RKY: nationally significant built cultural environments · Finland
Nauvon kirkko ja kirkonseutu (Nagu kyrka med omgivning)
Parainen (Pargas), Varsinais-Suomi, Finland
The record
- Type
- Nationally significant built cultural environment (RKY)
- Elements (as the agency lists them)
- hautakappeli, kellotapuli, kirkko, muu hallintorakennus, seurantalo
- Character (as the agency lists it)
- kirkonkylä
- Municipality
- Parainen (Pargas)
- Region
- Varsinais-Suomi
- Country
- Finland
- Coordinates
- 60.19505, 21.90812
- Pin
- Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
- RKY number
- 1792
Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.
Bibliothèque nationale de France (Gallica)
The 1666 map covering this location: "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).
Historical maps covering this location
- 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
The Finnish Heritage Agency's description
Kuvaus
Nauvon kirkonkylä ja Pyhälle Olaville omistettu keskiaikainen kivikirkko ovat edustava esimerkki Saaristomeren varhaisesta pysyvästä asutuksesta ja historiallisen emäseurakunnan hallintokeskuksesta.
Kirkon länsipuolella, kirkkoaukion laidalla, ovat keskeiset yhteisörakennukset; seurakuntatalo, kunnantupa ja seurantalo Marttatalo. Kirkon pohjoispuolella on vanhan raitin varrella muutamia vanhoja huvilarakennuksia ja uudempia asuin- ja liikerakennuksia sekä seuraintalo Framnäs. Kirkonkylän vanhin, 1800-luvun lopun ja 1900-luvun alun rakennuskanta on keskittynyt kirkon ympäristöön.
Storlandet on Turunmaan saariston suurin saari. Saaren pitkä ja merkittävä asutushistoria on perustunut hyviin satamapaikkoihin ja keskeiseen sijaintiin saaristossa. Perinteiset elinkeinot, maanviljely, kalastus ja rannikkopurjehdus ovat korvautuneet sotien jälkeen matkailulla ja kesäasutuksella. Jälkimmäisten kannalta keskeinen Saaristotie on valmistunut 1950-luvulla.
Kirkko ja kirkkotarha sijaitsevat mäenrinteessä. Kirkon viisitraveisessa ja kolmilaivaisessa kirkkosalissa on yksinkertaiset ristiholvit. Keskilaiva on sivulaivoja leveämpi ja korkeampi. Sakariston länsipuolella oleva kirkkosaliin avautuva ns. pikkukirkko toimii nykyisin kastekappelina. Holvien ruoteet ja vyökaaret on kuvioitu, holveissa on primitiivisiä kalkkimaalauksia. Pilarien ja seinien suurikuvioiset maalausfragmentit ja ovelliset penkkikorttelit ovat 1600-luvulta. Alkuperäisessä muodossaan säilyneessä kuori-ikkunassa on kalkkikivinen puitejako. Krusifiksi on 1400-luvun alkupuolelta. Lasimaalaukset ovat 1958 tehtyjä kopioita. Kirkon vesikatto on myöhemmin madallettu.
Kirkkotarhaan johtaa kirkon länsipuolelta 1767 harmaakivestä tehty porttihuone. Pohjaltaan neliömäiset pyramidikattoiset luu- ja ruumishuoneet osoittavat kirkkotarhan vanhan luoteiskulman. Niiden välissä on 1700-luvun lopulta peräisin oleva Finckenberg-suvun hautakappeli, joka on muutettu 1909 siunauskappeliksi.
Kirkkotarhan luoteispuolella nousevan mäen päällä on 1751 valmistunut kellotapuli. Kahdeksankulmainen kellokerros on rakennettu myöhemmin.
Historia
Nauvon kirkosta on mainintoja jo 1300-luvulta. Kivikirkko on rakennettu ilmeisesti 1440-luvulla. Kirkonkylässä oli 1560-luvulla kolme taloa, joskin ympäristössä oli useita monitaloisia kyliä mm. läheisessä Finnbyssä kahdeksan taloa. Esihistoriallisesta asutuksesta kertovat kylän lähellä olevat pronssikautiset haudat.
Suojaisten lahtien ympäröimä kirkonkylä muodosti aina 1960-luvulle saakka saaristoliikenteen keskeisiä satamia. Vesiliikenteen lisäksi 1950-luvulla rakennettu Saaristotie kulkee kirkonkylän kautta.
Kirkon sakaristo on varsinaista rakennusta vanhempi, sen ristiholvin konsolit ja päätekivi ovat virolaista kalkkikiveä. Runkohuoneen pohjoisseinään liittyvä ns. pikkukirkko lienee 1600-luvun puolivälissä rakennettu hautakappeli.
Kirkko restauroitiin 1957-1958 arkkitehti Anna-Lisa Stigellin johdolla. Kirkkoon asennettiin lattialämmitys ja sähkövalaistus, tehtiin tiililattia ja uusi alttarikaide, vanhan penkistön eturintamukset ja ovet sovitettiin uusiin penkkeihin, maalaukset otettiin esille ja konservoitiin sekä ns. pikkukirkko muutettiin kastekappeliksi.
Beskrivning (på svenska)
The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.
Nagu kyrkby och den medeltida stenkyrkan som är tillägnad S:t Olof är ett representativt exempel som vittnar om tidig fast bosättning i Skärgårdshavet och om den historiska moderförsamlingens ställning som förvaltningscentrum.
På västra sidan om den öppna platsen intill kyrkan ligger de centrala samfundsbyggnaderna; församlingshemmet, kommunstugan och föreningshuset Marthahemmet. Längs den gamla byvägen norr om kyrkan ligger några gamla villor, nyare bostadshus och affärsbyggnader samt föreningshuset Framnäs. Kyrkbyns äldsta byggbestånd från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ligger i kyrkans omedelbara närhet.
Storlandet är den största ön i den åboländska skärgården. Öns långa och enastående bosättningshistoria har byggt på goda hamnplatser och ett centralt läge i skärgården. De traditionella näringarna, jordbruk, fiske och kustsegling har efter krigen ersatts av turism och sommarboende. Skärgårdsvägen, som är central med tanke på sommargästerna, byggdes på 1950-talet.
Kyrkan och kyrkogården ligger i en backsluttning. Den treskeppade kyrksalen med fem travéer har enkla kryssvalv. Mittskeppet är bredare och högre än sidoskeppen. Den s.k. lillkyrkan väster om sakristian öppnar sig mot kyrksalen och tjänar numera som dopkapell. Valvribborna och arkadbågarna har målade ornamentmotiv, valven är dekorerade med primitiva kalkmålningar. De storskaliga bildfragmenten på pelarna och väggarna samt bänkraderna med bänkgavlar och portar härstammar från 1600-talet. Korfönstret som bevarat sin ursprungliga form har spröjsar i kalksten. Krucifixet härstammar från början av 1400-talet. Glasmålningarna är kopior från år 1958. Kyrkans yttertak har senare sänkts.
Man kommer till kyrkogården genom ett porthus i gråsten på kyrkans västra sida. Det härstammar från 1767. De kvadratiska ben- och bårhusen med pyramidtak visar var kyrkogårdens nordvästra hörn förr låg. Mellan dem står släkten Finckenbergs gravkapell från slutet av 1700-talet. Det byggdes om år 1909 till begravningskapell.
På en höjd nordväst om kyrkan står klockstapeln från år 1751. Den åttkantiga delen med klockorna är av senare datum.
Historia (på svenska)
Nagu kyrka omnämns redan på 1300-talet. Stenkyrkan har troligen uppförts på 1440-talet. I kyrkbyn fanns på 1560-talet tre gårdar, även om det i trakten fanns byar med flera gårdar, såsom det närliggande Finnby med åtta gårdar. Om förhistorisk bosättning vittnar gravarna från bronsåldern i närheten av byn.
Kyrkbyn, som omges av skyddade vikar, var ända fram till 1960-talet en central hamn för skärgårdstrafiken. Utöver sjötrafiken går också Skärgårdsvägen, som byggdes på 1950-talet, genom kyrkbyn.
Sakristian är äldre än den egentliga kyrkan. Kryssvalvens konsoler och slutsten är huggna av estnisk kalksten. Den s.k. lillkyrkan, som står i förbindelse med långhusets norra vägg, torde vara ett gravkapell från mitten av 1600-talet.
Kyrkan restaurerades senast åren 1957–1958 under ledning av arkitekt Anna-Lisa Stigell. Då installerades golvvärme och elbelysning i kyrkan. Den fick också ett tegelgolv och ett nytt altarskrank. De gamla bänkradernas gavlar och portar inpassades i de nya bänkarna, målningar togs fram och konserverades och den s.k. lillkyrkan byggdes om till dopkapell.
Further reading (as the agency lists it)
Anna Lisa Stigell, Nagu kyrka genom tiderna. Särdryck, Åbo Underrättelse 13.12.1958.
Suomen asutus 1560-luvulla. Kartasto. Suomen historiallinen seura. Käsikirjoja VII. 1973.
Suomen asutus 1560-luvulla. Kyläluettelot. Helsingin yliopiston historian laitos. Julkaisuja n:o 4. 1973.
Sigrid Nikula, Nagu Kyrka. Finlands kyrkor 7. Museiverket 1973.
Juhani Vainio, Asutusrakenteen kehitys Varsinais-Suomessa, Varsinais-Suomen seutukaavaliitto 1984.
Rainer Fagerlund, Nagu sockens historia I, Nagu kommun 1992.
Markus Hiekkanen, The Stone Churches of the Medieval Diocese of Turku. Suomen muinaismuistoyhdistyksen aikakauskirja 101. 1994.
Johanna Aminoff-Winberg, Nagu sockens historia II. Nagu kommun 2001.
Markus Hiekkanen, Suomen keskiajan kivikirkot. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 1117. 2007.
English translation (from the Finnish)
The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com
Description
The church village of Nauvo and the medieval stone church dedicated to Pyhä Olavi are representative examples of the early permanent settlement of the Archipelago Sea and of a historical mother parish administrative centre.
On the west side of the church, at the edge of the church square, are the principal community buildings: the parish centre, the kunnantupa and the Marttatalo community hall. To the north of the church, along the old road, are several old villa buildings and newer residential and commercial buildings, as well as the Framnäs society house. The oldest building stock of the church village, dating from the late 19th and early 20th century, is concentrated around the church.
Storlandet is the largest island in the Turunmaa archipelago. The island's long and significant settlement history has been based on good harbour sites and a central location in the archipelago. Traditional livelihoods, farming, fishing and coastal sailing were replaced after the wars by tourism and summer residence. The Saaristotie, which is central to the latter, was completed in the 1950s.
The church and churchyard are situated on a hillside. The church's five-bay, three-aisled nave has simple cross vaults. The central nave is wider and higher than the side aisles. The so-called pikkukirkko, which opens into the nave on the west side of the sacristy, currently serves as a baptismal chapel. The vault ribs and transverse arches are decorated, and the vaults contain primitive lime-wash paintings. The large-patterned painted fragments on the pillars and walls and the doored pew compartments date from the 17th century. The chancel window, preserved in its original form, has a limestone glazing bar division. The crucifix dates from the early 15th century. The stained-glass windows are copies made in 1958. The roof has later been lowered.
A gatehouse of grey stone, built in 1767, leads into the churchyard from the west side of the church. The square-based, pyramid-roofed charnel house and mortuary mark the old north-western corner of the churchyard. Between them stands the Finckenberg family mausoleum, dating from the late 18th century, which was converted into a blessing chapel in 1909.
On the top of the hill rising to the north-west of the churchyard stands the bell tower, completed in 1751. The octagonal bell stage was built later.
History
References to Nauvo church date from as early as the 14th century. The stone church was apparently built in the 1440s. In the 1560s the church village had three farms, although there were several multi-farm villages in the surroundings, including nearby Finnby with eight farms. Prehistoric settlement is attested by Bronze Age graves near the village.
Surrounded by sheltered bays, the church village formed central harbours of archipelago traffic right up to the 1960s. In addition to water traffic, the Saaristotie road, built in the 1950s, runs through the church village.
The church's sacristy is older than the actual building; the corbels and keystone of its cross vault are of Estonian limestone. The so-called pikkukirkko attached to the north wall of the nave was probably built as a burial chapel in the mid-17th century.
The church was restored in 1957-1958 under the direction of architect Anna-Lisa Stigell. Underfloor heating and electric lighting were installed in the church, a brick floor and a new altar rail were made, the front panels and doors of the old pews were fitted to new benches, the paintings were uncovered and conserved, and the so-called pikkukirkko was converted into a baptismal chapel.