‹ RKY: nationally significant built cultural environments, Finland

RKY: nationally significant built cultural environments · Finland

Helsingin höyrylaivareittien kesähuvila-asutus (Sommarbebyggelsen vid ångbåtslederna i Helsingfors)

Espoo, Helsinki (Esbo Helsingfors), Uusimaa, Finland

The record

Type: Nationally significant built cultural environment (RKY)
Elements (as the agency lists them): huvila, kartano, puisto
Character (as the agency lists it): merialue
Municipalities: Espoo, Helsinki (Esbo Helsingfors)
Region: Uusimaa
Country: Finland
Coordinates: 60.10852, 24.67372
Pin: Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
RKY number: 1573

TodayHistorical map

Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.

Bibliothèque nationale de France (Gallica)

The 1666 map covering this location: "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).

Historical maps covering this location

1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))

Get directions ↗

This area in the Finnish Heritage Agency's RKY inventory ↗

The agency's Swedish page for this area ↗

The Finnish Heritage Agency's description

Kuvaus

Helsingin lähisaaristoon höyrylaivareittien varteen syntynyt huvila-asutus ilmentää pääkaupunkilaisten 1800-luvulla alkanutta ja 1900-luvun alkupuolella laajentunutta kesäasumiskulttuuria. Monet edustavien huviloiden rakennuttajat ja asukkaat ovat lukeutuneet aikansa elinkeino- ja kulttuurielämän eliittiin, rakennusten ja puistojen suunnittelijat aikansa parhaimmistoon.

Huvila-asutus on sijoittunut entisille kartanoiden maille höyrylaivareittien varrelle. Huviloiden päärakennuksiin liittyy mm. arvokkaita puistoja ja puutarhoja, huvimajoja, pelikenttiä, uimakoppeja ja laitureita. ”Kerää pienelle alalle mitä viehättävin maisema: vuoria, puistoja, selkiä, lahtia ja niemiä, jotka meidän aikanamme ympäröivät Suomen uutta pääkaupunkia, aseta Tuurholman viereen Jollas ja Stansvik, äläkä vaadi suomalaiselta saaristomaisemalta enempää.” (Sakari Topelius, Tähtien turvatit 1889)

Helsingissä Stansvikin kartanon rakennuskanta, päärakennus, huvila Engel ja venevaja ovat 1800-luvulta, samoin puisto, huvimaja sekä huviloiksi muutetut työväen- ja talousrakennukset. Tahvonlahden pohjukassa ovat Schaumannin huvila ja alppimaja 1870-luvulta, Kaivoshuvila 1700-luvulta sekä kartanon rautakaivos 1760-luvulta. Nuorempia kesäasuntoja kartanon mailla ovat kunnallisvirkamiesyhdistyksen majat ns. Vanhakylässä. Tahvonlahden ja Hevossalmen rannalla on muutamia huviloita, joista Salomo Wuoriolle suunniteltu on arkkitehtien Gesellius-Lindgren-Saarinen varhainen huvilasuunnitelma 1900-luvun taitteesta.

Tullisaaren Turholman kartanomiljööstä ja kauppaneuvos Borgströmin rakennuttamasta kolmesta huvilasta on säilynyt kaksi uusrenessanssihuvilaa 1870-luvulta sekä laaja puisto. Huvilat ja muu rakennuskanta ovat Theodor Deckerin suunnittelemia. Huviloissa yhdistyvät sveitsiläistalojen piirteet, kansanomainen puuarkkitehtuuri ja uusrenessanssi. Toinen huviloista on ollut pitkään laulaja Aino Acktén kesähuvilana.

Degerön puistomaiseen kartanoalueeseen kuuluu päärakennus, vierasmaja eli rantatupa sekä asuin- ja talousrakennuksia. Päärakennusta on käytetty lähinnä kesäasuntona 1870-luvulta 1950-luvulle, jolloin se on muutettu ympärivuotiseen käyttöön. J.L. Runebergin tiedetään viettäneen kesää Degerön kartanon rantatuvassa 1836.

Jollaksessa on kartanon mailla Saunalahden rannoilla sekä Itäniitynniemessä huvila-asutusta 1880-luvulta aina 1930-luvulle. Huviloiden tyylikirjo ulottuu uusrenessanssista funktionalismiin. Saunalahden pohjukassa olevan Jollas-Västergårdin kartanon 1919 valmistuneen päärakennuksen on suunnitellut arkkitehti Robert Tikkanen. Jollaksen kartanosta etelään pistävän niemen kärjessä on pieni Matosaari, jossa on 1963 palaneen suurhuvilan raunio ympärillään puutarha-arkkitehti Paul Olssonin 1920-luvulla suunnittelema mielenkiintoinen puutarhakokonaisuus muuri- ja terassirakenteineen. Matosaaressa on myös 1800-luvun lopun huvila ja Krimin sodan aikainen patteri ja ruutikellari.

Villingissä on saaren pienimuotoisen 1800-luvun kartanomiljöön (päärakennus, punainen tupa ja puisto) ympärillä pääosin 1910- ja 1920-luvun alun edustava, noin neljänkymmenen huvilan maaosakeyhtiöiden palstoittama yhdyskunta. Niiden lisäksi saaressa on yksittäisiä 1800-luvun lopun uusrenessanssihuviloita, mm. Villa Granudden, sekä jugendtyylisiä 1900-luvun alussa rakennettuja huviloita, mm. Fazerin tontin Kallioniemi, sekä myöhemmin rakennettuja huviloita aina 1960-luvulle saakka. Arkkitehti Oiva Kallion itselleen suunnittelema huvila Villa Oivala on vuodelta 1924. Kalastaja-asumuksen paikalle rakennettuihin lukeutuu Torpetin palstan monesti muutettu huvila, jonka 1930-luvun asu on arkkitehti Martti Välikankaan itselleen suunnittelema. Huviloiden lisäksi saaren maisemaan kuuluvat pitkät kiviaidat.

Vartiosaaren huvila-alue koostuu rantoja kiertävästä pääosin 1900-luvun alun kesäkoti- ja huvila-asutuksesta sekä saaren sisäosien vanhasta pienimuotoisesta maatalousalueesta. Saaren monista edustavista huviloista mainittakoon ns. Waseniuksen hieno jugend-ajan huvila.

Espoon Soukanniemellä ovat edustavat uusrenesanssihuvila Fridhem vuodelta 1880 ja arkkitehti Sigurd Frosteruksen huvila vuodelta 1913. Rantakallioon on hakattu 1880-luvun lopun keisarivierailusta kertova muistokirjoitus. Tallholman saaren viidestä vanhasta huvilasta Villa Tallholm on saariston ensimmäisiä huvilaksi rakennettuja rakennuksia. Kirkkoherra Geitlinin 1865 rakennuttaman suureellisen huvilan ympärillä on muotoiltu puutarha jalopuineen. Pentalan saaren pohjoisosassa on saariston käyttöä monipuolisesti ilmentävä rakennusryhmä, josta huomattava osa kuuluu saaristomuseoon. Alueella on huviloita, 1700-luvun kalastajamökki ja purjehdusseuran paviljonki Paven, jonka Sigurd Frosteruksen suunnittelema osa on vuodelta 1912 ja Matti Finellin 1938.

Historia

Pohjoismaissa ja Venäjällä kaupungissa asuvien säätyläisten ja porvarien tapa muuttaa kesäisin maaseudulle asumaan on vuosisatoja vanha. Koskemattoman luonnon arvostus liittyi yleisempäänkin 1700-luvun lopun eurooppalaiseen luonnon ihailuun. Vilkkaan kaupunkiasumisen vastapainoksi haettiin kesäisin rauhallista maaseutuasumista, mikä alkoi säätyläisten ja varakkaan porvariston keskuudessa jo 1800-luvun alkupuolella. Helsingin ympärille muodostuneen kesähuvila-asutuksen taustalla oli paitsi Suomen maiseman ”löytäminen” myös 1800-luvun alun uuden pääkaupungin nopea kasvu.

Ensimmäiset saariston kesäasunnot olivat joko aatelisten maakartanoita tai kaupunkilaisten vuokraamia kalastajamökkejä tilapäiseen käyttöön. Varsinaisten huviloiden rakentaminen, osin suureellisin huvila- ja puutarhasuunnitelmin, käynnistyi 1860- ja 1870-luvulla. Huvilan paikan valintaan vaikuttivat maisemat, laivareitit ja näkymät laivareitille, laiturit ja kalastusmahdollisuudet.

Huviloita rakennettiin 1870-1890-luvulla vilkkaasti etenkin Meilahteen ja Degeröhön (vuodesta 1946 Laajasalo) sekä Espoon saaristoon. Höyrylaivaliikenne Helsingistä Degeröhön alkoi 1837 ja myöhemmin se kehittyi säännölliseksi vuoroliikenteeksi, joka mahdollisti jopa työssäkäynnin pääkaupungissa. Höyrylaivaliikenne pysyi vilkkaana 1930-luvulle asti.

Tullisaaren Turholman kartanon vuokraajan ja sittemmin omistajan kauppaneuvos Henrik Borgströmin, elinkeino- ja kulttuurielämän vaikuttajan, kesänvietto Tullisaaressa alkoi 1838. Degerön Stansvikin kartanossa kesäasutus alkoi samoin jo 1800-luvun alkupuolella. Kesävieraiden määrä kasvoi 1800-luvun puolenvälin jälkeen, jolloin kartanoon rakennettiin lisää tilaa ja muutettiin vanhoja työväenasuntoja kesähuviloiksi. Ensimmäinen tontti, ns. Schaumannin huvila, vuokrattiin 1870-luvulla. Stansvikin hiekkatiet ja vanhat kaivokset mainitaan oivallisina kävelykohteina 1889 julkaistussa matkailuoppaassa.

Huvilapalstojen erottamista helpotti maanjakolainsäädännön lieventyminen 1864 ja 1883 annetuilla asetuksilla. Palsta oli maa-ala, joka lohkottiin rälssi- tai verotalosta. Lohkottujen palstojen lisäksi kesäasuntoja ja huviloita rakennettiin vuokratonteille. Degerön kartanoiden mailta oli 1800-luvun loppuun mennessä lohkottu 36 tonttia.

Pääkaupungin nopea kasvu nosti maan kysyntää ja hintoja. Ensimmäiset huvilatonttien välittämiseen erikoistuneet yhtiöt olivat 1910-luvun alkupuolella Espoossa Oy Suvisaaristo (Ab Sommaröarna) ja Helsingissä Ab Willinge. Yhtiöt palstoittivat hankkimansa maan huvilatonteiksi. Toimintaan liittyivät omat liikennöintiyhtiöt, jotka vastasivat omilla höyrylaivoilla huvilasaarten ja mantereen välisestä liikenteestä.

Oy Suvisaaristo osti Espoosta Moisön rälssitalon Pikku-Sikosaaren, Ison Sikosaaren, Pentalan ja Herrön. Oy Suvisaariston Moisön tilasta lohkottiin 1910- ja 20-luvuilla 120 huvilapalstaa. Vaikka Villinkiin rakennettiin ensimmäiset huvilat 1880-luvulla, oli saaressa vain vähän huviloita ennen Ab Willingen perustamista. Yhtiön palstoittamien tonttien myynti alkoi 1913. Tonttien myymisen sekä suunnitelmat suuresta Villingin kylpylä-, terveyskylpylä- ja kasinorakennuksesta keskeytti ensimmäisen maailmansodan syttyminen. Sodan aikana Itä-Villinki pakkolunastettiin ja sinne rakennettiin meririntaman tykkipattereita. Villingin palstoitus ja huvilayhdyskunnan rakentaminen jatkui sodan jälkeen uusien yhtiöiden voimin. Villingin huviloiden suunnittelijoina olivat arkkitehdit ja rakennusmestarit. Huviloihin liittyivät puutarhat, joita suunnittelivat mm. Paul Olsson ja Bengt Schalin.

Beskrivning (på svenska)

The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.

Villabebyggelsen på öarna utanför Helsingfors, som var lättillgängliga tack vare ångbåtstrafiken, vittnar om det stora intresset för sommarbostäder på 1800-talet som ökade ytterligare i början av 1900-talet. Många av dem som lät bygga representativa villor att tillbringa sommaren i tillhörde sin tids elit inom närings- och kulturlivet och anlitade de bästa arkitekterna för ändamålet.

Villabebyggelsen är koncentrerad till före detta herrgårdsmarker längs den rutt som ångbåtarna följde. Villorna omfattade förutom huvudbyggnad bl.a. värdefulla parker och trädgårdar, lusthus, spelplaner, badhus och bryggor. ”Samla inom ett litet område den älskvärdaste omväxling af berg, parker, fjärdar, vikar och uddar, som i vår tid omkransa Finlands nya hufvudstad, ställ vid sidan af Turholm dess grannar Jollas och Stansvik, och begär icke mer af en finsk skärgårdsidyll.” (Zacharias Topelius, Stjärnornas kungabarn 1889).

Stansvik gård i Helsingfors med karaktärsbyggnad, villa Engel och båthuset härstammar från 1800-talet och likaså parken, lusthuset samt arbetar- och ekonomibyggnaderna som ombyggts till villor. Längst inne i Stansviken står Schaumanns villa och alphydda från 1870-talet, så kallade gruvvillan från 1700-talet samt gårdens järngruva från 1760-talet. Sommarbostäder av yngre datum på gårdens mark är kommunaltjänstemannaföreningens stugor i Vanhakylä. På stranden vid Stansvik och Hästnässund finns några villor; en av dem är ritad av arkitekterna Gesellius-Lindgren-Saarinen för Salomo Wuorio i början av 1900-talet.

Av Turholms gård och de tre villor som kommerserådet Borgström lät bygga har två villor i nyrenässansstil från 1870-talet samt ett vidsträckt parkområde bevarats. Både villorna och de andra byggnaderna är ritade av Theodor Decker. Villorna är en kombination av schweizisk stil, folklig träarkitektur och nyrenässans. Den ena av dem var länge operasångerskan Aino Acktés sommarvilla.

Det parkliknande området kring Degerö gård innefattar karaktärsbyggnad, gäststuga vid stranden samt boningshus och ekonomibyggnader. Karaktärsbyggnaden har använts närmast som sommarbostad från 1870-talet till 1950-talet då det vinterbonades. Man vet att J.L. Runeberg tillbringade sommaren 1836 i gäststugan på Degerö gård.

I Jollas på gårdens mark längs Bastuvikens stränder och Österängsudden fanns villor från 1880-talet fram till 1930-talet. Villorna representerar alla stilarter från nyrenässans till funktionalism. Herrgården Jollas-Västergård längst inne i Bastuviken har en karaktärsbyggnad som färdigställdes år 1919 och är ritad av arkitekt Robert Tikkanen. På den lilla udden Maskholmen som sticker ut söder om Jollas gård finns en intressant trädgård med mur- och terrasskonstruktioner. Den är planerad av arkitekt Paul Olsson kring en stor villa som sedermera brunnit ner. På Maskholmen finns också en villa från slutet av 1800-talet, ett kanonbatteri och en krutkällare från Krimkriget.

Villingeören med småskalig gårdsmiljö från 1800-talet (karaktärsbyggnad, röd stuga och park) och runtomkring den cirka 40 villor, huvudsakligen från 1910- och 1920-talen, som parcellerats av för ändamålet bildade aktiebolag. Utöver dem finns där några enstaka nyrenässansvillor från slutet av 1800-talet, bl.a. Villa Granudden, samt villor i jugendstil från början av 1900-talet, bl.a. Fazers tomt Kallioniemi och villor som byggts senare, en del på 1960-talet. Arkitekt Oiva Kallio ritade en villa åt sig själv, Villa Oivala, som färdigställdes år 1924. På platsen där det tidigare fanns ett fiskartorp har många hus byggts varav en är en villa på parcellen Torpet som genomgått många ändringar och vars nuvarande utseende har ritats av arkitekt Martti Välikangas för eget bruk. Landskapet på ön präglas också av långa stengärdsgårdar.

Villabebyggelsen på Vårdö består av sommarbostäder och villor längs stranden, mestadels byggda i början av 1900-talet, samt ett småskaligt, gammalt lantbruksområde i de inre delarna av ön. Av de många villorna på ön kan nämnas Wasenius fina villa i jugendstil.

På Sökö udd i Esbo finns den representativa nyrenässansvillan Fridhem från år 1880 och arkitekt Sigurd Frosterus villa från år 1913. På strandklippan har en minnesskrift inristats om kejsarbesöket i slutet av 1880-talet. Av de fem gamla villorna på Tallholm är villa Tallholm en av de första i skärgården som byggts för rekreationsändamål. Kyrkoherde Geitlin lät bygga en pompös villa i herrgårdsstil som omringas av en fransk trädgård med ädelträd. I den nordliga ändan av ön Pentala finns en grupp byggnader som återspeglar den mångsidiga användningen av skärgården. En stor del av byggnaderna tillhör skärgårdsmuseet. På området finns villor, ett fiskartorp från 1700-talet och segelsällskapets paviljong Paven, varav en del är ritad av Sigurd Frosterus och byggd år 1912 och den andra delen av Matti Finell 1938.

Historia (på svenska)

Sedan flera århundraden tillbaka har ståndspersoner och borgare både i Norden och i Ryssland haft för vana att tillbringa somrarna ute på landsbygden. Intresset för orörd natur hade ett samband med den naturbeundran i Europa i slutet av 1700-talet. Som motvikt till det hetsiga livet i staden ville man under sommaren njuta av ett lugnt liv på landet, vilket blev vanligare bland ståndspersoner och välbärgade borgare redan i början av 1800-talet. Orsaker till den sommarbosättning som uppstod runt staden var dels ”upptäckandet” av det finska landskapet, dels den snabba tillväxten av Helsingfors som i början av 1800-talet blivit ny huvudstad.

De första sommarbostäderna i skärgården var antingen adelns lantgods eller fiskartorp som stadsborna hyrde för tillfälligt bruk. Det egentliga villabyggandet, delvis med storartade planer för huvudbyggnad och trädgård, startade på 1860- och 1870-talen. Placeringen av villan påverkades av landskap, ångbåtslinjerna, utsikten mot ångbåtslederna, bryggor samt fiskemöjligheter.
Villor byggdes flitigt på 1870–1890-talen i synnerhet i Mejlans och Degerö (det finska namnet Laajasalo infördes 1946) samt i Esbo skärgård. Ångbåtstrafiken mellan Helsingfors och Degerö startade år 1837 och utvecklades senare till en reguljär linjetrafik som rentav gjorde det möjligt för sommargästerna att bo på sommarnöjet även under arbetsperioder. Ångbåtstrafiken var livlig ända fram till 1930-talet.

Kommerserådet Henrik Borgström, företagare och inflytelserik kulturperson, började tillbringa somrarna på Turholm år 1838 på Turholm gård, först som hyresgäst, men senare som ägare. På Stansvik gård i Degerö började sommarbosättningen likaså redan under de första decennierna av 1800-talet. Antalet sommargäster ökade efter mitten av 1800-talet när herrgården byggdes ut och gamla arbetarbostäder omvandlades till sommarvillor. Den första tomten, Schaumanns villa, arrenderades på 1870-talet. Stansviks grusvägar och gamla gruvor benämns som förträffliga promenadställen i en resehandbok från 1889.

Styckningen av villaparceller underlättades av att lagstiftningen som gällde delning av jordlägenheter ändrades genom förordningar år 1864 och 1883. En parcell var ett jordområde som styckats ur ett frälsehemman eller skattehemman. Sommarnöjen och villor byggdes på styckade parceller eller på arrendetomter. Före slutet av 1800-talet hade 36 parceller styckats ur Degerö gårds marker.

Huvudstadens snabba tillväxt höjde både efterfrågan och markpriserna. De första bolagen som specialiserat sig på förmedling av villatomter var Ab Sommaröarna i Esbo och Ab Willinge i Helsingfors som grundades på 1910-talet. Bolagen köpte mark och styckade den till villatomter. I verksamheten ingick dessutom egna trafikbolag som skötte ångbåtstrafiken mellan öarna och fastlandet.

Ab Sommaröarna förvärvade Lill-Svinö, Stor-Svinö, Pentala och Herrö som tillhört Moisö frälsehemman i Esbo. Under 1910- och 20-talen styckade Ab Sommaröarna Moisö hemman till 120 villaparceller. Trots att de första villorna byggts på Villinge redan under 1880-talet fanns det bara ett fåtal villor där när Ab Willinge grundades. Försäljningen av parceller som styckats av bolaget började år 1913. Både försäljningen av parceller och planerna om att bygga en stor badinrättning med kasino i Villinge lades ner när första världskriget bröt ut. Under kriget tvångsinlöstes östra Villinge som blev säte för artilleribatterier för sjöfronten. Efter kriget fortsatte styckningen av Villinge, och nya bolag åtog sig att bygga ut villasamhället. Villorna på Villinge ritades av arkitekter och byggmästare. Trädgårdarna planerades av bl.a. Paul Olsson och Bengt Schalin.

English translation (from the Finnish)

The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com

Description

The villa settlement in Helsinki's nearby archipelago, which grew up along the steamship routes, reflects the summer-dwelling culture of the capital's residents that began in the 19th century and expanded in the early 20th century. Many of the builders and residents of representative villas belonged to the business and cultural elite of their time, and the designers of the buildings and parks were among the best of their era.

The villa settlements are located on the former manor lands along the steamship routes. The main buildings of the villas are associated with, among other things, valuable parks and gardens, garden pavilions, tennis courts, bathing huts and jetties. "Gather onto a small area the most charming landscape: mountains, parks, ridges, bays and headlands which in our time surround Finland's new capital; place Jollas and Stansvik beside Tuurholma, and demand nothing more from the Finnish archipelago landscape." (Sakari Topelius, Tähtien turvatit 1889)

In Helsinki, the building stock of the Stansvik manor, namely the main building, the Engel villa and the boathouse, dates from the 19th century, as do the park, the garden pavilion and the working-class and farm buildings converted into villas. At the head of Tahvonlahti Bay stand the Schaumann villa and alpine lodge from the 1870s, the Kaivoshuvila from the 18th century and the manor's iron well from the 1760s. Newer summer residences on the manor lands include the cabins of the Kunnallisvirkamiesyhdistys in the so-called Vanhakylä. On the shores of Tahvonlahti and Hevossalmi there are a few villas, of which the one designed for Salomo Wuorio is an early villa design by the architects Gesellius-Lindgren-Saarinen from around the turn of the 20th century.

Of the Turholma manor environment in Tullisaari and the three villas built by Commercial Counsellor Borgström, two neo-Renaissance villas from the 1870s and an extensive park have survived. The villas and other building stock were designed by Theodor Decker. The villas combine features of Swiss chalets, vernacular wooden architecture and neo-Renaissance. One of the villas was for a long time the summer villa of singer Aino Ackté.

The park-like Degerö manor area includes a main building, a guest house or shore cabin, and residential and farm buildings. The main building was used mainly as a summer residence from the 1870s to the 1950s, when it was converted to year-round use. J.L. Runeberg is known to have spent the summer of 1836 in the shore cabin of Degerö manor.

Jollas has villa settlement from the 1880s to the 1930s on the manor lands along the shores of Saunalahti and on Itäniitynniemi. The villas range in style from neo-Renaissance to functionalism. The main building of Jollas-Västergård manor at the head of Saunalahti, completed in 1919, was designed by architect Robert Tikkanen. At the tip of the headland extending south from Jollas manor is the small Matosaari, where the ruin of a large villa that burned in 1963 stands surrounded by an interesting garden complex designed by garden architect Paul Olsson in the 1920s, with walls and terrace structures. Matosaari also has a villa from the late 19th century and a battery and powder magazine from the Crimean War.

Villing has, around the island's small-scale 19th-century manor environment (main building, red cottage and park), a representative settlement of about forty villas, mostly from the 1910s and early 1920s, parcelled out by land companies. In addition, the island has individual late 19th-century neo-Renaissance villas, including Villa Granudden, as well as Jugend-style villas built in the early 20th century, including the Kallioniemi villa on the Fazer plot, and villas built later up to the 1960s. Villa Oivala, which architect Oiva Kallio designed for himself, dates from 1924. Among the villas built on the site of a fisherman's dwelling is the often-altered villa on the Torpetti plot, whose 1930s appearance is by architect Martti Välikangas, who designed it for himself. In addition to the villas, long stone walls are part of the island's landscape.

The Vartiosaari villa area consists of mainly early 20th-century summer home and villa settlement around the shores, and the old small-scale agricultural area in the island's interior. Among the island's many representative villas, the so-called Wasenius villa in fine Jugend style deserves mention.

In Soukanniemi, Espoo, are the representative neo-Renaissance Fridhem villa from 1880 and the villa of architect Sigurd Frosterus from 1913. On the shore rock is a memorial inscription, carved in the late 1880s, recounting an imperial visit. Of the five old villas on Tallholma island, Villa Tallholm is one of the first buildings in the archipelago built as a villa. Around the stately villa built in 1865 by Vicar Geitlin, a garden with noble trees has been laid out. In the northern part of Pentala island is a group of buildings that illustrates the varied use of the archipelago, a considerable part of which belongs to Saaristomuseo. The area has villas, an 18th-century fisherman's cottage, and the sailing club pavilion Pave, whose section designed by Sigurd Frosterus dates from 1912 and whose section by Matti Finell dates from 1938.

History

In the Nordic countries and Russia, the custom of townspeople of the gentry and burgher classes moving to the countryside for the summer has a history of centuries. The appreciation of untouched nature was linked more broadly to the late 18th century European admiration of nature. As a counterweight to busy urban life, peaceful rural living was sought in summer, which began among the gentry and wealthy bourgeoisie already in the early 19th century. The summer villa settlement that formed around Helsinki was based not only on the 'discovery' of Finland's landscape but also on the rapid growth of the new capital in the early 19th century.

The first archipelago summer residences were either manor houses of the nobility or fishermen's cottages rented by townspeople for temporary use. The construction of actual villas, in part with grand villa and garden plans, got under way in the 1860s and 1870s. The choice of villa site was influenced by the landscapes, shipping routes and views of the shipping route, jetties and fishing opportunities.

Villas were built vigorously in the 1870s to 1890s, particularly in Meilahti and Degerö (from 1946 Laajasalo) and in the Espoo archipelago. Steamship traffic from Helsinki to Degerö began in 1837 and later developed into regular scheduled service, which made it possible even to commute to work in the capital. Steamship traffic remained busy until the 1930s.

The summer stay of commercial counsellor Henrik Borgström, a figure in business and cultural life, who was lessee and later owner of the Turholma manor on Tullisaari, began in 1838. At Stansvik manor in Degerö, summer settlement also began already in the early 19th century. The number of summer guests grew after the mid-19th century, when more space was built onto the manor and old workers' dwellings were converted into summer villas. The first plot, the so-called Schaumann villa, was leased in the 1870s. The sand roads and old wells of Stansvik are mentioned as delightful walking destinations in a travel guide published in 1889.

The easing of land division legislation through the decrees of 1864 and 1883 made it easier to separate villa plots. A plot was an area of land split off from a rälssi farm or a tax farm. In addition to split-off plots, summer residences and villas were also built on leased sites. By the end of the 19th century, 36 plots had been split off from the lands of the Degerö manors.

The rapid growth of the capital raised demand and prices for land. The first companies specialising in brokering villa plots were, in the early 1910s, Oy Suvisaaristo (Ab Sommaröarna) in Espoo and Ab Willinge in Helsinki. The companies parcelled out the land they had acquired into villa plots. Their operations were supported by their own shipping companies, which ran the transport between the villa islands and the mainland with their own steamships.

Oy Suvisaaristo bought from Espoo the Moisö rälssi farm's Pikku-Sikosaari, Iso Sikosaari, Pentala and Herrö. In the 1910s and 1920s, 120 villa plots were split off from the Moisö estate of Oy Suvisaaristo. Although the first villas were built on Villinki in the 1880s, there were few villas on the island before the founding of Ab Willinge. The company began selling the plots it had parcelled out in 1913. The sale of plots and plans for a large spa, health spa and casino building on Villinki were interrupted by the outbreak of the First World War. During the war, Itä-Villinki was compulsorily purchased and coastal artillery batteries were built there. The parcelling of Villinki and the building of the villa community continued after the war with new companies. The designers of the Villinki villas were architects and master builders. The villas were accompanied by gardens, designed among others by Paul Olsson and Bengt Schalin.

Descriptions are shown with the written permission of the Finnish Heritage Agency and reproduced unchanged. Locations come from its open spatial data; pins are placed by TreeAlive. Finnish Heritage Agency (Museovirasto) · Spatial data: CC BY 4.0

All Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristö in Uusimaa All Region Uusimaa records All Finland Heritage registers Historical markers (US)National Register of Historic Places (US)

See your own family's places on a living map