RKY: nationally significant built cultural environments · Finland
Länsi-Turunmaan saaristoasutus (Skärgårdsbosättning i Väståboland)
Parainen (Pargas), Varsinais-Suomi, Finland
The record
- Type
- Nationally significant built cultural environment (RKY)
- Elements (as the agency lists them)
- kaivos, kylä, louhos, piensatama, saha, talonpoikaistalo, talousrakennus, tuulimylly
- Character (as the agency lists it)
- merialue
- Municipality
- Parainen (Pargas)
- Region
- Varsinais-Suomi
- Country
- Finland
- Coordinates
- 60.29714, 21.55204
- Pin
- Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
- RKY number
- 5186
Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.
Bibliothèque nationale de France (Gallica)
The 1666 map covering this location: "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).
Historical maps covering this location
- 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
The Finnish Heritage Agency's description
Kuvaus
Turunmaan saaristossa Saaristomeren kyläympäristöt muodostuvat keskiajalta periytyvästä, pysyvästä merellisten elinkeinojen synnyttämästä saaristolaisasutuksesta. Jumo, Keistiö, Kolkko ja Åselholm, Åvensorin kylä kalkkikaivoksineen sekä Björkö, Mossala ja Saverkeit ovat säilyttäneet hyvin saaristolaisluonteensa.
Tiiviiden kyläasutuksen lisäksi saaristokyliin kuuluvat kylien satamat laitureineen ja venevajoineen. Omille saarilleen sijoittuneissa kylissä asutus, rakennuskanta ja viljelymaisema on pienimuotoista ja sitä rajaavat metsäiset tai avoimet kallioalueet ja meri. Rakennukset ovat säilyneet pääosin vanhoilla kylätonteilla.
Saaristomeri on laaja Ahvenanmaan ja Lounais-Suomen rannikon välinen merialue, joka käsittää Turunmaan ja Ahvenanmaan saaristot sekä pohjoisen saariston. Ympäristöministeriö on luokitellut Saaristomeren yhdeksi Suomen kansallismaisemista.
Kyläasutus sijoittuu usein pienten saariryhmien keskellä olevalle suojaiselle saarelle. Saarilla on tavallisesti vain yksi kylä, johon kuuluu satama laitureineen ja aallonmurtajineen, ranta-aittoineen ja venesuojineen sekä peltotilkut kiviaitoineen. Kylien syntyyn ovat kalastuksen lisäksi vaikuttaneet saarten ohi kulkeneet merireitit ja laivaväylät. Keskeisissä kylissä rakennettuun ympäristöön kuuluvat myös kappelit, koulut ja luotsiasemat. Saarilla on myös linnoituslaitteita, jatulintarhoja sekä pronssikautisia hautaröykkiöitä. Myöhemmin saarille on rakennettu myös matkailuelinkeinon ja kesäasutuksen tarvitsemaa rakennuskantaa.
Jumossa asutus on keskittynyt ketjuksi raitin ja kyläpellon varrelle saaren sisäosissa. Kylän ympäristöön keskittyneet pienialaiset pellot ja niityt luovat monipuolisen kulttuurimaiseman. Kylän asuinrakennukset ovat pääosin 1800-luvun loppupuolelta ja 1900-luvun alkupuolelta. Raitti päättyy pohjoisessa kylän satamaan.
Keistiön asutus peltoineen on keskittynyt saaren itärannalle. Kylän talot ovat väljästi kyläpellon ympärillä, tilakeskusten lisäksi pienasutus tiivistää kyläkuvaa. Rakennuskanta on pääosin 1800-luvun loppupuolelta ja 1900-luvun alkupuolelta. Pelloista pääosa on muuttunut viljelyn päättymisen jälkeen niityiksi. Saaren laajimmat pellot olivat kylän tuntumassa, saaren muut pellot olivat kapeita, jääkauden kulkusuunnan mukaisia kappaleita. Maisemaa rajaavat myös lukuisten merenlahtien rantaniityt ja paljaat rantakalliot.
Kolkon kyläasutus on ryhmittynyt saaren keskivaiheilla olevan kyläpellon ja merenlahden väliselle kannakselle. Pienempiä pelto- ja niittykappaleita on ollut kallioiden välissä olevissa notkelmissa eripuolilla saarta. Kylämaisemaan kuuluneet talojen laiturit venevajoineen ja tuulimyllyt ovat kadonneet. Kylän pohjoispuolella oleva laituripaikka on 1800-luvun alkupuolelta.
Åselholmin kylän talot ovat sijoittuneet saaren keskellä sijaitsevan kyläpellon laitamille. Nybondas-tilan talonpoikaisrakennuksiin kuuluva tuulikäyttöinen sahamylly 1900-luvun alusta lienee ainoa laatuaan maassamme ja sillä on huomattavaa merkitystä rakennustekniikan, teknisen laitteiston ja historiansa vuoksi sekä Saaristomeren olosuhteiden kuvastajana.
Åvensorin elinkeinona on ollut kalastuksen ja maanviljelyn lisäksi kalkkikivikaivos ja kalkinpoltto. Kaivostoiminta liittyy saariston kaivosteollisuuden historiaan ja 1800-luvulla alkaneeseen teollistumiseen. Asutus on keskittynyt tiiviisti kyläpellon ja raitin varrelle. Kylän satama on länsirannalla. Kalkinlouhinta on keskittynyt saaren pohjoisrannalla oleville Kirmon ja Rönuddenin niemekkeisiin. Jälkimmäisen laaja avolouhos on täyttynyt vedellä. Kaivosten ja avolouhosten lisäksi kaivosalueilla on säilynyt kaivosrakennusten jäänteitä ja maamerkkinä sylinteriuuni. Kirmon niemen vanha kaivosalue on Nordkalkin omistuksessa. Ronuddenin alue on yhteisomistuksessa.
Kalastuksesta ja maanviljelystä toimeentulonsa saaneet Houtskarin Björkön, Mossalan ja Saverkeitin kylät muodostivat merkittävän kyläasutuksen jo keskiajalla. Mossala ja salmen vastarannalla Björkön kylälle kuuluvat venevajat edustavat perinteistä saaristolaista kyläasutusta ja rakennuskantaa ja ne muodostavat merkittävän saariston asutusmaiseman vanhan vesireitin varrella. Björkön kylä on Saaristomeren suurimpia. Mossala on säilyttänyt perinteisen ilmeensä vaihtelevan maiseman keskellä. Kylä on sijoittunut kallioharjanteelle ja kyläkuvalle tunnusomaista ovat kylänraitti, rantapellot, venevajat, tuulimylly ja juhannussalon paikka.
Saverkeitin asutus on keskittynyt satamaan ja saaren sisäosiin. Verraten laajat pellot on raivattu muinaisiin merenlahtiin. Asutus on muodostunut satamaan ja saaren keskiosaan. Östra Saverkeit on tiiviisti raitin ja sataman tuntumassa. Talonpoikaistalojen ja mökkien lisäksi maisemaan liittyvät sataman laiturit ja venevajat. Västra Saverkeit on tiiviinä kyläpellon pohjoispuolella. Kyläkeskustan ulkopuolelle on siirtynyt kaksi taloa. Rakennuskanta on pääosin 1800-luvun loppupuolelta ja 1900-luvun alkupuolelta, rakennusten vanhimmat osat 1700-luvulta.
Historia
Turunmaan saariston pitkästä asutushistoriasta kertovat lukuisat rauta- ja pronssikautiset haudat. Merenpinnan ollessa tällöin korkeammalla vain osa nykyisistä saarista oli merenpinnan yläpuolella. Jyrkkärinteisen Iniön Borgholmin saarella on jäänteitä muinaislinnan valleista.
Keskiajan alkupuolella merenpinnan laskettua ja muokkauskelpoisen maan lisääntyessä uudisasutus muodostui etupäässä Ruotsista tulleista siirtolaisista ja rannikon suomenkielinen asutus vakiintui saariston pohjoisosiin. Kalastus ja merenkulku olivat pääelinkeinoja, karjanhoito ja viljely tyydyttivät kotitarvetta.
Iniön Jumossa oli 1560-luvulla 6 taloa, Keistiössä 8, Kolkossa 4 ja Åselholmissa 5. Houtskarin Mossalassa, jonka vanhempi nimi Mustasalo muuttui ruotsalaissiirtolaisten vaikutuksesta, taloja oli 12 ja Björkössä 14. Saverkeitin kylän kaksiosaisuus muodostui jo keskiajalla. 1560-luvulla kylän taloluku oli jo 15, joka jakautui Östra Saverkeitin 7 taloon ja Västra Saverkeitin 8 taloon. Korppoon Åvensorin kylässä oli 9 taloa 1560-luvulla.
Korppoon Åvensorin kalkkikiviesiintymä löydettiin 1700-luvulla. Aluksi kalkkikiven louhiminen ja polttaminen täydensi kalastuksesta ja maanviljelystä saatua elantoa. Varsinainen louhinta alkoi Kirmon niemellä 1800-luvulla. Kalkkia käytettiin laastin ja sementin lisäksi teollisissa tuotteissa mm. selluntuotannossa ja maanparannusaineena. 1930-luvulla esiintymän osti Paraisten kalkkivuori Oy (myöh. Partek, nyk. Nordkalk Oyj). Toiminta laajeni tällöin myös lahden vastarannalle, Ronuddenin puolelle, minne louhittiin laaja avolouhos. Tällöin kaivos työllisti 50 henkilöä. Kaivostoiminta lopetettiin 1950-luvulla.
Kalastuksen antama toimeentulo heikkeni toisen maailmansodan jälkeen ja useita tiloja tyhjeni. Saariston kesäasutus alkoi lisääntyä 1960-luvulta alkaen.
Beskrivning (på svenska)
The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.
Skärgårdshavets bymiljöer i Åbolands skärgård har alltsedan medeltiden en fast skärgårdsbosättning som fått sitt uppehälle av de till havet anknytande näringarna. Av skärgårdsbyarna har Jumo, Keistiö, Kolkko, Åselholm, Åvensor by med kalkgruvan samt Björkö, Mossala och Saverkeit väl bevarat sin skärgårdskaraktär.
Utöver tät bebyggelse omfattar skärgårdsbyarna hamnar med bryggor och båtskjul. I byarna som ligger på skilda öar är bebyggelsen, byggnadsbeståndet och odlingslandskapet småskaliga och avgränsas av skogbevuxna eller kala klippor samt av havet. På de gamla bytomterna har byggnaderna huvudsakligen bevarats.
Skärdgårdshavet utgör ett vidsträckt havsområde mellan Åland och den sydvästfinska kusten. Det omfattar Åbolands och Ålands skärgårdar samt den nordliga skärgården. Miljöministeriet har klassificerat Skärgårdshavet som ett av Finlands nationallandskap.
Bybebyggelsen är ofta koncentrerad till en skyddad ö mitt bland de små ögrupperna. På öarna ligger vanligen endast en by som omfattar en hamn med bryggor och vågbrytare, strandbodar och båtskjul samt åkerlappar med gärdsgårdar av sten. Byarna har kommit till både tack vare fisket och de intilliggande sjölederna och fartygsrutterna. De viktigaste byarna har också kapell, skolor och lotsstationer. På öarna finns också befästningar, jungfrudanser och gravkummel från bronsåldern. Man har senare också uppfört byggnader för turism och sommargäster.
På ön Jumo har bebyggelsen koncentrerats till ett glest band längs bygatan och byåkern i öns inre del. De småskaliga åkrarna och ängarna i byns utkanter bildar ett mångsidigt kulturlandskap. Bostadsbyggnaderna i byn härstammar huvudsakligen från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. I norr utmynnar bygatan i byns hamn.
Bebyggelsen jämte åkrarna på ön Keistiö är koncentrerade till öns östra strand. Gårdarna ligger glest utspridda kring byåkern. Utöver gårdsgrupperna bidrar även mindre bostadshus till att göra bybilden mer kompakt. Byggnadsbeståndet härstammar huvudsakligen från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Efter att jordbruket upphört har huvuddelen av åkrarna omvandlats till ängar. Byns största åkrar låg intill byn, de övriga åkrarna vara långsmala och följde inlandsisens riktning. Landskapet avgränsas också av otaliga strandängar invid forna havsvikar samt kala strandklippor.
Bybebyggelsen på ön Kolkko ligger grupperad på ett näs mellan byåkern och havsviken i öns mitt. Mindre åkerplättar och ängar har funnits i svackorna mellan bergsklippor på olika ställen på ön. Gårdarnas bryggor med båtskjul och vindmöllorna som tidigare präglade bylandskapet har försvunnit. Kajplatsen norr om byn härstammar från början av 1800-talet.
Gårdarna i byn Åselholm ligger i utkanten av byåkern som ligger mitt på ön. Den vinddrivna sågkvarnen utgör en del av allmogebyggnaderna på gården Nybondas och härstammar från början av 1900-talet. Den torde vara unik i vårt land. Beträffande byggnadsteknik, fasta teknisk utrustning och historisk bakgrund utgör sågen ett viktigt minnesmärke och vittnar också om Skärgårdshavets särförhållanden.
Förutom fiske och jordbruk har Åvensor livnärt sig på kalkstensgruvan och kalkbränning. Gruvverksamheten anknyter till gruvindustrins historia i skärgården och industrialiseringen som började på 1800-talet. Bebyggelsen är tätt koncentrerad längs med byåkern och bygatan. Hamnen ligger på den västra stranden. Kalkbrytningen har skett på uddarna Kirmo och Rönudden på öns norra sida. Det stora dagbrottet på Rönudden är vattenfyllt. Utöver gruvorna och dagbrotten har rester av gruvbyggnader samt en cylinderugn, som fungerar som landmärke, bevarats på gruvområdena. Det gamla gruvområdet på Kirmo ägs av Nordkalk. Området på Rönudden är samägt.
Byarna Björkö, Mossala och Saverkeit på Houtskär livnärde sig på fiske och jordbruk och bildade en betydande bosättning redan på medeltiden. Mossala och båtskjulen som hör till Björkö by på andra sidan sundet representerar skärgårdens traditionella bybebyggelse och byggnadsbestånd. De bildar ett betydande bylandskap intill den gamla farleden. Björkö by hör till de största i Skärgårdshavet. Mossala har bevarat sin ursprungliga karaktär mitt i ett föränderligt landskap. Byn ligger på en klippig ås och präglas av bygatan, strandåkrar, båtskjul, en vindmölla och midsommarstångens plats.
Bebyggelsen på Saverkeit är koncentrerat kring hamnen och öns inre delar. De relativt stora åkrarna har röjts i forna vikar. Östra Saverkeit ligger tätt intill stråket och hamnen. Utöver allmogebyggnader och stugor präglas landskapet av bryggorna och båtskjulen i hamnen. Västra Saverkeit är tätt bebyggt och ligger norr om byåkern. Två hus har flyttats utanför byns mitt. Byggnadsbeståndet härstammar huvudsakligen från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, byggnadernas äldsta partier är från 1700-talet.
Historia (på svenska)
Om Åbolands skärgårds långa bosättningshistoria vittnar flera gravar från järn- och bronsåldern. Eftersom havsnivån då var högre än nu låg endast en del av öarna ovanför havsytan. Ön Borgholm i Iniö har branta stup och lämningar av vallar till en fornborg.
Allt eftersom havsytan sjönk och den odlingsbara marken ökade i början av medeltiden fick öarna fast bosättning. Den bestod av invandrare i första hand från Sverige, medan kustens finskspråkiga bebyggelse etablerades i skärgårdens norra delar. Huvudnäringarna var fiske och sjöfart, medan boskapsskötsel och jordbruk idkades för hushållsbehov.
På 1560-talet hade Jumo i Iniö 6 gårdar, Keistiö 8, Kolkko 4 och Åselholm 5. I Mossala på Houtskär, vars tidigare namn Mustasalo ändrades till följd av den svenska invandringen, fanns 12 gårdar och i Björkö 14. Saverkeits tudelning uppstod redan på medeltiden. På 1560-talet hade byn 15 gårdar, varav 7 var i Östra Saverkeit och 8 i Västra Saverkeit. I Åvensor i Korpo fanns 9 gårdar på 1560-talet.
Kalkstensfyndigheten i Åvensor upptäcktes på 1700-talet. Till en början kompletterade brytningen och bränningen av kalksten den utkomst man fick av fiske och jordbruk. Den egentliga kalkstensbrytningen började på Kirmo under 1800-talet. Kalk användes för murbruk och cement men också för industriella produkter såsom massaframställning och som jordförbättringsmedel. På 1930-talet köptes fyndigheten av Pargas Kalkberg Ab (senare Partek, nuvarande Nordkalk Abp). Verksamheten expanderade då även till vikens andra strand, till Rönudden där man bröt ett stort dagbrott. På den tiden hade gruvan 50 anställda. Gruvverksamheten lades ned under 1950-talet.
Utkomsten från fisket minskade efter andra världskriget och flera gårdar övergavs. Sommargästerna i skärgården började öka från 1960-talet framåt.
Further reading (as the agency lists it)
Suomen asutus 1560-luvulla. Kartasto. Suomen historiallinen seura. Käsikirjoja VII. 1973.
Suomen asutus 1560-luvulla. Kyläluettelot. Helsingin yliopiston historian laitos. Julkaisuja n:o 4. 1973.
Juhani Vainio, Asutusrakenteen kehitys Varsinais-Suomessa. Varsinais-Suomen seutukaavaliitto 1984.
Iniö skärgårdskommuns historia, Föreningen Iniö hembygdbok. 1984.
Iniö skärgårdskommuns historia II, Föreningen Iniö hembygdbok. 1987.
Timo Kantonen, Satakunta sahaa Suomessa. Museoviraston rakennushistorian osaston julkaisuja 18. Helsinki 1996.
Läpi valkean kiven - Partekin historia. Kerstin Smeds, Partek Oyj. 1998.
Suuryritys ja sen muodonmuutos, toim. Antti Kuusterä, Partekin satavuotinen historia. Partek Oyj Abp. Helsinki 2002.
GTK/ Tietoaineistot/Suomen kaivosteollisuus - Kaivokset 1530-2001. http://weppi.gtk.fi/aineistot/kaivosteollisuus/kaivokset1530-2001.htm (haettu 15.1.2019).
English translation (from the Finnish)
The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com
Description
The village environments of the Turunmaa archipelago consist of permanent archipelago settlement, inherited from the Middle Ages and created by maritime livelihoods. Jumo, Keistiö, Kolkko and Åselholm, the village of Åvensor with its limestone quarries, and Björkö, Mossala and Saverkeit have retained their archipelago character well.
In addition to the compact village settlements, the archipelago villages include the villages' harbours with their piers, boat houses and boat shelters. In villages located on their own islands, the settlement, building stock and cultivated landscape are small in scale and are bounded by wooded or open rock areas and the sea. The buildings have mainly survived on the old village plots.
The Saaristomeri is a large sea area between Åland and Southwest Finland, comprising the Turunmaa archipelago, the Åland archipelago and the northern archipelago. The Ympäristöministeriö has classified the Saaristomeri as one of the national landscapes of Finland.
Village settlement is often located on a sheltered island in the middle of a small group of islands. Usually there is only one village on an island, comprising a harbour with piers and a breakwater, shore granary storehouses, boat shelters, and small field patches bounded by stone fences. Besides fishing, the villages came into being because of the sea routes and shipping lanes that passed the islands. In the central villages, the built environment also includes chapels, schools and pilot stations. The islands also contain fortification structures, jatulintarhoja and Bronze Age burial cairns. Later, building stock needed for tourism and summer residence has also been built on the islands.
In Jumo, the settlement is concentrated in a chain along the raitti and the village field in the interior of the island. The small fields and meadows concentrated around the village create a varied cultural landscape. The village's residential buildings are mainly from the late 19th century and the early 20th century. The raitti ends in the north at the village harbour.
The settlement of Keistiö, with its fields, is concentrated on the eastern shore of the island. The village houses are loosely arranged around the village field; in addition to the farm centres, small-scale settlement densifies the village scene. The building stock is mainly from the late 19th century and the early 20th century. Most of the fields have turned into meadows since cultivation ended. The island's largest fields were near the village; the other fields on the island were narrow strips following the direction of the Ice Age movement. The landscape is also bounded by the shore meadows of numerous bays and bare shore rocks.
The village settlement of Kolkko is grouped on an isthmus between the village field in the middle of the island and a bay. Smaller field and meadow patches have been in hollows between rocks in various parts of the island. The jetties with boat houses and windmills that belonged to the village landscape have disappeared. The landing place north of the village dates from the early 19th century.
The houses of the village of Åselholm are located on the edge of the village field in the centre of the island. The wind-powered sawmill from the early 20th century, part of the farm buildings of the Nybondas farm, is probably the only one of its kind in the country. It is of considerable significance because of its building technology, technical equipment and history, and as an illustration of the conditions of the Saaristomeri.
In addition to fishing and farming, the livelihood of Åvensor has been a limestone quarry and lime burning. The quarrying is linked to the history of the archipelago's mining industry and to the industrialisation that began in the 19th century. The settlement is densely concentrated along the village field and the raitti. The village harbour is on the western shore. Limestone extraction has been concentrated on the Kirmo and Rönudden headlands on the northern shore of the island. The large open pit of the latter has filled with water. In addition to the mines and open pits, remains of mine buildings have survived in the mining areas, and a cylinder kiln serves as a landmark. The old mining area of the Kirmo headland is owned by Nordkalk. The Ronudden area is jointly owned.
The villages of Björkö, Mossala and Saverkeit in Houtskari, based on fishing and farming, formed a significant village settlement already in the Middle Ages. Mossala and the boat houses belonging to the village of Björkö on the opposite shore of the strait represent traditional archipelago village settlement and building stock, and form a significant archipelago settlement landscape along the old waterway. Björkö is one of the largest villages in the Saaristomeri. Mossala has retained its traditional appearance in a varied landscape. The village is located on a rocky ridge, and characteristic of the village scene are the village raitti, shore fields, boat houses, a windmill and the site of the juhannussalo.
The settlement of Saverkeit is concentrated at the harbour and in the interior of the island. Relatively large fields have been cleared on former bays. The settlement has formed at the harbour and in the central part of the island. Östra Saverkeit lies densely close to the raitti and the harbour. In addition to farmhouses and cottages, the harbour's piers and boat houses are associated with the scene. Västra Saverkeit is densely located north of the village field. Two houses have moved outside the village centre. The building stock is mainly from the late 19th century and the early 20th century, and the oldest parts of the buildings are from the 18th century.
History
Numerous Iron Age and Bronze Age graves testify to the long settlement history of the Turunmaa archipelago. When the sea level was higher, only some of the present islands were above the surface. On the steep-sided Borgholm island in Iniö there are remains of the ramparts of an ancient fortress.
In the early Middle Ages, as the sea level fell and the amount of cultivable land increased, new settlement was formed mainly of settlers from Sweden, while the Finnish-speaking settlement of the coast became established in the northern parts of the archipelago. Fishing and seafaring were the main livelihoods; livestock farming and cultivation met household needs.
In the 1560s, Jumo in Iniö had 6 farms, Keistiö 8, Kolko 4 and Åselholm 5. Mossala in Houtskari, whose older name Mustasalo changed under the influence of Swedish settlers, had 12 farms, and Björkö had 14. The division of the village of Saverkeitti into two parts had already formed in the Middle Ages. In the 1560s the village had 15 farms, which were divided into 7 farms in Östra Saverkeitti and 8 farms in Västra Saverkeitti. In the 1560s the village of Åvensor in Korpoo had 9 farms.
The limestone deposit at Åvensor in Korpoo was discovered in the 18th century. Initially, quarrying and burning limestone supplemented the livelihood obtained from fishing and farming. Actual quarrying began on the Kirmo headland in the 19th century. In addition to mortar and cement, lime was used in industrial products, among other things in pulp production, and as a soil improver. In the 1930s the deposit was bought by Paraisten kalkkivuori Oy (later Partek, now Nordkalk Oyj). Operations then also expanded to the opposite shore of the bay, to the Ronudden side, where a large open-pit quarry was excavated. The mine then employed 50 people. Mining operations were ended in the 1950s.
The livelihood provided by fishing declined after the Second World War, and several holdings were abandoned. Summer settlement in the archipelago began to increase from the 1960s onwards.