RKY: nationally significant built cultural environments · Finland
Fagervikin ruukinalue (Fagervik bruksområde)
Inkoo (Ingå), Uusimaa, Finland
The record
- Type
- Nationally significant built cultural environment (RKY)
- Elements (as the agency lists them)
- hautakappeli, kartano, kellotapuli, kirkko, muinaisjäännös, puisto, ruukki, saha, tie, työväen asuintalo
- Character (as the agency lists it)
- kulttuurimaisema
- Municipality
- Inkoo (Ingå)
- Region
- Uusimaa
- Country
- Finland
- Coordinates
- 60.02452, 23.81824
- Pin
- Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
- RKY number
- 887
Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.
Bibliothèque nationale de France (Gallica)
The 1666 map covering this location: "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).
Historical maps covering this location
- 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
The Finnish Heritage Agency's description
Kuvaus
Fagervik on Suomen yhtenäisin ja edustavin esiteollisen ajan ruukkikokonaisuus. Ruotsi-Suomen suurvaltakaudella perustetun rautaruukin ympäristö yhdessä Skogbyn masuunin kanssa antaa parhaan kuvan 1700-luvun puolen välin ja lopun ruukkitoiminnasta maassamme. Ruukinalueen rakennuskantaan lukeutuu poikkeuksellisen edustavia kohteita.
Fagervik, ikäjärjestyksessä maamme viides rautaruukki, sijaitsee Kvarnträsketin järvestä merenlahteen virtaavan joen koskipaikoissa. Keskiaikaisperäinen Suuri Rantatie kulkee ruukinalueen kautta. Fagervikin ruukinalue koostuu historiallisista rautateollisuuden rakennuksista, ruukinkartanosta, ruukin kirkon ja hautausmaan alueesta, ranskalaisesta puutarhasta, englantilaistyylisestä maisemapuistosta ja laajasta luonnonpuistosta sekä ruukinkadun työväen asunnoista, joen alajuoksulla olevan sahan ja myllyn tuotantorakennuksista lastauspaikkoineen sekä ruukinalueen laidoilla olevista torpista ja työväenasunnoista.
Rautaruukin vanhat pajat ovat lähinnä päärakennusta puistoon rajautuvalla alueella. Vanhimpia tuotantorakennuksia ovat kankivasarapaja vuodelta 1758, nippuvasarapaja vuodelta 1765, tinauspaja 1780-luvulta sekä vanha vesisaha 1890-luvulta. Ruukin puinen ristikirkko vuodelta 1737 on kartanon ja pajojen vieressä ruukinkadun alkupäässä. Kirkon kiinteä sisustus lienee alkuperäinen. Kivimuurin ympäröimällä kirkkomaalla on alaosaltaan harmaakivinen, muutoin puinen kellotapuli ja Hisinger-suvun vaaleaksi kalkittu barokkiklassillinen hautakappeli vuodelta 1766. Ruukinkujan puiset, alunperien seppien asunnoiksi rakennetut punamullatut talot ovat 1700- ja 1800-luvulta. Ruukkikokonaisuuteen kuuluu lukuisia vanhoja talousrakennuksia sekä nykyisen päärakennuksen pohjoispuolella vanha, puinen päärakennus 1720-luvulta.
Fagervikin ruukinkartanon kunniapiha muodostuu kaksikerroksisesta, mansardikattoisesta päärakennuksesta ja kahdesta yksikerroksisesta, niin ikään mansardikattoisesta sivurakennuksesta. Kokonaisuuden on suunnitellut Turun kaupungin muurarimestari C.F. Schröder ja sen arkkitehtuuri perustuu Carl Wijnbladin mallikirjojen esimerkkeihin. Päärakennuksessa on säilynyt useita erittäin arvokkaita interiöörejä rintapaneeleineen, rokokootapetteineen ja kaakeliuuneineen.
Ruukinkartanon puutarhat ja puistot ovat merkittävimpiä historiallisia puutarhoja maassamme. Kartanoon liittyy laajahko, 1700-luvulta peräisin oleva muotopuutarha, joka laajenee terassoituna maisemapuistona aluetta idässä rajaavaan kalliomuodostelmaan. Muotopuutarhan korkeimmalla kohdalla on 1840-luvulla rakennettu goottilainen kasvihuone.
Ruukinkartanon pohjoispuolella on useiden hehtaarien kokoinen, osin istutettu puistometsä, johon sillan välityksellä liittyy Brännäsholmin suuri englantilainen puisto. Sen länsirannalla sijaitsee maassamme ainutlaatuinen kiinalainen paviljonki, joka on rakennettu 1780-luvulla puusta eurooppalaisten esikuvien mukaan. Alkuperäinen ulkomaalaus on 1889 korvattu nykyisellä monivärisellä maalauksella. Huvimajan sisätilat, seinät, ikkunat, kiinteät penkit ja ikkunoiden edessä olevat pikku pöydät on taidokkaasti maalattu kiinalaisilla koristeaiheilla.
Historia
Fagervikin ruukki oli toiminnassa 1646-1902. Rautaruukin perusti ruukinpatruuna Carl Billsten 1646. Suuren Pohjan sodan jälkeen Fagervik siirtyi Hising-suvulle, ja ruukki rakennettiin uudelleen. Tärkeä vaihe ruukin historiassa alkoi vuonna 1730, kun se sai rautapellin ja tinatun läkkipellin valmistukseen lähes yksinoikeuden Ruotsissa. Ruukin kukoistuskautta oli 1700-luvun jälkipuolisko, jolloin Johan Hisinger omisti Fagervikin. Läkki- ja kattopellin valmistus jatkui vuoteen 1823. Vuosien 1808-1809 sota katkaisi Suomen taloudelliset ja poliittiset siteet Ruotsiin, mikä merkitsi pellinvalmistuksen loppumista Fagervikissä.
Vuonna 1824 ruukinpatruunaksi tuli Fridolf Hisinger, joka laajoin maaostoin muutti Fagervikin maatalouden ja karjanhoidon varaan rakentuvaksi suurtilaksi. Hänen poikansa fil. tri. Eduard Eugèn Hisinger (1832-1904) oli Fagervikin viimeinen ruukinpatruuna. Raudanvalmistus loppui 1902.
Ruukkiyhdyskunnan ensimmäinen kirkko lienee rakennettu jo 1600-luvun puolivälissä. Ruukinpatruuna huolehti papin palkkaamisesta aina vuoteen 1870 asti, jolloin velvollisuus siirtyi Inkoon seurakunnalle. Nykyinen kirkko rakennettiin 1736-1737 rakennusmestari Johan Friedrich Schultzin johdolla.
C.F. Schröderin suunnittelema päärakennus oli valmiina 1773. Yksikerroksiset sivurakennukset olivat valmiina jo 1760-luvulla (1762). Puistojen uudistaminen ja laajentaminen tapahtui 1780-1820 välisenä aikana, Mikael Hisingerin ollessa ruukinpatruuna.
Beskrivning (på svenska)
The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.
Fagervik är den mest enhetliga och vackraste brukshelheten från den förindustriella tidsepoken i vårt land.
Järnbruket med den omgivande miljön jämte masugnen i Skogby, vilka grundades under den svenska stormaktstiden ger den bästa bilden av bruksverksamheten i vårt land från mitten av 1700-talet till århundrandets slut. Till bruksområdets byggnadsbestånd räknas exceptionellt representativa objekt.
Fagervik, vårt lands femte äldsta järnbruk, ligger längs forsarna i den å som från Kvarnträsket rinner ut i havsviken. Den medeltida Stora Strandvägen går genom bruksområdet. Bruksområdet i Fagervik består av historiska byggnader med anknytning till järnindustrin, en bruksherrgård, brukskyrkan och begravningsplatsen, en fransk trädgård, en landskapspark i engelsk stil och en omfattande naturpark samt av bruksgatans arbetarbostäder, sågens och kvarnens produktionsbyggnader inkl. lastningsplatser vid åns nedre lopp och de torp och arbetarbostäder som ligger i bruksområdets utkanter.
Järnbrukets gamla smedjor står nära herrgården på området som gränsar till parken. De äldsta produktionsbyggnaderna är stångjärnssmedjan från år 1758, knippjärnssmedjan från år 1765, förtenningssmedjan från 1780-talet samt den gamla vattensågen från 1890-talet. Brukskyrkan står bredvid herrgården och smedjorna är belägna i närheten av bruksgatan. Kyrkans fasta inredning torde vara den ursprungliga. På kyrkogården, som omgärdas av en stenmur, finns en klockstapel av trä, vars nedre del är av gråsten samt släkten Hisingers vitkalkade gravkapell i barockstil. De rödmyllade trästugorna längs bruksgatan byggdes ursprungligen som bostäder åt smederna och är från 1700- och 1800-talen. Till brukshelheten hör ett flertal gamla ekonomibyggnader samt, norr om den nuvarande karaktärsbyggnaden, en äldre karaktärsbyggnad av trä från 1720-talet.
Bruksherrgårdens cour d honneur består av en två våningar hög huvudbyggnad med mansardtak och av två en våning höga sidobyggnader, även de med mansardtak. Helheten är planerad av Åbo stads murarmästare C.F.Schröder och arkitekturen baserar sig på exempel ur Carl Winjblads mönsterbok.
I huvudbyggnaden kan man se ett flertal bevarade ytterst värdefulla interiörer med paneler, rokokotapeter samt kakelugnar.
Bruksherrgårdens trädgårdar och parker hör till de mest anmärkningsvärda historiska trädgårdar i vårt land. Till herrgården hör en rätt omfattande formträdgård med anor från 1700-talet. Trädgården breder ut sig som en terrasserad landskapspark till en klippformation som avgränsar området i öster. På 1840-talet byggdes ett gotiskt växthus på den högsta platsen i formträdgården.
Norr om herrgården ligger en vidsträckt, delvis planterad, parkskog med en bro som förbinder naturparken med den stora engelska parken på Brännäsholm. På västra stranden ligger en kinesisk paviljong som är unik i vårt land. Den byggdes i trä på 1780-talet enligt europeiska förebilder. Den ursprungliga färgsättningen utvändigt ersattes 1889 av de nuvarande många färgerna. Paviljongens interiör, väggar, fönster, fasta bänkar och de små borden vid fönstren pryds av skickligt målade kinesiska ornament.
Historia (på svenska)
Fagervik bruk var verksamt under åren 1646-1902. Järnbruket grundades år 1646 av brukspatron Carl Billsten. Efter Stora nordiska kriget övergick Fagervik i släkten Hisingers ägo och bruket återuppbyggdes. Ett betydelsefullt skede i brukets historia började år 1730, då bruket fick nästan fullständigt monopol i Sverige på framställningen av järnplåt och förtennad bleckplåt Framställningen av bleck- och takplåt fortgick fram till år 1823. Kriget 1808-1809 klippte av Finlands ekonomiska och politiska band till Sverige och detta innebar slutet på plåtframställningen i Fagervik.
År 1824 blev Fridolf Hisinger brukspatron på Fagervik och genom omfattande markköp omvandlades herrgården till ett storgods baserat på lantbruk och boskapsskötsel. Hans son, FD Eduard Eugén Hisinger (1832-1904) var den siste brukspatronen på Fagervik. Järnproduktionen upphörde år 1902.
Brukssamhällets första kyrka torde ha byggts redan i medlet av 1600-talet. Brukspatronen ansvarade för prästens avlöning ända till år 1870 då förpliktelsen övergick till Ingå församling. Den nuvarande kyrkan uppfördes under byggmästare Johan Friedrich Schultz ledning under åren 1736-1737.
Huvudbyggnaden, som ritats av C.F. Schröder blev klar 1773. Sidobyggnaderna blev tidigare klara, redan på 1760-talet (1762). Utvidgningen och förnyelsen av parkerna utfördes 1780-1820 då Mikael Hisinger var brukspatron.
Further reading (as the agency lists it)
Zachris Topelius, Finland framstäldt i teckningar. 1845.
E. Hisinger-Jägerskiöld, Fagervik. Lovisa 1924.
K.K. Meinander, Fagervik. Herrgårdar i Finland II. Helsingfors 1928.
Alf Brenner, Ingå, Fagervik, Degerby. En västnyländsk bygdekronika 2. Ekenäs 1936.
Alf Brenner, Fagervik. Svensk journal 1944:1.
Ragna Ahlbeck, Gods och herresäten i Finland. 1946.
Eevert Laine, Suomen vuoritoimi 1809-1882. Historiallisia tutkimuksia XXXI;2. 1948.
C.J. Gardberg, Turun kaupungin muurarimestarit ja heidän mestarityönsä 1721-1858. Turun kaupungin historiallinen museo. Vuosijulkaisu 1963.
Lars Pettersson, Ristikirkot. Ars Suomen taide 3. Otava 1989.
Merja Härö, Fagervikin pajojen kunnostus. Arkkitehti 7, 8/1992.
Suomen urkukartta. Näyttelyluettelo, Kuopion kulttuurihistoriallinen museo 1996.
Asko Salokorpi, Suomen rautaruukit. Keuruu 1999.
Irma Lounatvuori, Fagervikin puutarhojen vuosisadat. SKS 2004.
English translation (from the Finnish)
The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com
Description
Fagervik is the most intact and representative pre-industrial ironworks complex in Finland. The ironworks, founded in the Swedish Great Power era, together with the Skogby blast furnace, gives the best picture of ironworks activity in our country from the mid to the late 18th century. The ironworks area includes a number of exceptionally representative buildings.
Fagervik, the fifth oldest ironworks in the country, lies at the rapids of the river that flows from Lake Kvarnträsket to the bay. The Suuri Rantatie, a road with medieval origins, runs through the ironworks area. The Fagervik ironworks area consists of historic ironworks buildings, the ironworks manor, the ironworks church and cemetery area, a French garden, an English-style landscape park and an extensive nature park, as well as the workers' housing on Ruukinkatu, the production buildings of the sawmill and mill on the lower reaches of the river with their loading places, and the crofts and workers' housing on the edges of the ironworks area.
The old forges of the ironworks are mainly in the area bordering the park, next to the main building. The oldest production buildings are the kankivasarapaja from 1758, the nippuvasarapaja from 1765, the tinauspaja from the 1780s and the old water sawmill from the 1890s. The wooden cruciform church of the ironworks, dating from 1737, stands beside the manor and the forges at the upper end of Ruukinkatu. The fixed interior of the church is probably original. In the churchyard, enclosed by a stone wall, stand a bell tower with a stone lower section and otherwise wooden construction, and the Hisinger family's burial chapel from 1766, whitewashed in a light colour, in the baroque-classical style. The wooden houses of Ruukinkuja, originally built as homes for smiths and painted in red ochre, date from the 18th and 19th centuries. The ironworks complex includes numerous old outbuildings, as well as an old wooden main building from the 1720s, located north of the present main building.
The forecourt of the Fagervik ironworks manor consists of a two-storey main building with a mansard roof and two single-storey side buildings, also with mansard roofs. The complex was designed by Turku master mason C.F. Schröder, and its architecture is based on examples from the pattern books of Carl Wijnblad. The main building has preserved several highly valuable interiors with dado panelling, rococo wallpaper and tiled stoves.
The gardens and parks of the ironworks manor are among the most important historic gardens in the country. The manor is associated with a fairly large formal garden from the 18th century, which extends into a terraced landscape park reaching the rock formation that bounds the area to the east. At the highest point of the formal garden stands a Gothic greenhouse built in the 1840s.
To the north of the ironworks manor lies a park woodland of several hectares, partly planted, which is linked by a bridge to the large English park of Brännäsholm. On its west shore stands a Chinese pavilion, unique in our country, built of wood in the 1780s after European models. The original exterior painting was replaced in 1889 with the present multicoloured painting. The interior of the summerhouse, its walls, windows, fixed benches and the small tables in front of the windows are skilfully painted with Chinese decorative motifs.
History
Fagervik ironworks operated from 1646 to 1902. The ironworks was founded in 1646 by ironworks master Carl Billsten. After the Great Northern War, Fagervik passed to the Hising family, and the ironworks was rebuilt. An important phase in the history of the ironworks began in 1730, when it gained an almost exclusive right to manufacture sheet iron and tinned tinplate in Sweden. The heyday of the ironworks was the second half of the 18th century, when Johan Hisinger owned Fagervik. The manufacture of tinplate and roofing sheet continued until 1823. The war of 1808-1809 severed Finland's economic and political ties with Sweden, which meant the end of sheet metal production at Fagervik.
In 1824 Fridolf Hisinger became ironworks master. Through extensive land purchases, he transformed Fagervik into a large estate based on agriculture and livestock husbandry. His son, PhD Eduard Eugèn Hisinger (1832-1904), was the last ironworks master of Fagervik. Iron production ended in 1902.
The first church of the ironworks community was probably built as early as the mid-17th century. The ironworks master was responsible for hiring the priest until 1870, when the obligation passed to Inkoo parish. The present church was built in 1736-1737 under the direction of master builder Johan Friedrich Schultz.
The main building designed by C.F. Schröder was ready in 1773. The single-storey outbuildings were already ready in the 1760s (1762). The renewal and extension of the parks took place during 1780-1820, while Mikael Hisinger was ironworks master.