‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Utön linnake, majakka- ja luotsiyhdyskunta (Utö fort, fyr- och lotssamhället)

Parainen (Pargas), Varsinais-Suomi, Finland

The record

Type: Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them): kasarmi, kirkko, koulu, kylä, linnoitus, luotsiasema, majakka, piensatama, satama, tie
Character (as the agency lists it): merialue
Municipality: Parainen (Pargas)
Region: Varsinais-Suomi
Country: Finland
Coordinates: 59.78019, 21.36983
Pin: Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number: 621

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Kuvaus

Utön linnake-, majakka- ja luotsisaaren virkamiesyhdyskunta on maamme varhaisimpia ja pisimpään toimineita. Utön saari on strategisesti merkittävällä paikalla Itämereltä Saaristomerelle johtavan merireitin varrella, jota on purjehdittu jo ainakin 1500-luvulta. Utön puolustushistoriallisesta merkityksestä kertovat saaren linnoittaminen ja varuskuntarakentaminen 1910-luvulta alkaen.

Utö sijaitsee Saaristomerellä, Suomeen johtavien meriväylien lähtöpisteessä, noin 40 kilometriä Korppoon pääsaaresta etelään; lähin suuri saari on Viron Hiidenmaa noin 120 kilometriä utöstä eteläkaakkoon. Luonnonoloiltaan ankara Utö on saaristomme eteläisin asuttu saari ja sieltä avautuvat esteettömät näkymät aavalle merelle.

Vilkasta ja haaksirikoille altista meriliikennettä on vuosisatojen ajan turvattu paikalliset olosuhteet tuntevalla luotsilla sekä purjehduskelpoisten merireittien merkitsemisellä. Utössä on ollut maamme ensimmäinen tunnettu kivikummeli, tunnusmajakka, valomajakka ja radiomajakka.

Saaren korkeimmalla kalliolla on Utön majakka 1800-luvun alusta. Graniitista muurattu 23,8 metriä korkea torni on pohjakaavaltaan neliskulmainen rakennus, jonka seiniin on maalattu leveitä punaisia ja valkoisia pystyraitoja. Majakan huipulla on kahdeksankulmainen lyhtykoju vuodelta 1869. Valolaitteena on 1906 asennettu Fresnel-linssistö. Majakkatornin kolmannessa, loiston alapuolella sijaitsevassa kerroksessa on 1800-luvun alkupuolella tehty kirkkosali. Majakan sisätiloissa on säilynyt myös osia 1935 asennetusta radiomajakkalaitteistosta. Majakan vieressä on kookas 1950-luvun luotsiasema, jonka paikalta on purettu 1800-luvun puinen luotsiasema.

Majakan koillis- ja itäpuolella Utön kylässä on 1753 rakennettu majakanvartijoiden virka-asunto, joka on rakennettu samaan aikaan saaren ensimmäisen, vuoden 1808-09 sodassa tuhoutuneen valomajakan kanssa. Rapattu, valkoinen tiilirakennus toimii museona.

Utön tiivis yhdyskunta on lähellä satamaa. Vallitsevilta tuulilta suojaan, tiiviiseen rykelmään on sijoitettu ensimmäiset neljä kruununluotsitilaa. Tilojen vanhoista asuinrakennuksista on säilynyt kaksi, Grannas ja Mattas. Kylä on tiivistynyt ja rakentunut luotsitilojen ympärille eri vuosikymmeninä, usein täydennysrakentaminen on liittynyt puolustushistoriaan. Kylätien varren asuinrakennukset pihoineen on monin paikoin aidattu. Harmoniseen kylä- ja satamamaisemaan kuuluvat lukuisat punamullatut puiset rantavajat.

Saaren 1910-luvun linnake on rakennettu suojaamaan Pietariin johtavaa meritietä osana laajaa Suomenlahden linnoittamista. Osa kylän rakennuksista on venäläisten linnoittajien ajalta 1910-luvulta, jolloin saaren halki kulkeva mukulakivitiekin on rakennettu. Samalta ajalta satamassa on sata metriä pitkä laituri. Mukulakivitie vie majakan länsipuolella olevalle Patterimäelle (Västerudden), jossa on mm. venäläisen linnoituskauden aikaisia pattereita. Kylän viimeinen talo ennen Patterinmäkeä on 1910-luvulla rakennettu kasarmi. Sen pohjoispuolella on saaren koulu 1800-luvun lopulta.

Itsenäisyyden ajan puolustusvoimain rakennuksia on eri vuosikymmeniltä, 1970-luvun linnakkeen rakennuksia on keskitetty saaren pohjoisniemeen Enskäriin, jossa on mm. betonirunkoisia rivitaloja, toimistoja, korjaamo- ja huoltorakennuksia. Suuri osa saarta on suljettua sotilasaluetta.

Historia

Utö tunnettiin Saaristomeren ulkoporttina jo keskiajalla laadituissa purjehdusohjeissa. Utöllä on tiettävästi jo 1500-luvulta alkaen ollut luotsitoimintaa ja poltettu merkkitulia. Utön vakituinen virkamiesyhteisö sai alkunsa 1700-luvun puolivälin vaiheilla kun Utön luotsipäivystys vakiinnutettiin ja luotsit asuivat saarella vakituisesti. Suomen ensimmäinen valolla varustettu majakkatorni, jonka suunnitteli yli-intendentti Carl Hårleman, valmistui saarelle 1753. Valomajakat yleistyivät vasta 1800-luvun loppupuolella.

Vanha majakkatorni räjäytettiin Suomen sodassa 1808-1809 ja uusi, nykyisinkin käytössä oleva majakka valmistui 1814. Majakka rakennettiin luotsilaitoksen päällikön Gustav Broddin johdolla. Käytössä oleva linssistö hankittiin 1906. Saaren yhdyskuntaa varten majakan kolmanteen kerrokseen sisustettiin kappeli.

Majakanvartijoiden 1753 rakennettu virka-asunto on säilynyt ja siinä toimii kotiseutumuseo. Utössä oli 1700-luvulla kaksi, tilanjaon myötä sittemmin neljä luotsitilaa: Västergrannas (Vestras), Norrgrannas (Sandas), Östergrannas (Grannas) ja Södergrannas (Mattas).

Autonomian aikana luotsien ja majakanvartijoiden virkojen määrää lisättiin ja saarelle perustettiin myös tulliasema ja 1914 radioasema. Utö sai kansakoulun 1884, jolla varmistettiin luotsien olivat luku- ja kirjoitustaito sekä ammatin siirtyminen sukupolvelta toiselle.

Merireitin turvallisuutta parannettiin 1930-luvulla. Utö sai oman meripelastusaseman 1934. Vuonna 1935 majakkaan asennettiin Suomen ensimmäinen radiomajakka. Samalla majakan valolaitteet muutettiin sähkökäyttöisiksi. 1935 hankittiin saarelle myös nautofoni, jolla annettiin äänimerkkejä sumussa.

Venäjän ja erityisesti Pietarin kaupungin puolustuksen kehittäminen Saksan uhkaa vastaan alkoi 1900-luvun alkupuolella. Ratkaisuksi nähtiin Suomenlahdelle rakennettavat rannikkolinnakkeet. Pohjois-Itämeren ja Suomenlahden saariston linnoittaminen alkoi 1910-luvulla. Päälinnoituksen muodosti Tallinnan, Porkkalan ja Hangon välillä sijaitseva nk. Pietari Suuren merilinnoitus, jonka lisäksi rannikkolinnoituksia sijaitsi useissa puolustuslinjoissa eri puolilla saaristoa. Uloimmassa puolustuslinjassa sijaitseva Utön linnake rakennettiin 1914-1916 suojaamaan Pietariin johtavaa meritietä. Linnake kuului Turun - Ahvenanmaan asemaan, jonka linnakkeiden yhtenä tehtävänä oli estää hyökkääjän pääsy Suomenlahden saaristoon ja Pohjanlahden rannikolle. Utön väliaikaiset asemat korvattiin myöhemmin kivestä ja betonista rakennetuilla kasemateilla ja tykistöasemilla. Saaren halki rakennettiin mukulakivitie ja kapearaiteinen rautatie, joka purettiin 1960-luvulla. Utö toimi myös Venäjän laivaston tukipisteenä ja linnoittamisen lisäksi satamaan rakennettiin noin 100 metrin mittainen päälaituri. Venäläiset rakensivat saarelle useita rakennuksia, mm. kasarmin, pesutuvan ja ammusvaraston.

Utön linnake osallistui sotatoimiin ensimmäisessä ja toisessa maailmansodassa. Armeijan vaikutus kasvoi talvisodasta lähtien. Rannikkopuolustusta parannettiin 1939 alkaneilla linnoitustöillä. Samoihin aikoihin rakennettiin mm. merivalvonta-asema sekä tulenjohto- ja mittaustorni. Sotien jälkeen saaren niemet olivat sotilasaluetta. Vuodesta 1969 Utö oli vartiolinnake, jota varten Enskärin niemeen rakennettiin kasarmialue 1970-luvulla. Rakennukset suunnitteli arkkitehti Mikko Heliövaara. Utön varuskunta lakkautettiin vuodenvaihteessa 2005-2006 ja rakennuskanta siirtyi pois valtion omistuksesta.

Beskrivning (på svenska)

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Utö är en fort, fyr- och lotsö vars tjänstemannasamhälle är ett av de tidigaste och långvarigaste i vårt land. Utö ligger på ett strategiskt viktigt ställe längs sjöfartsleden från Östersjön till Skärgårdshavet och den har seglats åtminstone sedan 1500-talet. Befästningen av ön och garnisonsbyggandet som inleddes under början av 1910-talet berättar om Utös försvarshistoriska betydelse.

Utö finns i Skärgårdshavet vid startpunkten för de sjöfartsrutter som leder till Finland. Utö ligger cirka 40 kilometer söder om huvudön i Korpo; närmaste stora ö är Estlands Dagö cirka 120 kilometer sydost om Utö. Naturförhållandena på Utö är stränga och Utö är den sydligaste bebodda ön i vår skärgård. Från Utö öppnar sig en fri utsikt mot det öppna havet.

Havstrafiken i området är livlig och förr var risken för skeppsbrott stor. Havstrafiken har under århundraden tryggats med lotsar som känner till de lokala förhållandena och genom att man märkt ut de segelbara sjölederna. Vårt lands första kända stenkummel, båk, ljusfyr och radiofyr har funnits på Utö.

Utö fyr har uppförts på den högsta klippan på Utö i början av 1800-talet. Fyren är ett 23,8 meter högt, av granit murat torn. Byggnaden har en fyrkantig bottenplan och väggarna mot havssidorna är målade i vita och röda lodräta fält. På toppen av fyren finns en åttkantig lanternin från 1869. Ljuskällan, en linsanläggning av märket Fresnel, installerades år 1906. I fyrtornets tredje våning under fyren finns en kyrkosal från 1800-talets början. I fyrens inre har även bevarats delar av en radiofyranläggning som installerades år 1935. Bredvid fyren finns en stor lotsstation från 1950-talet, den tidigare lotsstationen på samma plats i trä från 1800-talet har rivits.

Nordost och öster om fyren ligger fyrvaktarnas tjänstebostad som byggdes år 1753. Den uppfördes samtidigt som öns första ljusfyr, som förstördes under kriget 1808–09. Den vitrappade tegelbyggnaden fungerar som museum.

Utös täta samhälle finns nära hamnen. De fyra första kronolotshemmanen har byggts i en tät grupp i lä för de rådande vindarna. Av de gamla bostadshusen på hemmanen har två bevarats, Grannas och Mattas. Byn har blivit tätare och byggts kring lotshemmanen under olika årtionden. Ofta har kompletteringsbyggandet haft en försvarshistorisk koppling. Bostadshusen jämte gårdarna längs byvägen har på många ställen ingärdats. I det harmoniska by- och hamnlandskapet ingår ett stort antal rödmyllade strandbodar.

Fortet på ön byggdes på 1910-talet för att skydda farleden till S:t Petersburg och utgjorde en del av den omfattande befästningen av Finska viken. En del av byggnaderna på ön härstammar från de ryska fortbyggarnas tid på 1910-talet. Då byggdes också den kullerstensväg som korsar ön. Från samma tid är den hundra meter långa bryggan i hamnen. Kullerstensvägen leder till Västerudden som finns väster om fyren, där bl.a. batterier från den ryska befästningstiden finns kvar. Det sista huset före Västerudden är en kasern som har byggts på 1910-talet. Norr om den finns byskolan från slutet av 1800-talet.

De byggnader som byggts för försvarsmakten under självständighetstiden härstammar från olika årtionden. De till fortet hörande byggnader som byggdes under 1970-talet har koncentrerats till öns norra udde Enskär. Där finns bl.a. radhus med betongstomme, kontor, verkstads- och servicebyggnader. En stor del av ön är slutet militärområde.

Historia (på svenska)

Redan i medeltida seglingsanvisningar var Utö känd som Skärgårdshavets ytterport. Veterligen har man på Utö bedrivit lotsverksamhet redan på 1500-talet och tänt eldar för att vägleda fartygen. Det permanenta tjänstemannasamfundet på Utö fick sin början kring mitten av 1700-talet då lotsverksamheten blev permanent och lotsarna bodde stadigvarande på ön. Den första ljusfyren i Finland, som planerades av överintendent Carl Hårleman, färdigställdes på Utö 1753.
Ljusfyrarna blev allmänna först i slutet av 1800-talet.

Det gamla fyrtornet sprängdes under Finska kriget 1808–1809 och den nya fyren som fortfarande är i användning blev klar år 1814. Fyren byggdes under ledning av chefen för lotsväsendet Gustav Brodd. År 1906 anskaffades den linsanläggning som fortfarande är i bruk. För invånarna på ön inreddes i fyrens tredje våning ett kapell.

Den tjänstebostad för fyrvaktarna som byggdes 1753 har bevarats och där fungerar ett hembygdsmuseum. På Utö fanns på 1700-talet två hemman, efter skiftet av hemmanen senare fyra lotshemman: Västergrannas (Vestras), Norrgrannas (Sandas), Östergrannas (Grannas) och Södergrannas (Mattas).

Under autonomin utökades antalet lots- och fyrvaktartjänster. På ön grundades också en tullstation och 1914 en radiostation. År 1884 fick Utö en folkskola, vars syfte var att se till att lotsarna var läs- och skrivkunniga samt att yrket kunde gå vidare till följande generationer.

Säkerheten vid sjöfartsleden förbättrades på 1930-talet. Utö fick en egen räddningsstation 1934. År 1935 installerades i fyren den första radiofyren i Finland. Samtidigt elektrifierades ljuskällan i fyren. År 1935 fick ön också en nautofon, som gav ljudsignaler vid dimma.

I början av 1900-talet vidtogs åtgärder för att förbättra Rysslands och i synnerhet S:t Petersburgs försvar mot hotet från Tyskland. Lösningen ansågs vara att bygga kustfort vid Finska viken. Befästningen av skärgården i norra Östersjön och i Finska viken började på 1910-talet. Huvudfästningen utgjordes av Peter den stores sjöfästning som låg mellan Tallinn, Porkala och Hangö. Dessutom fanns kustfästningar i många försvarslinjer på olika håll i skärgården. Utö fort som fanns i den yttersta försvarslinjen byggdes 1914–1916 för att skydda sjöleden till S:t Petersburg. Fortet ingick i ställningen Åbo–Åland, där en av fästningarnas uppgift var att förhindra motståndarens tillträde till skärgården i Finska viken och till Bottniska vikens kust. De tillfälliga ställningarna på Utö ersattes senare av kasematter och artilleriställningar som byggts av sten och betong. Genom ön byggdes också en kullerstensväg och en smalspårig järnväg, som demonterades på 1960-talet. Utö fungerade också som en stödjepunkt för den ryska flottan och utöver befästningen byggdes också en hundra meter lång huvudbrygga. Ryssarna byggde flera byggnader på ön, bl.a. en kasern, en tvättstuga och ett ammunitionsförråd.

Utö fort var involverat i krigsoperationer under första och andra världskriget. Arméns inflytande ökade från och med vinterkriget. Kustförsvaret förbättrades med de befästningsarbeten som inleddes 1939. Vid samma tid byggdes bl.a. en sjöbevakningsstation samt ett eldlednings- och mätningstorn. Efter krigen har uddarna på ön varit militärområde. Från 1969 var Utö ett bevakningsfort och för detta syfte byggdes på udden Enskär ett kasernområde på 1970-talet. Byggnaderna har ritats av arkitekt Mikko Heliövaara. Utö garnison lades ned vid årsskiftet 2005–2006 och byggbeståndet innehas inte längre av staten.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

Description

The official community of the Utö fortress, lighthouse and pilot island is one of the earliest and longest-operating in our country. The island of Utö lies in a strategically important position along the sea route leading from the Itämeri to the Saaristomeri, a route that has been sailed since at least the 16th century. The island's significance in defence history is shown by its fortification and garrison construction, which began in the 1910s.

Utö lies in the Saaristomeri, at the starting point of the fairways leading to Finland, about 40 kilometres south of the Korppoo main island. The nearest large island is Estonia's Hiidenmaa, about 120 kilometres south-east of Utö. Harsh in its natural conditions, Utö is the southernmost inhabited island of our archipelago, and from it there are unobstructed views out over the open sea.

For centuries, busy and shipwreck-prone sea traffic has been kept safe by a pilot familiar with local conditions, and by the marking of navigable sea routes. Utö has been home to the country's first known stone beacon, daymark, light beacon and radio beacon.

On the highest rock of the island stands the Utö lighthouse, dating from the beginning of the 19th century. The 23.8-metre-high tower, built of granite masonry, has a square ground plan, and its walls are painted with broad red and white vertical stripes. At the top of the tower is an octagonal lantern house dating from 1869. The light apparatus is a Fresnel lens system installed in 1906. In the third storey of the lighthouse tower, below the lantern, is a church hall made in the first half of the 19th century. Parts of the radio beacon equipment installed in 1935 have also survived inside the lighthouse. Next to the lighthouse stands a sizeable pilot station from the 1950s, on the site of which the wooden pilot station of the 19th century was demolished.

To the north-east and east of the lighthouse, in the village of Utö, stands the lighthouse keepers' official residence, built in 1753 at the same time as the island's first light beacon, which was destroyed in the war of 1808-09. The plastered white brick building serves as a museum.

The compact community of Utö is close to the harbour. Sheltered from the prevailing winds, the first four crown pilot farms were placed in a tight cluster. Two of the farms' original residential buildings have survived: Grannas and Mattas. The village has become denser and has grown up around the pilot farms in different decades, and infill building has often been connected with defence history. The residential buildings along the village road, with their yards, are in many places enclosed by fences. Numerous red-ochre painted wooden boathouses belong to the harmonious village and harbour landscape.

The island's 1910s fortress was built to protect the sea route to Pietari as part of the extensive fortification of the Suomenlahti. Some of the village buildings date from the 1910s, when the cobblestone road crossing the island was also built by the Russian fortifiers. From the same period, the harbour has a 100-metre-long quay. The cobblestone road leads west of the lighthouse to Patterimäki (Västerudden), where there are, among other things, batteries from the Russian fortification period. The last house in the village before Patterinmäki is a barracks built in the 1910s. North of it is the island's school, dating from the end of the 19th century.

Buildings of the Defence Forces from various decades of the independence period exist. The buildings of the 1970s fortress are concentrated on the north peninsula of the island, Enskär, where there are, among other things, concrete-frame terraced houses, offices, and repair and maintenance buildings. A large part of the island is a closed military area.

History

Utö was known as the outer gateway of the Saaristomeri already in sailing directions drawn up in the Middle Ages. Utö is reported to have had pilot service and burned beacon fires since the 16th century. The island's permanent community of officials came into being around the mid-18th century, when the pilot watch on Utö was made permanent and the pilots lived on the island permanently. Finland's first light beacon tower, designed by Superintendent-General Carl Hårleman, was completed on the island in 1753. Light beacons became common only in the late 19th century.

The old lighthouse tower was blown up in the Finnish War of 1808-1809, and the new lighthouse, still in use today, was completed in 1814. The lighthouse was built under the direction of Gustav Brodd, head of the pilot service. The lens apparatus in use was acquired in 1906. For the island's community, a chapel was fitted out on the third floor of the lighthouse.

The lighthouse keepers' official residence built in 1753 has survived, and a local history museum operates in it. In the 18th century there were two pilot farms on Utö; following the division of holdings, there were subsequently four: Västergrannas (Vestras), Norrgrannas (Sandas), Östergrannas (Grannas) and Södergrannas (Mattas).

During the Autonomy period the number of pilot and lighthouse keeper posts was increased, and a customs station was established on the island, and in 1914 a radio station. Utö received a folk school in 1884, which ensured the literacy of the pilots and the transfer of the profession from one generation to the next.

Safety on the sea route was improved in the 1930s. Utö received its own sea rescue station in 1934. In 1935 Finland's first radio beacon was installed in the lighthouse, and at the same time the lighthouse's light apparatus was converted to electric operation. Also in 1935 a nautophone was acquired for the island, used to give sound signals in fog.

The development of the defence of Russia, and especially of the city of Pietari, against the threat from Germany began in the early 20th century. The solution was seen as coastal fortresses to be built on the Suomenlahti. The fortification of the northern Itämeri and the Suomenlahti archipelago began in the 1910s. The main fortification was the Pietari Suuren merilinnoitus, located between Tallinn, Porkkala and Hanko, in addition to which coastal fortifications were located in several defence lines in different parts of the archipelago. The Utö fortress, located in the outermost defence line, was built in 1914-1916 to protect the sea route leading to Pietari. The fortress belonged to the Turku-Åland position, one of whose fortresses' tasks was to prevent an attacker from reaching the Suomenlahti archipelago and the coast of the Pohjanlahti. Utö's temporary positions were later replaced by casemates and artillery positions built of stone and concrete. A cobblestone road and a narrow-gauge railway, dismantled in the 1960s, were built across the island. Utö also served as a Russian naval support point, and in addition to the fortification a main quay about 100 metres long was built at the harbour. The Russians built several buildings on the island, including a barracks, a washhouse and an ammunition store.

The Utö fortress took part in military operations in the First and Second World Wars. The influence of the army grew from the Winter War onwards. Coastal defence was improved by fortification work begun in 1939. At the same time a sea surveillance station and a fire-control and measuring tower were built, among others. After the wars the island's peninsulas were military areas. From 1969 Utö was a guard fortress, for which a barracks area was built on the Enskär peninsula in the 1970s. The buildings were designed by architect Mikko Heliövaara. The Utö garrison was disbanded at the turn of the year 2005-2006, and the building stock passed out of state ownership.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0

All Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristö in Varsinais-Suomi All Region Varsinais-Suomi records All Finland Heritage registers Historical markers (US)National Register of Historic Places (US)

See your own family's places on a living map