RKY: nationally significant built cultural environments · Finland
Merikaarron myllykosket, jokivarsiasutus ja Kolkin kartano (Merikarts forsar med kvarnar, bebyggelsen längs älvstranden och Golkas herrgård)
Vaasa (Vasa), Pohjanmaa, Finland
The record
- Type
- Nationally significant built cultural environment (RKY)
- Elements (as the agency lists them)
- kartano, kylä, mylly, saha, silta, työväen asuintalo
- Character (as the agency lists it)
- kulttuurimaisema
- Municipality
- Vaasa (Vasa)
- Region
- Pohjanmaa
- Country
- Finland
- Coordinates
- 63.07132, 21.95507
- Pin
- Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
- RKY number
- 1740
The Finnish Heritage Agency's description
Kuvaus
Merikaarron myllykosket myllyineen ja niihin liittyvine rakenteineen, sahoineen ja sahapaikkoineen sekä niiden vaikutuksesta muodostunut jokivarsiasutus työväenasuntoineen ja patruunanrakennuksineen kuvastaa vuosisataista Kyrönjoen vesivoiman hyödyntämistä. Kyrönjoen koskien voimankäyttöön perustuvat tuotantorakennukset Merikaarrossa ja Kolkissa ovat varhaisimpia Pohjanmaalla.
Koskissa on vanhastaan ollut useita myllyjä, ja Merikaarron jokivarsiasutus ja Kolkin kartano ovat syntyneet näiden koskien tuntumaan. Kolkki on ollut vesisahoineen ja raivattuine vesiväylineen Pohjanmaan rannikon laivanrakennukseen liittyvä tuotantopaikka. Merikaarron vanha työväenasutus on keskittynyt kosken partaalle, tien varteen Annalankoskelle. Annalankosken mylly ja siihen liittyvät rakennukset on kunnostettu Vähäkyrö-seuran toimesta museoksi. Joen pohjoisrantaa seuraavan tien varren asuinrakennukset ovat pääosin 1800-luvulta ja 1900-luvun alkupuolelta. Merikaarron silta on Kyrönjoelle tunnusomainen riippusilta ja rakennettu 1929-1930.
Kolkin verkatehtaan patruunan kaksikerroksinen, mansardikattoinen asuinkartano sijaitsee kosken pohjoisrannalla. Kolkin alueella on säilynyt myös myllytupana toiminut mökki. Kolkinkoskessa on säilynyt selkeästi tunnistettavina kiinteinä jäännöksinä kivirakenteita kosken vesisahasta, joen pohjoisrannan sarkatehtaasta ja jauhomyllyistä sekä niiden uomista ja patorakennelmista. Merikaarron kulttuurimaisemaa täydentää joen ja tien väliin istutettu puukujanne.
Merikaarto ja Kolkki ovat osa Kyrönjokilaakson valtakunnallisesti arvokasta maisema-aluetta.
Historia
Kyrönjoen kaikissa koskipaikoissa oli mylly 1500-luvulla; Ylistarossa 10 myllyä, Vähässäkyrössä 25. Merikaarron Kolkkila on ollut yksi Kyrönjoen virtaaman alimpia ja rannikkoa lähimpiä koskipaikkoja ja sellaisena otollinen vesivoiman hyödyntämisessä. Vuosisadan puolivälissä Kyröjoen suu sijaitsi Kolkinkosken tienoilla, ja tuolloin Merikaarrossa oli n. 33 taloa.
Vaasalainen kauppaneuvos Abraham Falander osti Kolkin talon maita ja koskiosuuden ja perusti koskipaikkaan sahan 1783. Hän omisti Vaasan kaupungin lähettyvillä sijainneen laivaveistämön ja laajensi näin liiketoimintaansa. Tukkeja uitettiin paikalle pitkin Kyrönjokea, jota Falander perkautti 1782 uittoväyläksi yli kymmenen peninkulman matkalta.
Falander rakensi 1700-1800-luvun taitteessa Kolkin päärakennuksen. Kolkin verkatehdas sai rakennusluvan pohjoisrannalle 1828 ja laitosta laajennettiin 1841, jolloin myös tamppi eli vanuttamo siirrettiin sen yhteyteen. Teollisuuslaitokset työllistivät kylän asukkaita. Saha ja verkatehdas lopettivat toimintansa 1870-1880-luvulle tultaessa.
Lähelle Kolkin kartanoa saatiin tiettävästi 1810- tai 1820-luvulla perustetun ja nyttemmin puretun myllyn lisäksi uuden myllyn ja sahan lupa 1901. Myllyn toiminta loppui 1940-luvun loppupuolella ja sahaus 1950-luvulla. Kolkki myytiin kunnalle 1923, ja tilaa käytettiin mm. vanhainkotina vuoteen 1971, jolloin se myytiin yksityiselle.
Merikaarron lisäksi myös Kolkissa oli rautarakenteinen riippusilta, jonka rakentaminen alkoi 1922. Kolkin isännän Karl Villförin aloitteesta rakennetun sillan korvasi 1970-luvun lopulla uusi silta.
Beskrivning (på svenska)
The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.
Merikarts forsar med kvarnar och anslutande konstruktioner, sågar och sågplatser samt bebyggelsen med arbetarbostäder och patronens huvudbyggnad som kvarnarna och sågarna gett upphov till längs älvstranden återspeglar utnyttjandet av vattenkraften i Kyro älv under århundradenas lopp. Produktionsbyggnaderna i Merikart och Golkas, där drivkraften togs från forsarna, är bland de äldsta i sitt slag i Österbotten.
Det har av tradition funnits talrika kvarnar vid forsarna och bosättningen längs älvstranden och Golkas gård i Merikart har uppförts i närheten av dessa forsar. Golkas med sina vattensågar och röjda vattenleder har varit en produktionsplats som tjänat skeppsbyggnaden på den österbottniska kusten. Den gamla arbetarbebyggelsen har koncentrerats vid vägen och Annalaforsen. Kvarnen vid Annalaforsen med anknytande byggnader har restaurerats av sällskapet Vähäkyrö-seura och är nuförtiden ett museum. Bostadshusen vid vägen som följer älvens norra strand härstammar huvudsakligen från 1800-talet och tidigt 1900-tal. Merikarts bro är en för Kyro älv typisk hängbro som byggdes 1929–1930.
Bruksherrgården i två våningar med mansardtak ligger på forsens norra strand. Den tillhörde brukspatronen för klädesfabriken i Golkas. På Golkas område finns även en stuga bevarad som användes som kvarnstuga. Vid Golkasforsen har som tydligt igenkännbara fasta lämningar bevarats stenkonstruktioner av en vattensåg, klädesfabriken och mjölkvarnarna på älvens norra strand samt av deras fåror och dammkonstruktioner. Kulturlandskapet i Merikart kompletteras av en allé som planterats mellan älven och vägen.
Merikart och Golkas utgör en del av det nationellt viktiga landskapsområdet i Kyro älvdal.
Historia (på svenska)
På 1500-talet fanns det en kvarn vid alla forsar i Kyro älv; 10 kvarnar i Ylistaro och 25 i Lillkyro. Golkas i Merikart har varit en av de lägsta forsplatserna i Kyro älvs avrinning närmast kusten och som sådan lämplig för utnyttjande av vattenkraft. Vid mitten av seklet fanns Kyro älvs mynning vid Golkasforsen och då fanns det cirka 33 hus i Merikart.
Kommerserådet Abraham Falander från Vasa köpte mark och forsavsnittet kring Golkas gård och grundande en såg vid forsen 1783. Han ägde skeppsverkstaden nära Vasa stad och utvidgade därmed sin affärsverksamhet. Stockar flottades till sågen längs Kyro älv som Falander 1782 lät röja som flottningsled på en sträcka om mer än tio mil.
Vid övergången till 1800-talet byggde Falander huvudbyggnaden på Golkas gård. Golkas klädesfabrik beviljades bygglov på norra stranden 1828 och anläggningen byggdes ut 1841 då även stampverket, eller filtningsanläggningen, anslöts till den. Industrianläggningarna sysselsatte byborna. Sågen och klädesfabriken lades ned vid ingången till 1870- respektive 1880-talet.
Utöver kvarnen, som veterligen grundades på 1810- eller 1820-talet och som numera rivits, fick man 1901 också ett tillstånd att bygga en ny kvarn och en ny såg i närheten av Golkas herrgård. Kvarnverksamheten upphörde i slutet av 1940-talet och sågandet på 1950-talet. Golkas såldes till kommunen 1923 och gården användes bland annat som ålderdomshem fram till 1971 då den såldes till en privatperson.
Utöver Merikart fanns det en hängbro med järnkonstruktioner även i Golkas. Bron, som började byggas 1922 på ett initiativ av Karl Villför, husbonden på Golkas herrgård, ersattes med en ny i slutet av 1970-talet.
Further reading (as the agency lists it)
Abraham Falander (Wasastjerna). Eteläpohjalaisia elämäkertoja A-L. Toim. Reino Ala-Kulju et al. Etelä-Pohjanmaan maakuntaliitto. Vaasa 1963.
Jorma Ahvenainen, Suomen sahateollisuuden historia. Porvoo 1984.
Kirsi Ollikkala, Kyrönmaan jokilaaksojen maisematiet. Vaasan seutukaavaliitto 1993.
Timo Kantonen, Satakunta sahaa Suomessa. Museoviraston rakennushistorian osaston julkaisuja 18. Helsinki 1996.
Anneli Björkqvist, Vähänkyrön Merikaarron alueen rakennuskannan ja kulttuurimaisemien inventointi. Vähäkyrön kunta 2000.
Kyrönmaan opiston Merikaarron historiapiiri, Merikaarto, Historia. Merikaarron kylän www-sivut: http://www.merikaarto.com (17.1.2008).
Maria Kurtén - Susanne Öst - Rose-Marie Back - Minna Torppa - Sari Tallgren, Pohjanmaan inventointi. Länsi-Suomen ympäristökeskus. KIOSKI-tietokanta 20.3.2008.
English translation (from the Finnish)
The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com
Description
The rapids-based mills of Merikaarto, with their millworks, related structures, sawmills and sawmill sites, and the riverside settlement that grew up around them, including the workers' housing and the patron's buildings, reflect the centuries-long use of the water power of Kyrönjoki. The production buildings based on the use of the Kyrönjoki rapids at Merikaarto and Kolkki are among the earliest in Ostrobothnia.
Several mills have long operated at the rapids, and the riverside settlement of Merikaarto and the Kolkki manor arose in their vicinity. Kolkki, with its water sawmill and its cleared waterways, was a production site linked to shipbuilding on the Ostrobothnian coast. The old workers' settlement of Merikaarto is concentrated on the edge of the rapids, beside the road, at Annalankoski. The Annalankoski mill and the buildings associated with it have been restored as a museum by the Vähäkyrö society. The residential buildings along the road following the northern bank of the river are mainly from the 19th century and the early part of the 20th century. The Merikaarto bridge is a suspension bridge characteristic of Kyrönjoki and was built in 1929–1930.
The two-storey, mansard-roofed residential manor of the patron of the Kolkki woollen mill stands on the northern bank of the rapids. A cottage that functioned as a mill cottage has also been preserved in the Kolkki area. At Kolkinkoski, stone structures from the water sawmill, from the woollen cloth mill on the northern bank of the river, and from the flour mills have survived as clearly identifiable fixed remains, together with their channels and dam structures. The cultural landscape of Merikaarto is complemented by an avenue of trees planted between the river and the road.
Merikaarto and Kolkki are part of the Kyrönjokilaakso nationally valuable landscape area.
History
In the 16th century there was a mill at every rapids on the Kyrönjoki river: ten mills at Ylistaro and 25 at Vähässäkyrö. Merikaarto's Kolkkila has been one of the lowest rapids on the Kyrönjoki, closest to the coast, and as such favourable for harnessing water power. In the middle of the century the mouth of the Kyröjoki lay around Kolkinkoski, and at that time there were approximately 33 farms in Merikaarto.
Abraham Falander, commercial counsellor from Vaasa, bought the lands of Kolkki farm and its share of the rapids and established a sawmill at the rapids in 1783. He owned a shipyard located near the town of Vaasa and thus expanded his business. Timber was floated to the site along the Kyrönjoki, which Falander dredged in 1782 into a floating channel over a distance of more than ten peninkulma.
Falander built the main building of Kolkki at the turn of the 18th and 19th centuries. The Kolkki woollen mill received a building permit for the north bank in 1828, and the plant was expanded in 1841, when the tamppi, or vanuttamo (fulling mill), was also moved into its vicinity. The industrial plants provided employment for the village's inhabitants. The sawmill and woollen mill ceased operations as the 1870s-1880s approached.
In addition to a mill established in the 1810s or 1820s, reportedly, and since demolished, near Kolkki manor, a licence for a new mill and sawmill was obtained in 1901. The mill ceased operating in the latter part of the 1940s, and sawing ended in the 1950s. Kolkki was sold to the municipality in 1923, and the property was used, inter alia, as an old people's home until 1971, when it was sold to a private owner.
In addition to Merikaarto, Kolkki also had an iron-framed suspension bridge, whose construction began in 1922. The bridge, built on the initiative of Karl Villför, master of Kolkki, was replaced by a new bridge in the late 1970s.