TreeAlive
‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Ohtakarin kalastajayhdyskunta ja luotsiasema (Ohtakaris fiskarsamhälle och lotsstation)

Kokkola (Karleby), Keski-Pohjanmaa, Finland

The record

Type
Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them)
kausiasunto, kylä, luotsiasema, muinaisjäännös, piensatama
Character (as the agency lists it)
merialue
Municipality
Kokkola (Karleby)
Region
Keski-Pohjanmaa
Country
Finland
Coordinates
64.09083, 23.40412
Pin
Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number
1655

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Ohtakari on ikivanha Lohtajankylän kalastajien tukikohta, joka kuvastaa Pohjanmaan rannikon kalastuselinkeinon synnyttämiä rakennettuja ympäristöjä. Luotsiasema ympäristöineen on hyvin säilynyt esimerkki 1900-luvun alun luotsiasemasta ja olennainen osa Ohtakarin merellisiin elinkeinoihin liittyvää kulttuuriympäristöä. Asema ja luotsimökit ympäristöineen ovat säilyneet lähes alkuperäisessä asussaan.

Pinta-alaltaan noin 30 ha kokoinen Ohtakarin saari sijaitsee Vattajanniemen edustalla Ohtakarintien päässä. Saareen, jonka edustalla aukeaa avomeri, johtaa 1970-luvulla rakennettu mantereen sekä saaren yhdistävä pengertie ja silta. Kalastajakylän ja vanhan luotsiaseman lisäksi saarella on 1970-luvulla rakennettu kalasatama ja Suomen Luterilaisen Evankeliumiyhdistyksen leirikeskus.

Kalastajien kausiasumiseen rakennetut karituvat, verkkosuojat ja suolausladot levittäytyvät saaren itärannalla Maapäässä tiiviinä rivinä, ja rannassa on lisäksi kunkin venekunnan "hamina". Kalastajakylän korkeimmalla kohdalla on vanhan mallin mukaan, joskin korkeammaksi rakennettu Kalastusloisto eli pooki. Tiheään rakennetun Kalastajakylän maa on jakokunnan yhteisomistuksessa olevaa maata, ja siellä sijaitsee noin 50 vapaa-ajan asuntoa. Suurin osa rakennuksista on hirsi- tai lautarakenteisia ja vuorattuja. Rakennuksista vanhimmat ovat peräisin 1800-luvun puolivälistä ja 1900-luvun alkupuolelta. Pääosa rakennuksista on 1950-1960- tai 1980-luvulla uudelleen rakennettuja tai uudistettuja karitupia.

Kalastajakylän eteläpäässä on nk. Nikkilän vanha savustamo. Maisemallisesti savustamorakennus on yksi alueen näkyvimmistä rakennuksista Ohtakariin pengertietä pitkin saavuttaessa.

Ohtakarin nykyinen Kalastusmuseo kuuluu saaren vanhimpien rakennusten joukkoon. Museorakennus on rakennettu 1800-luvun puolivälissä torpaksi ja siirretty Kyrölän tilalta 1900-luvun alussa Ohtakarille. Rakennuksen nykyinen ulkoasu on todennäköisesti peräisin 1900-luvun alusta. Pihapiiriin kuuluu lisäksi 1700- ja 1800-luvun vaihteessa rakennettu sekä 1980-luvun lopulla Lohtajan Jokisuulta siirretty verkkolato. Läheisyydestä löytyy myös kalalato, verkkoahtimia, varastorakennuksena toimiva lato ja entinen Palolan suolauslato.

Ohtakarin luotsiasema sijaitsee mäen laella, saaren Ulkopään puoleisessa osassa. Luotsiasemasta lounaaseen ja kaakkoon sijaitsevat hyvin säilyneet luotsimökit. Luotsiaseman alunperin 1850-luvulla rakennettu, 1920-luvulla nykyasuunsa korotettu ja laajennettu vartiotupa on säilynyt alkuperäisessä asussaan. Kaksikerroksisen vartiotuvan lisäksi asemaan kuuluu käymälä, purjevaja, luotsien omistama sauna ja varasto, kaksi luotsien asuinmökkiä 1930-luvulta sekä merenkulun kiintopisteenä toimiva merimerkki.

Sauvarakenteinen päivämerkki on kunnostettu 1990-luvulla, jolloin sen pintamateriaalit ja rakenteellisen ratkaisut ovat muuttuneet. Merimerkin ja vartiotuvan välimaastossa sijaitsee yksi vanha, joskin myöhemmin korjailtu jatulintarhalatomus.

Ohtakari on edelleen lohtajalaisten kalastustukikohta ja vapaa-ajanviettopaikka. Rantaviiva on muuttunut paitsi maankohoamisen, myös Kalasataman rakentamisen yhteydessä tehtyjen ruoppaustöiden vuoksi. Kalastajakylän edustalla vanhan rantaviivan voi hahmottaa kasvillisuuden rajaa seuraamalla.

Ohtakarin kalastajayhdyskunta syntyi avomerikalastuksen tukikohdaksi, ja paikan historiaa kalastuspaikkana tunnetaan 1500-luvun puolivälistä saakka. Ohtakari oli pääasiassa lohtajankyläläisten vakituinen kalakari. Ohtakarin saaren omisti kokonaisuudessaan Jukkolan numero, jolle kalastajat maksoivat vuokraa venekunnittain. 1800-luvun loppupuolella Ohtakarissa kalasti yli 20 venekuntaa. Kalastajat asuivat karituvissa yleensä koko pyyntikauden, keväästä aina myöhäiseen syksyyn saakka ja poistuivat saarelta ainostaan pyhiksi, jolloin muut pitäjän asukkaat saattoivat viettää aikaansa saarella.

Avomerikalastus edellytti yhteistoimintaa, joten lohtajalaisilla oli tapana kalastaa sekä seuroina että venekuntina. Tavallisesti yhden karituvan omisti kaksi venekuntaa. Jokaisella venekunnalla oli oma hamina karin itärannalla. Karituvan läheisyydessä, ympärillä tai sen kylkiäisenä oli suolauslato ja verkkolato. Kalastajien verkkoahtimet sijaitsivat joko tuvan vieressä tai karin keskiharjulla.

1830-luvulla Pohjanmaalle ja myös Ohtakariin perustettiin hetkeksi koleravaaran vuoksi laivojen tarkastusasemia karanteenia varten. 1840-luvulla luotsilaitos kehittyi voimakkaasti, kun aiemmin paikallisten ylläpitämä luotsilaitos siirtyi kruunulle. Ohtakarista muodostettiin kruunun luotsiasema 1848 ja seuraavana vuonna se siirtyi osaksi Pohjanmaan luotsipiiriä. 1850-luvulta vuoteen 1961 Ohtakarista luotsattiin laivoja pääasiassa Himangan satamaan tai Ykspihlajaan tullausta varten. Luotsiasemalla työskentelevien 3-5 luotsin lisäksi myös luotsien perheet asuivat osan vuodesta asemalla. 1950-luvun lopulla alkoi keskustelu luotsiaseman siirtämisestä pois Ohtakarista. Luotsit jättivät Ohtakarin 1961, ja osa siirtyi Tankarin asemalle. Virallisesti luotsilaitos lakkautettiin 1963.

Ohtakarin saaren puusto hakattiin viime sotien aikana. 1940-luvulla saarella pidettiin lampaita, minkä vuoksi kasvillisuus pysyi pitkään matalana. 1960-luvulla Ohtakarista aiottiin tehdä soranottopakka, mistä ovat jäänteenä painaumat ja iso kivikasa.

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Ohtakari är en uråldrig bas för fiskare i Lochteåby och den beskriver väl byggda miljöer som fiskerinäringen gett upphov till på den österbottniska kusten. Lotsstationen med omgivning är ett välbevarat exempel på en lotsstation från början 1900-talet och en väsentlig del av kulturmiljön i anslutning till Ohtakaris maritima näringar. Lotsstationen med lotsstugor och omgivningar har bevarats i nästan sitt ursprungliga utseende.

Ön Ohtakari har en areal på cirka 30 ha och ligger utanför Vattajanniemi i änden av vägen Ohtakarintie. En på 1970-talet byggd väg och en bro som förenar fastlandet med ön leder till Ohtakari och utanför ön ligger det öppna havet. Utöver fiskarbyn och den gamla lotsstationen finns på ön en fiskhamn som byggts på 1970-talet samt församlingens lägerområde.

Klippstugor som byggts för fiskarnas säsongboende, nätskydd och saltbodar är utspridda på öns östra strand Maapää i en tät rad, och vid stranden har dessutom varje båtlag en egen hamn. På den högsta punkten i fiskarbyn har man enligt gammal tradition, dock något högre, uppfört ett sjömärke dvs. en båk. Marken i den tättbyggda fiskarbyn ägs gemensamt av skifteslaget och där finns cirka 50 fritidsstugor. Största delen av byggnaderna har byggts av timmer eller bräder och är fodrade. Av byggnaderna är de äldsta från mitten av 1800-talet och början av 1900-talet. De flesta byggnaderna är från 1950–1960-talen eller på 1980-talet ombyggda eller renoverade klippstugor.

I södra änden av fiskarbyn finns s.k. Nikkiläs gamla rökeri. Landskapsmässigt är rökeribyggnaden en av de mest synliga byggnaderna i området då man kommer till Ohtakari längs den väg som anlagts på en bank.

Ohtakaris nuvarande Fiskerimuseum hör till de äldsta byggnaderna på ön. Museibyggnaden byggdes i mitten av 1800-talet som ett torp och har flyttats från Kyröläs gård till Ohtakari i början av 1900-talet. Byggnadens nuvarande utseende är troligen från början av 1900-talet. På gårdsområdet finns också en nätlada som har byggts kring sekelskiftet 1800 och som i slutet av 1980-talet flyttats från Jokisuu i Lochteå. I närheten finns också en fisklada, nätställningar, en lada som fungerar som förrådsbyggnad och före detta Palolas saltbod.

Ohtakaris lotsstation finns uppe på en backe, på den del av ön som heter Ulkopää. Sydväst och sydost om lotsstationen finns välbevarade lotsstugor. Lotsstationens vaktstuga har byggts på 1850-talet, höjts och utbyggts till sitt nuvarande utseende på 1920-talet samt har väl bevarat sitt ursprungliga utseende. Utöver vaktstugan i två våningar hör till lotsstationen en toalett, en segelbod, en bastu och ett förråd som ägs av lotsarna, två bostadsstugor för lotsar från 1930-talet samt det sjömärke som fungerar som riktpunkt för sjöfarten.

Det av stavar byggda dagmärket har restaurerats på 1990-talet, då förändringar gjordes i ytmaterialen och de konstruktionsmässiga lösningarna. I terrängen mellan sjömärket och vaktstugan finns en gammal jungfrudans, som dock senare har reparerats.

Ohtakari är fortfarande en fiskebas och fritidsplats för Lochteåborna. Strandlinjen har förändrats på grund av landhöjningen men också på grund av muddringsarbeten som gjordes då fiskhamnen byggdes. Framför fiskebyn kan man skönja den gamla strandlinjen genom att följa vegetationsgränsen.

Ohtakaris fiskarsamhälle uppstod som en bas för högsjöfiske, och historiskt vet man att stället har varit en fiskeplats sedan mitten av 1500-talet. Ohtakari var huvudsakligen en fast fiskeplats för byborna från Lochteå. Ön Ohtakari ägdes helt av Jukkolas nummer, till vilka fiskarna betalade hyra enligt båtlag. Under slutet av 1800-talet fiskade över 20 båtlag i Ohtakari. Fiskarna bodde i klippstugorna i allmänhet hela fiskesäsongen, från våren ända till senhösten och avlägsnade sig från ön endast under helger, då socknens övriga invånare kunde tillbringa sin tid på ön.

Högsjöfiske krävde samverkan och därför brukade lochteåborna fiska både i sällskap och som båtlag. I allmänhet ägdes en klippstuga av två båtlag. Varje båtlag hade en egen hamn på öns östra strand. I närheten av klippstugan, omkring den eller fast i den fanns en saltbod och ett nätskjul. Fiskarnas nätställningar fanns antingen bredvid stugan eller på öns åsrygg.

På 1830-talet grundades på grund av kolerafara för en tid i Österbotten och också i Ohtakari stationer som kontrollerade fartygen. På 1840-talet utvecklades lotsväsendet kraftigt, då lotsväsendet som hittills skötts av lokala aktörer nu började skötas av kronan. Ohtakari gjordes till kronans lotsstation 1848 och följande år blev det en del av Österbottens lotsfördelning. Från 1850-talet till 1961 lotsades från Ohtakari huvudsakligen fartyg till Himango hamn eller till Yxpila för förtullning. Utöver de 3–5 lotsar som arbetade på lotsstationen bodde också lotsarnas familjer en del av året på stationen. Under slutet av 1950-talet inleddes diskussioner om att flytta lotsstationen från Ohtakari. Lotsarna lämnade Ohtakari 1961 och en del övergick till lotsstationen på Tankar. Officiellt upphörde lotsväsendet 1963.

Trädbeståndet på Ohtakari höggs ner under de senaste krigen. På 1940-talet höll man får på ön och därför förblev vegetationen länge låg. På 1960-talet planerade man att göra Ohtakari till ett grustag, planerna efterlämnade spår i form av sättningar och en stor stenhög.

Ville Luho, Armas Luukko, Suur-Lohtajan historia I. Esihistoriallisesta ajasta Suomen sotaan. Keski-Pohjanmaan historiasarja 3. Kokkola 1957.

Ari-Veikko Anttiroiko, Himangan sataman historia. Jyväskylä 1984.

Saini Heikkuri-Alborzi, Pirjo Niemi, Arvokkaat kulttuurimaisemat Keski-Pohjanmaan jokilaaksoissa. Vaasan seutukaavaliitto 1993.

Maiseman muisti. Valtakunnallisesti merkittävät muinaisjäännökset. Museovirasto, arkeologian osasto, 2001.

Keski-Pohjanmaan arvokkaat maisema- ja kulttuurialueet. Keski-Pohjanmaan liitto, Sigma Konsultit Oy 2001.

Minna Torppa, Keski-Pohjanmaan inventointi, Länsi-Suomen ympäristökeskus. KIOSKI-tietokanta 20.3.2008.

Harri Nyman, Meriväylien rakennusperintö. Toim. Marja-Leena Ikkala. Museoviraston rakennushistorian osaston raportteja 21. Museovirasto 2009.
https://www.museovirasto.fi/uploads/Arkisto-ja-kokoelmapalvelut/Julkaisut/merivaylien-rakennusperinto.pdf (haettu 9.1.2019).

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

Ohtakari is an ancient fishing base of the fishermen of Lohtajankylä village, which reflects the built environments created by the fishing industry of the Ostrobothnian coast. The pilot station with its surroundings is a well-preserved example of an early 20th-century pilot station and an essential part of the cultural environment associated with Ohtakari's maritime livelihoods. The station and pilots' cottages with their surroundings have survived in almost their original form.

Ohtakari island, about 30 ha in area, lies off Vattajanniemi at the end of Ohtakarintie. The island, in front of which the open sea opens out, is reached by a causeway road and bridge built in the 1970s, linking the mainland and the island. In addition to the fishing village and the old pilot station, the island has a fish harbour built in the 1970s and the Suomen Luterilaisen Evankeliumiyhdistyksen leirikeskus.

The karitupa, net sheds and salting racks built for the fishermen's seasonal habitation spread in a dense row on the island's eastern shore at Maapää, and on the shore there is also a "hamina" for each boat crew. At the highest point of the fishing village stands the Kalastusloisto, or pooki, built after the old pattern, though taller. The land of the densely built-up Kalastajakylä is commonly owned land of a partition association, and there are some 50 holiday residences there. Most of the buildings are of log or board construction and lined. The oldest of the buildings date from the mid-19th century and the early 20th century. The majority of the buildings are karitupa rebuilt or renovated in 1950-1960 or in the 1980s.

At the southern end of Kalastajakylä is the so-called Nikkilä old smokehouse. In terms of the landscape, the smokehouse is one of the most visible buildings in the area when approaching Ohtakari along the causeway road.

The present Kalastusmuseo of Ohtakari belongs to the island's oldest buildings. The museum building was built as a torppa in the mid-19th century and moved to Ohtakari from Kyrölä farm in the early 20th century. The building's present exterior probably dates from the early 20th century. The yard also includes a net barn built at the turn of the 18th and 19th centuries, and moved in the late 1980s from Jokisuu in Lohtaja. Nearby there are also a fish barn, net racks, a barn serving as a storehouse, and the former Palola salting barn.

The Ohtakari pilot station is situated on the top of a hill, in the part of the island on the Ulkopää side. The well-preserved pilots' cottages lie to the south-west and south-east of the pilot station. The guardroom of the pilot station, originally built in the 1850s and raised and extended to its present form in the 1920s, has survived in its original form. In addition to the two-storey guardroom, the station includes a privy, a sail shed, a sauna and storehouse owned by the pilots, two pilots' dwellings from the 1930s, and a sea mark serving as a fixed point for navigation.

The pole daymark was restored in the 1990s, when its surface materials and structural solutions were changed. Between the sea mark and the guardroom lies an old, though later repaired, jatulintarhalatomus.

Ohtakari is still a fishing base for the people of Lohtaja and a place for leisure. The shoreline has changed not only because of land uplift but also because of dredging work carried out in connection with the construction of Kalasatama. Off Kalastajakylä, the old shoreline can be made out by following the boundary of the vegetation.

The Ohtakari fishing community was established as a base for open-sea fishing, and the history of the site as a fishing place is known from the mid-16th century. Ohtakari was mainly a regular fishing skerry for the people of Lohtaja village. The island of Ohtakari was wholly owned by Jukkolan numero, to which the fishermen paid rent per venekunta. In the late 19th century more than 20 venekunnat fished at Ohtakari. The fishermen lived in the karituvat for the whole fishing season, from spring until late autumn, and left the island only on holidays, when other parish residents could spend time on the island.

Open-sea fishing required cooperation, so the people of Lohtaja customarily fished both in seurat and as venekunnat. Usually two venekunnat owned one karituva. Each venekunta had its own hamina on the eastern shore of the skerry. Near, around or alongside the karituva there was a suolauslato and a verkkolato. The fishermen's verkkoahtimet were located either beside the karituva or on the central ridge of the skerry.

In the 1830s, inspection stations for ships were briefly set up in Ostrobothnia and also on Ohtakari, for quarantine because of the danger of cholera. In the 1840s the pilotage service developed strongly, when the pilot service, previously maintained by locals, passed to the Crown. In 1848 Ohtakari became a kruunun luotsiasema, and the following year it was transferred to the Ostrobothnia luotsipiiri. From the 1850s until 1961, ships were piloted from Ohtakari mainly to the port of Himanka or to Ykspihlaja for customs clearance. In addition to the 3-5 pilots working at the station, the pilots' families also lived at the station for part of the year. At the end of the 1950s a debate began about moving the pilot station away from Ohtakari. The pilots left Ohtakari in 1961, and some moved to the Tankari station. Officially, the pilotage service was abolished in 1963.

The tree cover of Ohtakari island was felled during the most recent wars. In the 1940s sheep were kept on the island, which is why the vegetation remained low for a long time. In the 1960s it was intended to make a soranottopakka on Ohtakari, and depressions and a large heap of stones remain as traces of it.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0
See your own family's places on a living map