RKY: nationally significant built cultural environments · Finland
Länsi-Turunmaan ulkosaariston kyläasutus (Bybebyggelsen i Väståbolands yttre skärgård)
Parainen (Pargas), Varsinais-Suomi, Finland
The record
- Type
- Nationally significant built cultural environment (RKY)
- Elements (as the agency lists them)
- kirkko, kylä, luotsiasema, pienasumus, piensatama, talonpoikaistalo
- Character (as the agency lists it)
- merialue
- Municipality
- Parainen (Pargas)
- Region
- Varsinais-Suomi
- Country
- Finland
- Coordinates
- 59.82957, 21.59454
- Pin
- Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
- RKY number
- 5188
The Finnish Heritage Agency's description
Kuvaus
Saaristomeren kyläympäristöt muodostuvat keskiajalta periytyvästä, pysyvästä merellisten elinkeinojen synnyttämästä saaristolaisasutuksesta. Ulkosaariston asuttaminen liittyy merenkulkuun ja kalastukseen. Saarten pienimuotoinen, pysyvä kyläasutus on saanut alkunsa saarissa jo keskiajalla ja monet ulko- ja välisaariston kylistä ovat säilyneet yhtenäisinä kokonaisuuksina. Kyläkuvalle ovat ominaista pienialaiset niityt ja kallioiden suojassa sijaitsevat tiiviit taloryhmät. Asutus on keskittynyt pääasiallisesti sataman ja pienialaisten kyläpeltojen tuntumaan.
Saaristomeri on laaja Ahvenanmaan ja Lounais-Suomen rannikon välinen merialue, joka käsittää Turunmaan ja Ahvenanmaan saaristot sekä pohjoisen saariston. Ympäristöministeriö on luokitellut Saaristomeren yhdeksi Suomen kansallismaisemista. Berghamn, Nötö, Sandholm, Lökholm ja Borstö sekä Jurmo ja Björkö ovat osa valtakunnallisesti arvokasta Saaristomeren kulttuurimaisemat maisema-aluetta.
Saaristokylien kulttuuriympäristöön kuuluvat satama laitureineen ja aallonmurtajineen, ranta-aittoineen ja venesuojineen sekä peltotilkut kiviaitoineen. Kylien syntyyn ovat kalastuksen lisäksi vaikuttaneet saarten ohi kulkeneet merireitit ja laivaväylät. Keskeisissä kylissä rakennettuun ympäristöön kuuluvat myös kappelit, koulut ja luotsiasemat. Saarilla on myös linnoituslaitteita, jatulintarhoja sekä pronssikautisia hautaröykkiöitä. Saarten kulttuurimaisemaan on vaikuttanut pysyvän asutuksen ja laiduntamisen väheneminen 1900-luvun loppupuolella sekä samaan aikaan tapahtunut matkailun lisääntyminen.
Kyläasutus entisen Nauvon ulkosaaristossa käsittää Nötön, Lökholmin, Sandholmin ja Borstön sekä enemmän sisäsaariston puolella Berghamnin, Stenskärin ja Gullkronan. Saaristolaisasutuksen lisäksi Gullkronan saarella on luotsiasema ja Nötössä kappeli.
Berghamnin saaren vanhin asutus, Norrgård, Mellangård ja Södergård, sijaitsee saaren itärannalla, pelto- ja niittyalueen tuntumassa. Kolmen kantatalon jakautuminen ja torppien perustaminen on levittänyt asutusta saaren eri osiin ja lähisaarille.
Gullkronalla on ollut keskeinen asema Gullkronan selän kulttuurimaisemassa. Kylän muodostavat kaksi tilaa sijaitsevat saaren pohjoisrannalla, sataman tuntumassa. Rakennuskannasta on säilynyt mm. tuulimylly. Saaren korkeimmalla kohdalla oleva pieni luotsiasema on perustettu 1700-luvulla, luotsimaja on rakennettu 1887. Saaren hakamaat ja niityt ovat säilyttäneet perinteisen luonteensa.
Stenskärissä on kaksi vanhaa tilaa, joiden rakennuskanta on keskittynyt kyläsatamasta lähtevän notkelman ja raitin varrelle. Kallioisen saaren pienet pellot ja niityt ovat keskittyneet suojaisien notkelmien yhteyteen.
Saaristokylistä suurimpia on Nötön vanha kylä kappeleineen. Kylä on keskittynyt saaren länsirannalla olevan lahden pohjukkaan. Lahden lisäksi kylän asutusta rajaavat pellot. Puukirkko vuodelta 1757 on kahdeksankulmainen, aumakattoinen pitkäkirkko, johon liittyy eteinen ja myöhemmin lisätty sakaristo. Kappelissa olevat maalaukset ovat taiteilija G. Lukanderin.
Suojaisan Sandholmin saaren asutus on keskittynyt sataman ja kyläpellon ympärille. Kylä on kolmen talon muodostama hieno ulkosaarelaisasutus. Kunnostettu tuulimylly ja komeat kiviaidat täydentävät rakennettua maisemaa.
Lökholmin kyläpellon poikkeuksellinen laajuus on mahdollistanut pienelle saarelle laajan asutuksen. Saaren 13 vanhaa tilaa muodostavat kiinteän, kylämäisen kokonaisuuden karulla saarellaan. Vanhimmat rakennukset ovat 1700-luvulta.
Borstön nelitaloinen kylä on satamalahden ympärillä. Perinteisen ilmeensä säilyttäneen kylän rakennuskantaan kuuluvat tuulimylly ja maamerkkinä Borstö-gumman, 1700-luvun kaljuunakuva. Saaressa on lisäksi jatulintarha, vanhoja kiviaitoja ja tykkiaseman jäännökset 1940-luvulta.
Entisen Korppoon ulkosaaristossa saaret ovat pieniä ja suurelta osin paljaaksi huuhtoutuneita kallioita. Asutus on sijoittunut suurimmille saarille tai saariryhmän keskiosiin. Alueen historiallisesta merkittävyydestä kertovat Jurmon ja Aspön kappelit sekä Björkön keskiaikaisen kappelin jäännökset.
Aspön talot, pienet niityt ja satama ovat keskittyneet suojaisan salmen rannalle. Satamassa olevan arkkitehti I. Wirkkalan suunnittelema kappeli (1956) on järjestyksessään saaren viides.
Björkön pitkästä asutushistoriasta todistavat keskiaikaisen kappelin jäänteet. Asutus on keskittynyt saaren itärannalle. Saaren eteläosassa Vintrasnäsissä on kivistä ladottu kompassiruusu. Björkön kyläkuvalle ovat ominaisia pienialaiset niityt ja kallioiden suojassa sijaitsevat talot.
Nykyisin lähes puuttoman Jurmon asutus on keskittynyt neljän talon rykelmäksi kyläniityn ja rannan väliin. Jurmon kappeli on rakennettu 1846. Pääsaaren keski- ja itäosassa on puolisen tusinaa kivilatomusta, ns. munkinkehää. 1900-luvun lopulla Jurmoon on tullut kesämökkejä ja vierasvenesatama.
Pienen Österskärin kylässä on säilynyt eheänä kokonaisuutena vanhoja asuin- ja talousrakennuksia sekä venesuojia.
Historia
Länsi-Turunmaan ulkosaaristo sai pysyvän asutuksen viimeistään keskiajalla. Nauvon pitäjään kuuluneiden pienempien saarten esihistorialliseen käyttöön viittaavat saarilta löytyvät kiinteät muinaisjäännökset mm. jatulintarhat. Saaret sijaitsevat vanhojen merenkulkuväylien varrella ja niillä oli merkitystä suojaisina satamapaikkoina. Kylien elinkeino perustui kalastukseen, merenkulkuun ja vähäiseen karjanhoitoon.
Korppoon Aspön ja Björkön kylissä oli 1530-luvulla kolme taloa, Jurmossa neljä. Saarista Österskär asutettiin myöhemmin. Pienten saarten merkittävät taloluvut selittyivät hyvillä kalavesillä ja yhteiskalastuksen vaatimalla työvoiman tarpeella. 1560-luvulla suurimman asutuksen muodosti sijainniltaan keskeinen Nauvon pitäjän Nötön kylä, joka oli 13 talollaan suurimpia keskiajalta lähtien. Saarella oli parhaimmillaan yli 200 asukasta ja oma koulu. Ensimmäinen kappeli rakennettiin jo 1600-luvulla ja nykyinen kirkko valmistui 1757. Pienempiä kyliä muodostivat Berghamn, jossa oli kolme taloa, Gullkronassa ja Stenskärissä oli yksi talo sekä Sandholmissa ja Lökholmissa neljä. Nuorinta asutusta edustaa Borstö, joka asutettiin ilmeisesti 1740-luvulla.
Korppoon Jurmo lienee ollut Turunmaan ensimmäisiä saaria, joihin rakennettiin kappeli. Eräiden arvioiden mukaan Jurmossa on ollut kirkkorakennus jo 1100-luvulta alkaen. Jurmo toimi vuosisatojen aikana Turunmaan lounaissaariston asukkaiden keskuksena. Aspön, Björkön ja Utön asukkaat hautasivat pitkään vainajansa Jurmon hautausmaahan. Jurmon ensimmäinen kirkkorakennus sijaitsi saaren korkeimmalla kukkulalla, Kappelinmäellä, mistä se siirrettiin muualle, koska mrenkulkijat tulkitsivat rakennuksen virheellisesti pookiksi. Nykyiselle paikalle Jurmon kappeli rakennettiin 1703 ja nykyinen kappeli valmistui 1846 korppoolaisen timpurin Adolf Abraham Gränebackin johdolla.
Aspön ja Björkön sijainti itä-länsisuuntaisten merireittien varrella teki niistä jo viikinkinkiajasta lähtien tärkeitä pysähdyspaikkoja. Myöhemmin Aspön, Björkön ja Jurmon saarille rakennettiin kappelit. Aspössä oli lisäksi 1600-luvulla luotsitoimintaa. 1910-luvulla Aspössä oli venäläisten vartioasema ja 1940-luvulla sukellusvenesatama. Nauvon Gullkronan oli luotsipaikkana 1700-luvun loppupuolelta aina 1920-luvulle saakka, jolloin höyrylaivojen yleistyminen muutti reittejä.
Asukasluku alkoi laskea 1900-luvulla elinkeinojen muuttuessa. Pellot ja niityt metsittyivät ja niiden sijaintia merkitsivät enää kiviaidat. 1900-luvun loppupuolella matkailusta tuli merkittävä elinkeino Saaristomeren kansallispuistoon kuuluvilla saarilla.
Beskrivning (på svenska)
The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.
Beskrivning: Skärgårdshavets bymiljöer i Åbolands skärgård har alltsedan medeltiden en fast skärgårdsbosättning som fått sitt uppehälle av de till havet anknytande näringarna. Bebyggelsen i yttre skärgården har kommit till tack vare både fisket och sjöfarten. Öarnas småskaliga, fasta bebyggelse fick sin början redan under medeltiden och många byar i den yttre och mellanliggande skärgården utgörs av välbevarade bymiljöer. Bymiljön präglas av småskaliga ängar och täta husgrupper i skyddande svackor. Bebyggelsen är huvudsakligen koncentrerad till områden nära hamnen och de små byåkrarna.
Skärdgårdshavet är ett vidsträckt havsområde mellan Åland och den sydvästfinska kusten. Det omfattar Åbolands och Ålands skärgårdar samt den nordliga skärgården. Miljöministeriet har klassificerat Skärgårdshavet som ett av Finlands nationallandskap. Öarna Berghamn, Nötö, Sandholm, Lökholm och Borstö samt Jurmo och Björkö ingår i det nationellt värdefulla landskapsområdet, Skärgårdshavets kulturlandskap.
Skärgårdsbyarnas kulturmiljö omfattar hamnar med bryggor och vågbrytare, strandbodar och båtskjul samt åkerlappar med gärdsgårdar av sten. Byarna har kommit till både tack vare fisket och de intilliggande sjölederna. De viktigaste byarna har också kapell, skolor och lotsstationer. På öarna finns därtill befästningar, jungfrudanser och gravkummel från bronsåldern. Kulturlandskapet har påverkats av att den fasta bosättningen och betesgången minskat i slutet av 1900-talet och att turismen samtidigt ökat.
Bybebyggelsen i Nagu skärgård omfattar öarna Nötö, Lökholm, Sandholm och Borstö i det yttre havsbandet och de längre inåt belägna öarna Berghamn, Stenskär och Gullkrona. Utöver skärgårdsbebyggelse har Gullkrona en lotsstation och Nötö ett kapell.
Den äldsta bebyggelsen på Berghamn, Norrgård, Mellangård och Södergård, ligger invid åker- och ängsområden på öns östra strand. En delning av de tre stomlägenheterna och bildandet av torp har spritt bebyggelsen till olika delar av ön och till de närliggande öarna.
Gullkrona har haft en central plats i Gullkronafjärdens kulturlandskap. De två gårdarna som bildar byn ligger i närheten av hamnen på öns norra strand. Av byggnadsbeståndet finns bl.a. en vindmölla bevarad. Lotsstationen som ligger högst uppe på ön härstammar från 1700-talet, lotsstugan är från år 1887. Öns hagar och ängar har kvar sin traditionella karaktär.
På Stenskär finns två gamla skärgårdshemman. Det mångsidiga byggnadsbeståndet är koncentrerat till en svacka i närheten av hamnen och längs bygatan. Den bergiga öns småskaliga åkrar och ängar ligger intill de skyddande svackorna.
Nötö gamla by jämte kapell är en av de största skärgårdsbyarna. Den täta bebyggelsen ligger längst inne i en vik på öns västra strand. Förutom viken avgränsar också åkrarna byns struktur. Träkyrkan är en åttkantig långkyrka med valmat tak, en förstuga och en sakristia som är av senare datum. Målningarna i kapellet är gjorda av konstnären G. Lukander.
På den skyddade ön Sandholm ligger bebyggelsen invid hamnen och byåkern. Byn med sina tre gårdar är en enhetlig skärgårdsby i den yttre skärgården. Den iståndsatta vindmöllan och de präktiga gärdsgårdarna i sten kompletterar kulturlandskapet.
På Lökholm har byåkerns exceptionella omfattning möjliggjort en vidsträckt bosättning på den lilla ön. Öns 13 gamla skärgårdshemman bildar en tät, byaktig helhet på den karga ön. De äldsta byggnaderna är från 1700-talet.
På Borstö är byns fyra gårdar koncentrerade kring en liten hamnvik. Byn har väl bibehållit sin traditionella karaktär med bl.a. en vindmölla. Borstögumman är byns landmärke. På ön finns också en jungfrudans, gamla gärdsgårdar av sten och lämningar efter en artilleriställning från 1940-talet.
I före detta Korpos yttre skärgård var öarna små med kala klippor som havet nött. Bebyggelsen har legat på de största öarna eller i mitten av ögrupperna. Kapellen på Jurmo och Aspö samt ruinerna av det medeltida kapellet på Björkö vittnar om områdets betydelse.
På Aspö är husen, de små ängarna och hamnen koncentrerade kring den skyddande uddens strand. Kapellet i hamnen (1956) är ritat av arkitekten I. Wirkkala och är det femte kapellet på ön.
Ruinerna av ett medeltida kapell vittnar om bebyggelsens långa historia på Björkö. Bebyggelsen är koncentrerad till öns östra strand. I Vintrasnäs i öns södra del finns en kompassros byggd av stenar. Bymiljön på Björkö präglas av småskaliga ängar och hus som ligger i skyddande svackor.
Jurmo saknar i dag nästan helt träd. Bebyggelsen omfattar en grupp på fyra hus mellan byåkern och stranden. Jurmos kapell härstammar från 1846. På huvudöns mellersta och östra del finns ett halvt dussin stensättningar, s.k. munkringar. I slutet av 1900-talet har man byggt sommarstugor och en gästbåtshamn på ön.
Den lilla byn Österskär är en välbevarad helhet som omfattar gamla bostads- och ekonomibyggnader samt båtskjul.
Historia (på svenska)
Yttre skärgården i Väståboland fick fast bosättning senast på medeltiden. De fasta fornlämningarna, såsom jungfrudanserna, man funnit på de mindre öarna som hörde till Nagu socken tyder på förhistorisk närvaro. Öarna ligger intill gamla farleder och spelade en viktig roll som skyddade hamnplatser. Huvudnäringen för byarna var fiske, sjöfart samt boskapsskötsel i blygsam skala.
Byarna på Aspö och Björkö i Korpo hade på 1530-talet tre gårdar, medan Jurmo hade fyra. Österskär bosattes senare. Det stora antalet gårdar på de små öarna förklaras med goda fiskevatten och behovet av arbetskraft som samfisket skapade. Den största bebyggelsen fanns på 1560-talet i den centralt belägna byn Nötö i Nagu socken som med sina 13 gårdar varit en av de största byarna sedan medeltiden. Ön hade som mest 200 invånare och egen skola. Det första kapellet byggdes redan på 1600-talet och den nuvarande kyrkan stod färdig 1757. Mindre byar var Berghamn med tre gårdar; på Gullkrona och Stenskär fanns det en gård och på Sandholm och Lökholm fyra gårdar. För den yngsta bebyggelsen står Borstö, som troligen fick sin bosättning på 1740-talet.
Jurmo i Korpo var antagligen bland de första öarna i Åboland som fick ett kapell. Enligt vissa uppskattningar hade Jurmo en kyrkobyggnad redan på 1100-talet. Jurmo var under flera århundraden centrum för invånarna i Åbolands sydöstra skärgård. Invånarna på Aspö, Björkö och Utö använde länge begravningsplatsen på Jurmo. Jurmos första kyrkobyggnad låg på öns högsta kulle, Kapellbacken. Byggnaden flyttades därifrån eftersom sjöfararna misstog den för ett båk. På den nuvarande platsen byggdes Jurmos kapell 1703 och det nuvarande kapellet byggdes 1846 under ledning av timmermannen Adolf Abraham Gräneback från Korpo.
Aspös och Björkös läge vid de farlederna mellan öst och väst gjorde dem till viktiga hamnplatser allt sedan vikingatiden. Senare fick Aspö, Björkö och Jurmo kapell. På Aspö fanns därtill lotsverksamhet på 1600-talet. På 1910 fanns en rysk bevakningsstation på Aspö och på 1940-talet en ubåtshamn. Gullkrona i Nagu var lotsplats från slutet av 1700-talet ända fram till 1920-talet, då de allt vanligare ångfartygen behövde nya farleder.
Efter att näringarna förändrades på 1900-talet började den fasta bosättningen minska. Åkrarna och ängarna förskogades och endast stengärden vittnade om deras läge. I slutet av 1900-talet blev turismen en viktig näring för öarna som hör till Skärgårdshavets nationalpark.
Further reading (as the agency lists it)
Svante Dahlström, Björkö i Korpo. 1938.
Suomen asutus 1560-luvulla. Kartasto. Suomen historiallinen seura. Käsikirjoja VII. 1973.
Suomen asutus 1560-luvulla. Kyläluettelot. Helsingin yliopiston historian laitos. Julkaisuja n:o 4. 1973.
Raoul Johnsson, Borstö: kertomus saaresta, elinkeinoista, ihmisistä ja menneisyydestä. 1975.
Juhani Vainio, Asutusrakenteen kehitys Varsinais-Suomessa. Varsinais-Suomen seutukaavaliitto 1984.
Leif Lindgren, Torsten Stjernberg, Saaristomeren kansallispuisto. Porvoo 1986.
Rainer Fagerlund, Nagu sockens historia I. Nagu kommun 1992.
Johanna Aminoff-Winberg, Nagu sockens historia II. Nagu kommun 2001.
Leif Lindgren, Saariston laitumet. Metsähallitus & Edita 2000.
Jussi Nordquist, Turunmaan ulkosaariston kylät – luonto ja kulttuuri. Turunmaan seutu ry. 2006.
Jussi Nordquist, Turunmaan ulkosaariston kyliä koskeva asutusselvitys. Turunmaan seutu ry. Parainen 2007.
Agneta Andersson, Jurmo by: närmast havet. Vrakplundrarförlaget 2008.
English translation (from the Finnish)
The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com
Description
The Saaristomeri village environments consist of permanent island settlements of archipelago people, inherited from the Middle Ages and created by maritime livelihoods. The settlement of the outer archipelago is linked to seafaring and fishing. Small-scale, permanent village settlement on the islands began already in the Middle Ages, and many villages of the outer and middle archipelago have survived as coherent wholes. The village landscape is characterised by small meadows and compact groups of farm buildings sheltered by rocks. Settlement is concentrated mainly near the harbour and the small village fields.
The Saaristomeri is a large sea area between Åland and the coast of Southwest Finland, comprising the Turunmaa and Åland archipelagos as well as the northern archipelago. The Ministry of the Environment (Ympäristöministeriö) has classified the Saaristomeri as one of Finland's national landscapes. Berghamn, Nötö, Sandholm, Lökholm and Borstö, as well as Jurmo and Björkö, are part of the nationally significant landscape area Saaristomeren kulttuurimaisemat.
The cultural environment of the archipelago villages includes the harbour with its jetties, breakwaters, shore granaries and boathouses, as well as small field plots with stone fences. Alongside fishing, the villages were shaped by the sea routes and shipping lanes passing the islands. In the central villages, the built environment also includes chapels, schools and pilot stations. The islands also contain fortification installations, jatulintarhat and Bronze Age burial cairns. The cultural landscape of the islands has been affected by the decline of permanent settlement and grazing in the late 20th century, and by the simultaneous growth of tourism.
The settlement of the former Nauvo outer archipelago comprises Nötö, Lökholm, Sandholm and Borstö, and, further towards the inner archipelago, Berghamn, Stenskär and Gullkrona. Apart from the archipelago settlement, Gullkrona has a pilot station, and Nötö has a chapel.
The oldest settlement on Berghamn island, Norrgård, Mellangård and Södergård, is situated on the island's east shore, near the field and meadow area. The division of the three original farms and the founding of crofts have spread settlement across different parts of the island and onto nearby small islands.
Gullkrona has held a central position in the Gullkrona selkä cultural landscape. The village consists of two farms situated on the island's north shore, near the harbour. Building stock that has survived includes, among others, a windmill. The small pilot station at the island's highest point was established in the 18th century; the pilot's house was built in 1887. The island's hakamaat and meadows have retained their traditional character.
Stenskär has two old farms, whose building stock is concentrated along the hollow and track leading from the village harbour. The small fields and meadows of the rocky island are concentrated in connection with sheltered hollows.
Among the archipelago villages, the old village of Nötö with its chapel is one of the largest. The village is concentrated at the head of a bay on the island's west shore. Apart from the bay, the village settlement is bounded by fields. The wooden church dating from 1757 is an octagonal, hip-roofed long church, to which a vestibule and a later-added sacristy are attached. The paintings in the chapel are by the artist G. Lukander.
The settlement of sheltered Sandholm island is concentrated around the harbour and the village field. The village is a fine outer-archipelago settlement of three farms. A restored windmill and handsome stone fences complete the built landscape.
The exceptional extent of Lökholm's village field has made possible a large settlement on the small island. The island's 13 old farms form a compact, village-like whole on their barren island. The oldest buildings date from the 18th century.
Borstö's four-farm village is situated around the harbour bay. Its building stock, which has kept its traditional appearance, includes a windmill, and as a landmark the Borstö-gumma, an 18th-century rock formation shaped like a carronade. The island also has a jatulintarha, old stone fences and the remains of a gun emplacement from the 1940s.
In the former Korppoo outer archipelago, the islands are small and largely bare rocks scoured by the sea. Settlement is located on the largest islands or in the central parts of island groups. The historical significance of the area is shown by the chapels of Jurmo and Aspö and by the remains of the medieval chapel on Björkö.
The farms of Aspö, its small meadows and its harbour are concentrated on the shore of a sheltered strait. The chapel in the harbour (1956), designed by architect I. Wirkkala, is the island's fifth in order.
Björkö's long settlement history is attested by the remains of a medieval chapel. Settlement is concentrated on the island's east shore. In the southern part of the island, at Vintrasnäs, there is a compass rose laid of stone. The village landscape of Björkö is characterised by small meadows and farms sheltered by rocks.
The settlement of Jurmo, now almost treeless, is concentrated in a cluster of four farms between the village meadow and the shore. Jurmo chapel was built in 1846. In the central and eastern parts of the main island there are about half a dozen stone-laid structures, so-called munkinkehä. At the end of the 20th century, summer cottages and a guest-boat harbour came to Jurmo.
The small village of Österskär has preserved, as an intact whole, its old residential and farm buildings as well as its boathouses.
History
The outer archipelago of Western Turunmaa was settled permanently by the Middle Ages at the latest. Fixed ancient monuments found on the smaller islands that belonged to Nauvo parish, including jatulintarhat, point to prehistoric use of these islands. The islands lie along old sea routes and were important as sheltered harbours. The villages made their living from fishing, seafaring and small-scale animal husbandry.
In the 1530s, Aspö and Björkö villages in Korppoo had three farms each, and Jurmo had four. Of the islands, Österskär was settled later. The large number of farms on the smaller islands is explained by the good fishing waters and the labour needed for communal fishing. In the 1560s the largest settlement was Nötö village in the centrally located Nauvo parish, which, with its 13 farms, had been one of the largest since the Middle Ages. At its peak the island had more than 200 inhabitants and its own school. The first chapel was built already in the 17th century, and the present church was completed in 1757. The smaller villages were Berghamn, with three farms; Gullkrona and Stenskär, with one farm each; and Sandholm and Lökholm, with four farms each. The youngest settlement is Borstö, which was evidently settled in the 1740s.
Jurmo in Korppoo was probably one of the first islands in Turunmaa to have a chapel built. According to some estimates, there has been a church building on Jurmo since the 12th century. Over the centuries Jurmo served as the centre for the inhabitants of the south-western archipelago of Turunmaa. For a long time the residents of Aspö, Björkö and Utö buried their dead in the Jurmo cemetery. Jurmo's first church building stood on the highest hill on the island, Kappelinmäki, from where it was moved elsewhere, because seafarers mistakenly interpreted the building as a beacon. The chapel of Jurmo was built on its present site in 1703, and the present chapel was completed in 1846 under the direction of Adolf Abraham Gräneback, a carpenter from Korppoo.
The location of Aspö and Björkö along east-west sea routes made them important stopping places already from the Viking Age onwards. Later, chapels were built on the islands of Aspö, Björkö and Jurmo. In addition, Aspö had pilot services in the 17th century. In the 1910s Aspö had a Russian guard station, and in the 1940s a submarine harbour. Gullkrona in Nauvo served as a pilot station from the late 18th century until the 1920s, when the spread of steamships changed the routes.
The population began to decline in the 1900s as livelihoods changed. Fields and meadows became overgrown with forest, and their locations are now marked only by stone fences. In the latter part of the 20th century, tourism became a significant livelihood on the islands that belong to the Saaristomeren kansallispuisto.