RKY: nationally significant built cultural environments · Finland
Suitian kartano ja Siuntion kirkko (Svidja slott och Sjundeå kyrka)
Siuntio (Sjundeå), Uusimaa, Finland
The record
- Type
- Nationally significant built cultural environment (RKY)
- Elements (as the agency lists them)
- kartano, kellotapuli, kirkko, pappila, puisto, tie
- Character (as the agency lists it)
- agraarimaisema
- Municipality
- Siuntio (Sjundeå)
- Region
- Uusimaa
- Country
- Finland
- Coordinates
- 60.18227, 24.20576
- Pin
- Placed by TreeAlive at the centre of the largest area the agency maps
- RKY number
- 1337
Slide toward Today to fade the historical sheet and see the modern map underneath.
Bibliothèque nationale de France (Gallica)
The 1666 map covering this location: "Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus" (Bibliothèque nationale de France (Gallica)).
Historical maps covering this location
- 1666 · Finlande Septentr.le, et Merid.le, Nylande, et Tavasthus (Bibliothèque nationale de France (Gallica))
The Finnish Heritage Agency's description
Kuvaus
Suitian kartano ja Siuntion kirkko muodostavat merkittävän maisemassa nähtävän kokonaisuuden, joka kuvastaa keskiajalla vallinnutta kirkon ja maallisen vallan läheistä suhdetta, ja jota täydentää keskiaikaisella paikallaan sijaitseva Siuntion pappila. Valtaneuvos Erik Flemingin rakennuttamat Suitian ja Paraisten Kuitian kivinen asuinkartano ovat vanhimpia parituparakennuksia maassamme. Keskiajan tai 1500-luvun asumisesta kertova rakennuskanta on Suomesta lähes tyystin hävinnyt ja vain puolen tusinaa ylemmän aateliston Hornien tai Flemingien rakennuttamaa kivistä asuinkartanoa on säilynyt todisteena noiden vuosisatojen rakentamis- ja asumistapojen kehityksestä. Suitian kartanolinnan nykyasu on tulosta maassamme harvinaisesta yksityisessä miljöössä 1800-luvun lopulla tehdystä tyylihistoriallisesta restauroinnista.
Kirkkojoen itäpuolella harjanteella sijaitsevaan Suitian kartanoon johtaa puukuja. Harmaakivinen päärakennus on peräisin 1540-luvulta. Kartanolinnan pihaa rajaavat sivu- ja piharakennukset ja sen eteläpuolella on puutarha sekä sukuhautoja. Maatalouskeskus on kartanolinnan pohjoispuolella; vanhat talousrakennukset ryhmittyvät yhdeltä sivulta avoimeksi pihaksi. Kartanon pihalla on kivestä ja maasta rakennettu tähtilinnoituksen pienoismalli, jota on arveltu sotamarsalkka Carl Henrik Wrangelin opetustarkoituksiin teettämäksi. Kartanon länsipuolella on kivisen myllyn raunio 1600-luvulta sekä siihen liittyvän patoaltaan jäännökset.
Kartanolinnan nykyinen asu on 1800-luvun viimeisiltä vuosilta, jolloin sen omistaja August Wrede todennäköisesti omien suunnitelmiensa pohjalta antoi rakennukselle myöhäiskeskiaikaisen ulkoasun torneineen, porraspäätyineen, suippokaarisine ikkuna- ja oviaukkoineen. Pohjakerroksen tuvat muutettiin ritarisaliksi ja asehuoneeksi goottilaisine puupaneleineen ja ikkunanpuitteineen sekä suurine takkauuneineen. August Wreden myöhäiskeskiaikaan viittaava sisustus, jolla on haluttu korostaa Flemingien loiston aikaa ja rakennuksen vanhinta kerrostumaa, on ainoa laatuaan Suomessa.
Keskiaikaisen Siuntion kirkon suorakaiteen muotoisen runkohuoneen länsi- ja itäpäädyssä on niukka tiilikoristelu, sakaristo ja asehuone on purettu. Valkeaksi kalkittu uudempi sakaristo on kirkon itäpäädyssä. Länsifasadissa olevassa pääsisäänkäyntinä on empireportaali. Kolmilaivaisen nelitraveisen kirkkosalin keskilaivassa on tähtiholvit ja sivulaivoissa ristiholvit. Nelikulmaiset pilarit on pyöristetty ja varustettu kapiteeleilla. Holveissa on myöhäiskeskiaikaisia kalkkimaalauksia. Kirkon arvokkaimpaan esineistöön kuuluva kalkkikivinen kastemalja vuodelta 1550 on kartanon rakennustöitä johtaneen kivenhakkaaja Tomas Tomassonin tekemä. Kristoforos-veistoksen kannattama mustaa ebenholtzia ja norsunluuta jäljittelevä saarnastuoli on turkulaisen puuseppä Mathias Reimanin tekemä 1683. Saarnastuolin esikuvana oli Turun tuomiokirkossa ollut, mutta muutamaa vuotta aikaisemmin tulipalossa tuhoutunut saarnastuoli.
Siuntion entinen pappila sijaitsee keskiajalta periytyvällä paikallaan kirkon lähettyvillä, avoimen peltomaiseman ympäröimänä Kirkkojoen ja Pikkalanjoen yhtymäkohdassa. Puukujanne reunustaa pappilan sisääntulotietä. Kaksikerroksista pappilaa ympäröi rehevä puisto.
Seudun merkityksestä ja pitkästä asutushistoriasta kertoo kirkon viereinen Skällbergetin rautakautinen tai varhaiskeskiaikainen muinaislinna. Korkealta Krejansbergetiltä länteen avautuvat vauraalle viljelysseudulle tyypilliset avoimet peltonäkymät.
Historia
Siuntion keskeisillä alueilla asutus vakiintui jo 1200-1300-luvuilla. Siuntion seurakunta mainitaan asiakirjalähteissä ensimmäisen kerran 1417. Seurakunnan perustaminen saattaa olla yhteydessä läheiseen suurkartanoon tai se on tavalla tai toisella liittynyt Lohjan emäkirkon alaisuuteen. Keskiajan loppupuolella se on jo ollut itsenäinen seurakunta. Pappila erotettiin tiettävästi Suitian kartanosta seurakunnan muodostamisen yhteydessä. Nykyinen päärakennus valmistui 1814-1817. Puisto sai nykymuotonsa 1800-luvulla.
Suitia mainitaan lähteissä ensimmäisen kerran 1420. Ensimmäinen tunnettu omistaja oli Björn Ragvaldsson. Omistus siirtyi Flemingeille noin 1494. Valtaneuvos, laamanni Erik Flemingin toimesta Suitian kartanon rakennustöiden johtoon kutsuttiin 1541 kivenhakkaaja Tomas Tomasson Tallinnasta. Korkean kellarikerroksen päälle rakennettu kaksikerroksisen linnan pohjakerros käsitti kaksi tupaa eteisen molemmin puolin sekä tornihuoneen portaineen. Toisen kerroksen alkuperäistä huonejärjestystä ei tunneta, mutta sekin lienee käsittänyt kaksi salia eteisineen. Rakennuksen kalkkikiviset ikkunankehykset ja avotakka sekä vesiallas ovat Tomas Tomassonin käsialaa.
Kartanolinnan 1755 ostanut hovimarsalkka Esbjörn Reuterholm ajanmukaisti vanhan, kauan tyhjänä seisoneen ja rappeutuneen linnan. Toinen harmaakivinen kerros purettiin ja korvattiin tiilisellä päätysalin, sivukäytävän ja huonesarjan käsittäneellä asuinkerroksella. Töitä johti muurarimestari Samuel Berner Turusta, ja kartano oli valmiina 1760-luvun puolivälissä. Kartano sai nykyisen asunsa August Wreden teettämässä ja suunnittelemassa tyylihistoriallisessa restauroinnissa 1800-luvun lopulla.
Wrede-suvun omistuskausi päättyi vararikkoon 1933, jolloin etuosto-oikeutta käyttänyt valtio luovutti Suitian Sotainvalidien Veljesliiton käyttöön. Invalidikotina toimineelle tilalle rakennettiin asuin- ja talousrakennuksia. Helsingin yliopisto sai kartanotilan rakennuksineen haltuunsa 1975 ja käytti Suitiaa maatalouden opetus- ja tutkimustilana vuoteen 2007 asti. Helsingin yliopisto restauroi kartanon päärakennuksen ja piharakennuksen Museoviraston teettämien suunnitelmien mukaisesti 1997-1999. Suitia siirtyi yksityisomistukseen valtion myytyä sen vuonna 2015.
Siuntion kirkko sisältää monien muiden keskiaikaisten kirkkojen tavoin useita rakennusvaiheita. Sen vanhin osa on ollut sittemmin purettu sakaristo. Runkohuoneen myöhemmästä holvauksesta kertoo ullakolla näkyvä pohjoisseinän ikkunan umpeenmuuraus. Kirkon luoteispuolella olevan kellotapulin pohjakerros on keskiaikainen, sen päällä oleva kolmikerroksinen puutapuli on vuodelta 1729.
Kirkon sakaristona on 1700-luvun loppupuolella rakennettu hautakuori, jonka rakennuttajana oli Suitian kartanon omistaja Christian Reuterholm. Haminan rauhan jälkeen Reuterholmit tyhjensivät kuorin ja siirsivät arkut Strängnäsin tuomiokirkoon. Vuonna 1823 sattuneen tulipalon jälkeen sakaristo ja asehuone purettiin, kirkon pilarit pyöristettiin ja ikkunat suurennettiin. Uusi sakaristo sisustettiin tyhjäksi jääneeseen Reuterholm-suvun hautakuoriin. Holveissa olevat maalaukset otettiin esille ja restauroitiin 1937. Kirkko korjattiin 1968-1970 arkkitehti Lars Rejströmin johdolla ja 2009 Arkkitehtitoimisto Esa Karhumaan suunnittelemien mukaan.
Beskrivning (på svenska)
The agency's own Swedish text. The English below is made from the Finnish.
Svidja slott och Sjundeå kyrka utgör en betydelsefull helhet i landskapet, som avspeglar det nära förhållande som under medeltiden rådde mellan kyrkan och den världsliga makten och som kompletteras av Sjundeå prästgård på dess medeltida plats. De av sten byggda residensen Svidja och Qvidja i Pargas, vilka riksrådet Erik Fleming lät uppföra, hör till de äldsta parstugubyggnaderna i vårt land. Det byggnadsbestånd som berättar om hur man bodde på medeltiden eller 1500-talet har så gott som helt försvunnit i Finland, och endast ett halvdussin stenresidens byggda av de högättade Hornarna eller Flemingarna har bevarats som belägg på hur byggnads- och boendekulturen utvecklades under dessa århundraden. Svidja slotts nuvarande utseende från 1800-talets sista år är resultatet av en i vårt land sällsynt stilhistorisk restaurering i privat miljö.
Till Svidja slott på en ås öster om Kyrkån leder en trädallé. Huvudbyggnaden av gråsten är från 1540-talet. Herrgårdsslottets gårdsplan avgränsas av sido- och gårdsbyggnader och på dess södra sida finns en trädgård samt släktgravar. Gårdens driftscentrum är beläget norr om slottet; de gamla ekonomibyggnaderna grupperar sig på en sida till en öppen gård. På gårdsplanen finns en av sten och jord tillverkad miniatyrmodell av en stjärnformad fästning, som man antar att fältmarskalk Carl Henrik Wrangel har låtit uppföra för undervisningsändamål. På herrgårdens västra sida finns en ruin av en kvarn av sten från 1600-talet samt lämningar av en tillhörande dammbassäng.
Herrgårdsslottets nuvarande exteriör är från 1800-talets sista år, då dess ägare August Wrede sannolikt utgående från sina egna planer gav byggnaden ett senmedeltida utseende med torn, trappgavlar och spetsbågade fönster- och dörröppningar. Stugorna i bottenvåningen omvandlades till riddarsal och vapenhus med gotiska träpaneler och fönsterbågar samt stora öppna spisar. August Wredes om senmedeltiden erinrande inredning, med vilken man har velat betona Flemings lysande epok och byggnadens äldsta reminiscenser, är den enda i sitt slag i Finland.
I västra och östra ändan av den medeltida Sjundeå kyrkas rektangulära långhus finns en sparsam tegeldekor, sakristian och vapenhuset har rivits. Den vitkalkade nya sakristian finns i kyrkans östra ända. Huvudingången i västra fasaden är en empireportal. Mittskeppet i kyrksalen med tre skepp och fyra travéer har stjärnvalv och sidoskeppen kryssvalv. De fyrkantiga pelarna har avrundats och försetts med kapitäl. I valven finns kalkmålningar från sen medeltid. Dopfunten av kalksten, som hör till kyrkans mest värdefulla föremål, är från 1550 och har tillverkats av stenhuggaren Tomas Tomasson som ledde byggnadsarbetena på herrgården. Den av Kristoforos-statyn uppburna predikstolen som imiterar svart ebenholts och elfenben har tillverkats av åbosnickaren Mathias Reiman 1683. Förebilden för predikstolen var den predikstol som hade funnits i Åbo domkyrka, men förstörts i en brand några år tidigare.
Sjundeå gamla prästgård ligger på grund av medeltida ursprung nära kyrkan, omgiven att ett öppet åkerlandskap där Kyrkån och Pickala å flyter samman. En trädallé kantar infartsvägen till prästgården. Prästgården i två våningar omges av en frodig park.
Om traktens betydelse och långvariga bosättningshistoria vittnar invid kyrkan Skällbergets fornborg från järnåldern eller tidig medeltid. Västerut från det höga Krejansberget har man en vidsträckt utsikt över en typisk jordbruksbygd med bördiga slätter.
Historia (på svenska)
Sjundeås centrala delar fick fast bosättning redan på 1200-1300-talen. Sjundeå församling omnämns första gången i skriftliga källor 1417. Att församlingen grundades kan ha ett samband med den närbelägna stora herrgården, eller den har på ett eller annat sätt varit underställd moderkyrkan i Lojo. Mot slutet av medeltiden har den redan varit en självständig församling. Prästgården avskiljdes veterligen från Svidja slott i samband med att församlingen bildades. Den nuvarande huvudbyggnaden färdigställdes 1814-1817. Parken fick sin nuvarande utformning på 1800-talet.
Svidja nämns i källorna första gången 1420. Den första kända ägaren var Björn Ragvaldsson. Ätten Fleming blev ägare ca 1495. Riksrådet, lagman Erik Fleming lät 1541 kalla stenhuggaren Tomas Tomasson från Tallinn för att leda byggarbetena på Svidja slott. Bottenvåningen i det ovanpå en hög källarvåning byggda tvåvåningsslottet innehöll två stugor på vardera sidan om förmaket samt ett tornrum med trappa. Andra våningens ursprungliga rumsdisposition är inte känd, men också den torde ha haft två salar med förmak. Byggnadens fönsterbågar av kalksten och den öppna spisen samt vattenbassängen har tillverkats av Tomas Tomasson.
Hovmarskalk Esbjörn Reuterholm, som köpte herrgårdsslottet 1755, lät modernisera det gamla slottet som länge hade stått tomt och förfallit. Den övre våningen i gråsten revs och ersattes med en bostadsvåning av tegel som omfattade gavelsal, sidogång och ett antal rum. Arbetena leddes av murarmästaren Samuel Berner från Åbo, och herrgården stod färdig i mitten av 1760-talet. Herrgården fick sitt nuvarande utseende vid den stilhistoriska restaurering som August Wrede planerade och lät utföra i slutet av 1800-talet.
Släkten Wredes period som ägare upphörde med en konkurs 1933, varvid staten utnyttjade sin förköpsrätt och överlät Svidja till Krigsinvalidernas Brödraförbund. På gården, som fungerade som invalidhem, byggdes bostads- och ekonomibyggnader. Helsingfors universitet fick herrgården och dess byggnader i sin besittning 1975 och utnyttjade Svidja som undervisnings- och forskningsgård för lantbruket till år 2007. Helsingfors universitet restaurerade 1997-1999 herrgårdens huvudbyggnad och gårdsbyggnad enligt direktiv av Museiverket. Svidja ägdes av staten ända fram till år 2015.
Sjundeå kyrka är i likhet med många andra medeltida kyrkor byggd i flera omgångar. Dess äldsta del har varit den sedermera rivna sakristian. Om långskeppets senare gjorda välvning vittnar det på vinden synliga igenmurade fönstret på norra väggen. Klockstapeln nordost om kyrkan har en bottenvåning från medeltiden, den ovanliggande trästapeln i tre våningar är från år 1729.
I kyrkans sakristia finns ett under 1700-talets senare hälft byggt gravkor, vars byggherre var Svidjas ägare Christian Reuterholm. Efter freden i Fredrikshamn tömde familjen Reuterholm koret och flyttade kistorna till Strängnäs domkyrka. Efter en brand 1823 revs sakristian och vapenhuset, kyrkans pelare avrundades och fönstren förstorades. Den nya sakristian inreddes i ätten Reuterholms gravkor som stod tomt. Valvmålningarna frilades och restaurerades 1937. Kyrkan renoverades 1968-1970 under ledning av arkitekt Lars Rejström och 2009 under ledning av arkitekt Esa Karhumaa.
Further reading (as the agency lists it)
August Wrede af Elimä, Kring Svidja och dess öden. Finsk tidskrift för vitterhet, vetenskap, konst och politik. CXXII. Helsingfors 1937.
A.W. Rancken, Sjundeå kyrka. Vördade minnen i nyländsk bygd. Ekenäs 1950.
Alf Brenner, Sjundeå sockens historia I-II. Hangö 1953, 1955.
Martti Favorin, Siuntion historia. Tammisaari 1986.
Tove Riska, Den helige Kristoffer som finländsk lutheran. Muistomerkki, kirjoituksia Antero Sinisalolle. Helsinki 1987.
C.J. Gardberg, Suomalaisia kartanoita. Keuruu 1989.
Suitian kartanolinna. Restaurointisuunnitelma 1991. Museovirasto, rakennushistorian osasto. Raportti 4:1992.
Markus Hiekkanen, The Stone Churches of the Medieval Diocese of Turku. Suomen muinaismuistoyhdistyksen aikakauskirja 101. 1994.
Pia Kurki, Siuntion pappila. Historiallisten puutarhojen ja puistojen inventointi. Museovirasto. (Moniste) 1997.
Pirkko Kokkonen, Siuntion kulttuuriympäristöohjelma / Kulturmiljöprogrammet för Sjundeå. Suomen ympäristö 367. Ympäristöministeriö, alueidenkäytön osasto 1999.
Merja Härö ja Minna Piispanen, Suitian puisto ja puutarhat. Hortus fennicus, Suomen puutarhataide. Viherympäristöliitto & Suomen puutarhataiteen seura 2001.
Markus Hiekkanen, Suomen keskiajan kivikirkot. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 1117. 2007.
Suitia, rakennushistoriallinen selvitys. Arkkitehtitoimisto Schulman Oy. Senaatti-kiinteistöt. (Moniste) 2008.
English translation (from the Finnish)
The text above is the record as published by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto), in Finnish. The English below is a machine translation made by TreeAlive, not by the Finnish Heritage Agency (Museovirasto); it has not been checked by a person. Where the two differ, the original is the record. Report a translation error: privacy@treealive.com
Description
The Suitia manor and Siuntio church form a landscape ensemble of significance that reflects the close relationship between church and secular power prevailing in the Middle Ages, and is complemented by the Siuntio parsonage, which occupies its medieval site. The stone residential manors of Suitia and Kuitia in Parainen, built by Privy Councillor Erik Fleming, are the oldest double-hearth buildings in Finland. The building stock that bears witness to dwelling in the Middle Ages or the 16th century has almost entirely disappeared from Finland, and only half a dozen stone residential manors built by the upper nobility, the Horns or the Flemings, have survived as evidence of the development of building and living methods over those centuries. The present appearance of the Suitia manor castle is the result of a stylistic restoration carried out at the end of the 19th century in a private setting, which is rare in Finland.
A tree-lined avenue leads to the Suitia manor, which lies on a ridge east of the Kirkkojoki river. The main building, built of grey stone, dates from the 1540s. The courtyard of the manor castle is bordered by side and outbuildings, and to its south lies a garden with family tombs. The farm centre is north of the manor castle; the old outbuildings are grouped around an open courtyard from one side. In the courtyard of the manor there is a scale model of a star fort built of stone and earth, which is thought to have been commissioned by Field Marshal Carl Henrik Wrangel for teaching purposes. West of the manor are the ruins of a stone mill from the 17th century, together with the remains of its associated dam pond.
The present appearance of the manor castle dates from the last years of the 19th century, when its owner August Wrede, probably on the basis of his own plans, gave the building a late medieval exterior with towers, stepped gables, and pointed-arched window and door openings. The rooms of the ground floor were converted into a knights' hall and armoury with Gothic wooden panelling and window frames, and with large fireplaces. The late medieval interior by August Wrede, which is intended to emphasise the era of the Flemings' splendour and the oldest layer of the building, is the only one of its kind in Finland.
The rectangular nave of the medieval Siuntio church has sparse brick decoration at its west and east gables; the sacristy and armoury have been demolished. The newer sacristy, limewashed white, stands at the east gable of the church. The main entrance on the west façade has an Empire portal. The three-aisled, four-bay church nave has star vaults in the central aisle and cross vaults in the side aisles. The square piers are rounded and fitted with capitals. The vaults contain late medieval lime-wash paintings. The limestone baptismal font dated 1550, one of the church's most valuable furnishings, was made by the stonemason Tomas Tomasson, who directed the stonework of the manor. The pulpit, supported by a sculpture of Kristoforos and imitating black ebony and ivory, was made in 1683 by Mathias Reiman, a carpenter from Turku. The model for the pulpit had been the pulpit in Turku Cathedral, which was destroyed in a fire a few years earlier.
The former Siuntio parsonage stands on its medieval site near the church, surrounded by open farmland, at the confluence of the Kirkkojoki and Pikkalanjoki rivers. A tree-lined avenue borders the access road to the parsonage. The two-storey parsonage is surrounded by a lush park.
The Iron Age or early medieval hill fort of Skällberget next to the church bears witness to the importance of the area and its long settlement history. From the high ground of Krejansberget, open views of fields typical of the prosperous farming district open out to the west.
History
Settlement in the central areas of Siuntio became established as early as the 13th and 14th centuries. Siuntio parish is first mentioned in written sources in 1417. The founding of the parish may be connected with the nearby major manor, or it was in one way or another linked to the mother church of Lohja. In the late Middle Ages it was already an independent parish. The parsonage is reputedly separated from Suitia manor when the parish was formed. The present main building was completed in 1814-1817. The park took its present form in the 19th century.
Suitia is first mentioned in sources in 1420. The first known owner was Björn Ragvaldsson. Ownership passed to the Flemings around 1494. Privy councillor and lawman Erik Fleming summoned the stonemason Tomas Tomasson from Tallinn in 1541 to take charge of the construction work at Suitia manor. The two-storey castle, built on a high cellar storey, had a ground floor comprising two rooms on either side of a hall, together with a tower room and its stairs. The original room arrangement of the upper floor is not known, but it too probably comprised two halls with an entrance hall. The limestone window frames and the open hearth, as well as the water basin, are the work of Tomas Tomasson.
Court marshal Esbjörn Reuterholm, who bought the manor castle in 1755, modernised the old castle, which had stood empty for a long time and had fallen into disrepair. The second storey of grey stone was demolished and replaced with a brick residential floor comprising a gable hall, a side corridor and a suite of rooms. The work was directed by master mason Samuel Berner of Turku, and the manor was completed by the mid-1760s. At the end of the 19th century, the manor received its present appearance in a stylistic-historical restoration commissioned and designed by August Wrede.
The ownership period of the Wrede family ended in bankruptcy in 1933, whereupon the state, exercising its right of pre-emption, handed Suitia over for use by the Sotainvalidien Veljesliitto (War Invalids' Association). Residential and farm buildings were erected on the estate, which served as a home for invalids. Helsingin yliopisto took over the manor estate with its buildings in 1975 and used Suitia as a training and research farm for agriculture until 2007. Helsingin yliopisto restored the manor's main building and courtyard building in 1997-1999 in accordance with plans commissioned by Museovirasto. Suitia passed into private ownership when the state sold it in 2015.
Like many other medieval churches, Siuntio church contains several building phases. Its oldest part, a sacristy, has since been demolished. The later vaulting of the nave is revealed by the walled-up north wall window visible in the attic. The ground floor of the bell tower to the north-west of the church is medieval; the three-storey wooden bell tower above it dates from 1729.
The church's sacristy is a burial chamber built in the second half of the 18th century, commissioned by Christian Reuterholm, owner of Suitia manor. After the Peace of Haminan rauha, the Reuterholms emptied the chamber and moved the coffins to Strängnäs Cathedral. After a fire in 1823, the sacristy and armoury were demolished, the church's pillars were rounded and the windows enlarged. The new sacristy was furnished in the burial chamber of the Reuterholm family, which had become empty. The paintings in the vaults were uncovered and restored in 1937. The church was repaired in 1968-1970 under the direction of architect Lars Rejström and in 2009 according to plans by Arkkitehtitoimisto Esa Karhumaa.