RKY: nationally significant built cultural environments · Finland
Taalintehtaan historiallinen teollisuusalue (Dalsbruks historiska industriområde)
Kemiönsaari (Kimitoön), Varsinais-Suomi, Finland
The record
- Type
- Nationally significant built cultural environment (RKY)
- Elements (as the agency lists them)
- kartano, kirkko, koulu, kylä, muinaisjäännös, muu teollisuusrakennus, ruukki, satama, työväen asuintalo
- Character (as the agency lists it)
- taajama
- Municipality
- Kemiönsaari (Kimitoön)
- Region
- Varsinais-Suomi
- Country
- Finland
- Coordinates
- 60.02061, 22.50451
- Pin
- Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
- RKY number
- 919
Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.
Bibliothèque nationale de France (Gallica)
The 1666 map covering this location: "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).
Historical maps covering this location
- 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
The Finnish Heritage Agency's description
Kuvaus
Taalintehtaan tiivis ja monipuolinen historiallinen teollisuusalue on rakentunut yli kolmensadan vuoden aikana vaatimattomasta masuunista laajaksi rautateollisuusyhdyskunnaksi. Taalintehdas kuuluu 1600-luvun suurvalta-ajan varhaisiin rautaruukkeihin ja se on liittynyt Länsi-Uudenmaan teollisuushistoriallisesti merkittävän ruukkiketjuun. Eriaikaisten teollisuus-, tuotanto- ja varastorakennusten lisäksi Taalintehtaalla on joukko työväenasuinrakennuksia ja -asuinalueita 1700-luvulta nykypäiviin sekä muita yhdyskunnan julkisia rakennuksia. Teollisuuden kasvusta huolimatta vanha ruukinmiljöö slagitiilisine rakennuksineen muodostaa edelleen alueen hyvin säilyneen historiallisen ja taajamakuvallisen ytimen. Taalintehtaan poikkeuksellisen pitkästä historiallisesta jatkuvuudesta kertoo se, että se on vanhoista ruukeistamme viimeinen, jossa toimii edelleen rautatehdas.
Taalintehtaan ruukki Kemiön saaren etelärannalla on perustettu kuljetusyhteyksien kannalta erinomaiselle paikalle. Teollisuusrakennukset muodostavat kaksi erillistä ryhmää. Vanha ruukinpaikka on Pienestä Masuunilammesta mereen laskevan puron varrella. Vanhan, kivestä rakennetun, mutta osittain uusitun ja vahvistetun kivipadon alapuolella on harmaakivestä ja tiilestä rakennetun masuunin raunio ja sen ympärillä raastuvan, pasutusuunin ja hiilihuoneen perustuksia. Etelään masuunista on slagitiilestä ja punatiilestä rakennettu valimo sekä tiilinen konepaja sekä ruuvi- ja mutteritehdas. Uudempi tehdasalue, jonka vanhimmat osat ovat 1920-luvulta ja jota on rakennettu etenkin 1930-luvulla ja 1970-luvulla, on perustettu Skeppsholmenin saarelle. Skeppsholmen on liitetty penkereellä mantereeseen.
Työntekijöiden ja virkailijoiden asuinrakennukset muodostavat poikkeuksellisen hyvin säilyneen, historiallisesti kerrostuneen kokonaisuuden 1700-luvulta nykypäiviin. Vanhimmat Taalintehtaan hirsiset 1700-luvun työväenasunnot sijaitsevat ns. Norrbackenin etelärinteellä. Kaksikerroksinen työväenkasarmi on 1830-luvulta ja kaksi osittain slagitiilestä muurattua kasarmia 1800-luvun lopulta. Omaa erikoista rakennustyyppiään ovat Taalintehtaan kaksikerroksiset luhtikäytävätalot 1800-luvun lopulta ja 1900-luvun alusta. 1930-luvulla Taalintehtaalla on rakennettu runsaasti työväenasuinrakennuksia. 1900-luvun alkupuolen työväen asuinrakentamista edustaa Nedre Sabbelsin yhtenäinen asuinrakennusten ketju.
Merenrannassa on kaksitoista slagitiilestä 1880-luvulla rakennettua hiiliuunia ja vanhassa laivarannassa empiretyyliset talli, viljamakasiini ja varastorakennus. Myös 1921 alunperin metodistikirkoksi rakennettu Taalintehtaan kirkko ja koulurakennus ovat slagitiilestä.
Ruukinkartanoita Taalintehtaalla on kaksi. Vanhempi vuodelta 1762 sijaitsee puistoineen rantaan viettävässä rinteessä. Toista, 1874 valmistunutta kartanoa on uusittu 1936. Konttorirakennus, jossa on ollut virkailijoiden asuntoja, periytyy ilmeisesti 1700-luvulta tai 1800-luvun alusta. Empiretyylinen virkailijarakennus on 1800-luvun puolivälistä.
Historia
Taalintehtaan masuunin privilegio myönnettiin 1686. Ruukin sijoitukseen vaikuttivat suojainen satama, hyvät yhteydet Ruotsiin ja laajat metsävarat. Paikalle rakennettiin aluksi vain masuuni ja taonta suoritettiin Kosken ruukissa Perniössä. Kun tukholmalainen tukkukauppias Mikael Hising osti Taalintehtaan 1724 se tuli osaksi ruukkiketjua, johon kuuluivat Billnäsin, Fagervikin ja Skogbyn ruukit. Ruukkien päämalmi tuli Utöstä, ja niiden tuotteet myytiin Ruotsiin.
Taalintehtaan omistajaksi tuli 1834 Carl August Ramsay ja hänen jälkeensä Wolter Ramsay, joka 1860 sai luvan putlaus- ja valssilaitoksen perustamiseen. Itsenäiseksi yhtiöksi Taalintehdas oli muodostettu 1856. Sveitsiläisen Jakob Stüntzin omistuskaudella Taalintehtaalle rakennettiin teräksen valua varten Suomen ensimmäinen martin-laitos. Osakeyhtiö Taalintehtaasta tuli 1885, jonka jälkeen tehdasta laajennettiin merkittävästi ja siitä tuli Suomen suurin raudanvalmistuslaitos. Masuuni uusittiin 1890-luvulla. Masuunien ohella Taalintehtaalla toimi valssilaitos, valimo, kettinkitehdas, naulatehdas ja höyrysaha. Uusi tehdas rakennettiin Skeppsholmenin saarelle, josta kehittyi vähitellen Taalintehtaan edelleen toimiva teollisuuskeskus.
Taalintehdas muodosti itsenäisen yhteisön entisen Dragsfjärdin kunnan sisällä. Taalintehtaalle toivottii pitkään omaa kirkkoa. Tehdas rakennutti 1897 kaksi kirkkovenettä, joilla väkeä kuljetettiin Dragsfjärdin kirkolle. Rautatehdas osti 1934 metodistiseurakunnan 1921-1922 rakentaman kirkon ja luovutti sen seurakunnalle ehdolla, että tämä huolehtisi papin palkkaamisesta. Tehdas omisti yhdyskunnan maapohjan, huolehti kaavoituksesta ja rakentamisesta. Toisen maailmansodan jälkeen tehtaan vaikutus yhdyskunnan rakentamiseen alkoi heiketä. 1970-luvulla kunnan keskus siirtyi Taalintehtaalle ja kunnasta tuli keskeinen kaavoittaja ja rakentaja. Uusi virastotalo valmistui 1975. Dragsfjärd liittyi uuteen Kemiönsaaren suurkuntaan kuntaliitoksella 2009.
Beskrivning (på svenska)
The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.
Dalsbruk är ett tätt och mångsidigt historiskt industrisamhälle som under mer än 300 år utvecklats från en anspråkslös masugn till ett omfattande järnindustrisamhälle. Dalsbruk var ett av de första järnbruken under stormaktstiden på 1600-talet och har tillhört den industrihistoriskt betydande brukskedjan i Västra Nyland. Utöver industri-, produktions- och lagerbyggnader av olika åldrar har Dalsbruk en mängd arbetarbostäder och -kvarter från 1700-talet till våra dagar samt en del offentliga byggnader som tillhört brukssamhället. Trots att industrin expanderat utgör den gamla bruksmiljön med sina byggnader i slaggtegel fortfarande ett välbevarad historisk samhälle med tätortsprägel. Ett bevis på den exceptionellt långa historiska kontinuiteten är att Dalsbruk är det sista av våra gamla bruk som alltjämt driver en järnfabrik.
Dalsbruk på södra stranden av Kimitoön grundades på en utmärkt plats med hänsyn till transportförbindelserna. Industribyggnaderna bildar två separata grupper. Det gamla bruket låg invid en bäck som har sin början i Lilla Masugnsträsket och mynnar ut i havet. Nedanför den delvis förnyade och förstärkta stenfördämningen ligger ruinerna av masugnen som är byggd av gråsten och tegel. I närheten av den finns rester av grunden för en rådstuga, rostugn och kollager. Söder om masugnen står ett gjuteri murat av slaggtegel och rödtegel samt en verkstad i tegel och en skruv- och mutterfabrik. Det nyare fabriksområdet, vars äldsta delar härstammar från 1920-talet och som i huvudsak byggdes på 1930-talet och 1970-talet, grundades på Skeppsholmen. En markutfyllnad förenar Skeppsholmen med fastlandet.
Arbetar- och tjänstemannabostäderna bildar en exceptionellt välbevarad helhet där de historiska faserna kan spåras från 1700-talet till våra dagar. De äldsta, timrade arbetarbostäderna i Dalsbruk är från 1700-talet och ligger på sydsluttningen till den s.k. Norrbacken. Arbetarkasernen i två våningar är från 1830-talet och de två kasernerna som delvis murats av slaggtegel är från slutet av 1800-talet. En helt egen byggnadstyp är loftgångshusen i två våningar från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. På 1930-talet byggdes ett stort antal arbetarbostäder i Dalsbruk. Nedre Sabbels enhetliga kedja av bostadshus representerar bostadsbyggandet för arbetare i början av 1900-talet.
Vid havsstranden står tolv kolugnar av slaggtegel byggda på 1880-talet och i den forna hamnen finns ett stall, ett sädesmagasin och en lagerbyggnad, samtliga i empirestil. Även Dalsbruks kyrka som byggdes 1921 ursprungligen till metodistkyrka samt skolbyggnaden är av slaggtegel.
I Dalsbruk finns två bruksherrgårdar. Den äldre är från 1762 och ligger omgiven av en park i en sluttning nära havet. Den yngre herrgården är byggd 1874 och renoverad 1936. Kontorsbyggnaden där det också funnits tjänstemannabostäder härstammar sannolikt från 1700-talet eller början av 1800-talet. Tjänstemannabyggnaden i empirestil är från mitten av 1800-talet.
Historia (på svenska)
Privilegierna för en masugn i Dalsbruk beviljades 1686. Den skyddade hamnen, de goda förbindelserna till Sverige och de omfattande skogstillgångarna inverkade på placeringen av bruket. Till en början byggdes endast en masugn och smidandet utfördes på Koskis bruk i Bjärnå. När grosshandlaren Mikael Hising från Stockholm köpte Dalsbruk 1724 kom bruket att ingå som en del i brukskedjan som omfattade Billnäs, Fagervik och Skogby bruk. Malmen till bruken kom huvudsakligen från Utö och produkterna såldes till Sverige.
År 1834 övergick Dalsbruk till Carl August Ramsay och efter honom till Wolter Ramsay, som 1860 fick tillstånd att grunda ett puddel- och valsverk. Dalsbruk bildades till ett självständigt bolag 1856. Under den tid schweizaren Jakob Stüntz var ägare byggdes i Dalsbruk Finlands första martinverk för stålgjutning. Dalsbruk blev aktiebolag år 1885 varefter bruket expanderade kraftigt och blev Finlands främsta anläggning för järnframställning. Masugnen förnyades på 1890-talet. Förutom masugnar hade Dalsbruk ett valsverk, ett gjuteri, en kättingfabrik, en spikfabrik och en ångsåg. Den nya fabriken byggdes på ön Skeppsholmen som så småningom blev det industricentrum där Dalsbruk fortfarande idkar verksamhet.
Dalsbruk utgjorde ett självständigt samhälle inom Dragsfjärds kommun. Man hyste länge en förhoppning om att Dalsbruk skulle få en egen kyrka. Fabriken lät 1897 bygga två kyrkbåtar som transporterade folk till Dragsfjärds kyrka. Järnfabriken köpte år 1934 kyrkan som metodistförsamlingen låtit bygga 1921–1922 och överlät kyrkan till församlingen på villkor att församlingen skulle anställa en präst. Fabriken ägde den fasta marken under brukssamhället samt sörjde för planläggning och byggande. Efter andra världskriget började fabrikens inverkan på samhällsbyggandet minska. På 1970-talet flyttade kommuncentret till Dalsbruk och kommunen blev den centrala myndigheten för planläggning och byggande. Det nya ämbetshuset färdigställdes 1975. Dragsfjärd införlivades med Kimitoöns storkommun genom en kommunsammanslagning 2009.
Further reading (as the agency lists it)
Th. Svedlin, Dalsbruk järnverk och brukspatroner 1686-1936. Tenala 1933.
Eevert Laine, Suomen vuoritoimi 1809-1882. Historiallisia tutkimuksia XXXI;2. 1948.
Terttu-Elina Wainio, Hilkka Lehtonen, Maaseutukuntien vanhimmat yhtenäiset pientaloalueet. Ympäristöministeriö, kaavoitus- ja rakennusosasto. Tutkimuksia 4/1986. Helsinki 1986.
Lauri Putkonen, Kulttuurihistoriallisesti arvokkaat teollisuusympäristöt. Ympäristöministeriö. Kaavoitus- ja rakennusosasto. Tutkimus 4/1988. Helsinki 1989.
Esko Hyttinen, Rauta ja teräs. Osa II. Ruukkien historiikkeja noin vuosina 1600-1920. Oulun yliopisto, rakennustekniikan laboratorio, julkaisu 55. 1997.
Kari Suistoranta ja Henrik Asplund, Kemiön suurpitäjän historia 1. Sagalundin museon kuntayhtymä 1997.
Asko Salokorpi, Suomen rautaruukit. Keuruu 1999.
English translation (from the Finnish)
The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com
Description
Taalintehdas, a compact and varied historic industrial area, has grown over more than three hundred years from a modest blast furnace into an extensive ironworks community. Taalintehdas belongs to the early ironworks of the Great Power era of the 17th century, and it forms part of the Länsi-Uusimaa ironworks chain, which is significant in industrial history. Alongside industrial, production and storage buildings of various periods, Taalintehdas has a number of workers' residential buildings and areas from the 18th century to the present day, as well as other public buildings of the community. Despite the growth of industry, the old ironworks environment with its slag brick buildings still forms the well-preserved historic and built-up core of the area. Taalintehdas's exceptionally long historical continuity is shown by the fact that it is the last of our old ironworks where an iron factory still operates.
The Taalintehdas ironworks on the southern shore of Kemiö Island was founded at a site excellent for transport connections. The industrial buildings form two separate groups. The old ironworks site lies along the stream that flows from Pieni Masuunilampi into the sea. Below the old stone dam, built of stone but partly renewed and reinforced, lie the ruins of a blast furnace built of grey stone and brick, and around it the foundations of the raastupa, the roasting kiln and the charcoal house. To the south of the blast furnace are a foundry built of slag brick and red brick, as well as a brick machine workshop and a screw and nut factory. The newer factory area, whose oldest parts date from the 1920s and which was built especially in the 1930s and 1970s, was established on Skeppsholmen island. Skeppsholmen is connected to the mainland by an embankment.
The residential buildings of workers and clerks form an exceptionally well-preserved, historically layered ensemble from the 18th century to the present day. The oldest log workers' dwellings of the 18th century at Taalintehdas are located on the southern slope of the so-called Norrbacken. A two-storey workers' barracks dates from the 1830s, and two barracks partly built of slag brick date from the end of the 19th century. Its own special building type is the two-storey luhtikäytävätalot of Taalintehdas, from the end of the 19th century and the beginning of the 20th century. In the 1930s, many workers' residential buildings were built at Taalintehdas. Workers' housing from the first half of the 20th century is represented by the uniform chain of residential buildings at Nedre Sabbels.
On the seashore there are twelve charcoal kilns built of slag brick in the 1880s, and at the old quay there are an Empire-style stable, a grain storehouse and a storage building. The Taalintehdas church and school building, originally built as a Methodist church in 1921, are also of slag brick.
There are two ironworks manors at Taalintehdas. The older, from 1762, is located with its park on a slope descending to the shore. The second manor, completed in 1874, was renovated in 1936. The office building, which has housed clerks' flats, apparently dates back to the 18th century or the early 19th century. The Empire-style clerks' building dates from the mid-19th century.
History
The blast furnace privilege at Taalintehdas was granted in 1686. The ironworks' location was influenced by a sheltered harbour, good connections to Sweden and extensive forest resources. At first only a blast furnace was built on the site, and forging was carried out at the Kosken ironworks in Perniö. When Stockholm wholesale merchant Mikael Hising bought Taalintehdas in 1724, it became part of an ironworks chain that included the Billnäs, Fagervik and Skogby ironworks. The main ore for the ironworks came from Utö, and their products were sold in Sweden.
Ownership of Taalintehdas passed in 1834 to Carl August Ramsay and after him to Wolter Ramsay, who in 1860 received permission to establish a puddling and rolling mill. Taalintehdas had been formed as an independent company in 1856. During the ownership of the Swiss Jakob Stüntz, Finland's first Martin plant was built at Taalintehdas for casting steel. Taalintehdas became a joint-stock company in 1885, after which the factory was greatly expanded and became Finland's largest iron-making plant. The blast furnace was renewed in the 1890s. Alongside the blast furnaces, Taalintehdas had a rolling mill, foundry, chain factory, nail factory and steam sawmill. A new factory was built on the island of Skeppsholmen, which gradually developed into the industrial centre of Taalintehdas that still operates today.
Taalintehdas formed an independent community within the former municipality of Dragsfjärd. For a long time, Taalintehdas had wished for its own church. In 1897 the factory had two church boats built, with which people were transported to Dragsfjärd church. In 1934 Rautatehdas bought the church that the Methodist congregation had built in 1921-1922, and handed it over to the parish on condition that the parish take care of paying a priest's salary. The factory owned the land on which the community stood and was responsible for its planning and construction. After the Second World War, the factory's influence on the building of the community began to wane. In the 1970s the centre of the municipality moved to Taalintehdas, and the municipality became a key planner and builder. The new administration building was completed in 1975. Dragsfjärd joined the new Kemiönsaari large municipality through a municipal merger in 2009.