tunkiosuoja), hay barns (heinälato) etc. The outbuildings are currently underused but for the most part reasonably well maintained. Seven two-storey wooden houses erected in the prosperous period of the late 18th century survive. Most of these, too, received external cladding during the Classicism era in the 19th century, when the townscape acquired its present character. The craftsmen's and seamen's dwellings on the outskirts are cottages of two or three rooms, most often with vertical board cladding and painted red with red ochre, and each is always accompanied by an outbuilding of the same small scale. In the youngest blocks in the southern part of the grid town, the architecture bears the stamp of revival styles, and there are fewer outbuildings there than on the plots of the older blocks. Courtyards throughout the town are green and pleasant private areas.

Three towers rise as landmarks above the largely uniform, though architecturally varied, low-rise town: the towers of the two-storey town hall completed in 1856, the Ulrika Eleonora wooden church completed in 1700, and the neo-Gothic brick church completed in 1897.

The oldest buildings in the town are represented by Ulrika Eleonora church and the Lebell house. The church is a west-towered supporting-pillar church with two pairs of pillars. The nave has decorative transverse and longitudinal tie beams decorated with numerous roundels. Of the fixed furnishings, the pews and west galleries are original; the pulpit is from the early 1760s, and the organ gallery with its organ in the north-east corner of the chancel is from the 1770s. The nine-stop organ was built by Nils Strömbäck. The two-storey bell tower, adjoining the stone wall of the churchyard, is a few years younger than the church. Next to it is a row of four mausoleum chapels built together with monopitch roofs, dating from the late 18th century.

The Lebell merchant's house, operating as a museum on Rantakatu, is one of the best building complexes in our country illustrating the living environment of the 18th-century merchant burgher class. In addition to the two-storey residential building along the street, the plot has a second residential building and four outbuildings. At the northern end of Rantakatu is the Pohjanpää customs house from 1680.

History

Kristiinankaupunki was founded in 1649 at Koppö in Lapväärtti parish as part of Pietari Brahe's active town policy. The town's regular grid plan dates from the year of its founding. The town was laid out in a north-south direction on the east shore of a headland projecting into the sea. The original plan comprised six blocks in two rows following the shoreline. The town plan area was soon extended, first with regular blocks following the example of the oldest plan, and in the 18th-19th centuries with more varied block structures.

The church of Kristiinankaupunki was built in 1700, on the site of a church that had been burned by lightning three years earlier. It went out of use when the parish's stone church was completed in 1897. The church was restored to its present form in 1958-1964 under the direction of Thorvald Lindqvist, when the 18th-century colour scheme of the interior was revealed and the gallery built on the south wall in the 1770s was demolished.

The Lebell merchant's house was built in 1761, when the building probably had a mansard roof. After the fire of 1859, the building probably received its present exterior with a hipped roof and red-ochre-painted vertical cladding. The Lebell house was furnished as a museum in 1932-1942.

A bridge across Kaupunginlahti to the mainland was already being planned in the 1750s. The present embankment bridge leading to the square, however, was not built until 1840-1845.

Over the 1970s and 1980s, a change to the town plan was confirmed in three parts for the grid-plan area of Kristiinankaupunki, establishing the protection of wooden housing. The building stock is being restored in the manner indicated by the town plan.

Nearby in the register

Other entries of the same register within about three miles of this one, by straight line.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0

All Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristö in Pohjanmaa All Region Pohjanmaa records All Finland Heritage registers Historical markers (US)National Register of Historic Places (US)

See your own family's places on a living map